Lyckliga gatan kan vara både och

Jag hänger i Bergshamra när jag är i Stockholm. Jag tycker om att det är så nära storstaden. Samtidigt är det så nära naturen, tallarna, vattnet, upp och ner när vi vandrar i något som vi gör till vildmark. Och ändå, broar med tåg, motorvägar med buller och brutalt brus.

Det är som i Limhamn och Sibbarp hemma i Skåne. När vinden blåser från det hållet, bilarna och tågen, flygplanen.

Eller i Påarp utanför Halmstad, stället jag älskat mest. Som inte finns mer än i mina minnen nu. Havet och det salta, korna, de uråldriga stenarna och klipporna. Men motorvägen som dundrar utanför. 

Man vänjer sej. Man lär sej att suga åt sej det goda och skicka iväg det dåliga.