Dom kommer att kliva på dig igen

Livet och lusten. Jag får luft av Bibi och Erika och dom andra. Dom får mej att lära på nytt.
Man ska aldrig glömma att ställa sej på stolen.
Man ska aldrig glömma att solen går upp från andra hållet på andra ställen.

Peter Kihlgård i intervju i Sydsvenskan. Jag respekterar Peter Kihlgårds väg i slalomlandskapet.

Livet och lusten. Luften. Jennie och Vanja som jobbar med Unga Röster i Landskrona.
Men det vill SD-influerade Folkpartiet sätta stopp för. Pengarna ska gå till vakter och drogtester i Häljarp. Mångkulturella samarbeten som verkligen fungerar, som ger unga människor mening och mål, all integration ska å det starkaste motarbetas.
Ni spottar på så många. Tro fan att dom spottar tillbaka.
Mindre och mindre sällan föraktar jag er inte, Lisa och Torkild. Ni är unga politiker. Ni uppför er som gamla gubbar och kärringar utan vidsynthet, i ett enskilt torp på trehundra kvadrat långt borta från verkligheten. Utan livserfarenhet. Och det värsta, utan empati.
Vissa obehagliga beslut måste man givetvis ta. Vissa beslut kan jag hålla med om. Jag är inte partipolitisk.
Men känslan. Men kunskapen. Men alla dessa förbluffande begåvade ungdomar som finns hos Unga Röster och på andra ställen. Kväv inte deras lufttillförsel. Ta inte bort deras chanser. Lyssna mindre på SD, försök hitta hjärtat bakom koftorna och slipsarna och kavajen.
Det är barn. Unga vuxna. Titta på era egna barn. Titta på världen. Det är människor. Dom har inte redskapen att göra allting rosaskimrande själva som vi privilegierade har fått från magen vi låg i, guppande i trygghet.
Det finns en desperation som bara ännu bubblar.
Jag tror inte att era extravakter kan stoppa den soppan när den kokar över.

Jag sitter utanför Kulturskolan. Gamla Saluhallen i Landskrona. Allting förändras. Jennie busvisslar och kallar på kids överallt. Kom och gör det, och det och det.
Jennie säger att hon nog inte orkar mer. Jobba i motvind. Utan stöd.
Därinne sitter ideela frivilligarbetare.
Man kan kolla på ungaroster.se. Det görs mycket. Hela tiden.
Jag pratar med Erika och Bibi. Dom har samma problem som alla andra tonåringar. Plus en hel drös till. Att inte vara godkända. Att vilja och kunna men inte få lov.
Och många fler ungdomar. Småsyskon och släktingar att ta hand om.
Och att dom är vanliga tonåringar.
Och att dom är vanliga tonåringar.
Och att vissa av dom bara bott två eller tre år i Sverige. Att dom saknar syskon och andra släktingar. Vänner. Att dom har minnen från saker som inte har hänt varken på Öresundsvarvet eller i Borstahusen.

Idag vinner BoIS med sju-noll.

Opportunister gå hem, ni var aldrig min vän

Jag ska förvisso fylla trettionio år i juli.
Jag är förvisso ständigt detta barn.
Och jag tänker inte bli något annat.
Jag kan visst ställa mej i vissa led. Jag kan visst vara en ansvarsfull och ibland sträng pappa. Jag tror på gränser och ramar. Jag tror på vidga gränserna och ramarna, ju mer mogen man blir att klara av ansvaret.
Jag tror på ansvar.
Jag tror på konsekvens.
Jag tror på nyfikenhet och den ständiga frågan: Varför?

Jag tror på att: Där går tåget. Där åker färjan. Och vi är med.
Jag tror på att: Det är svårt, men vi ska göra det.
Jag tror på järnvägsstationer i maj. Att känna lukten och förväntan. Att säga att jag hinner med en snabb stående i en bar som aldrig kommer att finnas i Småland eller resten av Sverige.
Att vänta några minuter i metron i Paris och ändå kunna ta sej något läskande.
Jag tror på att: Där, titta ungar, där kommer havet, där kommer bergen, där kommer träden som ger oss dom oliver som kostar för mycket hemma. Men smakar mycket godare än skiten i glasburkar utan kärnor.

Man måste prioritera. Man måste välja vad man vill ha i vårt rika land. Vår teve är liten och inköpt 1994 eller -95.
Johanna syr och stickar en del kläder till våra barn. Syr om kläder till mej. Vi får kläder. Jag får kläder. Vi köper billiga kläder. Vi har givmilda vänner, syskon och föräldrar. Vi är privilegierade.
Vi cyklar och går. Lagar mat hemma så att vi har råd att gå på krogen.
Och jag har flera tusen i en burk att sprätta iväg över ängarna.

Om man skippar första instrumentalskitet så är dom inledande fyra låtarna med sång på Björn Afzelius Exil, den bästa inledningen på en svensk skiva som jag kan minnas just nu. Och sen kommer mastodonten Hiroshima. Magnifikt.
Möjligen Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser. Eller Eldkvarns Utanför lagen.
Jag vill känna det enda in i märgen. Det kan man bara om man släpper allt förinställt barometersnicksnack om vad som är en fis i huvudet eller vinden som vänder.

April skies

Jag minns barndomen.
Jag minns flygplansmat och sparade påsar med salt och peppar. Våtservetter som luktade riktig citron. Swimmingpooler som luktade riktigt vatten. Som luktade lugn och allt jag hade längtat efter.

Jag minns tonåren.
Jag minns att ligga på rygg under vattenytan och känna sticket i näsan, klådan i ögonen. Att se solen och den blåa himlen genom en hinna. Jag minns att vara död. Att hata det.

Jag cyklar med min äldsta dotter till en skolmatsal i Limhamn. Vi ska på fotbollsmöte. Vi har glömt hjälmen. Jag ser ut som en trött kulturarbetare. Hon har skitiga kläder för att jag alltid blir försenad. Alltid blir bajsnödig när jag ska dit jag inte vill eller känner mej hemma.
Hon är skitig för att hon går ut tidigare. För att vi har en rullebör som samlar regnvatten. För att vi har jord. För att hon har spadar och hinkar. För att hon alltid uppfinner sina egna lekar.

Jag minns honom som skrattade på ett annat sätt och var barnlös. Som var yngre än dom andra tandläkarna. Han hade haft en låt på Svensktoppen.
Jag minns paret som alltid var lite snofsigare. Drack gin och tonic.
Jag minns club sandwich på golfbanans restaurang. Dom små ormarna i sprickorna i cementen. Dom större ormarna i dom konstgjorda bäckarna. Den stora ormen som lugnt lugnt kröp över övningsgreenen. En till gin och tonic.

Föräldrar är föreningens ryggrad. Eller livsnerv. Jag minns inte. Kakor och kaffe i plastmuggar. Föräldrar måste bli ledare. Jag och Elsa trodde att det handlade om att ungarna skulle ha kul. Hon och jag brukar träna fotboll med en plastboll som är en jordglob.
Det kostar sjuhundrafemtio spänn att leka i LB07. Man behöver ingen fotbollserfarenhet för att vara ledare. Istället för Björnen sover leker man Zlatan sover.
Alla kan vara ledare. Alla ser likadana ut. Vi har själva valt att flytta hit, till Malmös mest homogena stadsdel.

Jag minns inte hockeykarriären med äckliga hamburgare.
Jag minns inte fotbollskarriären med äckliga korvar.
Mina minnen är handplockade. Jag skapar mej själv.

Sparka ut dom!

Till slut gick vattnet ändå igång i koloniområdet. Efter påskhelgens försening på grund av fryschock.
Till slut begick vi årets premiärövernattning med två skrikiga och snoriga flickor. Och en del regn. Det är då jag aldrig kommer att köpa en husvagn.

För trygghet, mot våld. Vem ordnade den manifestationen? Sverigedemokraterna? Folkpartiet? Knappast. En ung högskolestudent, invandrare, gjorde det. Som så många andra positiva saker i Landskrona, som ber om samarbete och integration.
Under två timmar berättade vanliga människor historier, man dansade, skämtade, sjöng, spelade blues. Jag berättade lite kort om skrivprojektet jag håller på med.

För bara några veckor eller månader sen var jag så fed up med Landskrona. Med dom tio- eller femtontusen som bara gnäller, slarvläser tidningen som ibland slarvar och inte tänker sej för.
Jag var så trött på dom kanske hundra ungdomar som förstör så mycket. Dom kanske hundra ungdomar som bara är några av den annars skötsamma underklass där många försöker ta sej upp på ett hederligt sätt.
Jag var så trött på dom kanske tjugo politiker som antingen står handfallna (men fler närvarande poliser på stan är ett förslag som jag står helt bakom, särskilt för att öka tryggheten hos dom som inte vågar visa sej på stan) eller tror att problem löses genom förbud och hårdare tag. Vart tog friheten hos liberalerna vägen? Som vanligt hittar vi den hos dom redan fria. Dom ofria ska ha det jävligare och jävligare.

Cyklarna får inte plats vid stationen i Malmö. Så vad gör man då? Ordnar fler cykelparkeringar? Ah nä, man gräver nya miljardhål, flyttar cykelflotten ännu längre bort och skaffar ännu färre cykelparkeringar.
Samtidigt målar man upp Malmö som cykelstaden.
Samtidigt utlovar man hårdare tag mot cyklisterna.
Samtidigt kör man felparkerade cyklar långt åt helvete ut långt bakom Jägersro. Klipper upp lås för flera hundra om så behövs.

Jag var så fed up på Landskrona.
Nu träffar jag ungdomar som berättar historier för mej. Svenska och utländska. Det ger mej hopp och glädje. Det ger mej insikt och kunskap. Det ger mej ödmjukhet. Och mer jobb än jag har tid och råd med, egentligen. Men vad gör man inte med sitt stora bultande hjärta.

Ständigt detta: Hårdare tag.
Aldrig detta: Vad är problemet? Vad ska vi göra för att lösa det?
Ständigt detta: En hårdare värld.
Ständigt detta: Låt den som inte kan simma drunkna. Jag har mitt att tänka på.

That´s the way it always been

En annan gång ska jag berätta om hur det delvis går till i den stora förlagsvärlden i den lilla stad som Stockholm är. Den stad som (med tindrande helsingborgsögon) ser sin egen navel lysa. Som undviker att se att det mesta händer någon annanstans.
Men min novellsamling har högst prioritet.
Romanen ligger och juckar i sin graviditet i mitt huvud, på handskrivna blad och i min dator.

Och sen, idag, kom det andra fram. Det som jag känt. Det som jag saknat. Deckaren.
Och, nej! Ingen stendöd illitterär tegelsten. Utan en hyllning till Dan Turéll. Eller, i hans anda. Och, ja, jag satt i Köpenhamn.
Smått jovialisk samhällslitteratur med ett mord eller två. Med ett glas eller två. Med stereotyper. Som Seinfeld. Som whatever. Fast mjukare. Fast råare.
Första korta kapitlet. Första boken i en serie. Mord i Borstahusen:

Det fanns spår i sanden vid den gamla bunkern. Per Albin-linjen. Min farfar brukade berätta om kriget. Han brukade berätta om Spanien.
”Tänk dej, Dan, vin rött som blod. Ur tjurpungar”, brukade han säga. ”Vad skulle man göra ... Blunda och dricka bara.”
Det fanns spår i sanden norr om Landskrona, just norr om Borstahusen. Just söder om Sandbergen där jag bodde.
Jag brukade gå den vägen. Kaffe och en liten snaps i det vita köket. Vattna rosorna som klängde mot dom vita väggarna. Upp mot det röda taket. Alltid jeans, skjorta och kavaj. Nu var det vårvinter och vind. Jag fick ta en lammullströja ockå. Och halsduken. Och mössan i rött som min mamma stickat. Allvädersstövlarna som jag hamstrat tio av när byggvaruhuset hade utförsäljning i trakterna kring Glumslöv.
Jag nynnade på en ny sång och såg spår i sanden. Alla dessa sånger jag skrivit, till reklamfilmer och tramsiga reklamjippon. Så träffade jag en gång mitt i prick. Kärlekens vita snö sjöngs in av Björn Skifs, låg på Svensktoppen i sextiotre veckor. Bröllop, dop och begravningar. Samlingsskivor. Jag kunde ta det lugnt. Pengarna trillade in.
Varje dag samma promenad med bagen och fem klubbor. Längst ner där stranden mötte havet, Ven och Köpenhamn på andra sidan. Bort till golfbanan där tallarna lutade med västanvinden. Min pappa brukade prata om västanvinden.
”Tänk ... Dan”, brukade han säga när vi satt i lä i hans trädgård. ”Jag fick bygga ett helt hus till bara för att kunna sitta ute. Men vad gör man inte ...”
Spåren i sanden just där jag brukade svänga in till golfbanans mest norrut belägna hål. Jag brukade inte spela hålen som det var tänkt. Jag gjorde som jag ville tidigt på morgonen innan dom riktiga golfspelarna nådde ut hit. Tian, trettonde, fjortonde och femtonde var min värld. Jag skapade mitt eget liv med flera bollar och få klubbor.
Just där tallens skugga brukade slå i april när jag var på väg hem, låg kroppen. Spåren i sanden. Två som hade gått dit. En som hade gått tillbaka. En som låg stilla på magen med bara avslutade dagar kvar.
Jag plockade fram min mobiltelefon och ringde polisen.
Det var väl en satans morgon till att bli förstörd, tänkte jag tyst och skamset.

