Famous black and blue raincoats

Det var när farfar fortfarande levde. Det gick rykten om en gammal knallert i hyfsat skick. Det var en dröm för en cyklist som ville ta sej längre bort.
En knallert? En svart cykel med mycket liten motor. En möjlighet.
Det slutade med en ankellång svart galonregnrock med ståkrage i manchester. Den fungerade utmärkt tills jag lånade ut den till en mindre nogräknande kompis. Sagan var all.

Det är med regn som med vinden. Man kan stå ut, man kan till och med föredra ett regn presenterat på rätt sätt. Det gråa strilande regnet som nästan alltid får vinden att mojna, dofterna att komma fram när du känner dej priviligierad när du går ut på bryggan. Är det då sommar. Läcker då inte taket på T-bryggan, så är havet ljuvligt. Och det är bara du, och den som verkar vaka över dej. Du är vuxen och lugn.

Du minns sena eftermiddager med stark blåst och vågor, regnet som kommer i attacker. Du får inte vara ensam då. Du ska stoja då. Du får vara barn igen då. Vattnet är varmare än du någonsin minns.
Och skratten när ni går tillbaka till huset är så sanna som dom kan bli. När man borrat sej ner till det allra innersta.

Jag hittade en blå galonjacka i det där huset på kullen. Jag vet inte vem ägaren har varit. Den var precis så liten att den ändå passade. Jag trivs i den. Jag känner mej som mej själv i den. Jag kan gå rak på gatan över torget upp i tornet, säga att här ser ni mej. Detta är jag. I den blå regnkappan som är för liten. Jag vet, det är längtan tillbaka till något som aldrig fanns.

Jag köpte två paraplyer i Marseille. 27 euro. Ett med delfiner till mej och ett rosa till Elsa. Hon har dom till kryckor när hon leker i trädgården nu, medan ett solregn faller, som hon inte bryr sej om. Är det bortkastade pengar? Nä, det är bara att gå över den tunna gränsen och säga: Vilket roligt och påhittigt sätt du sprätter ner pappas pengar i jorden på.

Sko dej på andras jobb

Malaga är för vissa människor en flygplats. En plats där man stressar efter kärror till väskor, kärror man hyrt att köra på vägar med. Och bussar att åka till hotell med.
Malaga är en stad.
Picasso spenderade vktiga unga år där.
OCH, för oss älskare av ökenkängor, är det ett himmelrike. Man kan gå mellan kakelbarerna med tysta steg, ta en paus i jakten på den perfekta skon. Ta ettglas av något slag. Titta på sina ingångna samtidigt som man klappar kartongen med dom nya.

Jag köper ett par ökenkängor vart tredje eller vart fjärde år.
Teneriffa, tänker du. Javisst, i Puerto de la Cruz köpte jag mina blåa i januari 2001. Det var dom sista skälvande månaderna innan jag skulle ta tag i mina grava alkoholproblem. Fötterna var större, svullna, då. Jag föredrar därför dom blåa på vintern, när jag kan ha raggsockor. Som ni vet kan ökenkängor bli hala på is eller i slaskigt väder. Dom är ju gjorda för ett annat underlag.

I februari 2006 köpte jag mina sandfärgade Bowel i Malaga. Ökenkängor kostar inte många hundralappar i Spanien.
Man ska inte ha för vida byxor till ökenkängor.
Man kan med fördel ha ett par avklippta jeans och uppdragna strumpor till ett par ökenkängor.


Du undrar om mina mörkbruna, dom jag hade på bröllopet i Rådhuset? Jag vet inte namnet på dom (det blir inte mycket pengar på den här bloggen). Men jag rökte cigarr och spillde aska och champagne på dom när vi firade efteråt. Dom borde vara inköpta i Setubal på 90-talet, en stad med ett lag som stundtals ligger i högsta protugisiska ligan. Sen gick vi och åt kebab som bröllopsmiddag och jag tror att jag spillde lite stark sås på dom också. Jag hittade dom nu. Jag tror att jag ska ha dom idag. Dom är rena, men borde kanske borstas. Sånt vet jag ingenting om.

Brunaktiga skor i mocka. Det började i Edingburg 1991. Jag köpte ett par polska vandringskängor. Jag gick många vägar med dom. Jag sov i dom. Jag åt dom till frukost och såg dom återfödas. Jag lämnade in dom för lagning två gånger. Sen, efter fyra underbara år, tog allt slut.

Vad bryr jag mej om varför

Jag eldar upp en bokhylla. Jag fick en yxa i Vollsjö. Jag högg sönder bråte på ödetomten. Jag dödade ett gammalt skåp. Min vassa yxa.

Kallare än Kargil-Carina Rydberg
Nomaderna-Carl-Johan Vallgren
Nödvändighet-Amanda Ooms
Blod och tarmar i plugget-Kathy Acker
Lysande utsikter-Kathy Acker

Det var åttiotal och nittiotal. Det var inte bara Kafka, Camus och Ekelöf. Det var inte bara Lundell och Kerouac. Men det var samma frågor och samma längtan.

Gräsklipparen är sönder. Jag hugger huvudet av grässtrån med min yxa. Jag ville ge mina barn en sommaräng. Jag ville ge dom ett äventyrsland. Jag ska ge dom ett hus på Bornholm istället. Jag ska bygga upp det av gamla träd som blivit papper. Sen kanske, när dom har blivit vuxna. Kanske barnbarnen kan ...

I huvudet på John McEnroe-Tim Adams
Februari-Hans Gunnarsson
I skuggan av ett brott- Helena Henschen
Kostym-Ninni Holmqvist

Det är något med bänkar, tidningar, böcker, ett glas öl i handen, krogbord med publik som vet hur man uppför sej. Ruffigt men korrekt.

Det var ett dyrt och smaklöst tivoli. Det är precis samma sak som dom amerikanska blåbären. Vad är skillnaden? Dom är större. Vad är skillnaden? Tivolit var mindre. Men dyrare.

Jag brukar köpa en väska varje eller varannat år. I Ystad. I den gammeldags väskaffären där gubben pratar och kan allt om varorna. "Det är ju en klassiker", sa han när jag köpte min andra eurobag. Svart, stående (passar bra på barnsadeln då, är dessutom snyggare) med minst tre fack. Något större än en A4. När jag köpte min tredje hade man ändrat lite på modellen. Ett fack till.
Jag sliter på cyklar och väskor. Jag har alltid väska med mej. Jag måste ha mina papper, skrivböcker, vanlig bok. Band att lyssna på, pennor, batterier, servetter. Tågtidtabell.

Rapport från en skurhink-Maja Ekelöf
Sammanbrottet-F. Scott Fitzgerald
Ich bin ein biblothekar!-Christer Hermansson
Svarta biljetter-Jayne Anne Phillips

Det var ett fult och smaklöst tivoli. 120:- spänn för tre barnkaruseller.
Min senaste eurobag gick sönder i Madrid. Jag hittade en perfekt modell på tivolit, en Star Dragon. Visst spelar utseendet och väskans funktioner stor roll. Men märket är det vikigaste. Star Dragon, Exciting World.

Som ni märker, för at piffa upp min blogg. För att tjäna ännu mer pengar på den. För att både vara konsumtionshipp och kulturrätt, har jag nu börjat modeblogga, samt gett mej in i den (visst, lite dammiga) väskdebatten.

Medan jag lyssnar på Leonard Cohen

Vinter vid Grand Central-Lee Stringer
Lasermannen-Gellert Tamas
Sjunde juli-Jill McCorkle
Agadir my love-Pamela Jaskoviak
Sekonderna lämnar ringen-Stig Claesson

Under en militärgrön presenning ligger jorden som låg där min bod ligger nu. En kulle av plast att åka pulka från, att ha till sin egen ö och värld.
Uppe på presenning har regnet vräkt ner en plastburk med blommor som Elsa och Minna har plockat. Dom hänger paraplyer upp och ner i plommonträdet.

Stilla dagar på floden-Sture Dahlström
Kaktusstigen-Sture Dahlström
Änglar blåser hårt-Sture Dahlström
Hemingways sista flamma-Jan Sigurd
Ok, amen-Nina Solomin
En desertörs bekännelse-Joshua Key

En gammal Månadsjournalen om Salman Rushdie. Att leva under dödshot.
Jag vet alldeles för lite om min farmor och min mormor.
Allt jag skriver är en väg mot förståelse.
Kommer du ihåg när vi hörde ett flygplan i luften, sprang och gömde oss under taket. Bomberna kommer. Sovjet kommer. Det var så i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Att leva under dödshot.
Alla dessa tidlösa rädslor.

The Trinity sessions-Cowboy junkies
The caution horses-Cowboy junkies
The first of a million kisses-Fairground attraction
In my tribe-Nu glömde jag namnet på gruppen. Men: ”Hey Jack Kerouac, I think of your mother, and the tears she cried …”

Det finns en dröm om ett evigt liv på Saltkråkan. Det finns en dröm som tror att det var så det verkligen var.
Det finns en klocka som alltid går för fort. Och jag tycker inte om att springa.
Det fanns en bild i religionsboken när jag gick i åttan. Genesarets sjö, så stilla och blå. Och en klippa att dyka från. Jag stirrade och stirrade tills flygplanet äntligen lyfte mot Spanien.

Okej då

Uppstigning halvsju istället för kvart över. Jag måste hinna med. Idag ett bad i olja och kokos. Allt på Lill-Babs inrådan. Och jag är som grisarna, renhet framför allt.

I koloniträdgården. Missade bussen och tåget efter BoIS viktoria. Stannade en natt till. Radion på, det ska vara lugnt under natten. Det ska vara Mauro och Lisa och Julio.

Den svenska deckarförfattarinnan Bodil Mårtensson blev bestulen för ett halvår sen, ungefär. Hennes synopsis/stolpar/skelett till en roman försvann. Det har det stått om i skånska tidningar många gånger nu. Hur orkar tidningar haka på den gratisreklamniten mer än en gång?

Scoop från en deckarförfattare in spe:
"I Madrid glömde jag en stor och en liten väska på ett café när jag pausade i hotelljakten. I den större väskan låg alla mina anteckningar, i den mindre min dator. Anteckningarna försvann (med Bodilmått mätt ungefär tre böcker), men datorn fanns kvar.
Några månader tidigare hade jag blivit av med ytterligare ett anteckningsblock i Köpenhamn, innehöll blygsammare en och en halv roman."

I kolonistugan. Solen sken i halva trädgården. Regnet föll i andra halvan. Vi lever på gränsen. Gungan förblev torr, blommorna vattnades. Vi lever på rätt sida gränsen.

När västvärlden skyddar sej mot fiender (verkliga eller ej) kallas det att den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja.
Högertyckare missar aldrig en chans att att kalla VP kommunister. Missar aldrig en chans att klanka ner på kontrollsamhället i det forna Sovjetunionen.
För väst har ju riktiga fiender. För väst idkar ju den sanna och goda läran.
Som om inte öst tyckte att dom också gjorde det.
Som om västvärldens ideal inte kommer att kännas bisarra inom en ganska snar framtid. Som om inte domen kommer att bli hård.
Som om inte Ryssland är ett land som saknar kontroll i vulgokapitalismens spår.

Senare i sommar kommer min deckarnovell att publiceras i en tidning nära dej. Åtta uppslag på åtta dagar. Och jag är inte riktigt klar än. Det blir min första deckare på över tjugofem år.

Utdrag från något

Flipper. Köpenhamn. Tivoli. Flickor som tjatar. Jag som inte kan säga nej. Nu kommer regnet. Nu kommer blåsten. Nu kan jag jobba bättre. Nu är det andra punktisen på en vecka. Det blir pengar det, som Malte Lindeman sa, Valfrids son.
Flipper. Dålig aptit. Promenader inte för att promenera utan för att komma nånstans tvunget. Promenader för att jag inte tycker om stadsbussar.
Och hela tiden flipper.
Och hela tiden en massa annat. Telefonsamtal jag aldrig ringer, men borde.
Pengar som jag inte ens fått se försvinner.
Och hela tiden ändå ett slags lyckligt liv.

Och att möta det första riktigt mörka vårregnet med bankande huvud. Och allt annat som värkte, värkte ju bara hårdare då.
Jag somnade om. Vaknade. Värmde lite tomatsoppa. Somnade om. Vaknade, och in i frysen igen, isbitarna som smälte nerför mitt huvud som kändes mildare nu. Och en burk med sparrissoppa att värma.
Söndag, Herre, det var verkligen söndag. Vad gjorde du inte för att få dina lamm att förstå storheten i att slippa plågan ibland, få dom att känna tacksamhet för att någon gång då och då få se en lycka komma gående på den rökiga grusstigen, snabbt svisja förbi.

Himmel ...

"Vi ska inte fira Sveriges nationaldag, vi får ju inte lov att vara svenskar ...", säger ett pucko från Ekeby i Radio Malmöhus.
Alla andra pratar om det fantastiska Norge.
Svenskar är det gnälligaste folket i världen, och det mesigaste, och det lataste. Gå ut och fira er förbannade nationaldag då! Vem hindrar er?
Om alla gökar som säger att vi ska vara som dom fjöntiga norrmännen (som i sin masspsykos ger sej ut och firar) hade firat så hade det blivit något. Fråga mej inte vad.
Vad jag vet firas den fabricerade fåndagen på hur många ställen som helst.
Firar gör man när man har något att fira. Till exempel när Zlatan gjort mål i EM.

