Jag tog 34:an bort till Möllan

Det är alltid så att sant artisteri vinner.
Markus Krunegård med piano och stråkar. Askan är den bästa jorden.
Leonard Cohen. Om jag nånsin är borta återkommer jag alltid, till Leonard Cohen. Nu lyssnar jag på nya plattan, dom låtar som finns på youtube. Häpnadsväckande bra.

Att det ska vara så svårt för tjänstemän av olika slag att förstå något som inte är exakt som det varit.
Försäkringskassan. Vägrar förstå att jag varit anställd av en kulturförening som jag är med i. På det viset varit min egen arbetsgivare.
En företagare som tar ut lön, helt enkelt.
Oj oj oj, då blir det svårt i hjärnan.

Ett sant artisteri förändras ständigt, för att man måste. Annars skulle livet vara outhärdligt och meningslöst.
Tröga tjänstemän klänger sej fast, för att dom måste. Annars hade livet blivit farligt och alldeles utanför trånga ramar.

Jag älskar inte att åka taxi. Men jag har svårt för att åka stadsbuss i Malmö, i Landskrona går det bättre. Jag kan finna mej rädd för kollektivtrafik, det gör mej stressad.
Det handlar om att inte ha kontroll, att inte vara helt hemma i situationen.
Och samtidigt vill jag ut på den tunna isen. Det går inte alltid ihop.
Jag skulle bara säga det, Zlatan, jag håller på dej ändå.

När vi går den vägen igen, med den doften i våra näsor och hela kroppen

And the healing has begun är en sån sång som redan pågått en kvart när den börjar, och fortsätter i åtta minuter till.
Van Morrison.
Pratade vi om soul.
Och jag pratar om den där soulen som vill spricka och spricker och krasar men ... håller sej kvar på den oborstade mattan ändå.
And the healing has begun, en förbannat bra titel också.

Det är ingen riktig krut i mina lurar nu. Och fukten, dimman när jag cyklar och tror att jag är piggare än jag är.
Det är som att jag vägrar förstå att jag var riktigt sjuk. Att jag inte är helt friskän. Jag tycker att det låter skrytsamt och att eget beröm luktar illa. Jag vill inte göra mej märkvärdig.
Jag säger inte att det är självklara känslor. Jag säger bara som det känns.
Efter cykling och simning och bastning satte jag mej på bibblan för att skriva, och gjorde det. Åt en macka med den sista biten salami. Drack vatten. Åt en med ost också. Skrev och läste en bok om barnprogram från förr, och några från nu.
Men det var när jag skulle resa mej för att cykla hem. Och det snurrade lite, ingen fara. Och så förbannat seg i kroppen.
Men lite frisk luft fixade biffen.

Genom dimman genom kölden, in i affären och frös och skrev in i datorn och frös och jag hällde upp ett bad men höll på att somna.
Somnade i soffan istället. Lyssnade på Van Morrison.
Sen firade vi Alla hjärtans dag, geléhallon, hjärtkakor.
Och mitt hjärta slår normalt.
Och en gång innan har jag firat Alla hjärtans dag. Det var på Bullen i en annan tid och Karin var barnvakt.
Jag minns en annan gång på bibblan, Claes Hylinger pratade.
Oh, nu ska jag läsa om någon av hans böcker, igen och igen, And the healing has begun.

Jag kommer på mej själv att tänka att halva februari är avklarad. Och någon gång innan den nittonde mars när min pappa och Soffan fyller år, brukar jag ha begått bänkpremiär.
Jag märkte det på gässen idag. Jag matar aldrig dom, men jag märkte att dom väntade och längtade.
Jag ser inte skillnad på gås och gås. Det vore infantilt att kräva av gåsen att se skillnad på människor. Eller, kanske, med bröd och utan.

