Leonard Cohen

Det är kanske längesen jag pratade om Leonard Cohen (allt detta tjat om Lou Reed) och jag vet inte ens om jag pratat om Nina Simone, men hon gjorde en cover på Suzanne i slutet av 60-talet. Jag högaktar Nina Simone, men Suzanne är för mej så mycket Leonard, det är så mycket det tidiga 90-talet, mina sista år i Landskrona, mina första år som verkligen vilja bli författare, och den där kvällen (eller natten och morgonen) i våren som nu, för mer än tjugo år sen, när jag skrev klar min första roman med fönstret öppet i ett sällsamt rus, och Cohen på repeat. Som en ny värld med orden, lättförståeligt och ändå svårt. Ja, om Lou Reed och Velvet lärt mej attityden och inställningen, att alltid gå sin egen hårda väg och aldrig vika (och skönhet), har Leonard lärt mej en helt annan skönhet, och ödmjukhet, och nyfikenhet, det mjuka som måste finnas i de hårda (och för all del, det stenhårda i det mjuka, det finns sannerligen).