Apropå EM. Innan Portugals match på lördag ska jag prata med en journalist i Folkets Park i Malmö där matchen visas på storbildsskärm. 20.15 tror jag tiden var. Vad jag förstår ska jag också synas på storbildsskärmen, det vill till att måla sej gul och blå då.

Och glöm aldrig. Länder som inte är så bortskämda. Länder som har i ganska färskt minne krig och ockupationer, revolutioner. Dom firar för att det finns något att fira.
Vi är långt nere på promilleskalan om jag skulle säga hur stor del av det svenska folket jag skulle vilja fira. För det är människorna som är landet. Och svenska folket är ett småsint folkslag som vägrar förstå vilken förbannad tur dom har haft som ändå fötts just här, långt från krigen.
Och skitsnacket om dom som byggde upp landet. Vi blev en rik nation för att vi fegade ur, svek en sak, under andra världskriget.
Och ändå bor jag här.
Och ändå längtar jag hem när jag har varit utomlands i några veckor.
Och ändå längtar jag bort.

Svår match idag. En sån vi bara ska vinna. Sju-noll.

(Don´t)stop me if you if you think you`ve heard this one before

BoIS vann med två-ett borta mot gamla goa Åtvid. Och det var ju ganska självklart att det skulle bli så. Att experttipparna aldrig lär sej. BoIS vinner alltid när dom är nederlags- eller krysstippade. Utan svärdet i tråden över huvudet gör vi alltid underverk.
Vi blev favoriter ett slag, alla som vet något om BoIS vet att då börjar raset, det är bara att hoppas att fallet kan stoppas.
Varken mer eller mindre. Inte svårare. Men svårt.

Jag spelade nio hål golf i La Cala. Det var trevligt. Det var så längesen jag cyklade ut till golfbanan innan skolan när vi hade sovmorgon. Att gå där med freestylen och vara ensam eller nästan helt ensam, på banan. Denna frid som åtminstone min själ behöver.
Och man lyssnar på musiken och texterna kommer rakt in i en, musiken som gör allt starkare. Man måste leva rakt in i det.

Det får mej att tänka på mina fotbollsförfattarkompisar Pontus och Andrzej. Jag har försökt skicka mejl till dom, men dom kom inte fram.
Så! Nu istället! Grattis till kulturstipendierna, om någon läser här. Eller om någon som känner dom läser och råkar träffa dom. Mycket välförtjänt.

Det får mej att tänka på Robert Forster. Han är så stilfull. Så sparsmak. Och så förbannat innerlig. Och det pyr och glöder så förbannat inom honom. Ingen tegelstensroman med bla bla bla så att man inte orkar se när håret på armarna krusar sej och man ryster inombords.
Och någonstans handlar allt om hans, i säkert trettio år, vän och låtskrivarkompis Grant McLennan som dog förra eller förrförra året.
Det är så graciöst. Det måste vara årets bästa skiva.
En riktigt snabb låt. Den som uttalat handlar om Grant. Käck med fiol, och så stannar allt i bara kanske tjugo eller trettio sekunder, och ... tårarna ... och ... I wrote these words to his tune that he wrote on a full moon / And a river ran and a train ran and a dream ran trough everything that he did.
Det blir inte vackrare.

Här får ni, litteraturälskare:

September 1992

Caroline lyssnar på Lou Reed i freestylen, håller just på att somna när bilen plötsligt kränger för mycket. Han trycker en hand på hennes lår, nära längst upp och in.
”Asshole”, säger hon och spänner sina bruna simmerskearmar, ”du gjorde det med vilje."
”You reds ...”, säger mannen som gett henne lift. Han är över fyrtio med en vigselring. Caroline är tjugo.
Det går så fort. Hon tänker inte, bara slår till med armen som inte är röd i skinnet. Han trampar på bromsen. Det är öken. Hon öppnar dörren och slänger ut honom.
Det går så fort. Hon är så ung. Hon bara gasar. Ensam. Fri. Kanske.
Och Lou reed sjunger Vicious. Det är inte jag. För tio år sen ...

Grisslybjörnen var alldeles tyst, stod vid floden och fångade lax. Pappas pekfinger, ssch, framför munnen. Hans till hälften indiansvarta hår och krokiga näsa. Kameran och en fisk som hoppade högt, en labb och rakt in i gapet.
”Jag trodde inte att man kunde göra så”, sa Caroline senare, vid elden vid stugan av mörkt trä.
”Jag har det på bild”, sa pappa och klappade kameran.
”Jag kan inte förstå det”, sa Caroline, och det var mycket större än naturfilmerna som pappa alltid ville se på. Det var mycket högre träd, mörkare grönt, bergen bakom var inte kulissen, var som att kunna ramla rakt över. ”Jag är inte rädd.”
”Dom kommer tillbaka”, sa pappa och hällde kokande vatten över den torkade kycklinggrytan.
”Hur vet du det?”
”Hon älskar dej”, sa han, och om fyra dagar skulle flygplanet försvinna från startbanan, mamma och storebror Tim skulle flytta till la Suede. Mamma ville flytta hem. Pappa ville stanna hemma på förfädernas trampade jord.
”Hon älskar väl dej också?”
”Jag vet inte ... Jag vill aldrig ljuga, Caroline”, sa hennes pappa, och hon var tio år och han skulle fylla sextio om några år. ”Det blev så sent i livet.”
”Va?”
”Hon vill annat, man måste försöka förstå andra ibland.”
”Jag förstår inte”, sa hon, och hon älskade floden och bergen. Träden. Hon älskade att simma i sjön och i bassänger. Kylan gjorde inte ont. Hon brydde sej inte om kylan. ”Jag förstår inte, pappa ...”
”Jag älskar dej”, sa pappa, och bara en arm. Bara en hand på axeln och blicken från ögonen rakt in i hennes. ”Se, där hoppar en lax!”
”En glad lax”, sa Caroline och försökte skratta.
”Man får försöka.” Sa pappa. Alldeles ensam i solnedgången. Med Caroline.

Hon kör bilen mot en solnedgång. Merde! Det är Lucky Luke som kvinna. A lonesome cowgirl. A long way from home.
Vidare in i USA, mot New York. Lou Reed sjunger om Romeo och Juliet. Lou Reed sjunger med skönhet om skiten som man inte ens behöver skrapa på ytan för att hitta.
Caroline says: Jag minns första gången. När vi var på besök i Sverige. I Landskrona. Jag minns hur vacker och snabb han var, trots hältan. Att han flöt fram. Jag minns hur snett han log.
”Det här är Pange, le explosion”, sa Tim och skrattade. Tim som också blivit lång. ”Han är min bäste vän.”
Hon minns deras mopeder. Att hon satt bakom Pange och han kunde ingen franska. Han skrattade på engelska.
”Ealhouses”, sa han när dom kom nerför backen och såg havet och bryggorna. ”Det heter Ålabodarna. Han bodde här, en skald, min pappa brukar ...” Så försvann solen i hans ögon.
Han och Tim var arton. Hon var fjorton. Dom drack öl och tävlade om vem som kunde simma längst ut.
”Det är inte farligt”, sa Pange när Tim skakade på huvudet. ”Det är långgrunt”, sa han och reste sej upp, bottnade flera hundra meter ut från den steniga stranden.
”Det gör inget om det är farligt”, sa Caroline

Lou Reed sjunger om den vilda delen av piren, där! Där kan man se vem som kan hoppa högst. Vem som vågar. Dom ska mötas där. Pange är ledig från skolan i Phoenix. Dom ska mötas där solen går upp igen.

Ett plus ett blir tre igen

Nästanborstahusbon och folkpartisten Torkild Strandberg har jag aldrig förstått mej på. Fast ändå. Men jag trodde att han var mildare. Att han var mer förlåtande. Han verkar som en hämndgirig pojke som alltid fick stå utanför.
Men nu är det andra som ska stå utanför, och pilskt glutta in genom stålmurarna med taggar till överklassreservaten.
Borstahusens camping är populär bland ”vanligt” folk, sossar, en och annan sd:are kan jag tänka mej.
Den ska Torkild riva, även om han kommer att säga flytta.
Torkild tar väl ingen semester i sin jakt på makt makt makt.
Men inte fan vill han att campingen ska stå i vägen när Landskronas karriärkåta politiker ska se till att få fler folkpartister (och säkert en del sd:are) till stan.
Resultat resultat resultat.
Människor? Människor? Människor?
Nä, dom skiter vi i, om dom är utanför murarna.

Vi stannade i det tämligen rasistiska Frankrke på väg till det ännu mer tämligen rasistiska Spanien.
Nej! Inte alla människor. Men en helt annan attityd. Det Europa som Torkild och dom andra vill smyga sej in i med smyglögner och smygkramar och ... Men så är det i Europa!
Jaha, och vad hände med det stolta föregångslandet Sverige?
Vad hände med det landet som under en kort period faktiskt var ett föregångsland?
Jo, det blev ett land av egoistiska, penningkåta, makthungriga människor som antingen har fula kläder och klockor och stora spritflaskor för att visa sin storhet.
Eller har fula kläder och inprogrammerade argument för att förklara att dom gör rätt, för DIN skull. In my ass!

I ett tåg i Spanien. En Clint Eatswood-snut skiter i att jag sitter i en annan vagn, att jag saknar pass och biljett. Jag är ganska ljus. Jag säger att min fru och mina barn sitter längre bak. Han nickar och skiter i vilket. Men en svart portugisisk kvinna (säkerligen bördig från imperialismens kolonier som hon lämnat när allt var utmjölkat) får problem. Ett riktigt pass. Ett riktigt ID-kort. Trots det. Dom är tre poliser som jävlas med henne.
Välkomna till det nya Sverige, vilken dag som helst. Om det inte redan är här.

Landskrona har problem. Nästflest fattiga barn i Sverige.
Vad gör då stadens ”starke” man?
Jo, han gör samma fel som Malmö (den stad med flest fattiga barn) gjorde för åratal sen, koncentrerar sej bara på att skaffa attraktiva bostäder. Skiter i problemen.
Jo, vakter. Men VARFÖR GÖR MÄNNISKOR SOM DOM GÖR? Dom ser ingen framtid. Dom ser bara hatet, dom blundar för det andra (precis som många LA-bor gör).
Jo, jag vet att man behöver skattebetalare. Men man behöver även medborgare som kan se en framtid, som kan se en möjlighet att kunna, någonstans mycket långt bort åtminstone skönja denna möjlighet.

Det bor för få chefer i Landskrona. Tycker Torkild.
Kanske det.
Men, framför allt, det bor för många människor som är missnöjda med sin situation i Landskrona, av olika anledningar. Människor med olika bakgrunder, åttio år i stan eller tre. Jag tror inte att cheferna bryr sej ett skit om dom. Inte Torkild heller.

Stå upp och säg som det är istället, Torkild: Ge dom en klase bananer och skicka iväg dom på en stock i sundet.
Så kanske du kan tjinga det finaste huset i det som ändå inte kommer att vara Borstahusen. Det ligger för långt åt det bruna till höger om man vänder kartan lite.

Estaciones-cinco

Jag lyssnar pa Waterboys. Where are you now when I need you. Please don't feel accused when I ask you. Where are you now when I dream about you in nightmares every night.

Jag lyssnar pa Van Morrison. And the healing has begun.
Jag ar en lattad manniska.
Allt man gar igenom.

Vi ska snart hem.
Vada hem? Det kan man alta. Det kan man gora nar man skaller pa Ulf Lundell. Sjalv later jag bara bli att lasa bocker jag tycker ar daliga. Men sa lever jag inte av att recensera heller. Vilka bocker? Ofta sana som kvinnliga litteraturkritiker och lyriker fran Stockholm skriver. Men aven sana som Ulf Lundell skriver. Nej, alla kvinnliga litteraturkritiker/lyrikers bocker ar avskydda av mej. Nej, inte heller alla bocker av Lundell eller liknande forfattare.
Va!? Ar jag en san, Petter Bengtsson. Ga hem och kamma din mittbena.
Jag tycker bara att det ar sa enkelt att hugga benet av Lundell och hans epigoner. Jag tycker att det ar orattvisst.

En duva kommer in i dvd-affaren som har internet. Dom stanger om tretton minuter. Duvan kanske bara vill paminna mej.

Bergen kom. Pyreneerna. Sen Barcelona. Sen Madrid. Jag ar fortfarande kvar i Madrid. Jag blev kar dar, i en hel javla stad. For fulheten, skonheten, den lugna stressen, larmet. Och, anda, ett leende.

Jag ska smalta, och aterkomma.
Som BoIS. Som Sossarna. Man maste resa sej igen, Fenix. Det vet vi.

Estaciones-fyra

Vi kan prata om historia, men vi kommer aldrig ifran Eufrat och Tigris.