I det dunklaste ljuset smids dom vackraste planerna

Det begicks en trevlig dag igår.
Sol på väg till staionen vid Triangeln, den vid tandläkarhögskolan som min pappa brukar prata om. Sextiotalet. Jag skriver en novell om sextio- och sjuttiotalet. Vi hamnar i Dragör och dammsugarförsäljaren kan sitt jobb. Novellen kommer att finnas i boken som jag verkligen hoppas kommer ut innan sommaren.
På väg igår på cykeln. Och klart att det var kylligt. Men jag höll på att ta av mej mössan och vantarna i solen mellan stadion och pildammarna. Jag håller på att skriva en novell som börjar och slutar vid Triangelns station. Den ska också med i boken.
Så tog jag tåget till Landskrona. I novellen som inte ska ingå i vårsamlingen (utan som nyskriven epilog i återutgivningen av min debutbok) åker en kille som heter Johan motsatt håll tio år senare.
Och kanske blir det bara krympt sur grädde av dessa två, i drömmen, präktiga bakverk. Jag har slutat vara halvsäker, det är att gapa efter för mycket.
Och där under isen flyter vattnet under broarna och det är en annan sorts bäck som porlar när Charlie Parker lirar och jag får feeling och är det inte en skröna så är det en annan.


Foto: Helen Partridge

Den vackra kapitalismen, porrbutikens sorgsna malajer

Nu kommer Whitney äntligen att börja sälja plattor igen.
Som Michael gjorde när han dog.
Och det är alltid någon annan som räknar mest pengar.
Dom dör tidigt, drömfabrikens vilsna lakejer.

Snart missar jag tåget

Det är lördag igen.
Jag har simmat tre gånger den här veckan.
Jag har först bastat, sen simmat, sen bastat, duschat emellan. Och, till sist, torkat mej i bastun.
En gång glömde jag att ta på mej, gick ut alldeles naken till receptionen. Om nu också det är sant.

Det är inga höga sanddyner på Ribban, men dom skymmer ändå sikten.
Att se isen. Takes me back to old LA. Till Borstahusen och dom få vintrarna med dom få dagarna som fått bli minnena om eviga skridskoäventyr på sundet.

Jag skulle vilja ta mej till Chelsea Hotel för några tiotal år sen. Se om dom flesta var sådär amerikanskt töntfria, töntalternativa, töntkonstnärliga som, som dom verkar. Som, som så många som går våra gator.
Jag åker till Landskrona istället och tar in på Hotell Chaplin, det är en man i min smak.
Så är man fast igen, vandrar längs gamla Memory Lane.
Bilderna på Charlie Chaplin i restaurangen i Landskrona.
Det genomskinliga dansgolvet på Hotell Öresund, på swimmingpoolen.
MASH, Monty Python. Glimtar av ett minne som blir så stort i medelåldern.
Jag skulle vilja starta en bar med Helan och Halvan-tema.
När vinden är kall är den kall när man cyklar längs havet.

Jag var inlagd på sjukhuset i ganska exakt en månad. Det är något mer än en månad sen jag blev utskriven.
Så högt och flåsigt upp jag bodde då.
Jag mår mycket bättre nu. Äter en förbannad massa glass bara, och en del godis. Jag äter tolv piller om dagen. Och två flytande mediciner.

Det kan vara som när jag badar. När jag bara vill stanna kvar. Jag vill inte tillbaka till den jobbiga, stressiga, krävande världen utanför.
Men i transitrummet finns bastun och jag är skrynklig av uttorkande väta och jag är varm i päran och har ont efter alla olika sittställningar på träbänkarna, och ändå: Kan jag inte stanna här, basta, hoppa en sväng till ner i vattnet, duscha, basta, läsa en pocketbok tills limmet smälter och ryggen försvinner.
Jag vill inte tillbaka till den förgiftat mustiga världen.
Det kan vara så. Att när jag kommer ut, till slut. Att jag längtar tillbaka till sjukhuset. Det var ett mycket enkelt liv.

Så kan det vara. Den där dikten jag skrev om han som går nerför stigen, när man kan höra näven som spänns.
Det kan vara en hand som lyfts också, en arm som vinkar hej.

Till Patrik O




Till Jonte B

Du sitter i bilen
utan att köra
Du är en vilsen flanör
Din morfar var stilig frisör
Golvet i svartvita klinkers
Speglar från alla håll
Du är en usel chaufför
En bil utan hjul utan blinkers
Du ställer dej utanför
Det gör ont när människor dör

Snart tystnar musiken

Det är sådana bilder som fortfarande får mej att känna att jag är en riktig människa.
Som den ensamme kille i tolfte minuten i svt:s nya serie 30 grader i skuggan. Han som tjejerna inte är intresserade av, fast han är så snäll, och säkert rolig.

