Tack, Leonard Cohen

Det är inget konstigt att en 82-årig man dör. Men det rör upp ändå. Alla minnen av Leonard Cohen. Hans betydelse för mitt skrivande, för hela mitt tänkande och min syn på skönhet. Den där natten och morgonen i mars 1992 på Öresundsgatan i Landskrona, när jag skrev och skrev och lyssnade på Leonard Cohen på repeat. Drack folköl och tände ett nytt stearinljus, skrev klart min första bok. Det är en milstolpe, att slutföra sitt första verk, som aldrig blev utgiven, men känslan av att vara klar. Det har hjälpt mej genom alla åren. Och jag har snott delar av den där romanen i mycket som jag skrivit sen dess.
Men Leonard Cohen. Jag minns Roskilde -88 eller -89. I det gröna tältet. Jag minns alla random turer på cykeln när jag blir glad när en sång av honom ploppar ut i öronen.
Jag har aldrig slutat lyssna på Leonard Cohen. Han är så oerhört inspirerande. Hans röst. Hans texter. Hans sväng i skuggan ändå. Och så full av värme och stil och sej själv. Jag döpte en roman efter en rad i en av hans sånger.
Hans senaste platta kom tidigare i höstas och han är ofta med mej när jag skriver.
Och han sjunger mycket om döden, som vanligt. Det är som Bowie fast inte lika hemligt.
Ja, tack, Leonard Cohen, du kommer att fortsätta vara viktig för mej.