For en vecka sen.
En ny dag pa kontoret. Formiddag pa Le Capitole i Narbonne. Blojor fàn Spar. Oliver fran saluhallen. Anna sover i vagnen. Jag laser om Zlkatan pa franska.
Sen tog vi taget till Perpignan.
Sen bokade vi ett hotellrum dar for nasta natt. Nagra parti flipper, antligen. Family Guy. Har jag aldrig spelat forr.
Packade ner det vi behovde i Elsas lilla rosa rullvaska.
Trettio meter till Staden som borjar pa Co, men jag minns inte nu. Ursakta min franska.

Taget mer an tva timmar forsenat. Jag ar pappaledig. Eller .. jag vet inte. Kanske anstalld nagra veckor till. Sverige gnaller och vet aldrig hur bra man har det.
Elsa och jag i en bar dar agaren pratar lite svenska.
"Sten Sturegatan", sager han, "i Goteborg, det var karleken."
Vi ater persika och nektarin och jag lar mej aldrig, det borjar klia i gommen. Allergi. Men jag har piller och sprut.

Ett slitet och skitigt tag. Medelhavets lukt av svett och sand.
Senare, i Barcelona, kommer jag att saga till Johanna: "Antligen vet man att man ar i Spanien, doften av klorin och urin pa toaletten."

Men pa vag till staden som borjar pa Co. Som att aka pa en spang. Vatten overallt. Salt. Och langre bort. Och vid sidan. Och bakom. Bergen.

Hinner inte mer. Det gar en buss. Vi ar i en somnig by och jag vet var spanjorerna haller till.
Ni langtar till Madrid. Jag ska beratta ikvall eller imorgon.
Det ar añlltid tag som ska ga. Fast just nu en buss.

Estaciones-tre

En smalanning refererar BoIS mot fjontlaget. 0-0. I Madrid. Det kanns som ett Trelleborgsspoke. Traklag som vi aldrig slar.
Kampa grabbar!

Madrid?
Hall dina hastar! Jag hinner inte.
Men Madrid ... Ah, Espana.

Retrospektion:
Tagbyte. Tva snabba i Montpellier. Sov pa taget. Lite stressigt ibland.
Narbonne. Wills hotel. Stort badkar. Tva rum. 62 euro.
Inte perfekt. Men en hederlig jarnvagsbar.

Pluras bok har fatt flera fina recensioner. Nagon pratar om dalig redigering. Jag vet inte. Jag tror att den ska vara sa. Boken ar redigerad. Men Eldkvarn har inte redigerats i sitt brokiga liv. Det ska rispa snett. Tror jag.
Vad boken handlar om?
Det ar en karlekshistoria. Tva broder. DET ar det viktiga. DET har recensenterna missat.

Narbonne. Halvkass fiskmix igar. Jag som hade langtat sa. Tony i Sesimbra, vi maste klona dej.

0-0 fortfarande.

Saluhallen. Saluhallar. Jag alskar dom. Jag vill bara kopa och laga. Jag vill bara vara. Och baren. Och manniskorna. Han med Sammy davis jr:s huvud, dom tajta jeansen ner i dom tajta stovlarna. Det tajt bakatslickade haret. Anna bara glor.

Frispark. Satt den nu! Nej. Skit.

Grillad kyckling. Oliver, brod och brie. Picknick vid kanalen, hela familjen. Elsa med sitt standiga spring. Solen och vinden.
Jag far en kansla av Ystad vid torget. Men inte sa mycket.

Narbonne. En stad. Mer en tvatusen ar gammal. Romulus och Remus diar sin morsa vid en viadukt.
En ruin fran innan Jesus. Elsa leker dar.
"Varfor ar det en massa manniskor vid lekstallet", sager hon nasta dag.
"Det ar ett fornminne, eller nat", sager jag.
"Det ar ett lekstalle", sager Elsa som har haft melodifestival for mej vid floden.

En spegel i taket, hackig. Och utanfor kommer morkret. Fonstret ar ocksa en spegel. Och det harda ljudet blir hardare, studsar mot klinkers och kakel.
Vi ska vidare imorgon. Elsa och jag langtar efter havet.

Estaciones-tva

Om tva dagar fyller min mamma 70 ar. Hon ar i Spanien, i La Cala de Mijas.
En gang i en intervju sa jag att hon varit den viktigaste personen i mitt liv, pa gott och ont. Det var nog sant.

Vi ar ocksa i Spanien. I Madrid.

Retrospektion:
Marseille. Fredag. Vaknade vid sex. Var ute pa stan med Anna strax innan atta. Den andra synen pa barnen, pa dom aldre i dessa lander. Nagon sorts likavardesprincip. Och anda mer rasism. Men en helt annan historia. Lander som varit i krig. Inga bortskamda svenskar.

Marseille. Vilket liv. Bilar och mopeder som tutar. Sen kommer regnet. Jag har kopt tva paraplyer.
En blodig men stekt biff pa rabiff-stallet.
En annan kladkod, kvinnor over fyrtio, det ar dar man marker det. Man blir tant fortare har.
De fattiga och tandlosa finns oscksa. De rika och tandlosa ocksa. Min pappa ar tandlakare.
Det brinner en sol nagonstans genom molnen.
Vi badar igen. Ska aka till Narbonne. Vi har aldrig varit dar. Vet ingenting. Vi fuskar med Inter-Rail-passet.
Det finns ett annat Marseille ocksa, men jag hinner inte ga vilse nu.

Sa kommer vi till Narbonne. Vi har varit har. Jag och Johanna vid den forsta foralskelsen. Men vi bor tvastjarnigt nu. Vi har kommit upp oss i livet.
Bara idioter bor fyrstjarnigt over tva natter. Vem behover internetuppkoppling mer an femhundra spann?
For more information. Stay on line.

estaciones

Den hardaste vagen ar fyrans buss till Centralen.
Danska slatten. Var och sol. Nagra hastar. In i igar. Allt liknar Sjobo.
Rakmacka pa farjan.

Hamburg ar ju ocksa nan sorts borjan. Och slut, nar vi satt har for tva ar sen och firade VM-guldet i forfattarfotboll.
Och Rickqrd och jqg pa Reperbahn for nastan tjugo ar sen.

Nattag. Dan Hylander. Elsa och jag i en sang. Anna och Johanna i den andra. En tredje tom;
Vi satt pa golvet sen, rodtjut och ol i nattan. Som riktiga tagluffare.

Pluras bok och Ian Rankin i Paris. Anna sover. En man med manga nycklar dricker tva snabba pastis pa lunchen. Vi ska vidqre till Marseille. Ryggsacken sitter inte bra.

Pool inomhus. Elsa och jag har badat.
Rabiff pa lokalt brasserie. God stammning.
Salud.

Träskdrömmar

Allting börjar ju med Rödby.
Köpenhamn har jag sett så många gånger. Det luktar huvudbangård, men det luktar Köpenhamn, och Köpenhamn och Köpenhamn.
Rödby är porten till kontineneten. Upp på däck med måsarna.

Hamburg. Restaurangen i tevetornet i Hamburg. Hemliga öl i tonåren när vi väntade på biltåget. När allting pirrade.
Det pirrar nu.
Rickard och jag som missade färjor och tåg. Hamnade i Hamburg. Hamnade ändå i LOndon till sist.

Och Paris. Det är bara ett år sen. Johanna och jag utan barn. Svarta kläder. Cigarettfimpar på golvet och flipperspelet nedanför hotellet. Där jag hängde i baren och försökte läsa sportsidorna på franska. Fick frispel.

Jag har aldrig varit i Marseille. Jag har aldrig ätit grodor. Men man måste ju anpassa sej. Man måste ju se en råtta i restaurangen i Lyon, eller dansa disco i Aix en Provence. Fast det har jag gjort redan.
Man måste gå i saluhallar med sina döttrar.

Perpignan. Där har jag aldrig varit. Men man måste ju.

Barcelona på en dag. Det har vi gjort förr. Det räcker.

Madrid. Platåliv. Jag tänker bara på Lucky Luke och Apacheklyftan. Och dom stekheta dagarna. Och dom iskalla nätterna. Som i min bod.

Två timmar och fyrtio minuter till Malaga. Tågen ska rusa fram.
Det slutar alltid där. I södra Spanien. Jag har ingenting emot det.
Man kan vända på sin pesetas. Man kan vilja till andra ställen. Men man måste anpassa sej. Man har barn och fru. Man har ett visst antal dagar på sej.
Och jag kan fortsätta längta till Sesimbra. Jag kan fortsätta drömma om ceremonierna i Burgos. Och alla andra länder.
Man ska alltid ha något kvar.
Och det börjar i Rödby.

Lugnet innan mötet med idioterna

Det var ju lördag. Jag gick in i det gamla garaget, förrådet, som hade varit ett brygghus från början. Lågt i tak, några spindlar hade börjat vakna och väva. På hyllor stod en sorts skulpturer av trä bredvid färgburkar och intorkade penslar. En skinnoverall och en vanlig blå. Flera gamla cyklar och två par gammeldags långfärdsskidor som såg nästan nya ut. Allt i ett virrvarr.
Jag hukade mej genom fram till en dörr och öppnade. Fönstret var mot havet och den steniga stranden. Ljuset kom in på ett annat sätt. Den gamla fåtöljen stod kvar i det inre rummet där taket var öppet upp i nock. Rummet var nästan prydligt. Det lilla bordet och snickarbänken. I skåpet stod historiska böcker och en flaska calvados. Jag tog en liten klunk, för att få fukten att dofta gott av jord. Jag tog en klunk till, för att få upp värmen lite, få upp ångan. För att få upp aptiten inför lunchen. För att få tankarna att flyga åt rätt håll. Det finns alltid en anledning.
Mitt minne av farfar var svagt. Det var fragment. Det handlade om mod, och lugn, om Evert Taube, Spanien och solidaritet.
Farmor brukade berätta:
”Det finns alltid en anledning, brukade han säga. Annars får man konstruera någon, brukade han säga. Vi drack alltid kaffet tillsammans, men påtåren tog han med sej in i boden. Sen satt han där med calvadosen, böckerna och kniven och alla träbitar han släpade med sej från sina morgonpromenader. Jag må ha min kontemplation, brukade han säga och le med ögonen. Han hade så stora ögon bakom dom stora ögonbrynen.”
Det var som att ta sej dit. Sen var det som att vakna upp. Jag gick tillbaka till den låga takhöjden och bråten, hittade farfars inoljade moped. Ledde ut den och fick igång den på fjärde försöket.

En kille från Landskrona

Fyra-noll borta mot Sirius.
Vi ropar inte hej förrän den feta damen sjunger.

Jag började gå på BoIS någon gång i mitten av sjuttiotalet, med min brorsa, pappa, kusiner, farfar och farbröder.
Vi har åkt ut förr.
Vi har gått upp förr.
Jag minns segern hemma mot Halmia. Jag minns förlusten på Örjans vall när vi åkte ur allsvenskan, när det nu var, åttio eller åttioett.
Och sen rätt ner en division till året efter.
Precis som i mitten av nittiotalet när Greger var en skadad kung.

Jag såg sex-två mot HIF på textteven i ett hotellrum i Göteborg, lyssnade på Ralf Edström. Köpte alla tidningar som fanns dagen efter.

Det finns folk i Malmö som försöker retas med mej ibland. Som om en boisare skulle ta åt sej av en katastrofsäsong.

Som om staden Landskrona inte har ridit ut värre stormar än en invasion av sd-dårar och ungdomsproblem.
Det betyder inte att man ska skoja bort det svåra och allvarliga.
Det betyder inte att man ska tillåta brott.

Jag har själv varit nere på botten.
Man tar sej upp.
Det är svårt att sparka ner någon som är glad för att bara vara vid liv.
Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit.

Björn Skifs ...

... har funnits under hela mitt liv, som ett varuhusskval i bakgrunden.
En novellsamling står snart färdig.
Peter Kihlgårds Kicki & Lasse är givetvis mycket bra.
Och Jesus and Mary chain.
Solen in i min bod.
Vi har grillat flera gånger, premiär för det i kolonin igår.
Jag hörde Jimmie Åkesson på radion igår, fostrad hos Moderaterna, hans två slipade tungor av drypande olja kommer att lura många, glädja många. Var så säkra.
Det är människorna man måste utbilda. Femtiotalet var inte så fantastiskt. Femtiotalet är över. Femtiotalet var ren tur beroende på bristande europeisk och värdslig solidaritet, från svensk sida. Feghet.

Så tänker jag på vidare. Hittar vad jag skrivit på min roman om Pange. Hittar ett kort utdrag. Han sitter i Simrishamn, Pange, han har träffat sin fängelsepolare Killor kvällen innan. Han väntar och längtar efter sin dotter. Dom ska till fädrens spår på Bornholm:

You don`t make business sitting on your ass. Hyrbilen i USA och bilen full av hårvårdsprodukter. Och pappas historia om professorn i försäljningsteknik som blev ifrågasatt av en kvinnlig student. Då, någon gång på sjuttotalet, när pappa var på kurs- och försäljningsresa Från Denver till San Francisco. Professorn satte upp sitt långfinger, satte sitt rödbrusiga ansikte nära den kvinnliga studentens.
"Stick it right up your ass", fräste han.

