Prince - i all hast

Jag kan inte fatta det. Jag är i den åldern nu. Mina barndom dör, och min ungdom. De som formade mej går på plankan och havet ylar och ryter. Jag är så gammal nu att det som var kul minnen, är död. Det var en fest när jag var fjorton och yngst som vanligt. Liten och osäker. Det var i ett hus i östra Landskrona. Jag var inte rädd för alla farliga pojkar och coola tjejer. Men liten och ensam i vimlet, en halvfull läskflaska med snodd sprit. Det var då jag hörde honom på riktigt för första gången, ramlade platt utan luft i en egen bubbla: "are we gonna let the elevator bring us down, oh no, let´s go ..." (Det finns hundra andra historier, skivornas skiva: Sign o´ the times, som faktiskt fanns på Spotify ett slag, som Windy köpte, hur jag lånade ut Around the world in a day till Sune, aldrig fick tillbaka, hur lack jag varit alla gånger jag velat hitta honom på Spotify eller Youtube, den stora saknaden där, den stora respekten åt en som aldrig slutade kämpa för det han trodde på, hur löjligt det än kunde tyckas för en utomstående som bara ville se och höra, entertainern. Och When doves cry, hur kan man göra sketen pop så bra, bättre än något annat, och balladernas ballad, Purple Rain. Jag trodde att jag lärt mej sorg och förlust, jag trodde att jag var förberedd på den hårdare geggigare gyttjan och dess spår, men det är nu det börjar, tydligen, som Agatha Christie sa. Tack ska du ha, Prince, det gjorde du bra.)