That´s why I love country music

Det är så många människor i mitt liv, nära och långt borta, som då och då sagt till mej: Varför gör du inte så? Varför gör du inte det? Varför blir du inte så? Varför blir du inte det?
Du skulle bli jättebra på det.
Varför skriver du inte om det? Varför skriver du inte så?

Jag kan bara gå min väg.
Jag är inte obstinat, men jag tar inga order. Jag gör inget på beställning om jag inte själv tycker att det är rätt.
Jag försöker inte efterlikna någon.
Jag vet att jag inte är den ende som har/har haft liknande drömmar, längtat efter liknande saker.

Jag vet att jag satt i ishallen i Landskrona i slutet av sjuttiotalet. Allmänhetens åkning. En kille, några år äldre, hade ett par ABC-Uffe. Fullständigt fel. Han var alldeles ensam. Det var jag också. Jag ville det. Jag tyckte så synd om honom. Han såg ensam ut på ett annat sätt. Han hade adress och telefonnummer skrivet på sina omoderna skydd. Jag ville prata med honom.

Jag har alltid trivts med ensamhet.
Eller kvalitetstid med andra.
Kvalitetstid kan vara pilkastning med goda vänner på puben. Eller en trevlig och lång middag. Eller när man leker lekar i ett hav.
Jag vill cykla ensam.
Jag vill skriva ensam.
Jag vill simma ensam.
Ensam i en offentlig bastu med en bok och Den glade dansken kyld.
Ensam på ett tåg.
Inte alls ensam. Musik och böcker.
Jag har aldrig velat vara någon annan.

Jag formades av två saker:
Mannen som var med i tiotusenkronorsfrågan. Han hade köpt en ny skjorta. Den var vit med brunorangea blommor. Han hade stora tjocka glasögon. Han kunde allt. Men han åkte ut nästan direkt.
Han kunde inte knyta skridskorna som killen på träläktaren med råttorna under inte kunde åka på. Han var så nervös. Och ledsen.

Jag har aldrig sysslat med tillkämpad solidaritet.
Jag förstår inte hur människor tänker.

Två saker har format mej:
Sonny Johanssom skulle äntligen få debutera i Åby Erikssons frimicklarlandslag. Men fick inte spela från start. Allsvenskans störste anfallare, på alla planer, fick knappt vara med. Fick ingen chans. Store, blyge Sonny som inte vågade säga till. Ralf Edström som la in en prilla på sitt språk.
Och man ska inte bli utkastad från där man ska få höra hemma, bara för att man inte kan snöra ett par omoderna skridskor.

Youth is wasted on the young (I was so much older then I´m younger than that now)

Vi är unga. Vi är rutinerade. Jag är snart tjugo och Mange har fyllt tjugotvå. Vi är studenter eller arbetslösa. Vi har långt och lockigt hår. Vi är nyfikna. Eller förbi. Eller bortskämda. Det är nästan sommar. Det var en lätt bris genom fönstret som väckte mej i morse. Det var en lätt knackning, och han såg så glad ut. Som morfar brukade säga, pillemarisk.
Vi är på färjan mot Köpenhamn. Spelautomater. Lastbilschaufförer. Mackor med pannbiff och stekta ägg.
”Låt oss tala om kultur”, säger Mange och bär en bricka med fyra öl.
”Vadå?”
”I Grekland”, säger Mange och han bestämmer. Jag har slips, skotskrutig.
”Hur då?”
”Jag har pengar, mycket pengar”, säger Mange som har en svart smal skinnslips, smala byxor.
”Jag har bara extra kalsonger och strumpor”, säger jag och dricker. Och ett par avklippta jeans och en T-Shirt.
”Jag har tatt med mej”, säger Mange, och vi skulle cykla från Köpenhamn till Helsingör. Campa. ”Jag tog aldrig ombord cyklarna på färjan”, säger Mange, och han ville att jag skulle skynda mej upp och ta en bra fönsterplats.
”Jag trodde att det var tältet.”
”Jag lurar in dej på den rätta vägen.”
”Vadå?”
”Du hade aldrig hängt med annars. Du har ingen bror.”
”Inte du heller.”
”Är du säker på det”, säger Mange, och det flinet i leendet. Smält mej hela vägen. Smält mitt oroliga hjärta till ett annat.

Det är sent på kvällen när vi tar oss av tåget. Hamburg sover inte. Inte korvarna och ölen i stationskioskerna. Vi köpte whisky på färjan, drack. Vi somnade. Vi har vandringskängor från Polen.
”Låt oss tala om frihet”, säger Mange, och det går inga tåg åt vårt håll förrän i morgon.
”Vadå?”
”Vi tar en taxi”, säger Mange och pekar mot ett hotell. ”Det är lugnt”, säger han och vi checkar in i ett långsmalt rum. Försvinner ut igen.
Går på Reperbahn. Alla drar i oss. Kom in. Kom hit. Bli min allra bästa vän.
”Vi går in här”, säger Mange och betalar. Vi får varsin liten öl, står i det skeva ljuset i grönt och orange och dricker fort. ”Är det frihet”, säger han, och på varsin högtalare står två flickor och dansar i trosor och bara bröst. Dom ser uttråkade ut. Eller ledsna.
”Jag vet inte.”
”Jag vill ha mer öl”, säger Mange och vi sätter oss inte i dom trånga plyschfåtöljerna. Sätter oss inte bland jubilarerna som jublar. ”Är vi bättre?”
”Zwei bier”, säger jag. Och det tar tio minuter att hälla upp. ”Noch zwei”, säger jag när vi blir serverade.
”Jag har pengar”, säger Mange.
”Är vi bättre”, säger jag och längtar efter nästa tåg.
”Än vem då?”
”Jag vet inte.”

Vi har svarta kavajer och svarta jeans. Vi går från kylan i morse på Gare du nord. Vi går från torrt bröd och ett folk alldeles oförstående inför vår tyska dekadens.
”Låt oss tala om musik”, säger Mange när vi sitter på caféet, trycker i oss rött vin och baguette.
”Det studsar”, säger jag, och menar ljudet mot klinkers från flipperspelet.
”Kyrkogården ...”
”Han är ju inte begravd här. Han var aldrig i Frankrike.”
”Jag har ett vykort”, säger Mange. ”Han var här, ensam ...”
”Fick du kortet?”
”Det var till mormor.”
”Men han tyckte ju inte om musik.”
”Jag tänker på han, Jim, sångaren i Doors.”
”Ska vi till hans grav?”
”Man kan göra vad man vill.”
”Jag vill spela flipper.”
”Flipper kan vara musik”, säger Mange och fortsätter gå mot staketen med svarta järnspetsar. ”Men jag tycker om kyrkogårdar.”

”Låt oss tala om litteratur”, säger Mange, och vi har lämnat Akropolis kullar. Vi har glidit ner bland alla vita stenar, allt det gröna. På våra unga rövar. ”Du vet ... Han kunde Shakespeare, allt utantill.”
”Det här är Grekland.”
”Och dom andra, dom gamla grekerna”, säger Mange. ”Tror du jag är blåst?”
”Det vet du”, säger jag, och vi har gått på dundrande vägar från Aten till Pireus med sovsäcken och tältet som Mange köpte av tysken med cykelbyxorna. ”Men varför kunde vi inte ta tåget, vadå lifta?”
”Vi måste nog börja spara.”
”Jag vill köra bil.”
”Jag vill ha souvlaki.”
”Vi kan väl stanna här”, säger jag, och det är en liten taverna med en liten parkering. Vi dricker Heineken och äter grillat kött. Och det sura i såsen är ännu inte surt.
”Ulf Lundell.”
”Göran Tunström.”
”Leonard Cohen”, säger Mange, och alla ser sömniga ut. Upp bland kullarna gnistrar husen vita. ”Så får det bli”, säger Mange och går mot bardisken för att beställa en taxi. ”Vi ska ut på sjön.”

Det luktar brända pinjeträd och hav. Det luktar kåda när jag dricker vinet. Vi är stenade på ön Hydra.
”Låt oss tala om kriget”, säger Mange, och det finns en mur. Sen finns bara klippor.
”Vilket jävla krig?” Och det finns minnen i varenda sten. ”Dom har suttit här.”
”Det är bara båg”, säger Mange och tar fram bankkortet som han fått av sin frånskilde pappa. Går fram till stupet och kastar iväg det. Som en svala lägre och lägre när ovädret snart ska börja. ”Vi måste jobba. Eller åka hem ...”
”Jag vill inte hem.”
”Jag vill hem, hela tiden”, säger Mange och han har vita kläder nu, skiten blir osynlig i solen. ”Låt oss tala om livet.”
”Vadå livet ...”
”Det är bara båg”, säger Mange och pekar på en båt vid horisonten.

Rader av förnuft

Det är ingenting du vet. Det är ingenting du tror.
Men jag är en ganska utomordentlig kock i den autodidaktiska skolan.
Jag har svårt för recept och direktiv. Men gener. Min mamma var hushållslärarinna. Hemkunskapslärare.
Jag är kreativ. Nyfiken. Uppfinningsrik. Inte rädd för att misslyckas. Gillar inte att jobba med människor. Har du ett arbete för mej?

Jag saknar torsken.
Min stora dotter fångade sin första fisk som fyraåring.
Jag är trettioåtta, uppväxt i ett fiskeläge.
Jag har aldrig fångat en fisk.
Grillad fisk.
Lax, gravad och rökt.
Räkor.
Portugal.
Jag äter inte sill.
Du kommer väl ihåg Båstad? Jag försökte verkligen. Spydde i natten när vi badade sen.

Det var riktig vinter i Glabhult under påsken.
Där kommer en bil.
Så går det några timmar.
Där kommer en bil.
Har han plogat än?
Det är kalhyggen eller barrskog. Vid horisonten som man inte ser finns ett nerlagt stenbrott.
Det är inte mina trakter. Röda stugor med vita knutaar.
Det betyder inte att det är fel.
Det betyder bara att det inte är mina trakter.
Vita hus med blåa knutar.

Jag kommer aldrig ifrån Nationalteatern. Aldrig ifrån Lou Reed. Aldrig ifrån den kvällen i en gammal teaterrestaurang som vi målade om till ljudet av Kajsa och Malenas andra platta. Kommer aldrig ifrån henne, hur kunde det ha slutat om allt var annorlunda.
Jag kommer aldrig ifrån en kväll bland berg där man talade tyska. Där Frank Sinatra sjöng Strangers in the night. Jag kommer aldrig ifrån hur det hade kunnat bli.
Jag vill inte veta.
Jag vill inte dit.

Det blir sej istället. Jag pressar potatisen, lite smör. Aromat och svartpeppar. Det blir fest ikväll igen.

Varför kräver man av Mona Sahlin att idag berätta med vem hon vill bilda en eventuell regering?
Varför ställer man inte andra frågor till andra människor?

Dom är inte kloka, katolikerna

Som barn och ungdom i Spanien. Alltid över Valborg. Men vi såg inga eldar brinna.

Jag var trettio och vi åkte tåg. Som galna med sina processioner. Vi kom inte över gatan till barerna. Som fågelskämmor.

Kvart i sju vaken som ett skott. Långfredag 2008. N.P. Möller, fastighetsskötare på DVD. Det är en present som jag vill kontrollera först. Simrishamnsgatan 16. Han med det blonderade, permanentade håret bor kvar sen början av sjuttiotalet. Hans butik med elektronik av alla slag. Han har alltid funnits.
Möllevången var annorlunda då. Var annorlunda på nittiotalet när jag var mest aktiv där. Är annorlunda nu. Andra dialekter uppifrån.

Om man tar bussen söderut på Gran Canaria hittar man en riktig stad med riktiga människor. Dom stora flickorna skulle tvunget äta bläckfisk på ett ställe vid Poeternas torg, med en halvknackad kypare.



Jag ska på spåret norrut. Men vart? Leksaksort som luktar. Danska för stad.

Det ska vi fira

Vi gläds åt fem år av frihet, demokrati och glädje i Irak. The american way.
Vi kommer ihåg anledningen till invasionen. Massförstörelsevapen (fanns inte.) Al-Quaida (fanns inte).
Lekmän som jag pratar om hur hemskt kvinnorna har det i dom förtryckta länderna, och köper nya tajta toppar och jeans åt sina femåringar.

Vi hann åka lite pulka igår, i parken utanför fönstret, mest på lera och gräs, men lite fart blev det.
Sen for familjens flickor till nordligaste Skåne.
Och jag for till Köpenhamn. Jobb jobb jobb.
Jag sitter gärna på Nyhavn 17 och skriver. Den gamla syltan en halv trappa upp, som blivit dyr och norsk. Men jag har minnen. Och jag trivs med ljuset. Det är som Skagen eller Provence. Jag blir Evert Taube.
Jag skriver inte en kort bok för att jag har bråttom. Eller för att jag är rastlös. Jag skriver en kort bok för att det den här gången måste bli en kort bok.
Men det är skönt att se slutet lite närmare än vanligt.
Sen ska jag på romanen igen.