"Du får inget gjort om du bara sitter på din röv”, sa pappa med sin lätta danska brytning på åttiotalet, bilen full av pulversoppor och Pange hade bara undrat om dom inte kunde stanna för att kissa. ”Det växer ingen mossa på en rullande sten”, sa pappa och Simon och Garfunkel nynnade nickande i högtalarna, lai lai lai, lai lai lai lai lai lai lai. Ut genom luckan i taket som fick håret att fladdra. ”Att vara på väg, Paul-Magnus, känner du det ...”

Välkomna

Same same as last year.
Same same as every year.
Fast lite annorlunda.
Cyklar in till stan. Annas premiär i Kungsparken på Första maj.
Vi lyssnar, Kamrater!
Vi betraktar och funderar.
Springer eller går runt. Hälsar på några man känner som man inte träffar så ofta.

Någon har beställt regn. Men starkare krafter har tagit bort det.
Fåglarna sjunger som pigga fåglar gör. Alla lukter från våren kommer fram starkare när det är vått. Ikväll ska solen skina.
På radion är det en konsert med musikalbitar. Jag dväljes.

Jag eldade gamla tidningar i grillen igår som valborgsbål. Vi hann inte till det riktiga. Elsa och Amelie sjöng egenkomponerade vårsånger.
En kvinna har dött i Lund.
På andra håll dör ännu flera.
Det är viktigt att tänka på och handla i solidaritet då.

Sen går vi till Bullen och äter mat. Istället för blaskig soppa. Såna är vi, hycklarna.

"Man ser ingen vinter, man ser inget kallt.
Nu ska ingen frysa. Man kan bara bli så varm."
Ett utdrag ur Elsas vårsång.
Känn på dubbeltydigheten denna Första maj.
Hennes far är författare. Han har aldrig nått så långt.

Övergår mitt förstånd

Jag köpte tre böcker på danska.
Jag köpte tre böcker på svenska.
Jag föredrar Malmö FF framför HIF vilken tid som helst på dygnet. Men det enda lag jag verkligen bryr mej om är givetvis Landskrona BoIS. Av samma anledning som jag hellre badar i ett hav än i en sjö.

Vi lever i klyschornas värld. Vi lever där att ta på sej landslagströjan är det finaste som finns. Vi lever i socker, vi lever i skit. Jag förstår verkligen inte varför. När en skadad Zlatan tackade nej till U-21 var han en svikare. Och vi kan alla undertexterna: Diva, ego, osvensk på ett dåligt sätt. (Inte osvensk som att supa sej full i bar överkropp på Mallorca). Osolidarisk.
Men helylle-Henke. Som jag respekterar stort som fotbolls- och skådespelare. När han tackar nej. Nä men ... en tänkande människa. Bryr sej om familjen. Vad sött och rättrådigt.
Henke till landslaget. Betala tillbaka allt du fått! Så brukar det ju låta. Varför inte nu?

I skuggan av San Siro. Martin Bengtssons verkligt viktiga bok, finns i pocket. Köp den, sno den! Läs den!
Jag tycker verkligen att man bör diskutera den inhamrade "sanningen" att idrotten/fotbollen fostrar. Och även lumpen, för den delen. Vad fostrar den? Vilka robotar skapar denna fostran? Alla lammen in i samma brölande fårskock av sexism, råsupande och små pojkar som kommer ut i livet som trettiofemåringar utan att ha en aning om ... vad? Jo, bollen är rund, allt kan hända. Kämpa för laget.
Jag vet att det inte är så svart, eller vitt om man är på det humöret. Men till viss, ganska stor del.

Martin Bengtsson är ingen fantastisk författare, eller psykolog för den delen. Men han har skrivit en oerhört bra bok. Jag torkar tårarna och önskar mej läskunnighet och förståelse hos dom som inte läser eller förstår.
Hoppa upp på en stol, titta på ett annat sätt och reflektera.

The good old days?

Det var nittiotal. Jag bodde på Upplandsgatan i Malmö, fjärde våningen. Dom två tjejerna som spelade dansmusik på natten. Jag var ofta vaken på natten.
Det låg en second hand-butik nära Cosmopolitan café. Där köpte jag ett par hederliga Fristads allvädersstövlar med dragkedja på väg till Pilen. Stövlarna kostade trettiofem spänn. Det gick båtar till Köpenhamn.

Jag träffade Tove på Café Malmö snett bort från Nyhavn. Man spelade biljard och samlade på kapsyler.
Vi tog väl en sväng om något område innan vi hamnade på tåget.
Såhär var det: Jag hade levt på soc sedan sommaren. Det var höst. Jag försökte skriva klart den berättelsesamling som Bonniers var intresserade av, men aldrig skulle ge ut.
Så fick jag studiemedel efter överklaganden, i en stor klump till slut. Jag var rik. Jag var på något sätt kär.
Så Tove och jag skulle åka till Skagen.
Jag var glad för drickandet och en del rökande.
Vi åkte färja och hamnade på något konstigt sätt på olika tåg. Men återförenades. Tog in på ett hotell i Fredrikshavn. Jag betalade extra för badkar. Det var ett fint hotell.
Nästa dag var pengarna nästan slut. Jag kunde inte ta ut mer i dom danska automaterna.
Vi åkte tillbaka till Köpenhamn och hittade en bra automat. Åkte Flygbåtarna första klass och tog en taxi till Lund. Till någon nation.
Vi kom aldrig till Skagen.
Mina allvädersstövlar hade torrt gummi som ramlade av bit för bit. Jag hade varit så lycklig.
Vi såg på Skalatones och svettades, och ... jag vet inte.

På morgonen på Upplandsgatan sken solen in genom fönstret. Tove sov fortfarande. Där låg affären Bäst (idag Lidl), på övervåningen fanns en skomakare från ett annat land. För fyra hundra spänn satte han klack som lutade inåt på mina fina allvädersstövlar. Dom blev ett par kvinnliga cowboyboots-wannabees från öst.
"Du ser ut som en polsk hora", sa en kompis.
Och jag vet inte, men jag kände mej inte bättre än hur en polsk hora eventuellt kunde känna sej. Antagligen sämre.

Samma vindar, samma dofter

Jag började fotbollskarriären på Exan med BK Fram, men gick snart över till BBK. Vi spelade på Ulkavallen innan den hette Ulkavallen, man bytte om i källaren till en liten villa som blivit klubbhus. Senare byggdes ett omklädningsrum närmre campingplatsen. Det kom läktare till Ulkavallen.
Varje midsommar anordnas ett välbesökt tivoli i flera dagar. Tonårskärlek, Kiviks marknadsstuk. Campingfolket kastar fisk på borstahusarna vid dansbanan.

Men nu ska allt bli ordning och reda. Folkpartisten Gerd Bernström (det var mycket skriverier när hon ansågs ha gått före i kön till sitt eget nybyggda hus i Borstahusen för tiotalet år sedan) ska med hjälp av kompisarna i Sverigedemokraterna utplåna Ulkavallen. Senare ska man också (kan man läsa mellan raderna) utplåna campingplatsen (undrar hur det går ihop med sd:s folklighet och tro på kasedans) som är i det närmaste fullbelägen år efter år.
Attraktivt boende är nyckelordet.
Och visst, en kommun på dekis behöver friska skattepengar.
Men till vilket pris?

Som ett brev på posten. Jag har under en tid skrivit på en lång deckarnovell (för att det är roligt, för att känna på genren), där figurerar, helt påhittat, ett kvinnligt kommunalråd som har vulgära drömmar och visioner om Borstahusen. Verkligheten och dikten, den eviga diskussionen om överträffande.

Jag bor i en expansiv del av det expansiva Malmö.
Till vilket pris?

Vi cyklade till golfbanan. Vi cyklade till fotbollsträningen. Tiderna förändras. Men det finns en röd tråd i alla ungdomsproblem: Ungdomarna har inget att göra. Föräldrarna kan ju alltid ta sina stora bilar och åka till ett köpcentrum, ungdomarna kan det inte.
Barn kan leka med pinnar, dom kan ströva på stranden, i parken, i skogen, hitta på lekar som en normal folkpartists fantasi inte verkar räcka till. Så därför är det ju inte svårt (att med sd:s hjälp) riva ner enkelheten av att ta en boll, kila ut på planen och kicka boll när man inget har att göra.
Man kan hänvisa till EU-kontrollerade lekplatser. Men därifrån blir tonåringarna bortkörda.

Varför är jag arg på Folkpartiet? För att jag är besviken. För att jag någon gång i mitt liv drömde om det folkparti som Bengt Westerberg möjligen nuddade nästan vid. Ett vänsterliberalt parti med solidaritet på dagordningen.
Jag bar som tonåring en knapp med orden: Fördomar fördummar. Jag visste inte då att den kom från fp, men det gjorde den. Det var längesen.
Varför skriver jag om Folkpartiet? För att dom är det härskande partiet. Med inbilska vänner, dessutom.

Och en sak ska du veta, Gerd, och Stefan och Carina om ni kan läsa: Att när danskarna kommer utan att betala skatt i Sverige, så kommer dom att vilja ha utbyggd barnomsorg, fler skolor (tvåspråkiga skolor) och mycket annat. Vems skattepengar ska betala det? Men dom är ju i alla fall inte muslimer.

Allt går att bevisa med politisk ekonomisk retorik. Vi ska söndra för att härska bättre över er svaga stackare.
Allt går att läsa mellan raderna. Allt blir en presidentsvalkampanj i USA. JAG VILL HA MAKT, kommer du i min väg trampar jag på dej med mina brungrova kängor.

Flyg iväg med mej

En ost- nordostlig vind som var något kall. Och solen som sken. Inga långkalsonger.
Det är roligt att det är tisdag. Det är roligt att göra sånt som dom fletsa inte gör. Låta Elsa vara ledig från dagis. Jag jobbade hela måndagkvällen. Jobbade mej fri från mitt beting. Så att vi kunde blåsa bara.

Mina döttrar är vana tågresenärer. Om några veckor ska vi ut på gesällprovet. Man måste förbereda sej. Man måste ha präkt-Bamse. Man måste ha saker att stoppa i munnen. Man kan inte åka sex timmar på en dag och ständigt skrika: Titta på dom torra bergen ... igen. Kolla dom böljande kullarna smyga ner mot havet ... igen.


Elsa och jag i en anakronistisk värld. Varsin freestyle och hårdkokta ägg i staniol.
Sen Bakken. Och jag berättade om kungen som ville döda djur när han hade ledigt från krigen. Vi hörde hackspetten gång på gång. Dom ljusa lövträden längtade efter sina blad.

Ett stängt tivoli. Det är roligt. Som en stängd stad en söndagsmorgon. Allt ser annorlunda ut. Vi åt buffé. Fläskesteg, friterad fisk, skinka. Drack varsin pint vatten.
Som Bosse brukade säga: Nä, nu börjar det bli dags för vår första öl. När vi vandrade på jakt efter kultur på Prags gator.
”Nä, Elsa, nu börjar det bli dags för pappas första öl”, sa jag och hon fick en glass. Och solen sken och träden täckte från ost- nordost.

Det lustiga böljande huset var ett skep i sjönöd. Elsa blev rädd och vi fick vingla tillbaka. Fyrtio spänn ner i brunnen kan väl mätta råttorna, om ni så vill.
Sen åkte vi nyckelpigan. Berg- och dalbana. Trångt för knäna.

När vi varit skolpoliser. 1981. Tolv år. Windy och Ramberg tvingade upp mej i Tivolis vagn. Vi hade rökt och druckit öl. Allt var för första gången.
Än ska inte skutan vända. Än ska jag inte börja göra saker för sista gången.

Och Elsa åkte en massa karuseller själv, jag vinkade och passade pingvinen Lina Birgit Louise som kom från Vinst varje gång.
Och sen gick vi under träden, klättrade på dom som fallit, lyssnade på hackspetten och spanade efter hjortar.
Och alltid på en tisdag. Det är skönt att ge sej av en tisdag. Att känna sej utvald att välja eller skita i att styras. Bara visa vägen.

Det här är mitt liv, and I don`t care

”Du ska ju bara gå till posten ...”
Det rinner vatten på golvet i källaren. Det samlas i en pöl innan det blir en å till brunnen. Det kommer råttor ur brunnen. Gallret är löst. Hon kryper där, min lilla dotter. Hon är så liten. Hon bara flög ut när hon föddes. Jag är så orolig för henne. Hon kan pilla bort gallret och falla ner. Sugas ner i hålet. Sugas ner till råttorna. Hon kan bli som Mowgli. Hon vill aldrig tillbaka till Människobyn.
Jag kan bara förstå henne. Men hon är så liten.
”... fast det har ju brunnit.”
Det finns en tråd som brinner av gas. Den tråden kan bli en stubin som är kort och försvinner. Allting sprängs, allting försvinner.
”Vi måste ju bo här.”
Vi måste ju det.

”Du lever ju i det där.”
”Kanske.”
”Du är ju aldrig här.”
”Vad ska jag göra här?”
”Du ska ju till posten.”
”Den har ju brunnit.”
”Dom har ju öppnat en filial.”

