Två flickor och en pappa som sprutar staket

Jag skriver en dikt om två flickor jag stötte på under mina cykelturer i söndags, en äldre och en yngre, en grät och en var glad. En pappa tvättade sitt staket på Vikingagatan med en högtrycksspruta. Han tvättade ett staket. Det hördes andra maskiner också. Det är väl vår det också. Jag satte mej på en bänk och skissade på en dikt om flickan (som kanske var sexton) som grät på gatan vid de dyra husen kring Vikingagatan. Jag stannade och frågade om hon behövde hjälp. "Nä, det var vänligt av dej, nej." "Är du säker?" "Ja, det var vänligt av dej." Så grät hon vidare och jag tänkte på mina döttrar, om att nå men inte alltid kunna nå, om att backa ibland. Det är många dikter nu. Egentligen för att jag vill skriva klart romanen, men den trilskas, då är det så skönt att skriva dikt, det flyter snabbare med ständiga associationer och att många träffar mej när jag läser dem. Men jag ger inte upp romanen. Men jag blir nog klar med en diktsamling snabbare. Romanerna är mitt författarskap, de måste få ta tid. Det är ju så många sidor som ska sitta ihop. Dikter är också allvar men på något sätt enklare (även om jag slänger en del skit). Vi får se. Men det skulle kännas knäppt och slött att inte ge ut en bok i år, och då blir det nog en diktsamling.