Och eftersom dom som flyr Irak, måste vara motståndare till demokrati, så är dom inte välkomna till The land of the free. Dom hamnar i Södertälje istället.

Slut. Så heter boken just nu. En lång novell och fyra normallånga, verkar det bli. Jag skickade lite provbitar till det stora förlaget, så får vi se om dom nappar. Och när fisken i så fall kan serveras.
Annars finns det andra gösar i sjön.
Och så vidare.
Men jag skulle gäna se ett fungerande samarbete med W&W.

Puckad dansk krönikör skriver putslustigt brev till Muhammed i Ekstra Bladet, där en artonåring i vanlig fri ordning visar pattarna för dom dreglande pilsnergubbarna. Krönikören undrar hur Muhammed kan tillåta så hemska saker i sitt namn. Och så vidare, i hyggelandets fräckhet och avslappnade stil.
Och jag slutar där jag började. Bush krigar i Guds namn. Hur skulle ett brev till Gud se ut, Puckokrönikördansk? I ert lilla snåla land.

Hey girl, I´m okey

Jag sitter här igen. Fast i det. Jag har varit här förut.
Mörkret utanför och världen är bara det som är mitt just nu. Ingenting annat.
Som när det började bli vår och jag började bli klar. Jag skrev med en penna och händerna. Kalla det hjärtat.

Han är sjuttiofyra år nu. Leonard Cohen. Och jag har inget att hylla vad det gäller sommarkonserter på kungasommarstugan Sofiero. Och åttahundra spänn.
Och jag komer inte att åka dit.
Som Per Persson sjunger: Då är det inte jag.
Men jag skulle vilja skaka hans hand. Jag skulle vilja berätta.

Jag satt och var några och tjugo i en etta i Landskrona. Leonard Cohens sextiotal på repeat. Och jag skrev verkligen klart den där romanen som aldrig skulle komma ut. Men det gör inget nu. Men det gjorde något då.
Men det var drömmarna om att det var möjligt. Det var det glasklara faktumet. Jag har skrivit en roman. Jag drack folköl i natten och var alldeles sänd.
Och det var jag och pennan och pappret och Leonard Cohen.

Att ha en historia. Att måste bara berätta den. Jag är som en längdåkare, dagarna ut och in på myren, på rullskidorna, på hög höjd kippande efter andan.
Jag förbereder mej med träningen, med cykelturerna eller whatever.
Och man exploderar. Som en boxare. Och man är plötsligt mitt inne i det, och det finns inget annat. Bara livet som seglar iväg på sidorna.
Man är i det landet. Det alldeles egna.

Days in the life

Hemgjord vinbärssylt bland russinen och mjölken i hennes havregrynsgröt. Och min cykel är ju på stationen, så vi tar hennes lilla blå med blommor på korgen till dagis. Pugh sjunger om en vind som leker i hennes hår.

Längs havet. Här är hundarna. Här är stavarna. Här är den svarte mannen med färgglada kläder, hans blekare hustru. Man nickar. Man väntar på regnet som ska komma. Man är ordentligt klädd.

Och tänk tåget igår, till Helsingör från Malmö via Köpenhamn. Och husen där längs Gyldkusten, dom man så gärna vill äga och simma i en swimmingpool med utsikt över Ven från andra hållet. Borgerkroen och smörrebröden. Den blandade ölen.

Dom unga människorna i resebyråns gamla lokaler i Landskrona drömmer helt andra drömmar. Kanske är det en dröm att vara väldigt ung och ensam och för första gången ha någon som älskar dej villkorslöst, det lilla barnet som överallt finns, när man cyklar till skolan på en skraltig cykel. Kanske därför glädjen som ändå strålar ur hennes ögon som jag inte kan se med.

Cyklar i Malmö. Genom parkerna. Utanför biblioteket kunde vi samma popsånger. Det är längesen, manchetserkavajerna är utslitna och ersatta av nya lika bruna. Vissa ränder går aldrig ur.

Tillbaka till musiken. Tillbaka till Songs for Drella. Tillbaka till stadsgatorna jag traskat. Titta där och där och där. Berlin, Hamburg, Sevilla. Lissabon, floderna som alltid har tagit sej till havet och dom nya upptäckterna.

Stan Ridgway

Vårvindar friska, leka och viska. Så blir man febrig. För första gången på säkert tjugo år tog jag tempen. Johanna har köpt en örontermometer. Som mest hade jag 40,1 i vänster öra medan höger öra ständigt låg ungefär en grad under.
Längtade till bänkarna, även om sydvinden inte är den optimala. Skönt då med en liten trädgård att sitta i, men inte alls samma känsla av möjligheter.

Jag såg Inter mot Liverpool. Tänkte på Jocke Nilsson när han kom från Spanien till Landskrona BoIS, så många smarta passningar som ingen lagkamrat fattade. Som Zlatan måste ha det.

Spanien. Alla pratar om Barcelona. Jag pratar om annat. Jag pratar egentligen om Portugal. Precis som jag pratar om Danmark i Sverige.
Jag skulle åkt igår, jobbresa. Men inte med den febern, den värken och segheten. Idag måste jag jobba ifatt i boden. Imorgon ska jag till Landskrona. På lördag skaa vår tipsfirma tippa upp vårt kapital, vi behöver en förlustaffär. Skatterna.

Det är såhär man ska skriva blogg. Min dagbok. Mitt liv. Vi får se.
Det finns till exempel mycket intressant att säga om en speciell tavla vid en hamn. Jag tycker mycket om den. Och en tavla om en annan hamn.
Gruvarbete i Wales eller Ryssland, eller Belgien. Eller, för all del, USA. Jag ryser bara jag tänker på det. LLewellyn, Jag minns min gröna dal (tror jag att den heter). Han som älskade livet (Stone). Och allt som finns i tidningsläggen (första gången jag skrivit det ordet).

Och hamnarna och fartygen, långt under däck i stormarna. Kanske äventyret innan tågluffen uppfanns.
Jag är nöjd med att sitta i min bod. Men en färjelinje i närheten hade inte skadat. Även om jag tycker mycket om tågstationer.
Nu får det räcka.

Ett råd i nöden

Några korta tider i mitt liv har jag genomlevt på sjukhus och i fängelse.
Man kan skriva att dagar känns som veckor.
Man kan inte sjunga det i ett dansband. Det tror jag inte på.

Veckor kan kännas som år. Som tråkiga år.
Det kan ingen stylad trettonåring sjunga om.

En trettonåring kan ligga i sin säng och inte förstå varför natten är så lång. Varför måste man sova på natten. Varför måste magen kännas som en knut omöjlig att knyta upp.
Den trettonåringen är för trött på morgonen. Orkar inte skriva den sången som hade skurit rakt in i hjärtat.

Man måste ha verktygen.

Man kan ta en enda sked jordgubbskräm och vara trettioåtta år och ta sej till en helt annan tid som man säkert inte minns korrekt. Men det är det enda minne man har. Det är korrekt.

Man kan cykla i den första våren och tänka: Detta är verkligen den första våren. Detta är verkligen den första dagen av resten av ditt liv. Fast inte så. Detta är verkligen den första dagen.

I en månad hörde jag, såg jag, tågen som for förbi Stångby station. Jag satt på Stångbyanstalten. Det var ett lågt staket. Det var femhundra meter. Vinden ven över slätten. Det hade varit så enkelt.
Jag tänker inte berätta varför jag fick permission. Men vi åt kinamat och jag drack en liten öl i Lund. Vi låg i sängen i studentrummet. Jag ville aldrig därifrån. Man kan skriva så. Man kan mena det.

Vi laddar inför melodifestivalen, men om någon sång där säger dej något viktigt och drabbande om ditt liv. Byt liv.

Två - sista provsmakningen

Hammenhög luktar gris. Och Hammenhög är ett hjärta av transporter i korsningen mellan Ystad och Simrishamn, Tomelilla i norr. När Killor ligger i gräset och tittar uppåt skymmer lastbilarna solen. Hans pappa, änklingen. Ett hjärta av sot.
”Du får kuta bort till affären”, säger pappa som är trött och röd.
”Cykeln”, ber Killor.
”Det är punktering. Och alla lastbilarna ...”
”Men dom finns ju ändå, du skulle ju laga ...”
”Jag hinner inte allt!”
Ett hjärta av sot? Hans pappa höjer handen.
”Tvinga mej inte”, säger han och ger Killor en vingligt stortextad inköpslapp och en hundring. ”Fråga först om du kan sätta upp det.”
”Men ...”
”Dom kan läsa i affären, du får försöka lära dej också”, säger Killors pappa, och ger honom en nätt klapp på huvudet. ”Ta på din keps”, säger han och Killor gör som han blir tillsagd. På grusplanen utanför maskinhallen, som är pappas verkstad, står pappas lastbil, halvfärdigt spraymålad. Halvnaken kvinna med halva hjärnan utanför förarhytten. Halva bröstet hänger mot marken.

”Truck off”, skrattar mannen med charkuterikläder bland hyllorna i affären, pekar på Killors keps med ett fett finger mot allt, fyller andra påsen. ”Han är rolig, din farsa.” Jag önskar det så. Jag önskar det oftare. Jag önskar det när jag ligger i min säng. Skratten genom väggarna i det stora huset när Savoy och Saddam är där, och alla dom andra. Verkstaden och pensionatet. ”Jag ska be Lousie att följa dej hem, hjälpa dej med påsarna ... Truck off, han är för rolig.” Ibland. Dom gångerna med skurborstar som luktar citron, och allt blir en lek. Man kan halka mjukt in i honom. Ibland.
”Ja”, säger Killor. Kennet, sju år, gammal, i röken och dånet av betlaster och skördetröskor.

Pest eller kolera

Hedersmord.
En flicka på sexton i Texas, (Bushtexas, staten med dödsstraff, som kritiserar Kina)fick inte vara ihop med en tre år äldre kille. Så hon och killen och några polare sköt ihjäl småsyskonen, mamman, pappan klarade sej med nöd och näppe.
Ett av många tokdåd med vapen i hand inom landets gränser.
En välmående demokrati.

Ulf Nilsson i KVP/GT/Expressen gillar valrörelsen i USA, man väljer en människa och inte ett parti, inte en ideologi.
Han ondgör sej över Putin.
Jag är inte förtjust i Putin.
Men folket i Ryssland är tydligen. Och då pratar jag inte om valet, utan om undersökningar som gjorts med viss objektivitet. Men det är kanske inte viktigt i nyliberalismens globala demokratiseringsprocess.
Demokratiska Israel?
Hur många i USA är nöjda med Bush?

Det var bara det.
Måste USA och dess politiska anhängare verkligen sticka fingrarna i varje syltburk.
Imperialister! Kolonisatörer! Vem bryr ni er om?

Coming up, coming up: Skagen, allvädersstövlar, gatumusik. Och New York, Denver och längst ut i Florida där någon stod och skrev.

Kvalitetstid med mej själv

Det var Lill-Babs som började någon gång på nittiotalet. ”Hur kan du vara så vacker”, frågade skjutjärnsjournalisten. ”Oljor”, svarade Lill-Babs, strålade på glassiga tidningssidor, ”jag badar i olika oljor två gånger om dagen, en timme åt gången. Alla borde göra det.”
Jag gillar Mange Schmidts låt Jag talar ut.
Malin Berghagen talar ofta ut, nu senast om en abort för femton eller tjugo år sen.
Samtidigt kan man visst bada två gånger en timme varje arbetsdag. Strunta i teven till exempel. Om du vill bli som Lill-Babs alltså.

Söndag och barnbesök och vänner till Johanna. Sockerkaka och kaffe. Jag var inte utsövd.
Jag talar ut: Jag måste ut. Jag ger mej ut i vinden istället. Vårstormar friska, leka och viska.
Jag tänker på Rådhustorget i Landskrona på åttiotalet när vi var bråkiga, osäkra, kåta och smygsupande tonåringar som följde med männen och kvinnorna i uniformer. Ner i Frälsningsarméns källare där man fick saft att blanda busgroggarna med. Sjöng deras sånger. Vi komma från öst och väst ... Fina melodier och ärliga röster.

La Couronne i Malmö. En söndagsöl eller två. Tre söndagstidningar och en bok från 1979 där Evert Taubes nära och halvnära skildrar honom på olika sätt. Och jag smyger in och tjuvlyssnar.
En annan tid en annan plats, alltså. Att det ska vara så svårt att förstå.
Och vi åker alla till Antibes eller Nizza, smakar på Marseille. Längtar till Toscana. Och bakom bergen finns en annan civilisation, och på andra sidan haven.
Och Nina Solomin, ok, amen. Om chassider i New York.
Och två plattor med Dexys midnight runners ör 99:-.
Och man kan ta sej till så många platser och världar.

Det var Jacques Dutronc på La Couronne, Brigite Bardo med Harley Davidson, den som Docenterna snodde av så fantastiskt. Och Serge Gainsbourg, givetvis.
Jag är både stipendiat och hårt lönearbetande just nu, så jag unnade mej en dansk fläskesteg på Bullen. Som en gubbe inlindad i rödkål och äppelmos.