Det kan vara den pakten. Det kan vara ett bageri över öppen eld i det sydligaste Italien. Det kan vara ett femtiotal som låg i europeiska ruiner.
Som gjorde att allt var så enkelt då. Helvetet var borta. Helvetet kunde komma tillbaka.
”Njut i paradiset, så länge ...”, kanske Lars Forsell tänkte eller mumlade. Kanske satt Slas några stolar eller barer bort. Antagligen satt Pär Rådström just sidan om Lars.
”Vi skiter i dom andra, vi ger fan i deras regler.”
”Vi gör som vi vill”, sa Lars, och den vandringen tog oss långt.

Jag ska bara till posten. Men ICA-butiken har brunnit. Det tog eld i en mekanisk isbjörn. Man kunde köpa billigt kaffe sen, och dasspapper som luktade rök.
”Du ser det på fel sätt.”
”Du ser det på fel sätt.”

What´s going on

Jag hängde aldrig på fritidsgårdar. Eller, vi hade våra fritidsgårdar. Golf och hockey, en del fotboll.
Jag och Windy, mest hemma hos honom. Med gitarrer och dom vassa pennorna.
Många ungdomar idag har inte den typen av fritidsgårdar. Som ett eget rum.

Och man kan vara enögd och präktig och prata om föräldraansvar. Det ansvaret kan jag syssla med. Det kan kanske du. Det kan kanske inte den som inte finns, den som har väldigt många andra saker att gå igenom. Sånt som du inte vet, och aldrig kan förstå om du inte försöker.

Jag har suttit i en dansk fyllecell. I tre svenska. Blivit hemkörd av polisen två gånger. Detta innan jag fyllde tjugo.
Jag har suttit med ett leende på förhör hos polisen och hos socialassistenter.
Jag var en kille från Borstahusen med ett charmigt leende och en välsmord flabb.
Jag var ingen mulatt i hip-hop-kläder som sprang över två tomma järnvägsspår och blev anklagad för misshandel.

När jag som tjugoåring åkkte fast för rattfylla hade jag 2,41 promille alkohol i blodet.
Jag dömdes till en månads fängelse för rattfylleri.
Jag hade kört rattfull många gånger då.
Det är inget jag skryter över. Det är inget jag är stolt över. Det var bara ännu en gräns som passerades. Efter första, eller andra, gången är inget konstigt längre.

I fängelset. I Stångby, fanns det en kurator från Landskrona. Han var uppvuxen på samma gator som min pappa. Väster i Landskrona. Arbetarkvarter. Men han visste att jag var uppvuxen i Borstahusen.
Jag var yngst i fängelset där över tjugo var rattfyllerister. Jag hade högst promillehalt när jag åkte dit.
Jag bad om att få gå alkoholprogrammet, men fick inte för den flinande kuratorn.

Detta var 1990.
Nu är det 2008, och välfärdssamhället för alla har lydigt monterats ner steg för steg.
Nu lägger man ner fritidsgårdarna ännu mer.
Nu stänger man in barnen och ungdomar i burar, i fack.
Så får det väl vara. Men man ska inte hyckla och säga att man bryr sej.

Ge dom makten!

Jag läser ungefär en gång i månaden Stefan och Carinas blogg. Stefan och Carina? Ja, dom förtalsdömda sverigedemokraterna från utanför Landskrona.
Jag halkar någon gång in på några av deras fans bloggar.
Jag säger bara detta: Ge Stefan och Carina makten! Gör det nu! Bevisa en gång för alla vad ni kan göra.
Tillåt mej också att småleende tvivla på resultatet.
Får ni ens fullt lag?
Och vad kommer det att vara för korpgäng?

Dumheten har en kompass som bara pekar neråt. Sparka på dom som ligger eller kryper, inte på grund av dumhet, utan på grund av ett samhälles feghet och ointresse.
Dumheten har ingen utbildning eller kunskap. Inget intresse utanför den egna sfären. Ingen empati.

Jag tror på tester för att få rösta. Precis som vissa partier (fp, till exempel) tror på tester för att få vara svensk.
Jag har svårt att trivas i röda stugor.
Ge nu sverigedemokraterna chansen att visa vad dom går för. Var inte oroliga. Det håller högst ett halvår.
Så anställer vi några arbetskraftsinvandrare sen, att sopa upp resterna.

Upp med händerna

Igår fyllde Dronningen år. Barnen hade flaggor och jag gjorde misstaget att hoppa vid Österport. Fick trängas och stångas och svära på danska. For hilvede! Man måste göra så. Man vill inte bli överkörd av cyklarna ju. Och inte av barnvagnarna, ju.

Jag har så många bollar i luften.
Jag har inte tillräckligt många händer.
Och när Elsa och jag var på cirkusskolan klarade jag inte ens av jongleringen av långsamma sjalar. Vi tyckte mycket om cirkusskolan.

Det var så mycket lättare när jag hade färre idéer.
Men jag har många handskrivna papper till tre olika böcker.
Så sitter jag där i min bod, vid datorn, ska bestämma vad jag ska skriva. Det blir inte kattskit, men jag känner mej splittrad.

Marseille ska har blivit så fint. Man behöver inte vara rädd längre. Jag vet inte vad jag ska tycka om det.

Jag orkar inte. Jag vill vara nyanserad. Men jag kommer att berätta historien om maktmissbruk, om pojken som var mulatt. Som sprang över spåret. Om tumultet som uppstod. Hela tiden tänker jag på vad som hade hänt om det varit en mänsklig buffel, en man i medelåldern med resväskor och rödbrusigt ansikte, från Sverige, Tyskland, USA eller Danmark, som korsat spåret. Om hon hade ringt på kollegorna, ordningsvakten och snuten då, den säkert kränkta konduktören. Om tåget hade blivit inställt då.
En pojke sprang över tomma spår. Han gjorde fel. Han hade bråttom till tåget.
Han blev nästan nerbrottad.
Fyra konduktörer, en lokförare och en ordningsvakt. Senare två trevliga poliser som knappt kunde hålla sej för skratt.
Killen kanske kastade en tidning när han blev provocerad.
Misshandel, sa den tjocka konduktören. Och ställde alltså in ett fullsatt tåg i rusningstrafik. Alla fick gå av och byta spår och trängas ännu mer. Hon borde få sparken.
Jag var tvungen att stanna och vittna. Alltså, inte tvingad. Det var JAG som tog beslutet.
Jag vet att det var dumt, sa den chockade pojken.

Vem håller dej

Det rinner blod nerför hakan när han ligger på golvet. Bitit sej i tungan. En sköldpadda på rygg. Skolan är inte ett fängelse. Tortyr.
”Kennet! Nu räcker det!”
Han har inte slutat sparka. Han är en snabbare sköldpappa, snurrar fortare.
”Han blöder.”
Han vet inte vem det är. En flicka. Han vet inte tankarna i huvudet i kapprummet. Kläder som flyger när han når dom med fötterna, landar fort.
”Vi bara skojade ju ...”
”Vi visste inte att han skulle bli sån.”
”Men det brukar han, ju ...”
”Nu räcker det!”
”Han är normal.” Det är Lena. Hennes röst är som honung. Han är hungrig.
”Kennet!”
Han är färdig nu. Han är klar. Han sätter sej upp, viftar med handen: Bort!
”In i klassrummet, barn”, säger fröken som kanske försöker vara god.
”Jag är inget barn, jag är fjorton”, säger Knudis, Pers lillebror. ”Han är ju helt bäng”, säger Knudis och stänger dörren.
”En tro, Kennet”, säger fröken, försöker dränka äcklet och irritationen som hon vet att hon inte får känna. ”Du borde skaffa en tro”, säger hon, kan inte hålla om honom, ser hur han skakar och hulkar.
”På vad”, säger Killor när allt verkligen är över.
”Ja ... Och lära dej läsa ordentligt.”
”Sjuk”, säger Killor och tar på sej någon annans jacka, går ut.
Det blommar i rabatterna. Näsor tryckta mot klassrummets fönster. Han tar en näve jord och småsten och kastar, alla ryggar tillbaka. En bombmatta. Spräng skiten. Alla är rädda.
”Idioter”, skriker Killor och börjar springa som en orangutang, gräver mer jord och kastar och alla börjar skratta. ”Jävla idioter”, skriker han och springer in bort under träden och ramlar eller faller lätt. Kroppen dallrar lätt, allting snurrar i himlen.

Karate Kid. Han har sett ettan, tvåan och trean. Han tänker inte på vart han ska. Tänker bara på båten. På Karate Kid. Wax on. Wax off. Ta bort skiten och låt det glänsa.
Hemma. Plockar fram lådan med sandpapper. Tar det grövsta. Tar på sej snickarbrallorna, och kepsen. Truck off. Pappa är ute på vägarna. Sjön. Att ge sej av. Han ska fylla femton så småningom. Han har ingen moped. Wax on. Wax off. Han jobbar sej svettig mot båtskrovet. Segla bort. Tar en läsk ur pappas kylskåp. Du måste lära dej. Du måste lära dej. Boxsäcken med filspån av silvrig metall. Han slår, försöker sparka men når inte upp.
”Inte så”, hör han någon säga, bruten svenska. ”Håll ilskan borta”, säger han, Saddam.
”Vadå?”
”Jag skulle snacka med farsan, ingen lastbil?”
”Han har körning.”
”Man måste känna lugn.”
”Jag är förbannad ju.”
”Ingen dag i Sverige ... har jag inte varit arg.”
”Du är ju alltid glad”, säger Killor. Alla pizzor dom köpt på krita. Ölen under disken som pappa druckit, och Savoy när hon kommer. Och Hansi och Killor också, två gånger vid flipperspelet. Killor kan räkna till två.
”Nej. Jag kan lära dej”, säger Saddam. Och han är ganska kort och senig. Han har sitt svarta hår, och mustaschen.
”Jag gillar inte blattar ...”
”Vill du lära dej?”
”... varför är du sjyst ...”
”Varför. Kennet ... Jag håller din hand.”
”Är du bög, eller ...”
”Vem håller din hand ...”, säger Saddam. Och Killor blundar och ser pappas rynkor när han skrattar. Hans skrovliga hud när han gråter. Hans välstrukna gardiner. ”Vill du inte ha hjälp”, säger Saddam. Och hoppar. Och sparkar högst upp på boxsäcken. Landar mjukt på fötterna.
”Kanske”, säger Killor. Och han hör pappas röst på fyllan. Han känner hans öppna näve mot kinden. Och tårarna igen när han ångrar sej och gråter: Jag saknar henne så. ”Jo, jag vill lära mej.”
”Varför?”
”Jag vill sparka skiten ur dom.”
”Vill du?”
”Jag vill vara stark.”

Dom kommer att kliva på dig igen

Livet och lusten. Jag får luft av Bibi och Erika och dom andra. Dom får mej att lära på nytt.
Man ska aldrig glömma att ställa sej på stolen.
Man ska aldrig glömma att solen går upp från andra hållet på andra ställen.

Peter Kihlgård i intervju i Sydsvenskan. Jag respekterar Peter Kihlgårds väg i slalomlandskapet.

Livet och lusten. Luften. Jennie och Vanja som jobbar med Unga Röster i Landskrona.
Men det vill SD-influerade Folkpartiet sätta stopp för. Pengarna ska gå till vakter och drogtester i Häljarp. Mångkulturella samarbeten som verkligen fungerar, som ger unga människor mening och mål, all integration ska å det starkaste motarbetas.
Ni spottar på så många. Tro fan att dom spottar tillbaka.
Mindre och mindre sällan föraktar jag er inte, Lisa och Torkild. Ni är unga politiker. Ni uppför er som gamla gubbar och kärringar utan vidsynthet, i ett enskilt torp på trehundra kvadrat långt borta från verkligheten. Utan livserfarenhet. Och det värsta, utan empati.
Vissa obehagliga beslut måste man givetvis ta. Vissa beslut kan jag hålla med om. Jag är inte partipolitisk.
Men känslan. Men kunskapen. Men alla dessa förbluffande begåvade ungdomar som finns hos Unga Röster och på andra ställen. Kväv inte deras lufttillförsel. Ta inte bort deras chanser. Lyssna mindre på SD, försök hitta hjärtat bakom koftorna och slipsarna och kavajen.
Det är barn. Unga vuxna. Titta på era egna barn. Titta på världen. Det är människor. Dom har inte redskapen att göra allting rosaskimrande själva som vi privilegierade har fått från magen vi låg i, guppande i trygghet.
Det finns en desperation som bara ännu bubblar.
Jag tror inte att era extravakter kan stoppa den soppan när den kokar över.

Jag sitter utanför Kulturskolan. Gamla Saluhallen i Landskrona. Allting förändras. Jennie busvisslar och kallar på kids överallt. Kom och gör det, och det och det.
Jennie säger att hon nog inte orkar mer. Jobba i motvind. Utan stöd.
Därinne sitter ideela frivilligarbetare.
Man kan kolla på ungaroster.se. Det görs mycket. Hela tiden.
Jag pratar med Erika och Bibi. Dom har samma problem som alla andra tonåringar. Plus en hel drös till. Att inte vara godkända. Att vilja och kunna men inte få lov.
Och många fler ungdomar. Småsyskon och släktingar att ta hand om.
Och att dom är vanliga tonåringar.
Och att dom är vanliga tonåringar.
Och att vissa av dom bara bott två eller tre år i Sverige. Att dom saknar syskon och andra släktingar. Vänner. Att dom har minnen från saker som inte har hänt varken på Öresundsvarvet eller i Borstahusen.

