Tandläkarunge

jag är uppvuxen bland tänder
jag är uppvuxen i Skåne
Landskrona vid havet, staden i vinden
som blåser och blåser
och stolt sjunger undergångens sånger
att se vinsterna i det lilla
att ständigt stolt förlora
jag har varit i många länder
nu bor jag i Malmö
jag brukar cykla bort till Hyllie
bada i bassängen där
relaxavdelningen med alla utlänningarna
sen stationen, blåsten över ängarna
här rusar tågen
och vinden blåser så
och jag träffar en kvinna utan tänder
ger henne en tia
hon bugar och gråter då
"jag har flytt genom hundra städer
burit döda barn upp på stränder
jag såg min egen syster dö
hon slutade få luft"
på knagglig svenska och engelska
och jag (nysimmad, nybastad, nymjukt härlig i mineralvarma vattnet):
"ja, tufft
och nu är du här i Malmö"
och jag vet ingenting
jag rafsar i mina fickor
men har inga mer pengar
men jag lever inte på luft
jag suger i mej vårvinden
som sveper över havet och ängar
och poliserna bordar tågen
du vet, den filmen
när slaktaren plockar fram sågen
och börjar skära
du vet, hur skriken låter
när någon du älskar dör
att känna smärtan så nära

jag är uppvuxen med berättelser
vid det sena matbordet på kvällen
om patienter
skickligt berättade av tandläkaren, min pappa
han var så levande då
inte om deras tänder
men om deras släktingar, alla ställen
där han hade träffat deras syster
kvällarna på femtiotalet på torget
du! den stämningen! så yster
och nu: att inte längre arbeta, sorgen
en känsla i huset av: dyster

jag är uppvuxen bland tänder
jag är uppvuxen med oro och ångest
och alla dessa sånger
min enkelt komplicerade pappa
jag har aldrig kunnat fatta
i det ganska stora huset vid havet
äventyren och friheten
jag har aldrig kunnat fatta
med resor till andra länder
att det är så hemskt att beskattas
(och nu kommer den till mej, skammen, skulden, att det var oron över barnen, jag och mina syskon, att vi skulle ha det bra, att det var oron att inte komma från där sparvarna flög in i munnen, att det handlade om att aldrig ha fått vara så ekonomiskt trygg som jag ändå har fått vara, och all min fattigdom nu)

jag är i Hyllie igen
jag träffar en kvinna utan händer
hon har en stump och en klo
hon har kanske fyra tänder
eller fem
hon har ingenstans att bo
jag har en flickvän, två barn och ett hem
jag har fortfarande syskon och föräldrar
vi står på bron över flyktens tågspår
vi ser en råtta springa förbi
vi hör blåstens sus över ängen
hon vill kyssa mej på kinden
hon får fast jag inte vill
jag vill inte komma för nära
det är tankarna i natt i sängen
det är vinden, det är vinden
det är döden som kommer när dagarna går
det är människorna när köpcentrat stänger
det är döden som kommer
när vi inte hjälper till

jag är uppvuxen bland tänder
jag har varit i Afrika
jag har sett hundar bli överkörda och dö
jag har sett en ung man bli överkörd och dö
då skämtade jag om att sno hans cigaretter
jag visste inte vad jag skulle göra
det var när solen just började stiga
det var innan vinden började blåsa
det var en av min pappas patienter
jag är uppvuxen bland tänder
min pappa var tandläkare
det är inget särskilt med det
mer än att det kanske var hans liv
han och hans rädsla
jag och min rädsla
för att inte längre räcka till
för att inte längre finnas till