Streets of fire. Vad tänkte jag då i natten. På mitt åttiotal. Skakigt, rädslan, kaxigheten, viljan framåt. Begåvningen som ständigt grävdes ner i fel jord.
Nostalgi? Vad är det? Ingenting. Men man måste minnas hur det var, och översätta det till allt.

Solen skiner. Cykla, skriva, åka tåg, läsa, lyssna på musik. Vara med fru och barn. Sitta på en krog. Vara nöjd med det man har och ständigt sträva vidare. Det är inte så svårt. Ibland.

Vad gör jag nu för tiden?

Bor jag kvar ... Jo, det får man väl säga. Det börjar väl stabiliseras. I förra lägenheten bodde vi över två år. Nu har vi bott sen september och känner att vi ska vara kvar ett slag.
Jag tycker om min granne, men han har det lite risigt nu. Ambulanstransport två gånger på mindre än en vecka.
"Men det är ändå bättre än förr", säger en annan granne som har nyckel. Han och jag gick in och lämnade post och tidningen. Det luktade dåligt städad kattlägenhet.

Jag skriver en långnovell, en kortroman, som tillsammans med tre andra historier ska bli en liten bok. Kanske till hösten. Eller början av nästa år.

Tågresor till Landskrona och projektet Ungdomar skriver om Landskrona. Det är intressant, spännande och något nervös. Vi ska ju göra en bok. Vi måste vara tillräckligt många och duktiga.

Efter Elsa och Annas prov igår (dom blev godkända) cyklade jag där jag brukar cykla, medvind längs havet, och man känner hur bänkarna kryper närmre. Det ska bli skönt.
Stannade vid Cutty Sark, träffade några vänner från förr som jag umgås med igen. Dom hade varit på begravning. En pappa som var precis över fyrtio hade dött. Föräldrar som begraver sin son. Barn som begraver sin far.
Bara jag och min gamla vän kvar till slut. Han berättade en historia om det stackars mobbningsoffret som det skrivits om i pressen under lång tid, mamman har gått ut och sagt sitt.
Så visar det sej att offret är en mobbare. Att han snarare fick ett gammaldags straff. Som var fel. Som han samlat ihop till. Men var började det?
Man ser så sällan helheten. Man bara förfasas. Hur ska man då kunna lösa problemen? När man vägrar se. När lögnen kommer uppifrån och är okej. Politiker och neråt.
Vi måste vara så starka människor att vi pratar rakt med varandra. Det är en viktig strävan.

Tiderna förändras

Allt går ner i åldrarna. Okej, Elsa är fem år, klart att hon vill revoltera. Men Anna, knappt åtta månader, ett halvår på den här bilden. Hon har redan bytt look igen.


Det förvånar mej. Som ni vet är jag ju konstnär, sanningssägare, rebell, provokatör, trasiga kläder, vagabond. Man kunde ju tänka sej att mina barn skulle ha valt ett mer moderat uppror, i vårt radhus i Limhamn.

Morgonen morgonen kommer (edited version)

Jag läste Cigarett av Per Hagman när den kom i pocket. Lite kluven. Som vore han min konkurrent i detta ständiga race mot den nya Jack.
Sen läste jag pool.
Och nu läser jag Att komma hem ska vara en schlager.
Vi har vissa likheter. Swimmingpoolerna. Bra namn på böcker. Och tåg, att åka tåg med inte för många passagerare. Det är då sakerna händer. Och jag är nog också en glidare, det verkar kanske inte så. Men det är nog så.

Rotarylunch igår. Inte riktigt min kopp te. Jag kan kallprata med hög och låg, men jag tycker ofta inte om det. Roligare då med kvinnan som är guide på Slottet, Citadellet, i landskrona. Henne var det kul att prata med.
Inget ont om rotarianerna, tro inte det. Jag är inte gjord så. Dom aktiva verkar göra ett mycket bra jobb. Men att prata fjärrvärme över en fläskkotlett hade inte intresserat mej om det så var kungen, Slas, Stellan Skarsgård, Lena
Kulturföreningen JB23 fick femtusen för projektet Ungdomar skriver om Landskrona.
Och Bosna basket. Dom har elva nationaliteter i sin föreningen. Två av eldsjälarna fick vars två och fem.


Jag skulle berätta lite mer, men jag hinner inte. Barn ska till dagis, det löskokta ägget ska drickas. Och kråkorna sjunger i regnet: Skynda dej, alla väntar på dej.

Mosig måndag efter seg söndag

Heder åt HD:s kultursida som skrev om bokmässan Smått förlagt.
Halvbu för Sydsvenskan som dock hade en intervju några dagar före själva mässan men inget på kultursidan om vad som hände.
Bu för KVP som inte skrev något alls. Kultursidan brukar ju vara lokalt på hugget, men dessa galoscher passade visst inte alls. Synd.

Smått förlagt var trevligt. Jag läste gammalt och nytt. Deltog i en paneldiskussion med Kristian Lundberg och Per Engström, Svante Weyler var moderator.
Så träffar man folk man kände till namnet, folk man träffat någon gång i forntiden. Man byter böcker och det är kul att äga böcker som nästan ingen annan äger. Och samtal på högre och lägre nivå. Intelligenta människor.

Bokrean för mej är att på en vecka eller två inte kunna gå och strosa hos bokhandlarna. Det blir för mycket. För lite litteraturintresse.

Såg Wallander igår. Johanna Sällström pratade om psyke och ta sitt liv, om att vilja ha upppmärksamhet.
En ganska halvkass/bra film. Men med facit i hand, så sorglig.
Jag har mått mycket dåligt i mitt liv. Ibland tänkt att det hade varit bättre för många om jag var död, så slapp dom bli besvikan, igen och igen. Men ALDRIG har jag tänkt eller försökt ta mitt liv. Kanske har jag inte mått tillräckligt kass. Kanske har min livslust vunnit över den dödslängtan jag aldrig haft. Antagligen. Och, självkänslan, den måste man ständigt jobba med.
Eller, bara ... livet är värt att leva.

I orkanens källare

"Jag öppnar mitt fönster, öppnar det på glänt. Där kommer dom förbi, alla jag älskat och känt. Dom kommer som utkastade från himlen återsänt, alla jag hatat och bränt."
Full pott. Jag ska skriva en musikal. Dom ska passera revy, Påven i Polen. Munken från Munkedal. Husarfrun från Husqvarna.
På snirklig parad ska dom vandra och vändas in och ut, dissekeras. Horbocken från Härslöv och hans ordblinda hustru (från Härslöv).

Jag är uppvuxen i Wales, alldeles intill mjölkhagen. Där är vi vana vid stormar från väster. Dom har format oss och vi rycker på axlarna nu, när vi har lärt oss läsa. Int visst vi att det var så förskräckligt när vi hörde suset genom stenväggarna som ständigt eroderade.

Jag glömmer aldrig det där trädet som såg så hållbart ut. I parken där huset låg. Det där slottet som malde sej själv till en hög. Det tog exakt hundra år. Men jag glömmer aldrig trädet som jag klättrade upp i. Grenen som såg så präktigt massiv ut. "Du klarar det", var det någon i brun keps som skrek. Och jag tog alltid ett steg till. Tills jag föll.
Man kan vinna allt man inte har. Man kan slarva bort allt man har. Man får välja själv.
Vi ses i salongerna, Sören. Så får vi se om det blir hackat eller malet. Men det ska ätas. Säkert, Sören.

Lördag på Inkonst - Smått förlagt - Tjugo kronor

När Smått förlagt i februari 2007 arrangerades för första gången deltog över 50 förlag och tidskrifter och mässan gästades av över 500 besökare,
Nu arrangeras Smått förlagt för andra gången och under denna lördag fylls Inkonst med småförlag och tidskrifter samt uppläsningar, samtal och diskussioner.

På teaterscenen:
• 12.30: Kritikersalong där kritikerna Jenny Tunedal, Annelie Axén, Nils Olsson och Susanne Christensen diskuterar Ida Börjels kommande diktsamling Konsumentköplagen ur vilken Börjel också läser.

• 13.30: Sveriges nordligaste litteraturtidskrift Komma kommer till Sveriges sydligste bokmässa och presenteras med läsningar av Veronica Härkönen, Peo Rask, Johan Christiansson och kortfilmen Tack! av Johan Ramström och Peo Rask.

• 14.30: Svante Weyler, Johan Jönson, Jonas Bergh och Kristian Lundberg pratar om för- och nackdelar om att bli utgiven på små respektive stora förlag.

• 15.30: Samtal om artist's books i Sverige och Danmark med Agnete Braad från förlaget Hurricane och Malmö konsthallschef Jacob Fabricius från förlaget Pork Salad Press. Samtalet leds av Jenny Rosengren från nätbokhandeln Sjön.

• 16.30: Serieläsning av Mats Jonsson ur Hey Princess, Anders Annikas ur Fucking Vittula och Liv Strömquist ur Einsteins fru.

Läsningar på logescenen:
• 12.00: Jonas Bergh och Erik Pousette.

• 13.00: Kristian Karlsson och Christian Ekwall.

• 14.00: Johan Lindblom och Jerker Sagfors.

• 15.00: Beata Berggren och Peder Alexis Olsson.

• 16.00: Linn Hansén och Oskar Ponnert.

Deltagande förlag:
Rámus, Komma, Black Island Books, Kritiker, Ariel skrifter, Monolit, Hurricane, Fronesis, Mana, H:ströms, Subaltern, Tidningen Kulturen, Celanders förlag, ellerströms, Lyrikvännen, Glänta, Murbräckan, Seriefrämjandet, C’est Bon, Pequod, Pequod Press, Gondolin, Peter Bjuhr ord & bild, Bokstaven 18, Fabrik, Sjön, OEI, Ord & Bild, Sphinx, Ordsmedjan, Kreativiteket, Retorikförlaget, Galago, Ord & Visor, Arbetarskrifter, Svante Weyler förlag, Doob förlag, papi, Arkiv förlag, Ellen Key institutet, Radikal Distro, Bokbandet, Kjellbergs, Sekwa förlag, Aorta, FC Syd, Kolik förlag, Telefon til chefen Gallery.

Nowhere man

Söndagar med Wermelin. 19.30. Nathaniel Mayer. You´re the one. Be mine. Little girl. Would you please be mine. I love you and you love me. You are the one.
Och varenda ord sätter sej i magen och hjärtat.

Tre av femtiosex klagomål på hemtjänsten i Malmö kom från invandrare. Den blinde mannens lägenhet är ett nystädat bombnedslag av skit och katastrof. ”Vi städade den dagen”, säger hemtjänsten och deras tungor är svartare än den natten, alla dom nätterna, när folket röstat med kluvna tungor. Det finns ingen demokrati om inte alla tar sitt ansvar för demokratin.

En trångbodd flyktingfamilj, tre vuxna par plus barn i en trea, vill ha lite mer plats. Muslimerna i Norr köping är bort skämda, tycker han som anser att sverigedemokraterna börjar bli mjäkiga. Dom (muslimerna) kommer ju från jord håler.
Språktest nu! Ut med packet!

Jag minns min vapenfria tjänst inom hemtjänsten på Värnhem. En halvtimme/trekvarts förlängd lunchrast varje dag. Alla sa: Vi hinner inte, vi hinner inte.
Jag ville gå ut med den gamla tantens hund. Alla sa: Du behöver inte. Du behöver inte, det står inte nånstans att du behöver.

Och vad jag önskar att du sprang, att du sprang rakt in i mej.

Stefan Holm har nu hoppat över 2.30 lika många gånger som Patrik Sjöberg, står att läsa på Stefans nördhemsida. På höjder från 2.38 och uppåt står det 13-2 till Patrik Sjöberg. ”Men det nämner han inte så ofta”, säger Patrik.

Bra på lagom. Dålig på bra. Skitbra på bomullsinbäddad hjälp från överheten. Tänka själv är en saga som deras föräldrar aldrig klarade av att berätta. Vi äts upp av detta tänkande. Därför sitter hjärndöda bloggare och förtroendevalda puckon och låtsas vara demokratiska sanningssägare. Överallt blommar dumheten i den tidiga våren, som, du, akta dej. Den fryser dej snart till is.

Den avsky jag känner för packet som patetiskt protesterar kan inte uppvägas av min strävan efter förståelse och empati.

När allting som du trodde på bara smäller.

Elsa och jag kastade tillbaka bråten i havet i Sibbarp idag. Låtsades att det var båtar på väg. Men allt flöt tillbaka. Vinden har vänt.

Suede, Coming up. Lloyd Cole, Easy pieces. Sade, dom tre första. Hästpojken. Grinderman. Ströläser Pamela Jaskoviak, Agadir my love. En bok jag tycker om att äga. Hasek, Den tappre soldaten Svejk. Det var så längesen jag sög upp kycklinskinn från Prags gator och hamnade fel med en hårfrisörska från Atlanta. Little Steven, Voice of America. Stan Ridgway, The big heat.
Jag har en skivspelare i min bod.

Min enkla fråga: Varför tycker ni inte om människor?