Idag vinner BoIS med sju-noll.

Opportunister gå hem, ni var aldrig min vän

Jag ska förvisso fylla trettionio år i juli.
Jag är förvisso ständigt detta barn.
Och jag tänker inte bli något annat.
Jag kan visst ställa mej i vissa led. Jag kan visst vara en ansvarsfull och ibland sträng pappa. Jag tror på gränser och ramar. Jag tror på vidga gränserna och ramarna, ju mer mogen man blir att klara av ansvaret.
Jag tror på ansvar.
Jag tror på konsekvens.
Jag tror på nyfikenhet och den ständiga frågan: Varför?

Jag tror på att: Där går tåget. Där åker färjan. Och vi är med.
Jag tror på att: Det är svårt, men vi ska göra det.
Jag tror på järnvägsstationer i maj. Att känna lukten och förväntan. Att säga att jag hinner med en snabb stående i en bar som aldrig kommer att finnas i Småland eller resten av Sverige.
Att vänta några minuter i metron i Paris och ändå kunna ta sej något läskande.
Jag tror på att: Där, titta ungar, där kommer havet, där kommer bergen, där kommer träden som ger oss dom oliver som kostar för mycket hemma. Men smakar mycket godare än skiten i glasburkar utan kärnor.

Man måste prioritera. Man måste välja vad man vill ha i vårt rika land. Vår teve är liten och inköpt 1994 eller -95.
Johanna syr och stickar en del kläder till våra barn. Syr om kläder till mej. Vi får kläder. Jag får kläder. Vi köper billiga kläder. Vi har givmilda vänner, syskon och föräldrar. Vi är privilegierade.
Vi cyklar och går. Lagar mat hemma så att vi har råd att gå på krogen.
Och jag har flera tusen i en burk att sprätta iväg över ängarna.

Om man skippar första instrumentalskitet så är dom inledande fyra låtarna med sång på Björn Afzelius Exil, den bästa inledningen på en svensk skiva som jag kan minnas just nu. Och sen kommer mastodonten Hiroshima. Magnifikt.
Möjligen Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser. Eller Eldkvarns Utanför lagen.
Jag vill känna det enda in i märgen. Det kan man bara om man släpper allt förinställt barometersnicksnack om vad som är en fis i huvudet eller vinden som vänder.

April skies

Jag minns barndomen.
Jag minns flygplansmat och sparade påsar med salt och peppar. Våtservetter som luktade riktig citron. Swimmingpooler som luktade riktigt vatten. Som luktade lugn och allt jag hade längtat efter.

Jag minns tonåren.
Jag minns att ligga på rygg under vattenytan och känna sticket i näsan, klådan i ögonen. Att se solen och den blåa himlen genom en hinna. Jag minns att vara död. Att hata det.

Jag cyklar med min äldsta dotter till en skolmatsal i Limhamn. Vi ska på fotbollsmöte. Vi har glömt hjälmen. Jag ser ut som en trött kulturarbetare. Hon har skitiga kläder för att jag alltid blir försenad. Alltid blir bajsnödig när jag ska dit jag inte vill eller känner mej hemma.
Hon är skitig för att hon går ut tidigare. För att vi har en rullebör som samlar regnvatten. För att vi har jord. För att hon har spadar och hinkar. För att hon alltid uppfinner sina egna lekar.

Jag minns honom som skrattade på ett annat sätt och var barnlös. Som var yngre än dom andra tandläkarna. Han hade haft en låt på Svensktoppen.
Jag minns paret som alltid var lite snofsigare. Drack gin och tonic.
Jag minns club sandwich på golfbanans restaurang. Dom små ormarna i sprickorna i cementen. Dom större ormarna i dom konstgjorda bäckarna. Den stora ormen som lugnt lugnt kröp över övningsgreenen. En till gin och tonic.

Föräldrar är föreningens ryggrad. Eller livsnerv. Jag minns inte. Kakor och kaffe i plastmuggar. Föräldrar måste bli ledare. Jag och Elsa trodde att det handlade om att ungarna skulle ha kul. Hon och jag brukar träna fotboll med en plastboll som är en jordglob.
Det kostar sjuhundrafemtio spänn att leka i LB07. Man behöver ingen fotbollserfarenhet för att vara ledare. Istället för Björnen sover leker man Zlatan sover.
Alla kan vara ledare. Alla ser likadana ut. Vi har själva valt att flytta hit, till Malmös mest homogena stadsdel.

Jag minns inte hockeykarriären med äckliga hamburgare.
Jag minns inte fotbollskarriären med äckliga korvar.
Mina minnen är handplockade. Jag skapar mej själv.

Sparka ut dom!

Till slut gick vattnet ändå igång i koloniområdet. Efter påskhelgens försening på grund av fryschock.
Till slut begick vi årets premiärövernattning med två skrikiga och snoriga flickor. Och en del regn. Det är då jag aldrig kommer att köpa en husvagn.

För trygghet, mot våld. Vem ordnade den manifestationen? Sverigedemokraterna? Folkpartiet? Knappast. En ung högskolestudent, invandrare, gjorde det. Som så många andra positiva saker i Landskrona, som ber om samarbete och integration.
Under två timmar berättade vanliga människor historier, man dansade, skämtade, sjöng, spelade blues. Jag berättade lite kort om skrivprojektet jag håller på med.

För bara några veckor eller månader sen var jag så fed up med Landskrona. Med dom tio- eller femtontusen som bara gnäller, slarvläser tidningen som ibland slarvar och inte tänker sej för.
Jag var så trött på dom kanske hundra ungdomar som förstör så mycket. Dom kanske hundra ungdomar som bara är några av den annars skötsamma underklass där många försöker ta sej upp på ett hederligt sätt.
Jag var så trött på dom kanske tjugo politiker som antingen står handfallna (men fler närvarande poliser på stan är ett förslag som jag står helt bakom, särskilt för att öka tryggheten hos dom som inte vågar visa sej på stan) eller tror att problem löses genom förbud och hårdare tag. Vart tog friheten hos liberalerna vägen? Som vanligt hittar vi den hos dom redan fria. Dom ofria ska ha det jävligare och jävligare.

Cyklarna får inte plats vid stationen i Malmö. Så vad gör man då? Ordnar fler cykelparkeringar? Ah nä, man gräver nya miljardhål, flyttar cykelflotten ännu längre bort och skaffar ännu färre cykelparkeringar.
Samtidigt målar man upp Malmö som cykelstaden.
Samtidigt utlovar man hårdare tag mot cyklisterna.
Samtidigt kör man felparkerade cyklar långt åt helvete ut långt bakom Jägersro. Klipper upp lås för flera hundra om så behövs.

Jag var så fed up på Landskrona.
Nu träffar jag ungdomar som berättar historier för mej. Svenska och utländska. Det ger mej hopp och glädje. Det ger mej insikt och kunskap. Det ger mej ödmjukhet. Och mer jobb än jag har tid och råd med, egentligen. Men vad gör man inte med sitt stora bultande hjärta.

Ständigt detta: Hårdare tag.
Aldrig detta: Vad är problemet? Vad ska vi göra för att lösa det?
Ständigt detta: En hårdare värld.
Ständigt detta: Låt den som inte kan simma drunkna. Jag har mitt att tänka på.

That´s the way it always been

En annan gång ska jag berätta om hur det delvis går till i den stora förlagsvärlden i den lilla stad som Stockholm är. Den stad som (med tindrande helsingborgsögon) ser sin egen navel lysa. Som undviker att se att det mesta händer någon annanstans.
Men min novellsamling har högst prioritet.
Romanen ligger och juckar i sin graviditet i mitt huvud, på handskrivna blad och i min dator.

Och sen, idag, kom det andra fram. Det som jag känt. Det som jag saknat. Deckaren.
Och, nej! Ingen stendöd illitterär tegelsten. Utan en hyllning till Dan Turéll. Eller, i hans anda. Och, ja, jag satt i Köpenhamn.
Smått jovialisk samhällslitteratur med ett mord eller två. Med ett glas eller två. Med stereotyper. Som Seinfeld. Som whatever. Fast mjukare. Fast råare.
Första korta kapitlet. Första boken i en serie. Mord i Borstahusen:

Det fanns spår i sanden vid den gamla bunkern. Per Albin-linjen. Min farfar brukade berätta om kriget. Han brukade berätta om Spanien.
”Tänk dej, Dan, vin rött som blod. Ur tjurpungar”, brukade han säga. ”Vad skulle man göra ... Blunda och dricka bara.”
Det fanns spår i sanden norr om Landskrona, just norr om Borstahusen. Just söder om Sandbergen där jag bodde.
Jag brukade gå den vägen. Kaffe och en liten snaps i det vita köket. Vattna rosorna som klängde mot dom vita väggarna. Upp mot det röda taket. Alltid jeans, skjorta och kavaj. Nu var det vårvinter och vind. Jag fick ta en lammullströja ockå. Och halsduken. Och mössan i rött som min mamma stickat. Allvädersstövlarna som jag hamstrat tio av när byggvaruhuset hade utförsäljning i trakterna kring Glumslöv.
Jag nynnade på en ny sång och såg spår i sanden. Alla dessa sånger jag skrivit, till reklamfilmer och tramsiga reklamjippon. Så träffade jag en gång mitt i prick. Kärlekens vita snö sjöngs in av Björn Skifs, låg på Svensktoppen i sextiotre veckor. Bröllop, dop och begravningar. Samlingsskivor. Jag kunde ta det lugnt. Pengarna trillade in.
Varje dag samma promenad med bagen och fem klubbor. Längst ner där stranden mötte havet, Ven och Köpenhamn på andra sidan. Bort till golfbanan där tallarna lutade med västanvinden. Min pappa brukade prata om västanvinden.
”Tänk ... Dan”, brukade han säga när vi satt i lä i hans trädgård. ”Jag fick bygga ett helt hus till bara för att kunna sitta ute. Men vad gör man inte ...”
Spåren i sanden just där jag brukade svänga in till golfbanans mest norrut belägna hål. Jag brukade inte spela hålen som det var tänkt. Jag gjorde som jag ville tidigt på morgonen innan dom riktiga golfspelarna nådde ut hit. Tian, trettonde, fjortonde och femtonde var min värld. Jag skapade mitt eget liv med flera bollar och få klubbor.
Just där tallens skugga brukade slå i april när jag var på väg hem, låg kroppen. Spåren i sanden. Två som hade gått dit. En som hade gått tillbaka. En som låg stilla på magen med bara avslutade dagar kvar.
Jag plockade fram min mobiltelefon och ringde polisen.
Det var väl en satans morgon till att bli förstörd, tänkte jag tyst och skamset.

That´s why I love country music

Det är så många människor i mitt liv, nära och långt borta, som då och då sagt till mej: Varför gör du inte så? Varför gör du inte det? Varför blir du inte så? Varför blir du inte det?
Du skulle bli jättebra på det.
Varför skriver du inte om det? Varför skriver du inte så?

Jag kan bara gå min väg.
Jag är inte obstinat, men jag tar inga order. Jag gör inget på beställning om jag inte själv tycker att det är rätt.
Jag försöker inte efterlikna någon.
Jag vet att jag inte är den ende som har/har haft liknande drömmar, längtat efter liknande saker.

Jag vet att jag satt i ishallen i Landskrona i slutet av sjuttiotalet. Allmänhetens åkning. En kille, några år äldre, hade ett par ABC-Uffe. Fullständigt fel. Han var alldeles ensam. Det var jag också. Jag ville det. Jag tyckte så synd om honom. Han såg ensam ut på ett annat sätt. Han hade adress och telefonnummer skrivet på sina omoderna skydd. Jag ville prata med honom.

Jag har alltid trivts med ensamhet.
Eller kvalitetstid med andra.
Kvalitetstid kan vara pilkastning med goda vänner på puben. Eller en trevlig och lång middag. Eller när man leker lekar i ett hav.
Jag vill cykla ensam.
Jag vill skriva ensam.
Jag vill simma ensam.
Ensam i en offentlig bastu med en bok och Den glade dansken kyld.
Ensam på ett tåg.
Inte alls ensam. Musik och böcker.
Jag har aldrig velat vara någon annan.

Jag formades av två saker:
Mannen som var med i tiotusenkronorsfrågan. Han hade köpt en ny skjorta. Den var vit med brunorangea blommor. Han hade stora tjocka glasögon. Han kunde allt. Men han åkte ut nästan direkt.
Han kunde inte knyta skridskorna som killen på träläktaren med råttorna under inte kunde åka på. Han var så nervös. Och ledsen.

Jag har aldrig sysslat med tillkämpad solidaritet.
Jag förstår inte hur människor tänker.

Två saker har format mej:
Sonny Johanssom skulle äntligen få debutera i Åby Erikssons frimicklarlandslag. Men fick inte spela från start. Allsvenskans störste anfallare, på alla planer, fick knappt vara med. Fick ingen chans. Store, blyge Sonny som inte vågade säga till. Ralf Edström som la in en prilla på sitt språk.
Och man ska inte bli utkastad från där man ska få höra hemma, bara för att man inte kan snöra ett par omoderna skridskor.

