Dilemmat

Det finns dagar då jag känner ett motstånd att simma (men jag simmar i snitt 3,5 dagar i veckan, Kockum, Mörbybadet, mer sällan Forsgrenska, och Hylie där jag alltid betalar 30 spänn extra för att vara i relaxavdelningen, då tar hela sessionen upp mot två timmar) för att jag inte kan slappna av, jag har tider att passa, ord att skriva, mat att laga, fotbollsträning att lämna och hämta. Dagar som idag när det inte blåser särskilt, en blandning av sol och moln, vår, cyklar jag gärna omkring i Malmös områden som är en konstig mix av villaområden omgivna av höghusområden, målade husväggar. Jag cyklar på känn, ibland kommer jag till ställen där jag varit förut: jaha, så det var här? Jag lyssnar på musik, tittar på saker: jaha, så de har en båt på släp bakom den ganska stora husbilen ... jaså, där finns ingen tunnel under stora vägen, bara plank som är skitigt genomskinliga. Till slut kommer jag alltid till Norra Grängesbergsgatan som är Sverige för femtio år sedan fast med den malmöitiska invandrade befolkningens inverkan. Baklava, bageriet, bilfirmor, grossister, svartklubbar som inte syns på dagen, ett myller, Bosniska gatuköket. Det händer att jag cyklar fram och tillbaka bland oljan det lugna myllret, fram och tillbaka, Albert och Herbert. Dessa cykelturer ger mej liv. Ger mej perspektiv. Ställer frågor utan tydliga svar. En gubbe i Söderkulla som säger till kidsen att slänga sina läsk i papperskorgen, invandrarkids, som lyder. Där är glasburkar med ljus i, blommor, några har vissnat, där dog någon. Sånt händer också. Ofta hamnar jag i Folkets park (det är förändringar i mitt simliv och i mitt bänksittarliv, jag har mina ställen sen över tjugo år, men hittar nya, jag är kräsen, det handlar om vind och lä och sol och utsikter, det handlar om det hemliga, att kunna finna arbete och kontemplation, att färdas i huvudet, tänka, skriva). Det är en byggarbetsplats nu men jag har hittat ett ställe bakom Moriskan som kanske är halvhemligt, det är tredje dagen idag. Jag har suttit för mej själv tidigare, några byggjobbare, nån barnvagn, men i fred, skrev den där dikten i måndags. Så kommer han i halvslitna kläder men inte särskilt skitig, till den långa bänken där jag sitter. "Tjena, är det okej om jag röker", säger han och har en fet joint i handen. "Ja, det är okej med mej." "Jo, men man måste fråga, du vet, USA, där blir folk galna om man röker." Han ramlade igår och fick en spricka i benet. Akuten. Ville ha smärtstillande. "Så sa de, köp, Alvedon, fan Alvedon hjälper ju inte mot nåt, USA ..." Han pluggade i USA, fick marijuana på recept. "... de kommer snabbare än en pizza om man ringer, de har weed mot allt, om du har skilt dej, är fet, har ont, allt! såna mördarväskor som man ser på film, du vet med olika sorters knivar, eller ljuddämpare till pistoler, du vet ... men om man röker en vanlig cigg, då jävlar ... USA ..." "Ja, det är konstigt ..." "Nä, det är inte konstigt." "Jag menar att det ska vara så fritt, frihetens land, sen är vissa saker totalförbjudna." "Jo, det är klart", säger han och röker och tappar väl lite fokus, berättar att det var kallt i morse, att han jobbar som IT-tekniker, "... nä, men jag gör IT-teknikerns jobb, man måste börja tidigt, för problemen måste vara lösta när kontoren öppnar, det är fan bra med provanställningar i Sverige, det är sex månader, man får inte kicken, du vet, det är helt annorlunda i USA ..." Sedcn pratar han ännu mer, inte hetsigt, lugnt och fint. Men jag måste gå, mat att laga, fotbollsträningar. "Ta det coolt", säger jag. "Ja, du också." "Vi ses." Och jag går mot cykeln, och där kommer en gubbe, halvpackad. "Jag känner igen dej, jag känner igen dej, jag minns inte vad du heter, men jag känner igen dej!" Han bär gummistövlar och pösiga byxor, det ser ut som knickers. "Jag tror inte att jag känner igen dej. "Ah jo, det dyker upp senare, alltid, när man kommer hem tänds lampan", säger han och går mot snubben med den feta jointen. Det här är grejen: Jag behöver deras stories. Men jag behöver ensamheten för att kunna skriva dem.