Mitt enkla svar: Självförakt.

Jag har komedikväll på måndagar. Dubbel Simpsons med Anna medan Elsa somnar. Sen två och en halv män med den mästerlige Charlie Sheen. Dubbelt. Måndagen är min tevekväll. Annars har jag bara teven för att somna. Nä, vi ser på Så ska det låta. Och engelska deckare. Fast då somnar vi också.

Gräv där du står. Du måste börja där. Om det sen ska bli en grav eller en trampolin att hoppa uppåt från. Tell me you. Du hittar inte dörren om du målar allt i svart. Det var Plura i den där låten. Sluta med en fråga. Ja?

Stenen vid kanten av branten

Det stormar inte i vårt vattenglas, men det går vita gäss på sundet.
Ännu en morgon i Borstahusen. I det här rummet. Det fanns en gardin med blåa elefanter för tjugofem och trettio år sen. När jag försökte sova här varje kväll. Jag hoppade ut genom det här fönstret på andra våningen en gång. Jag tror det var kärlek. Och en del alkohol. Och kanske drömmen om att flyga iväg.

Det står en sten vid torget där man säljer begravningsblommor i Helsingör. Där man säljer pölse. Där man rullar sina klirrande väskor.
Det står skrivet: Tack vårt brödrafolk för hjälpen. Ungefär.
Väldigt få stannar och läser.

Jag köpte en mycket begagnad elorgel. Windy och jag spelade i det här rummet (eller i hans rum, vi hade två studios), vi jobbade med färdiginspelade rytmer. Sänkte tempot. Vi ville ha längre låtar.
Nu jobbar jag med att allt ska bli kortare, sitta som en exakt smäck. Att vandra i tweed ut i den walesiska ebben och vara rädd för floden. Jag vet inte, jag har kanske blivit för gammal för sånt.

Vi tippade igår, Windy och jag. Elsa var också med. Hon trodde att vi skulle på Tippen. Vi satt på Akropolis. Jag vet inte hur det gick. Men Liverpool borde ha vunnit. Men varför skulle vi vinna. Varför just igår.
BoIS segrade, fem-två. Våren får kämpa, men nog går det mot ljusare varmare tider.

För en timme sen var gässen på sundet vitare och större. Vad säger du om det, gåsodlare Valfrid Lindeman, son till Malte Lindeman. Det sägs att gåsodlingen går mot bistrare tider, stämmer det?
"Yes."

En bok jag önskar att förlaget skickade till mej, som tack för att jag försöker vara en god människa. Boken om Tage Danielsson. Men jag har alltid varit feg på att fråga om en chans.

Driving around the countryside selling Loke Martinzon-skivor

Dimman kom först och försvann. Tåget över bron, tagada tagada, med bjälkarna ivägen. Nörreport Station. Brooklyn och Nyhavn 17, flera rader, mera prat på pappret. Nya korta kapitel. Hviids vinstue. En med rostbiff, en med leverpastej och en med skinka och den där majonäsiga äckliga dressingen som man kan föra bort med ett rakblad eller en vass kniv.

Kniven i benet. Foten som värker. En sten i skon. Den där imbecille krönikören som vet allt efter en persons tredjehandsinformation.
Du vet inte ett skit om min stad!

Boden. Knoget. Det som ska vara rent som kristall men inte sterilt. Säga exakt det som ska sägas. Jag ska starat en journalistskola. Tyst i klassen, ut på fältet i några år. Släpp den knutna näven och försök ta dej in.

En annan dag. Tåget till Helsingborg, den stora färjan över. Rostbiff igen. Den rökiga biljardkrogen där solen tar sej in och gör allt dammigt. Här kan jag inte sitta. Borgerkroen, några rader blev till stycken.
"Vad vill du", sa hon.
"Segla", svarade han, iväg ...
Nya sundsbussen. Räkmacka och runda bord och barstolar.

Tåget till LA. Inga bomber. Bussen med svartmuskiga pojkar och män. Svenska flickor. Några skrattade andra pratade i telefon. En hade alldeles nya vita gymnastikskor.
På med värmen i kolonistugan. Slumrade en kvart med mössan på. Vaknade av kylan. Ut i solen. Upp på cykeln. Under trädet hänger gungan kvar. Och din baddräkt låg kvar i ekan.
Evert, jag är ju din son.

Akropolis och polisbilar. Människor som går på stan. Mats sitter på kåken igen. Han från Bandidos kan låna ut trettiotusen. Två månader. Det är ingen lekstuga.
Utlänningarna jobbar, startar nya företag. Dom har inte tid att ta hand om sina barn. Fyra eller fem hedersmord på tio år. Fyrahundra svennemord, mannen och kvinnan inne i lägenheten. Ja ja, bara var och en sköter sitt. Men balkongen, där går gränsen. Polisen jobbar efter två teorier. Men storebror är lika skyldig som dom oskyldiga i Danmark. Dom som inte skulle mörda. Men vafan, kiunde vi utrota judarna så kan vi väl utrota muslimerna. Först hänger vi ut dom. Sen hänger vi dom.

Cykla efter mörkrets inbrott (ha ha) två gånger. Oskadd. Radio på finska på bästa sändningstid. Lek med tanken. Radio på arabiska på bästa sändningstid.

Morgon och sol som bländar i havet i Borstahusen. Jag cyklar förbi försiktiga torskfiskare. Jag köper två tomater. På Kanarieöarna importerar man manipulerade tomater eftersom pensionärsturisterna tycker att dom inhemska stora gulgrönröda ser skitiga ut. Visst ska vi ha Afrika, men Afrika ska vara rent och som vi. Ändå tvättar inte danskarna händerna efter urinoarbesöket, kritar in kön bara, stöter. Stöter bort och ner.

Ordet integration har nu officiellt bytt namn till assimilation. Varför ska vi behöva medverka.

Till Killor with love

Tidig september och äpplena är röda och några faller. Alla dom små hundarna i grannhuset i Hammenhög. Som att dom sprängs ut genom dörren samtidigt. Kennet. Inte Killor, inte än. Fem år, sex nästan. På väg ut till gungan som är ett av många utbrända lastbilsdäck i en lina i ett träd på en kulle i trädgården. Som i vilda västern. Galgbacken.
Och hundarnas vassa skall. Och murket trä i staketet. Och pappa med hagelbössan och brusigt ansikte.
"Zigenarkärring”, skriker han och skjuter i luften. ”Du! Nästa gång ... då jävlar”, skriker han när den svart silverhårade kvinnan kommer ut på trappen.
”Du rör inte mina hundar.”
”Är dom på min tomt, så dör dom. Sen dör du”, väser Killors pappa. ”Kennet, ska du gunga, jag ska snurra dej”, säger han nästan vänligt. När en hund kommer in genom hålet. ”Sparka den, sparka den jäveln”, skriker pappa, och Killor väntar en stund, och pappa bara skriker. Sen sparkar Killor efter den lille hunden, sparkar och sparkar, men träffar inte.
Men något händer. Pang! Och äpplena faller röda. Och hunden faller och blöder.
”Tio små niggerpojkar, kärring”, säger Killors pappa och siktar efter kvinnan, låtsas pang, låtsas en rekyl upp mot himlen med molnen. Sen slänger han liket över staketet. ”Jag skjuter dom en efter en. Du får sätta dit hönsnät, eller nåt”, säger han och vrider upp gungdäcket som en leksak med fjäder från längesen. Och säger håll i dej. Och allt snurrar och till slut stannar det, för att snurra tillbaka igen. Men då glider Killor ner genom hålet, landar i gräset som luktar blod, jord och fuktiga äpplen.

Det är jag

Man skulle vara Daniel Day-Lewis. Eller, sitta på en hygglig bar och snacka med honom medan en lätt bris svalkade hans kinder. Eller, nöja sej med att se honom på film, läsa om honom, se honom på foton. Den distansen.
Daniel. Han ser cool, snäll och bestämd ut. Spelar i en helt annan liga än Johnny Depp.

Verkligheten. Den ser alltid annorlunda ut. I böcker, i filmer, i ... verkligheten.

Man vill ju förstå andra. Så man skulle vara Ingela ”Pling” Forsman. Bara mata in några ord i datorprogrammet och, vips, en ny slagdynga som jag inte ens skulle begrava en död fluga i. Lite respekt måste man visa. Och en miljon till på banken.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att I love Europe tar hem hela klabbet. Som Basil Fawlty är låten genialisk.

”Där inga lögner längre biter, där ingen sanning längre tar”, sjunger Love Olzon.
Och jag minns låtar som tagit mej första gången med storm.
Höst med Dan Hylander.
Walk on the wildside med Lou Reed.
Och Solsbury hill med Peter Gabriel en vardag i mitten av åttiotalet, pågatåget. Bakfull utan biljett från Malmö till Landskrona. Kär och känslan av vild i juni.

Skriver och ströläser i lyxboden.
Stieg Trenter.
Den dagen kastanjerna slår ut ... av Bodil Malmsten.
Majakovskijbiografin.
Dylans memoarer.
Lite här och lite där.
Och onaniboken av Harry Mathews, Enskilda nöjen:
”Någonstans norr om Berings sund sitter en trettioettårig manlig eskimå på änden av ett isflak; ansiktet är uttryckslöst och rörelserna döljs under fällar och pälsar. Med hjälp av slipprigt upplöst valspäck blir hans orgasm förkrossande intensiv.”

Back to life, back to reality

Solsken i Limhamn. Cyklar ute vid brofästet, skönt i hyfsat stilla dimma också.
Lite importerad sjukdom som ger med sej.
Novell korrläst och klar.
Skriver om Killor. Om flipper. Om döden. Om barn. Om ansvar. Om att kanske inse att man inte kan ta ansvar. Fiktion, alltså.

Kollade på en Noicedokumentär från nittiotalet. Fascinerande. Och där kom döden och drogerna igen.

Men jag mår bra. Håller mej till mitt lätta flytande. Öl, alltså. Och Proviva.

Grillade jätteräkor. Det fixar man inte hur lätt som helst i San Augustin.
Se, där kom Portugal och Sesimbra till mej igen. Ge mej dom pengarna. Ge mej lägenheten eller det lilla huset där. Några månader om året.
Jag väljer nästan alltid Atlanten.

Vår lilla terass nära poolen, att simma på förmiddagen och kvällen. Och däremmellan bada i det salta havet. Och allt annat.

Jag läste den dåligt skrivna boken, men alldeles nödvändiga boken, som journalisten och dessertören från Irakkriget skrivit.

På måndag är det simskola igen. Det är aldrig för sent att lära sej, åtminstone försöka. Det tror jag att min mormor tänkte på, fast inte just vad det gällde simning.
Vi fick en bil från -98. 12 700 mil. Något större, yngre och bättre än den förra. Vad försöker jag lära mej av att vara bortskämd? Att egenskalade räkor ändå smakar godare än mackorna som flyger rakt in i munnen? Att inte vara bortskämd, tror jag.
Det viktigaste jag lärt mej någonsin måste dock vara: Det ordnar sej.

Mitt trehundrade inlägg. Det betyder ingenting. Mer än ganska tråkigt.

Har ni hört den om bajskorvarna som stod och högg ved?

Rapport fran centro de comercial

Jag valjer nastan alltid Atlanten. Jag tror inte det ar en fraga om ras. Flyktingarna kommer lika garna over Medelhavet. Eller floden dar i Texas.

Kalv i dillsas: 5.95 euro.
Husets plamka. Liten planka. Skagenrora.
Det ar som Sjobo.
Karneval i Las Palmas. Det ar som Landskrona.
Svenska Lenas Frisersalong.
Och detár fullsatt pa femte vaningen, pa Tre Hjartans Pub. Dagens Dubbel pa svenska teven ju.

Jag valjer nastan alltid Atlanten.

Och langre ner, i dom svala katakomberna dar solen anda nastlar sej lite in, sitter Anna och jag med spanjorerna som sager: Preciosa. Guapa.
Mira, sager dom och pekar pa vara ogon. Att vi ar lika i blicken.
Och Anna som grater nar kvinnan borjar bre mackor. Bara farsan kvar. Gamla tradiga farsan.

Och anda ar jag uppvuxen i vattnet Oresund.

Elsa badar var som helst. Och hade 39.8 i ett dygn. Skont med en paus.

Tyskarna pratar tyska och marscherar rakt fram, men jag tvingar dom till sidomaover med vagnen. Man gar pa vanster sida, oavsett hur mycket knodel man pumpat i sej.
Och i Spanien forsoker vi prata spanska, sa gott det gar. Tar seden dit vi kommer.
Men det fattar inte sverigedemokraterna vid bordet bredvid. "Vafan, har dom ingen svensk meny?"
Som vi sager: I ditt eget kylskap, min drang, kan du vissla hur hogt du vill.

Jag tror att det handlar om det vilda, om nyfikenheten. Om att helst inte ata dar dom pratar svenska pa menyn. Jag forsoker vara rebell i mitt glas vatten.

I did it my way

Michael Segerström
Gösta Ekman
Hasse Alfredsson
Lena Nyman
Claire Wikholm
Harry Dean Stanton
Och, givetvis, Paul Simon

Nu skiter jag i det här, åker till Gran Canaria. Så får alla mögla på sitt sätt.