Youth is wasted on the young (I was so much older then I´m younger than that now)

Vi är unga. Vi är rutinerade. Jag är snart tjugo och Mange har fyllt tjugotvå. Vi är studenter eller arbetslösa. Vi har långt och lockigt hår. Vi är nyfikna. Eller förbi. Eller bortskämda. Det är nästan sommar. Det var en lätt bris genom fönstret som väckte mej i morse. Det var en lätt knackning, och han såg så glad ut. Som morfar brukade säga, pillemarisk.
Vi är på färjan mot Köpenhamn. Spelautomater. Lastbilschaufförer. Mackor med pannbiff och stekta ägg.
”Låt oss tala om kultur”, säger Mange och bär en bricka med fyra öl.
”Vadå?”
”I Grekland”, säger Mange och han bestämmer. Jag har slips, skotskrutig.
”Hur då?”
”Jag har pengar, mycket pengar”, säger Mange som har en svart smal skinnslips, smala byxor.
”Jag har bara extra kalsonger och strumpor”, säger jag och dricker. Och ett par avklippta jeans och en T-Shirt.
”Jag har tatt med mej”, säger Mange, och vi skulle cykla från Köpenhamn till Helsingör. Campa. ”Jag tog aldrig ombord cyklarna på färjan”, säger Mange, och han ville att jag skulle skynda mej upp och ta en bra fönsterplats.
”Jag trodde att det var tältet.”
”Jag lurar in dej på den rätta vägen.”
”Vadå?”
”Du hade aldrig hängt med annars. Du har ingen bror.”
”Inte du heller.”
”Är du säker på det”, säger Mange, och det flinet i leendet. Smält mej hela vägen. Smält mitt oroliga hjärta till ett annat.

Det är sent på kvällen när vi tar oss av tåget. Hamburg sover inte. Inte korvarna och ölen i stationskioskerna. Vi köpte whisky på färjan, drack. Vi somnade. Vi har vandringskängor från Polen.
”Låt oss tala om frihet”, säger Mange, och det går inga tåg åt vårt håll förrän i morgon.
”Vadå?”
”Vi tar en taxi”, säger Mange och pekar mot ett hotell. ”Det är lugnt”, säger han och vi checkar in i ett långsmalt rum. Försvinner ut igen.
Går på Reperbahn. Alla drar i oss. Kom in. Kom hit. Bli min allra bästa vän.
”Vi går in här”, säger Mange och betalar. Vi får varsin liten öl, står i det skeva ljuset i grönt och orange och dricker fort. ”Är det frihet”, säger han, och på varsin högtalare står två flickor och dansar i trosor och bara bröst. Dom ser uttråkade ut. Eller ledsna.
”Jag vet inte.”
”Jag vill ha mer öl”, säger Mange och vi sätter oss inte i dom trånga plyschfåtöljerna. Sätter oss inte bland jubilarerna som jublar. ”Är vi bättre?”
”Zwei bier”, säger jag. Och det tar tio minuter att hälla upp. ”Noch zwei”, säger jag när vi blir serverade.
”Jag har pengar”, säger Mange.
”Är vi bättre”, säger jag och längtar efter nästa tåg.
”Än vem då?”
”Jag vet inte.”

Vi har svarta kavajer och svarta jeans. Vi går från kylan i morse på Gare du nord. Vi går från torrt bröd och ett folk alldeles oförstående inför vår tyska dekadens.
”Låt oss tala om musik”, säger Mange när vi sitter på caféet, trycker i oss rött vin och baguette.
”Det studsar”, säger jag, och menar ljudet mot klinkers från flipperspelet.
”Kyrkogården ...”
”Han är ju inte begravd här. Han var aldrig i Frankrike.”
”Jag har ett vykort”, säger Mange. ”Han var här, ensam ...”
”Fick du kortet?”
”Det var till mormor.”
”Men han tyckte ju inte om musik.”
”Jag tänker på han, Jim, sångaren i Doors.”
”Ska vi till hans grav?”
”Man kan göra vad man vill.”
”Jag vill spela flipper.”
”Flipper kan vara musik”, säger Mange och fortsätter gå mot staketen med svarta järnspetsar. ”Men jag tycker om kyrkogårdar.”

”Låt oss tala om litteratur”, säger Mange, och vi har lämnat Akropolis kullar. Vi har glidit ner bland alla vita stenar, allt det gröna. På våra unga rövar. ”Du vet ... Han kunde Shakespeare, allt utantill.”
”Det här är Grekland.”
”Och dom andra, dom gamla grekerna”, säger Mange. ”Tror du jag är blåst?”
”Det vet du”, säger jag, och vi har gått på dundrande vägar från Aten till Pireus med sovsäcken och tältet som Mange köpte av tysken med cykelbyxorna. ”Men varför kunde vi inte ta tåget, vadå lifta?”
”Vi måste nog börja spara.”
”Jag vill köra bil.”
”Jag vill ha souvlaki.”
”Vi kan väl stanna här”, säger jag, och det är en liten taverna med en liten parkering. Vi dricker Heineken och äter grillat kött. Och det sura i såsen är ännu inte surt.
”Ulf Lundell.”
”Göran Tunström.”
”Leonard Cohen”, säger Mange, och alla ser sömniga ut. Upp bland kullarna gnistrar husen vita. ”Så får det bli”, säger Mange och går mot bardisken för att beställa en taxi. ”Vi ska ut på sjön.”

Det luktar brända pinjeträd och hav. Det luktar kåda när jag dricker vinet. Vi är stenade på ön Hydra.
”Låt oss tala om kriget”, säger Mange, och det finns en mur. Sen finns bara klippor.
”Vilket jävla krig?” Och det finns minnen i varenda sten. ”Dom har suttit här.”
”Det är bara båg”, säger Mange och tar fram bankkortet som han fått av sin frånskilde pappa. Går fram till stupet och kastar iväg det. Som en svala lägre och lägre när ovädret snart ska börja. ”Vi måste jobba. Eller åka hem ...”
”Jag vill inte hem.”
”Jag vill hem, hela tiden”, säger Mange och han har vita kläder nu, skiten blir osynlig i solen. ”Låt oss tala om livet.”
”Vadå livet ...”
”Det är bara båg”, säger Mange och pekar på en båt vid horisonten.

Rader av förnuft

Det är ingenting du vet. Det är ingenting du tror.
Men jag är en ganska utomordentlig kock i den autodidaktiska skolan.
Jag har svårt för recept och direktiv. Men gener. Min mamma var hushållslärarinna. Hemkunskapslärare.
Jag är kreativ. Nyfiken. Uppfinningsrik. Inte rädd för att misslyckas. Gillar inte att jobba med människor. Har du ett arbete för mej?

Jag saknar torsken.
Min stora dotter fångade sin första fisk som fyraåring.
Jag är trettioåtta, uppväxt i ett fiskeläge.
Jag har aldrig fångat en fisk.
Grillad fisk.
Lax, gravad och rökt.
Räkor.
Portugal.
Jag äter inte sill.
Du kommer väl ihåg Båstad? Jag försökte verkligen. Spydde i natten när vi badade sen.

Det var riktig vinter i Glabhult under påsken.
Där kommer en bil.
Så går det några timmar.
Där kommer en bil.
Har han plogat än?
Det är kalhyggen eller barrskog. Vid horisonten som man inte ser finns ett nerlagt stenbrott.
Det är inte mina trakter. Röda stugor med vita knutaar.
Det betyder inte att det är fel.
Det betyder bara att det inte är mina trakter.
Vita hus med blåa knutar.

Jag kommer aldrig ifrån Nationalteatern. Aldrig ifrån Lou Reed. Aldrig ifrån den kvällen i en gammal teaterrestaurang som vi målade om till ljudet av Kajsa och Malenas andra platta. Kommer aldrig ifrån henne, hur kunde det ha slutat om allt var annorlunda.
Jag kommer aldrig ifrån en kväll bland berg där man talade tyska. Där Frank Sinatra sjöng Strangers in the night. Jag kommer aldrig ifrån hur det hade kunnat bli.
Jag vill inte veta.
Jag vill inte dit.

Det blir sej istället. Jag pressar potatisen, lite smör. Aromat och svartpeppar. Det blir fest ikväll igen.

Varför kräver man av Mona Sahlin att idag berätta med vem hon vill bilda en eventuell regering?
Varför ställer man inte andra frågor till andra människor?

Dom är inte kloka, katolikerna

Som barn och ungdom i Spanien. Alltid över Valborg. Men vi såg inga eldar brinna.

Jag var trettio och vi åkte tåg. Som galna med sina processioner. Vi kom inte över gatan till barerna. Som fågelskämmor.

Kvart i sju vaken som ett skott. Långfredag 2008. N.P. Möller, fastighetsskötare på DVD. Det är en present som jag vill kontrollera först. Simrishamnsgatan 16. Han med det blonderade, permanentade håret bor kvar sen början av sjuttiotalet. Hans butik med elektronik av alla slag. Han har alltid funnits.
Möllevången var annorlunda då. Var annorlunda på nittiotalet när jag var mest aktiv där. Är annorlunda nu. Andra dialekter uppifrån.

Om man tar bussen söderut på Gran Canaria hittar man en riktig stad med riktiga människor. Dom stora flickorna skulle tvunget äta bläckfisk på ett ställe vid Poeternas torg, med en halvknackad kypare.



Jag ska på spåret norrut. Men vart? Leksaksort som luktar. Danska för stad.

Det ska vi fira

Vi gläds åt fem år av frihet, demokrati och glädje i Irak. The american way.
Vi kommer ihåg anledningen till invasionen. Massförstörelsevapen (fanns inte.) Al-Quaida (fanns inte).
Lekmän som jag pratar om hur hemskt kvinnorna har det i dom förtryckta länderna, och köper nya tajta toppar och jeans åt sina femåringar.

Vi hann åka lite pulka igår, i parken utanför fönstret, mest på lera och gräs, men lite fart blev det.
Sen for familjens flickor till nordligaste Skåne.
Och jag for till Köpenhamn. Jobb jobb jobb.
Jag sitter gärna på Nyhavn 17 och skriver. Den gamla syltan en halv trappa upp, som blivit dyr och norsk. Men jag har minnen. Och jag trivs med ljuset. Det är som Skagen eller Provence. Jag blir Evert Taube.
Jag skriver inte en kort bok för att jag har bråttom. Eller för att jag är rastlös. Jag skriver en kort bok för att det den här gången måste bli en kort bok.
Men det är skönt att se slutet lite närmare än vanligt.
Sen ska jag på romanen igen.

Och eftersom dom som flyr Irak, måste vara motståndare till demokrati, så är dom inte välkomna till The land of the free. Dom hamnar i Södertälje istället.

Slut. Så heter boken just nu. En lång novell och fyra normallånga, verkar det bli. Jag skickade lite provbitar till det stora förlaget, så får vi se om dom nappar. Och när fisken i så fall kan serveras.
Annars finns det andra gösar i sjön.
Och så vidare.
Men jag skulle gäna se ett fungerande samarbete med W&W.

Puckad dansk krönikör skriver putslustigt brev till Muhammed i Ekstra Bladet, där en artonåring i vanlig fri ordning visar pattarna för dom dreglande pilsnergubbarna. Krönikören undrar hur Muhammed kan tillåta så hemska saker i sitt namn. Och så vidare, i hyggelandets fräckhet och avslappnade stil.
Och jag slutar där jag började. Bush krigar i Guds namn. Hur skulle ett brev till Gud se ut, Puckokrönikördansk? I ert lilla snåla land.

Hey girl, I´m okey

Jag sitter här igen. Fast i det. Jag har varit här förut.
Mörkret utanför och världen är bara det som är mitt just nu. Ingenting annat.
Som när det började bli vår och jag började bli klar. Jag skrev med en penna och händerna. Kalla det hjärtat.

Han är sjuttiofyra år nu. Leonard Cohen. Och jag har inget att hylla vad det gäller sommarkonserter på kungasommarstugan Sofiero. Och åttahundra spänn.
Och jag komer inte att åka dit.
Som Per Persson sjunger: Då är det inte jag.
Men jag skulle vilja skaka hans hand. Jag skulle vilja berätta.

Jag satt och var några och tjugo i en etta i Landskrona. Leonard Cohens sextiotal på repeat. Och jag skrev verkligen klart den där romanen som aldrig skulle komma ut. Men det gör inget nu. Men det gjorde något då.
Men det var drömmarna om att det var möjligt. Det var det glasklara faktumet. Jag har skrivit en roman. Jag drack folköl i natten och var alldeles sänd.
Och det var jag och pennan och pappret och Leonard Cohen.

Att ha en historia. Att måste bara berätta den. Jag är som en längdåkare, dagarna ut och in på myren, på rullskidorna, på hög höjd kippande efter andan.
Jag förbereder mej med träningen, med cykelturerna eller whatever.
Och man exploderar. Som en boxare. Och man är plötsligt mitt inne i det, och det finns inget annat. Bara livet som seglar iväg på sidorna.
Man är i det landet. Det alldeles egna.

Days in the life

Hemgjord vinbärssylt bland russinen och mjölken i hennes havregrynsgröt. Och min cykel är ju på stationen, så vi tar hennes lilla blå med blommor på korgen till dagis. Pugh sjunger om en vind som leker i hennes hår.