Kom mina heliga vänner

I en annan tid skrev jag om en annan tid. Någon gång i slutet av 1999, eller möjligen början av 2000. Jag tror att texten först publicerades på Serums hemsida, men jag skickade även den till Kvällsposten där jag var med då och då, till Stephan Linnér.
En helt annan tid. Jag drack mycket och kände mej missförstådd. Hade gett ut två böcker. Av någon anledning skrev jag ett gratisvykort till Stephan Linnér, på Pickwick i Malmö. Ett något fräckt och otrevligt vykort, vill jag minnas.
Stephan blev i alla fall inte glad, ringde upp mej, och jag bad om ursäkt. Sen började han prata om den här texten som han hade fått några månader tidigare, som han gillade. Och det var så att det skulle bli Beatfestival i Malmö. Jag skulle vara med. Bob Hansson, Magnus Ödmark, Lena Måndotter, Carolyn Cassady, Per Planhammar, Gunnar Harding, Einar Heckscher och många fler ...
Så den här, Kom mina heliga vänner (inte min rubrik) publicerades samma dag som festivalen invigdes på Centralen. Någon gång i september 2000.
Som följer:

”Men då dansade dom gatan framåt slängande med ben och armar och jag släntrade efter som jag gjort hela mitt liv efter folk som intresserar mej, för dom enda jag bryr mej om är dom som är tokiga i livet, tokiga i att prata, tokiga efter att bli frälsta, som trår efter allt på en gång, dom som aldrig gäspar eller säjer något likgiltigt utan brinner, brinner , brinner som otroliga romerska ljus, som exploderar som stora spindlar mot stjärnorna och i mitten ser man en blå smäll och alla brister ut i ett ååååh!”
Ur På drift

Vi vill ha hela världen! Vi vill ha livet ... hela tiden. Vi är unga och vackra. Vi kan ta allt.
Men en sorg bränner i dom tysta sekunderna. Det är den kristallklara ensamheten som vi aldrig vågar möta. Det är den vi flyr från i alla äventyren längs vägen som dammar och bränns.
Det gör för jävla ont i dom tysta sekunderna. Det smärtar för mycket när vägen inte längre är en vit V-ringad T-shirt och en ask Marlboro tajt klistrad vid den muskulösa överarmen. Och hyran ska betalas. Och hon som du älskade igår är ful och på smällen.

Det var inte skönt eller vackert när Neal Cassady dog ensam på järnvägsspåret i Mexico 1968. Utpumpad av drogerna och drömmarna som vägrade slå in. Utpumpad av sej själv och allt han borde vara.

Det var inte stiligt när Jack Kerouac var uppsvälld och reaktionär hemma hos morsan i slutet av sextiotalet. Det var ingen omtyckt visionär som ringde och tråkade ut sina gamla kompisar på den ständiga fyllan. Det var inget festligt geni som dog 1969.
Men branden fortsätter att brinna. Det är boken som sprakar och gnistrar.

On the road!
On the road, Jack.
On the road, Neal.

On the road, Allen, när du torkade upp ännu en av dom för tidigt dödas stinkande spyor.
”Jack Kerouac satt bredvid mej på en nerrasad järnstolpe, kamrat, vi tänkte samma själatankar.”
Ja, Allen, du som kanske var den bäste. Du som kanske visste mest. Jag glömmer aldrig allt du sa, allt du skrev. Jag vägrar att glömma allt du stred för. Jag minns alltid hur vackert du brukar sjunga i mina drömmar.
”Se på solrosen, sa han.”
Holy, Allen, holy, holy, holy, det är du.

Vägen är en tuff väg att vandra. Och roliga minnen är inte svåra att minnas. Det är allt det andra ...
Men, Sal Paradise, jag tänker på gamle Dean Moriarty. Jag tänker på den unge Neal Cassady i Denvers vinfyllonätter när man sov med röven hårt tryckt mot det hårda. Jag tänker på en nioårig Neal som aldrig fick lära sej allt han ville vara. Allt han kunde bli.
Jag tänker på Dylan Thomas, som aldrig kunde hjälpa er på andra sidan Atlanten. Dylan Thomas av samma skrot och korn. Dylan Thomas med samma katapult i bakfickan som han aldrig fick att fungera. Dylan Thomas som reste till Amerika bara för att dö.

Jag drömmer om en stilla flodkrök i Waless där Jack hade kunnat sitta lugn, kunde dricka en öl, fånga en fisk, leva ett liv. Jag drömmer om den ruttna soppa som ständigt puttrade på vedspisen, som ett sista halmstrå familjelycka, medan Dylan Thomas söp och skrev Do not go gently into that good night. Jag drömmer hela tiden om den sol som alltid sken för hårt på mina sargade hjältar.

Hej Jack! Jag tänker på alla unga flickor som bara var bröst och fittor och pelare att klistra affischer på. Jack ... alla dom du inte vågade gråta inför. Alla dom som bara blev skåror i Neals pickadolla.

Jag tänker på Burroughs döda fru.
Döda Burroughs.
Döda Allen.
Döda Neal och Jack.
Döda hela världen som älskade livet.
Det finns inte så mycket kvar. Jo två trippade buddister knullar baklänges i San Francisco. Oj, tre marijuanastukade collegekillar från Oklahoma bestiger ett berg norr om Big Sur.
”Kerouac, fan, Kerouac ... han är fucking Gud.”
Hallå grabbar. Det är inte roligt längre.
Men branden slutar inte brinna. Livet slutar aldrig ...
Vi vill ha hela världen!
Och vi ska ta den!
Holy, holy, holy! Där ligger vägen igen, nykrattad och vacker. Och kolla som asfalten blänker när sommaren dundrar in!
Så kom mina heliga vännar som jag aldrig har träffat. Som jag känner mer än någon annnan. Mina bästa vänner som har gett mej mina bästa världar. Kom så ger vi oss av. Alla väntar på oss!

”Så när solen går ner i Amerika och jag sitter på den gamla förfallna piren och ser på de långa, långa skyarna över New Jersey och känner hela det nakna landet som rullar i en enda otrolig våg över till västkusten, och åkandet på vägen, och i Iowa vet jag att barnen gråter nu på dom ställen där dom låter barnen gråta, och i natt är stjärnorna släckta och vet du inte att gud är Nalle Puh? Aftonstjärnan håller just på att sänka sig och sprida ljus över prärien, och det är just innan natten kommer riktigt, som välsignar jorden, förmörkar alla floder, höljer topparna och viker in den sista stranden, och ingen, ingen vet vad som skall hända någon utom den trista traden att bli gammal, jag tänker på Dean Moriarty, jag tänker till och med på Gamla Dean Moriarty, fadern vi aldrig fann, jag tänker på Dean Moriarty.”
Ur På drift

Det är mycket mer enkelt och komplicerat än så

Det är morgon, söndag. Det ljusnar. Det gör det alltid.
Jag ska inte gå i kyrkan idag heller.
Min pappa går ibland i kyrkan för musiken.
Jag går in i tomma kyrkor, för lugnet och lukten av gammal sten.

Det handlar inte bara om alkoholism. Kanske handlar det om att ha varit/vara utsatt för en kraft så stark att allt blir självklart: Jag kan vara stolt och tuff, kanske ung. Jag kan också vara fast i en föreställning om hur det ska vara. Men jag kan inte gå ensam denna mörka slingriga stig.
Det gör mej trött.
"Om du tror att du kan klara allting själv, då har du ett hjärta av sten", sjunger Ulf Lundell på skivan Evangeline. Sökandet. Viljan att söka dom svåra och invecklade svaren, även om man aldrig får veta allt.

Det handlar inte om en kyrka och en tråkig präst och styltiga ord.
Jag vet inte vad jag tror på. Men jag är såpass ödmjuk att jag är tacksam för allt jag fått, allt som jag inte vet om jag är värd.
"Lyckan är en följd av dina handlingar, och inte nåt du får." Kanske är det så.

Den som inte talar är död. Kristian Lundbergs bok som jag ofta söker mej till.
Att börja varje dag med att gå ner på knä.
Att åtminstone låtsas tro.
Att erkänna att man inte klarar allting själv.
Även den envisaste tallen fälls i skogen med ett brak, blir en sur stubbe.

Jag svettas i kyrkan när mina eller andra barn döps i Guds namn. Jag känner en svag doft av förljugenhet när för tidigt döda begravs och en präst du aldrig kände vill ge mej tröst med ord som blivit karikatyrer. Jag smakar artificiell lycka vid krämiga bröllop.

Och ändå, går jag ner på knä på något sätt varje morgon.

Så. Det var dagens predikan. Solen är på väg att gå upp och ta över.

En druva kom i kläm

Jan Karlsson, kulturjournalisten som alltid verkar besitta en lite högre kunskap än oss andra, blev lurad på några tior när han köpte en ett år gammal Aluma-kalender. Vilken tur att han kunde skriva en kort samhällsfilosofisk kulturtext om detta till åtminstone en tidning. Då gick han ju minst femhundra spänn plus mitt i det gnälliga nederlaget.

”Har du hört den om kaffet?”
”Nej.”
”Det var svagt.”

Kent Hansson i Kvällsposten bullrar som vanligt på och kan inte på något sätt se att det skulle finnas något fel hos hederliga välbetalda gamla uvar inom idrottsrörelsen. Han skövlar unga sportkrönikören Anja Gatu med största motorsågen och får meningen om att Lars-Åke Lagrell visar prov på ”okunskap och på sätt och vis rasistiska tankegångar”, betyda att Gatu kallar Lagrell för rasist, och att hon dessutom är enkelspårig och en slugger.
Man häpnar.
Kent Hansson sluggar minst en gång i veckan. Om han får skit är det bara för att han är en vit medelålders man. Han har aldrig fel. Han har samma inställning som Bush. Köper man inte vad jag säger rakt av så är man mot mej.
Man hatar inte USA för att man tycker att det är konstigt att Behrang Safari får vänta i över tre timmar i Houston bara för att han är född i Teheran.
Själv är jag väldigt nyfiken på USA. På hela landet. På alla länder som finns inom landet.

Ut och in genom blåsten. Elsa fyllde fem år igår. I söndags hade vi kalas. Johanna och jag gjorde smörrebröd, Räkor, leverpastej med bacon, champinjoner och smågurkor från Spanien. Rostbiff med riven pepparrot och smågurkor från Spanien.

Något mer än tretusen dog elfte september (även om man inledde med dödssiffran 7 600 för att snabbt kunna rättfärdiga snabba bombningar i Afghanistan). 151 000 civila har dött i det senaste krig som USA startade mot Irak. Frihetskriget.

Vi ska snart åka till Spanien, Gran Canaria på afrikanska breddgrader, gurksäsongen är igång.

Jag är så oerhört trött på svart- och vittänkandet i medier och i människors huvuden.
Var är nyfikenheten?
Var är den spontana reaktionen, åh, en människa som har andra erfarenheter än jag. Så intressant, honom/henne vill jag prata med, lyssna på.

”Har du hört den om kaffet?”
”Ja.”
”Det var starkt.”

Nä. Jag vet redan allt. Jag vet hur allting är. Säger antagligen Kent Hansson.
Min värld kan gå sönder. Jag kanske måste omvärdera. Jag kanske måste lära mej att bli en människa. Jag måste kanske säga förlåt, jag hade fel.
Nä, på med sluggermentaliteten och krossa ensidigt och blint istället.

Och jag är visst en man i medelåldern, vit som ett spöke av äckel och rädsla för vad den här världen kan åstadkomma. Från alla möjliga håll.

Kvällarna där

Vi bodde på Regeringsgatan i Landskrona, Malin och jag. Jag var med i ett band som hette Maddys. Vi repade några gånger i veckan. Jag hade en portastudio. Kvällarna utan repor cyklade jag till Alléskolan där replokalen fanns, med några folköl och spelade själv, spelade in.
Det var 1991. Jag gjorde vapenfritjänst i Malmö. Jag spelade in låtar, skrev låtar. Ibland hamnade jag på Akropolis efteråt, kastade pil med Soffan, ibland Mattias.
Malin var praktikant på ett arkitektkontor. Vi åt plankstek på restaurang Chaplin emellanåt. Tog färjan till Köpenhamn då och då.

Då som nu. Det är inget nytt. Ny Demokrati var på frammarsch. Idioterna har alltid funnits överallt, kommer alltid att göra det. Vi måste bara låta deras röster vara tystare. Vi andra kommer alltid att vara fler. Man ska aldrig acceptera. Man ska aldrig säga: Men så är det ju, det finns inget att göra.

Jag är en moralist. Then he kissed me, den gamla Phil Spector-producerade låten blev såhär i min tolkning. Arg. Ung. Allvarlig. Begåvad. Präktig. Rolig. Rastlös. Törstig. Denna ständiga längtan vidare bort.

Idioter

När solen hälsar månen i staden där jag bor
Marscherar dom på gatan i stora svarta skor
Galna män i rockar grå
Sjuka män med hjärnor små
Och vi bara står och titar på
Idioter

Solen försvinner men vi bara stirrar sjukt
Männen i kostymer ler så falskt och slugt

Dom skrattar lite rått dom som överlever är bra
Och dom andra kräken vill vi ändå inte ha
Sen så drar dom ut på stan
Dödar bögar och negerbarn
Medan vi sitter i träden och äter banan
idioter

Flickan mitt i ringen får ett tuggummi i sitt hår
Alla står och skrattar häller salt i öppna sår
Hon är liten hon är feg
Hon står och gråter står och ber
Medan alla andra bara skrattar och ler
Idioter

Solen försvinner men vi bara stirrar sjukt
Lärarna med piskor ler så falskt och slugt

Dom skrattar lite grann den flickan är ett spån
Flickans tårar rinner hon springer därifrån
Och ingen tittar snett dom tror att allt är rätt
Tror ni att den flickan har det lätt
idioter

En kärleksfilm i Hollywood medan färgen försvinner

”Var är Pange då”, säger rocksångaren med mikrofonen avstängd, på scenen som man byggt av SJ-pallar i stugbyn någonstans norr om den skånska gränsen. ”Vi skulle ju börjat för en halvtimme sen.”
”Paul-Magnus”, säger Panges mamma, eller skriker, inåt sej själv i halv hysteri.
"Vi som skaffat synt och allt”, säger rocksångaren som inte tycker om Småland, tar en klunk öl, tittar ut mot solskenet som sjunker, och över femtio gäster som väntar i partytältet. Och på stolar utanför, överallt under präonträdet. Drinkar och korvar och oliver, och barnen som letar efter grodor bakom häcken vid bäcken som är nästan torrlagd men sumpig. ”Näcken, kan det vara Näcken som har tatt honom ...”
”Paul-Magnus brukar vara så ordentlig, aldrig försenad”, säger Panges mamma och dom som hör det ler bakom händerna för munnarna.
”Pange, Paul-Magnus”, säger Panges fru Caroline på svenska med en klang av Kanada, floderna, träden och kanalerna.
”Det är allvar nu, Caroline”, säger hennes bror Tim och pekar bort mot där bäcken blir en stor mörk bottenlös sjö, och berget och skidliftarna längre bort där dimman smyger fram i augusti. ”Jag tror att det är bråttom. Han är därute.”
”Teater”, säger Caroline och tänder en cigarett, men inte alls så elegant och svalt. När hon böjer sej ner, lyfter upp flickan som har slutat leka. "It´s okey, darling. I don´t know", säger hon till flickan som viskar något.

Vila i frid, min vän

En av dom människor som har betytt absolut mest för mej i mitt liv, i mitt skrivande, i hela mitt sätt att tänka och uppföra mej som människa, har avlidit.
Stig Claesson är död.
Allvarlig.
Rolig.
Solidarisk.
Envis.
Integritet.
Medmänsklighet.
Kaxighet.
Stå för sin sak.

Det kommer att krylla av dom, det är så många som älskat Slas. Jag är bara en.
Men jag gråter den här kvällen. Jag visste att han var sjuk. Jag har aldrig träffat honom. Jag har träffat och träffat och träffat honom.
Han kunde vara en tvär skitstövel.
Räck upp en hand du som inte varit en tvär skitstövel ibland.

Tack och farväl.

Såhär skrev jag på den här bloggen för ett år och några dagar sen:

Stig Claesson kommer också att dö.

I mer än tjugo år av mitt liv har Slas varit en oerhört viktig person. Inget varar för evigt.
I mer än tjugo år, kvällarna nere vid havet när solen går ner och jag var ensammast i världen, men Slas.
När jag ska ut och resa, alltid en bra slasbok i packningen, en som jag läst om flera gånger. För att vara på den säkra sidan, om alla andra böcker är skit.

Den första bok jag läste av Slas var En vandring i solen, det var 1984 eller 1985, jag snodde den från Västervångskolans bibliotek. Den boken har jag läst många gånger.
Många gånger har Slas lärt mej det om och om igen, sorgen kan bli uthärdlig med hjälp av humorn och ett nyktert seende.
Ett nyktert seende kan mycket väl ske i onyktert tillstånd.

Dagarna före lunch är en fantastisk berättelse, om rädsla.
John Andersson (är det väl, jag hittar inte boken nu), vill inte bli full, men framför allt, han ska absolut inte bli nykter, då faller allting. Medan mörkläggningen gör ljuden högre och mer skrämmande. Och systersonen måste bli äldre, och det blir han.
Och allt detta med humor medan stöveltrampet ökar.

Detta skriver jag medan jag lyssnar på en repig Hasse Kvinnaböskeplatta som inte är min från början.
Hasse Kvinnaböske skriver annorlunda texter än Slas.

Jag satte igång värmen i kolonistugan på julafton och på juldagen kunde jag sitta där och arbeta i några timmar innan vi åkte till Hässlehåla.
Tomten kom till Borstahusen och jag fick Slas senaste av Johanna.
Fick jag Slas sista?

Om vänskap funnes är kanske Slas bästa bok. Den handlar om Pär Rådström, och även om Niklas. Den handlar om döden. Den handlar om kärlek och Paris och om att resa sej upp och gå när man anser att man har rätt till det.
Den handlar om vänskap.

Jag träffade min gamle vän R. Han tycker också om Slas. Möjligen introducerade han mej. Jag minns inte.

God natt, fröken Ann. Så heter årets bok. Den är skriven av Stig Claesson, 78 somrar. Den handlar återigen om John Andersson. Den handlar om en man som till slut förstår även fysiskt att han är gammal. Att han är färdig.
"Du ska alltså aldrig använda din skrivmaskin mer, sa Bengt Persson.
Nej, sa jag."

Jag vet inte om det är Slas sista roman.
Bra författare ljuger alltid, vägrar inrätta sej i ledet.
Men om det är det sista från Slas, så vill jag bara säga tack, tack för allt.
Och om det är det sista, så vill jag bara säga att du slutade storstilat, maligt, självgott, ilsket, humoristiskt, allvarligt, och alldeles bara du. Respekt!

Hujedamej

Med nyordningen kan inte Spaniensvenskarna se Bingolotto. Dom ska göra revolution.

Idol-Daniel sket i sin tjej när han var med i talangjakten. Nu står han utan talang, bostad och skivkontrakt. I protest har han låtit bli att raka sej.

Prinsessan Madeleine går solbränd och snofsig och tycker synd om barn som inte flugit ut i livet på en räkmacka, hon tar ställning och hjälper till.

2008 har börjat bra. Folk vågar säga NEJ.

Jag har efter den värsta vinterturistsäsongen vågat mej till Köpenhamn igen, hittade en riktig bodega som jag hade glömt, eller tagit för givet att den var försvunnen och död och espressohousefierad.
Men än kan gamla greker och romare sippa på sina divaner.
Där satt jag och skrev saker som jag inte vet vem som ska få publicera så småningom. Det snurrar i min skalle emellanåt. Ibland är jag stolt. Ibland tänker jag bara på hur man ska kunna samarbeta med olika människor.

Friedrich Christian Delius, Söndagen då jag blev världsmästare
Den nittiosexårige debutanten Harry Bernstein, Den osynliga väggen. Alla onödiga upprepningar till trots. Fanns det ingen redaktör som vågade styra upp manuset av den gamle mannen med berättarförmågan.
Jag längtar efter Frank MacCourts Magistern och, som alltid, den underhållande Hans Gunnarsson. Och, som alltid, Peter Kihlgårds senaste som jag trodde att någon skulle skänka mej som julegave.

En människa jag har samarbetat en hel del med är sjuk, hur sjuk vet han inte än.
"Världen svämmar över av tappade sugar", sa han när vi pratades vid idag. Så han tänker inte tappa sugen. Jag undrar hur han känner sej längst in. Det är sällan man får veta det av en annan människa. Alldeles längst in.

Men hon tyckte att tjurfäktningar skulle förbjudas

Jag läser gatunamnen, stadsnamnen. Jag ser haleluja och jag längtar dit. San Fran, Los Angeles, New York. Yorkshire, Leeds och till floden i Bristol där grisarna flöt med ett gnägg. Tidvattnet i Wales och Dylan Thomas, och på andra sidan mjölkhagen kan man finna ett livligare lugn.

Jag ser en gnutta Tati, och jag längtar dit. Och fåret Shaun, köp en DVD för en hundring.
Andra tider, andra platser.

Anna leker i vårt radhus, med en kudde i klara färger och mönster. Hon skrattar och ler.
Elsa kommer upp med en hatt med två hopknycklade papper i. Jag ska välja ett, vilket spel hon och Johanna ska spela.
Jag längtar hem och bort.
Det blir Diamantspelet.

Jag slipar mina diamanter i min bod, lyssnar på P4 eller blandband eller vinylskivor från förr. SH. Imperiet live. Vatten och sand.
Jag slipar men låter några kantigheter vara kvar, lagom mjukt och hårt.

Jag tror det om Che Guevara när jag längtar till Argentina, när jag hänförs av det spanska språket. Att han förblev ung och lättpåverkad, lite dum bakom den strålande intelligensen, livet igenom till den tidiga döden. Som James Dean med drömmen om en snabb Porsche, och jorden som aldrig höll sej kvar vid hans fötter.

Piedestaler ska vi hålla dom döda borta ifrån. Ikonbilder ska vi sparsamt måla.
Det fräter bort dej, när du lever ditt liv genom andra.
Jag är Fader Teresia, en mycket gammal och vis man med sår av fel och brister. Halt och lytt och felen, både här och där.

Vad har du i dej

Wermelin har köpt en trippelbox med en som inte blev Dusty Springfield på sextiotalet. Det finns om man letar, guldet glimmar bland skräpet. Tycker Wermelin, och jag håller med.
Söndag när Sportradion har tystnat och nämde Wermelin tar över. Kontemplation.

Som störs av det förbannade smällandet. Dom eldade upp en förskola, dom vita limhamnsungarna, med fyrverkerier. Kom ihåg det, sverigedemokrater, när ni spyr ytterligare galla över socialbidragstagarna. Som i er förvrängda värld endast består av muslimer.
Jag läser insändare där sd:anhängare ondgör sej över att blattesvinen får socpengarna innan jul. Men vi hederliga arbetslösa (svenskar) får vänta.
Jaha. Pengar från Alfa-kassan kom i alla fall den nittonde december, vad jag vet.

Johanne Hildebrandt skriver i Aftonbladet om att det måste ju finnas gränser, för hur långt vår svenska/västerländska snålhet får gå.

Det måste finnas gränser för allt. Som att när en full kille på krogen tränger sej på och snackar dynga om våld på ett skojhotfullt sätt med människor han inte känner som för egna samtal, som inte bett om hans sällskap. Så tar han bara plats. Och det finns undersökningar som visar att ord blir till handling. Alkohol. Män som börjar låtsasbrottas och sen dyker någon gammal skitsak upp omedvetet i skallen, och plötsligt är det blodigt allvar. Plötsligt står en familjefar från Oxie och slåss med några invandrarkillar utanför Mac Donalds på Gustav Adolfs torg. Han som jag inte ville prata med. Uppför dej ordentligt. Här sitter jag, du har ingen rätt att störa mej.
Det handlar inte om att jag är en tråkig typisk svensk. Det handlar om integritet, och att fulla oartiga krogbesökare är tråkiga.

Ibland får man ge sej. Två olika människor som inte känner varandra har kräftor på julbordet. Den ene från floden och den andre frusna från Turkiet eller Kina. Man lär sej, om man vill.

Han som brukar komma fram och prata med min äldsta dotter, alla dom som brukar göra det. Dom som aldrig har träffat mej eller min dotter tidigare. Som rör sej alldeles för nära. Jag blir kylig då, när dom säger till min dotter: ”Ah, du är fin du, du är söt. Jag har också barnbarn/dotter, men jag får inte träffa henne.”
Nähä, varför då?
Nähä, varför överklagade du inte misshandelsdomen om du nu var oskyldig?
Nä, jag är inte otrevlig, det är du som är packad. Jag och min dotter har rätt att välja vem vi vill umgås med.

Gör vad ni vill med era liv, men kräv inte att jag ska vara en del av det, bara för att ni är fulla och sentimentala. Eller aggressiva, för det blir ni alltid förr eller senare. Kom till mej nykter om du vill snacka allvar.

Tommy Körberg och Amy Winehouse uppträdde på isbanan i Folkets Park. Det är den mixen som gör att vi trivs där, vår familj. För att inte tala om nöjesutbudet på Far i hatten.
Det var ingen nyspolad is, och min pappas gamla skridskor var oslipade och min hockeykarriär från förr visade sej inte på något sätt.

Jag träffar människor med författardrömmar ibland, på krogen. Dom vill berätta. Dom vill att jag ska läsa vad dom skrivit. Dom vill att vi ska samarbeta. Jag säger det då också, hör av dej, ger dom min mejladress, telefonnummer kanske.
Sen kommer inget.
Människor snackar ofta skit redan på ganska tidig fylla. Jag vet, jag har sannerligen varit där.

Vid julbrasan

Kristian Lundbergs årslista på Kvällspostens kultursida:
"2. Jonas Bergh - En förnyare och traditionsbevarare som lyckas kombinera socialt patos med litterär estetik."
I min bästa väld är det huvudet på spiken, exakt vad jag försöker syssla med. Tack för det, Kristian.