Längs havet. Här är hundarna. Här är stavarna. Här är den svarte mannen med färgglada kläder, hans blekare hustru. Man nickar. Man väntar på regnet som ska komma. Man är ordentligt klädd.

Och tänk tåget igår, till Helsingör från Malmö via Köpenhamn. Och husen där längs Gyldkusten, dom man så gärna vill äga och simma i en swimmingpool med utsikt över Ven från andra hållet. Borgerkroen och smörrebröden. Den blandade ölen.

Dom unga människorna i resebyråns gamla lokaler i Landskrona drömmer helt andra drömmar. Kanske är det en dröm att vara väldigt ung och ensam och för första gången ha någon som älskar dej villkorslöst, det lilla barnet som överallt finns, när man cyklar till skolan på en skraltig cykel. Kanske därför glädjen som ändå strålar ur hennes ögon som jag inte kan se med.

Cyklar i Malmö. Genom parkerna. Utanför biblioteket kunde vi samma popsånger. Det är längesen, manchetserkavajerna är utslitna och ersatta av nya lika bruna. Vissa ränder går aldrig ur.

Tillbaka till musiken. Tillbaka till Songs for Drella. Tillbaka till stadsgatorna jag traskat. Titta där och där och där. Berlin, Hamburg, Sevilla. Lissabon, floderna som alltid har tagit sej till havet och dom nya upptäckterna.

Stan Ridgway

Vårvindar friska, leka och viska. Så blir man febrig. För första gången på säkert tjugo år tog jag tempen. Johanna har köpt en örontermometer. Som mest hade jag 40,1 i vänster öra medan höger öra ständigt låg ungefär en grad under.
Längtade till bänkarna, även om sydvinden inte är den optimala. Skönt då med en liten trädgård att sitta i, men inte alls samma känsla av möjligheter.

Jag såg Inter mot Liverpool. Tänkte på Jocke Nilsson när han kom från Spanien till Landskrona BoIS, så många smarta passningar som ingen lagkamrat fattade. Som Zlatan måste ha det.

Spanien. Alla pratar om Barcelona. Jag pratar om annat. Jag pratar egentligen om Portugal. Precis som jag pratar om Danmark i Sverige.
Jag skulle åkt igår, jobbresa. Men inte med den febern, den värken och segheten. Idag måste jag jobba ifatt i boden. Imorgon ska jag till Landskrona. På lördag skaa vår tipsfirma tippa upp vårt kapital, vi behöver en förlustaffär. Skatterna.

Det är såhär man ska skriva blogg. Min dagbok. Mitt liv. Vi får se.
Det finns till exempel mycket intressant att säga om en speciell tavla vid en hamn. Jag tycker mycket om den. Och en tavla om en annan hamn.
Gruvarbete i Wales eller Ryssland, eller Belgien. Eller, för all del, USA. Jag ryser bara jag tänker på det. LLewellyn, Jag minns min gröna dal (tror jag att den heter). Han som älskade livet (Stone). Och allt som finns i tidningsläggen (första gången jag skrivit det ordet).

Och hamnarna och fartygen, långt under däck i stormarna. Kanske äventyret innan tågluffen uppfanns.
Jag är nöjd med att sitta i min bod. Men en färjelinje i närheten hade inte skadat. Även om jag tycker mycket om tågstationer.
Nu får det räcka.

Ett råd i nöden

Några korta tider i mitt liv har jag genomlevt på sjukhus och i fängelse.
Man kan skriva att dagar känns som veckor.
Man kan inte sjunga det i ett dansband. Det tror jag inte på.

Veckor kan kännas som år. Som tråkiga år.
Det kan ingen stylad trettonåring sjunga om.

En trettonåring kan ligga i sin säng och inte förstå varför natten är så lång. Varför måste man sova på natten. Varför måste magen kännas som en knut omöjlig att knyta upp.
Den trettonåringen är för trött på morgonen. Orkar inte skriva den sången som hade skurit rakt in i hjärtat.

Man måste ha verktygen.

Man kan ta en enda sked jordgubbskräm och vara trettioåtta år och ta sej till en helt annan tid som man säkert inte minns korrekt. Men det är det enda minne man har. Det är korrekt.

Man kan cykla i den första våren och tänka: Detta är verkligen den första våren. Detta är verkligen den första dagen av resten av ditt liv. Fast inte så. Detta är verkligen den första dagen.

I en månad hörde jag, såg jag, tågen som for förbi Stångby station. Jag satt på Stångbyanstalten. Det var ett lågt staket. Det var femhundra meter. Vinden ven över slätten. Det hade varit så enkelt.
Jag tänker inte berätta varför jag fick permission. Men vi åt kinamat och jag drack en liten öl i Lund. Vi låg i sängen i studentrummet. Jag ville aldrig därifrån. Man kan skriva så. Man kan mena det.

Vi laddar inför melodifestivalen, men om någon sång där säger dej något viktigt och drabbande om ditt liv. Byt liv.

Två - sista provsmakningen

Hammenhög luktar gris. Och Hammenhög är ett hjärta av transporter i korsningen mellan Ystad och Simrishamn, Tomelilla i norr. När Killor ligger i gräset och tittar uppåt skymmer lastbilarna solen. Hans pappa, änklingen. Ett hjärta av sot.
”Du får kuta bort till affären”, säger pappa som är trött och röd.
”Cykeln”, ber Killor.
”Det är punktering. Och alla lastbilarna ...”
”Men dom finns ju ändå, du skulle ju laga ...”
”Jag hinner inte allt!”
Ett hjärta av sot? Hans pappa höjer handen.
”Tvinga mej inte”, säger han och ger Killor en vingligt stortextad inköpslapp och en hundring. ”Fråga först om du kan sätta upp det.”
”Men ...”
”Dom kan läsa i affären, du får försöka lära dej också”, säger Killors pappa, och ger honom en nätt klapp på huvudet. ”Ta på din keps”, säger han och Killor gör som han blir tillsagd. På grusplanen utanför maskinhallen, som är pappas verkstad, står pappas lastbil, halvfärdigt spraymålad. Halvnaken kvinna med halva hjärnan utanför förarhytten. Halva bröstet hänger mot marken.

”Truck off”, skrattar mannen med charkuterikläder bland hyllorna i affären, pekar på Killors keps med ett fett finger mot allt, fyller andra påsen. ”Han är rolig, din farsa.” Jag önskar det så. Jag önskar det oftare. Jag önskar det när jag ligger i min säng. Skratten genom väggarna i det stora huset när Savoy och Saddam är där, och alla dom andra. Verkstaden och pensionatet. ”Jag ska be Lousie att följa dej hem, hjälpa dej med påsarna ... Truck off, han är för rolig.” Ibland. Dom gångerna med skurborstar som luktar citron, och allt blir en lek. Man kan halka mjukt in i honom. Ibland.
”Ja”, säger Killor. Kennet, sju år, gammal, i röken och dånet av betlaster och skördetröskor.

Pest eller kolera

Hedersmord.
En flicka på sexton i Texas, (Bushtexas, staten med dödsstraff, som kritiserar Kina)fick inte vara ihop med en tre år äldre kille. Så hon och killen och några polare sköt ihjäl småsyskonen, mamman, pappan klarade sej med nöd och näppe.
Ett av många tokdåd med vapen i hand inom landets gränser.
En välmående demokrati.

Ulf Nilsson i KVP/GT/Expressen gillar valrörelsen i USA, man väljer en människa och inte ett parti, inte en ideologi.
Han ondgör sej över Putin.
Jag är inte förtjust i Putin.
Men folket i Ryssland är tydligen. Och då pratar jag inte om valet, utan om undersökningar som gjorts med viss objektivitet. Men det är kanske inte viktigt i nyliberalismens globala demokratiseringsprocess.
Demokratiska Israel?
Hur många i USA är nöjda med Bush?

Det var bara det.
Måste USA och dess politiska anhängare verkligen sticka fingrarna i varje syltburk.
Imperialister! Kolonisatörer! Vem bryr ni er om?

Coming up, coming up: Skagen, allvädersstövlar, gatumusik. Och New York, Denver och längst ut i Florida där någon stod och skrev.

Kvalitetstid med mej själv

Det var Lill-Babs som började någon gång på nittiotalet. ”Hur kan du vara så vacker”, frågade skjutjärnsjournalisten. ”Oljor”, svarade Lill-Babs, strålade på glassiga tidningssidor, ”jag badar i olika oljor två gånger om dagen, en timme åt gången. Alla borde göra det.”
Jag gillar Mange Schmidts låt Jag talar ut.
Malin Berghagen talar ofta ut, nu senast om en abort för femton eller tjugo år sen.
Samtidigt kan man visst bada två gånger en timme varje arbetsdag. Strunta i teven till exempel. Om du vill bli som Lill-Babs alltså.

Söndag och barnbesök och vänner till Johanna. Sockerkaka och kaffe. Jag var inte utsövd.
Jag talar ut: Jag måste ut. Jag ger mej ut i vinden istället. Vårstormar friska, leka och viska.
Jag tänker på Rådhustorget i Landskrona på åttiotalet när vi var bråkiga, osäkra, kåta och smygsupande tonåringar som följde med männen och kvinnorna i uniformer. Ner i Frälsningsarméns källare där man fick saft att blanda busgroggarna med. Sjöng deras sånger. Vi komma från öst och väst ... Fina melodier och ärliga röster.

La Couronne i Malmö. En söndagsöl eller två. Tre söndagstidningar och en bok från 1979 där Evert Taubes nära och halvnära skildrar honom på olika sätt. Och jag smyger in och tjuvlyssnar.
En annan tid en annan plats, alltså. Att det ska vara så svårt att förstå.
Och vi åker alla till Antibes eller Nizza, smakar på Marseille. Längtar till Toscana. Och bakom bergen finns en annan civilisation, och på andra sidan haven.
Och Nina Solomin, ok, amen. Om chassider i New York.
Och två plattor med Dexys midnight runners ör 99:-.
Och man kan ta sej till så många platser och världar.

Det var Jacques Dutronc på La Couronne, Brigite Bardo med Harley Davidson, den som Docenterna snodde av så fantastiskt. Och Serge Gainsbourg, givetvis.
Jag är både stipendiat och hårt lönearbetande just nu, så jag unnade mej en dansk fläskesteg på Bullen. Som en gubbe inlindad i rödkål och äppelmos.

Streets of fire. Vad tänkte jag då i natten. På mitt åttiotal. Skakigt, rädslan, kaxigheten, viljan framåt. Begåvningen som ständigt grävdes ner i fel jord.
Nostalgi? Vad är det? Ingenting. Men man måste minnas hur det var, och översätta det till allt.

Solen skiner. Cykla, skriva, åka tåg, läsa, lyssna på musik. Vara med fru och barn. Sitta på en krog. Vara nöjd med det man har och ständigt sträva vidare. Det är inte så svårt. Ibland.

Vad gör jag nu för tiden?

Bor jag kvar ... Jo, det får man väl säga. Det börjar väl stabiliseras. I förra lägenheten bodde vi över två år. Nu har vi bott sen september och känner att vi ska vara kvar ett slag.
Jag tycker om min granne, men han har det lite risigt nu. Ambulanstransport två gånger på mindre än en vecka.
"Men det är ändå bättre än förr", säger en annan granne som har nyckel. Han och jag gick in och lämnade post och tidningen. Det luktade dåligt städad kattlägenhet.

Jag skriver en långnovell, en kortroman, som tillsammans med tre andra historier ska bli en liten bok. Kanske till hösten. Eller början av nästa år.

Tågresor till Landskrona och projektet Ungdomar skriver om Landskrona. Det är intressant, spännande och något nervös. Vi ska ju göra en bok. Vi måste vara tillräckligt många och duktiga.

Efter Elsa och Annas prov igår (dom blev godkända) cyklade jag där jag brukar cykla, medvind längs havet, och man känner hur bänkarna kryper närmre. Det ska bli skönt.
Stannade vid Cutty Sark, träffade några vänner från förr som jag umgås med igen. Dom hade varit på begravning. En pappa som var precis över fyrtio hade dött. Föräldrar som begraver sin son. Barn som begraver sin far.
Bara jag och min gamla vän kvar till slut. Han berättade en historia om det stackars mobbningsoffret som det skrivits om i pressen under lång tid, mamman har gått ut och sagt sitt.
Så visar det sej att offret är en mobbare. Att han snarare fick ett gammaldags straff. Som var fel. Som han samlat ihop till. Men var började det?
Man ser så sällan helheten. Man bara förfasas. Hur ska man då kunna lösa problemen? När man vägrar se. När lögnen kommer uppifrån och är okej. Politiker och neråt.
Vi måste vara så starka människor att vi pratar rakt med varandra. Det är en viktig strävan.

Tiderna förändras

Allt går ner i åldrarna. Okej, Elsa är fem år, klart att hon vill revoltera. Men Anna, knappt åtta månader, ett halvår på den här bilden. Hon har redan bytt look igen.


Det förvånar mej. Som ni vet är jag ju konstnär, sanningssägare, rebell, provokatör, trasiga kläder, vagabond. Man kunde ju tänka sej att mina barn skulle ha valt ett mer moderat uppror, i vårt radhus i Limhamn.