Etta på den listan (och även på Joel Erikssons lista) var Grabbarna Grus från Stanza. Det får väl anses vara okej, för den här gången.

Vi har tänkt ta ett steg uppåt, köpa den nästbilligaste DVD-spelaren istället för den billigaste som har gått sönder. Sen ska vi se på Fåret Shaun som Elsa har fått i julklapp av sin pappa. En familjefilm, på min ära.

Färsk grönkål tar mycket plats i grytorna, men min någonsin första grönkålssoppa blev lyckad och vitpepprig.

Och kalkonen.
Och skinkan på juldagen.

Snart går jag ut och drar dom i öronen, fyrverkerimarodörerna.

Ett nytt år. En ny bok. En ny vind som frustar i seglen. Det är som att det än en gång kan börja på nytt i Sverige och andra länder.

Solidaritet i snålhetens tid?

Jag har tagit åttio femtiolappar och lagt i åttio kuvert. Kuverten ska jag lämna till försäljarna av Aluma, hemlösas tidning i Skåne.

Jag är lyckligt lottad.

Jag gav ut en roman i höstas, Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (Gondolin). En roman om att leva sitt liv efter en egen metod. En bok om att fungera i samhället och i relationer. En bok om alkoholmissbruk och förståelse. En bok om nykterhet.

Jag är inte rik. Men jag har mer än jag behöver ekonomiskt. Och hus och fru och två barn. Varma kläder och finansierade och planerade resor till andra länder. Jag har tagit åttio femtiolappar. Jag tjänar mindre än tvåhundratusen om året. Hur mycket tjänar du? Vad kan du avvara till de som har det sämre när minusgraderna kryper in under skinnet i juletid?

När jag levde ett annat liv fick jag nästan alltid hjälp från olika håll. Såväl institutioner som familj och andra privatpersoner. Jag har alltid haft skyddsnät att landa i. Alla har inte det. Vi borde tänka på det i en tid när solidaritet tycks vara mossigt, ohippt och naivt.

När min roman kom ut i november lovade jag att tre kronor för varje sålt exemplar skulle gå till försäljarna av Aluma. Boken har sålts i ungefär femhundra exemplar nu.

Jag är inte Messias. Jag vill inte ha några klappar på axeln. Jag vill ha ringar på vattnet. Jag vill att den snålhet som breder ut sej i dagens samhälle försvinner. Jag vill att du stannar en stund istället för att gå förbi den där människan som ber dej om pengar. Jag vill att du funderar en liten stund till innan du nästa gång säger, på fikarasten eller vid middagsbordet: Jo, men såna är dom ju.

Ibland känns välgörenhet äckligt, ett sätt för herrarna att förbli herrar och tjänarna tacksamma tjänare. Men så länge inget parti vill ta tag i välfärden med hjälp av skattsedlar så får vi göra vårt alternativt bästa.

Sa jag det förresten, att jag är lyckligt lottad. Jag sätter mej inte på några höga hästar. Men var och en borde göra någonting i närheten av sitt bästa, för någon annan. Om så bara en revidering av dom tankar man brukar tänka om människor utanför den egna sfären.

Jag är inte Karl-Bertil Jonsson. Fyratusen i åttio kuvert. Vad tänker du göra, agera på något sätt, stort som smått. Eller fortsätta sova under björnfällen?

Litteratur för förändring

Det började i Jönköping i slutet av åttiotalet. Lärarhögskolan och en av tre skåningar bland pizzeriorna utan alkoholtillstånd. Dom frireligiösa innebandyklubbarna.
Lärarhögskolan. Flera trevliga skolkamrater. Men inget för mej.

Och filosofi i Lund när Malin och jag bodde i ett studentrum på Helsingkrona. Den koppen te smakade inte heller gott.

Idag recenserar Karin Nykvist nyutgåvan av Heinrich von Kleists roman Michael Kohlhaas. Jag minns en bra bok. Jag minns Rolf Yrlid som pratade varmt om denna bok. Om den marxistiska litteraturanalysen. Om den realistiska prosan som man skulle läsa och sen gå ut och göra större eller mindre revolution. Såhär kan det ju inte se ut!

Jag låg i min etta med sovalkov i Landskrona och läste klassiker, fantastiska böcker, men någonstans försvann ändå lusten när jag läste av tvång. Mina studier på högre nivå blev aldrig särskilt lyckade. Jag hamnade på folkhögskolorna istället.
Och nu är jag här och läser Harry Bernsteins Den osynliga väggen och Slas Blå måndag.

Idag recenserades Ett hål i huvudet ... positivt i Skånskan, tack för det.

Lycklig lycklig lycklig

Jag köpte för första gången Läkerol Original idag. Ett tvåpack. Den enda jag minns är min farfar. Han var ett av många syskon. Han blev byråchef till slut. Jag vet inte om han var en bra far. Jag vet inte om han var en bra farfar. Jag lärde aldrig känna honom. Men jag tyckte om honom.
Jag minns att det fanns en lättnad i luften vid hans begravning.
Och farmor. Vi har fortfarande hennes mikrovågsugn. Farmor Rut. Hur var hennes liv bland sås och potatis och stunder av för mycket sprit i hennes mans kropp. Jag vet inte.

Kristian Luuk blev förvånad när Bodil Malmsten sa att hon inte var lycklig.
Vem är lycklig?
Inte jag.
Det betyder inte att jag är olycklig.
Den där lilla stunden av närhet, som Bengt Ohlsson skrev. Den där lilla stunden av lycka. Den där lilla stunden av trygghet. Den där blicken från ett öga du bryr dej om. Det finns överallt.

Den bästa skivan i år är nog Conny Nimmersjös Skörheten och oljudet, det fjöntiga namnet till trots.
Babyshambles Shotters nation är också mycket bra.
Ulf Sturesson, Eldkvarn, Kajsa Grytt (fast den kom förra året), Moneybrother, Bossen och Florence Valentin är andra som har gjort bra skivor.
Jag gillar I don´t wanna go to rehab, eller vad den heter, med Amy Winehouse.

Peter Le Marc måste ha gjort sin sämsta singel någonsin (vilket inte säger lite) med den där Galenskaparna-pastischen. Sen får han vara hur sextiotalssmart han vill.

Jag träffade en gammal kompis på stationen. Hans mamma hade dött. Sextiotre år. Cancer i ett halvår och hejdå. Är det så, Gud, att du straffar oss för vårt ickeansvar mot flertalet av jordens befolkning som har en medelålder på cirka femtio. Är det det du gör med cancern?
Är det rättvist?
Jag vet inte. Men någonstans borde någom hitta en gigantisk spade, och börja gräva.

Ämnen som surrar i luften

Vänner blir rikare och får fler utgifter. Bilar, hus, ungar. Med mera. Man måste prioritera. Så skivorna blir gratis.

Skolmaten diskuteras. Och dom äldres mat. Och svinen i fängelset, där får man tydligen guldmat. Det är för jävligt.
Jag har bara suttit i ett fängelse. Det var i början på nittiotalet. Man fick fil och mackor till frukost. Ett mål lagad mat till lunchen. Mackor och fil till kvällsmat. Så vet ni det.

Jag har varit på många skolor och pratat i egenskap av författare. Där finns det alltid flera rätter att välja mellan. Och salladsbord. Så vet ni det.

En anledning till att jag propsade på att ge ut min senaste roman nu, och inte i november nästa år, var att jag behövde få jobb som man normalt får efter ett bokssläpp. Att prata och läsa inför folk. Att skriva i tidningar. Det har jag fått göra. En mycket stor anledning var att jag ville få arbetsstipendie från Författarfonden (pengarna kommer från biblioteksutlåningen, jag orkar inte förklara), det har jag fått nu. Jag har fått fler bra än dåliga recensioner. Jag har haft kontakt med människor som läst min roman och tyckt om den (dom som är besvikna hör klart inte av sej). Jag har tjänat pengar. Jag överlever som författare åtminstone ett år till, jag kan skriva en riktigt bra bok med ganska mycket is i magen. Det var det värt. Att gå till ett mindre förlag.

När mina vänner köpte skivor under nittiotalet hade jag inte råd. Jag sålde skivor istället. Jag sätter ingen heder i det, men jag är så stolt och glad att jag har råd att köpa plattor om jag vill. Jag är stolt och glad över att vara där jag är.
Mitt favoritord: Tacksamhet.

På Bullen med gamla vänner häromsistens öppnade sej en Eldkvarntext åt ett annat håll. Roligt. Förstockning i sinnet, intellektet, är av ondo. Visste du det?

När dansdagarna är över, eller ...

Brunt ljus inne på Bullen. Många danskar. Jag sitter i baren närmast köket och den hemliga halvtoaletten. Lutar mej mot bardisken och tittar på dom andra, suddigt utan glasögon som vanligt. Jag väntar på Johanna med barnvagnen.

Johnny Cash blev nästan mördad i sitt hus på Jamaica. Sen blev han mördad av saknaden efter sin döda fru istället. Precis som Thore Skogman. Där slutar väl likheterna till stor del.
Jag tänker på det ibland. Att bli ensam. Inte på min egen ensamhet, den hanterar jag nog.

Är det ändå inte Håkan Sandell som sitter därborta. Den europeiske globetrottpoeten.
Jag vet inte. Men vem är nu det som sitter mitt emot honom. Är det inte han ... han som var överallt i malmönatten förr. Bor inte han på Jamaica. Där är hans son, mulatt.

Om man blir ensam. Klarar man sej då. Om man är gammal. Om man växt ihop med någon. Är det inte viktigt med självständighet. Är det inte viktigt med trofasthet.
Jag känner mej ofta som en börda för dom som står mej nära. Jag kan aldrig tro att någon skulle tyna bort om jag försvann, av sorg.

Johanna kommer, jag frågar och hon svarar, att ja, det är nog Håkan Sandell, hon lämnar Anna i vagninsatsen, sovande på golvet. Håkan kommer fram och hälsar.
"För femton eller tjugo år sen", säger han, "jag har inte varit här på länge. Men då satt alltid Jan Guillou där du sitter nu, spanade på kvinnorna."
"Trodde du att jag var Jan Guillou?"
"Jag trodde att det kanske skett en surrealistisk metamorfos. Robert kommer just från Jamaica, han är kulturchockad", berättar Håkan och nu minns jag.

Ett hus, en bar på Jamaica har slagits sönder, inventarierna har plundrarna tagit hand om. En man, hans fru, tre barn står nästan alldeles tomhänta. Om jag förstått allt rätt har pappan och ena barnet flyttat in i Dan Hylanders lillebrors pojkrum. Dom letar efter något eget. Längtar efter fru, syskon, längtar efter mamma.
"Han har många vänner", säger Lasse på Bullen, "vi får hjälpas åt."
Min dotter sover på golvet vid baren. Det är en sån eftermiddag, det finns kyla, men en värme som tränger djupare in ändå.
"Jag har ju också en flicka", säger Håkan Sandell, "alla poeter får flickor."
Thore hade också en dotter, tänker jag och beställer nästan en Pommac.

Nere och uppe i Skåne och wärlden

Så många gånger jag passerat. Alla platser där gator korsas och vinden flyger vilt och fritt.
Dom här dagarna. Degig av en kärv förkylning. Ont i huvudet.
Och jag vill ju upp i sadeln, men blir trött fort i blåsten och den dåliga sjukdomsaptiten.

Det är nu jag plockar fram Claes Hylinger, dom tummade pocketversionerna. När jag drömmer mej bort. Och fast det är alldeles för dyrt sätter jag mej på Nyhavn 17 när jag ändå tagit mej till Köpenhamn. Sitter där med mina egna första manusutskrifter till nästa bok. Funderar, stryker, lägger till, känner hur lång vägen fortfarande är.
Det är nu jag lyssnar på Pogues och Waterboys, tänker på Bob Hund där nånstans bland nationerna i Lund tidigt på nittiotalet. Minns Thomas Öbergs roligt allvarliga sommarprat som jag har på ett band nånstans.

Det är vid datorn som jag hittar Conny Nimmersjö, hör några låtar och bestämmer mej för att köpa hans platta.
Det är vid datorn jag tänker på allt jag inte hinner göra, att det hinner jag visst, ha inte så förbannat bråttom bara, grabben.

Så många gånger jag passerat. Och tänkt, det där borde vara platsen för mej. Så en dag går jag in på Wärldshuset vid hörnet John Ericssons väg/Bellevuevägen. Ser i en värsta version pizzeriakrogen. Men det är ett underbart ställe. En barsk kvinna bakom baren, som i Danmark.
Och jag läser Claes Hylinger och tänker att det tar nog lite tid innan min nästa roman är klar för utgivning. Jag kanske ska göra den där klippboken som jag tänkt på så många gånger. Inte lika lätt. Inte samma finess. En helt annan.

Min yngsta dotter tittar på färgglada klossar av tyg, välter ner dom på golvet. Sen somnar hon. Jag plockar upp klossarna och placerar dom i ett nästan osynligt sammanhang. Det är antagligen så det ska gå till.