Jag har inte alltid varit snälla mot den där ensamme killen (eller tjejen). Eller han (eller hon) som låtit så mycket utanpå sårbarheten. Men jag inbillar mej att jag ändå oftare gett någon en chans än tvärtom.
Eller sjunger bara falska fåglar drömsånger i mina otvättade öron.

Thorsten Flinck - Jonas Gardell - Twitter - Marcus Birro står upp för (tror jag, i hans blick) gatans poet Flinck - Dans med stora elefanter - Kast med liten hund - Alex Schulman gillar Flinck, gillar kvinnor/tjejer, men oj oj oj, måste stå på båda benen, fast ett åt gången och sen på inget, får inte ramla, allvarlig Alex, allvarlig nu - röven också - Fy, Thorsten! Man får inte röra kvinnors rövar (men he he, oss emellan, den här debatten har ju gått överstyr, jag gillar dej Thorsten, jag gillar dej.)

Bara ett axplock ur den första delen av den seriöst mollstämda ankdammsvalsen Melodifestivalen, där det modigt och modernt skämtas om bögar (får man GÖRA så!?), men en hand på en röv på en störig programledare som har dragit ut på ett skämt in absurdum och ber Thorsten om en riktig Thorstenkram, vafan ska karln göra. Han blir ju inte fri förrän han gjort skandal, förlåt "skandal". Förlåt, gjort rätt för sej.

Jag har bara sett tretton minuter av svt:s nya serie. Jag såg en och en halv timme melodifestival i lördags. När mina barn är hos mej kommer jag att bli tvingad att se skiten igen.
Tretton minuter som jag är nöjd med. Thorsten Flinck behövde tre minuter för att ge hela melodifestivalen den själ den någonsin kommer att få i år, resten är bara dagisdravel, det inkluderar rövpåläggningen och dess fjantiga efterspel, dagisdravel, sa Bull.
Nu, just nu, tystnar musiken.

Är det nån som har ett bra, enkelt och välbetalt jobb att erbjuda, cykelavstånd, gärna deltid

Ny skiva med Blue for two och det har blivit comme il faut för nöjesjournalister att inte veta ett skit, att inte intressera sej ett skit. Och, framför allt: Snabbt, skriv snabbt, ta gärna ett foto också, pressbild kanske, korrläsa? Du har väl stavningsprogram.
Allt ska vara likadant. För dagen (för vanlighetens skull) väljer Freddie att prata om sin vacklande hälsa. Det har han gjort i tjugo år nu.
Ett tips till snabbmatsjournalisterna (ni vill säkert väl, i alla fall vissa av er. Redaktionerna är snåla) gå tillbaka och kolla läggen (om det heter så i datorer. Så har ni er intervju på snabbaste möjliga sätt.

Jo, jag gillar Blue for two, i alla fall några låtar på varje skiva, vissa skivor köper jag rakt av. Moments är en bra skiva som jag hade en gång och inte har sålt men ändå inte hittar. Jag gick på gatorna, långgatorna och Vasagatan mest. Blev alltid lika glad när White kom i lurarna, vilken underbar låt. När det är så att man vill spela in ett helt band med bara den låten. På den tiden. Jag hittar inte White på youtube, irriterande.
Så minns jag gatorna i Göteborg igen, den tiden. En jobbig tid, glömmer jag ofta. Men dom gånger jag råkade ha pengar eller krita: Det kunde börja på Cheers med TT på fat och Aftonbladet, GT och Expressen att låna. Man satt vid det stora fönstret och parken där skolan låg, Rudbecksgymnasiet (jag tror inte att den gymnasieskolan finns i Göteborg men jag har trott att skolan heter så i många år, mycket beroende på att Malin som jag bodde hos i Göteborg bor på Rudbecksgatan nu och eftersom jag inte är journalist behöver jag inte ta reda på sanningen, jag lever kvar i min dröm)kanske. Möjligen spatatserade en ung Håkan Hellström förbi eller in. Det var några år kvar innan hans solodebut. Min skulle komma inom ett år. Jag skrev lite på den där, i fönstret på Cheers. Jag är fortfarande skyldig några hundralappar där, jag tänker på det ibland. Det är femton år sen.
Sen var det Flygarns Haga för att träffa dom som pluggade på Valand. Konstnärerna. Flygarns var något så ovanligt i Sverige (och ännu ovanligare på den tiden) som ett café där man kunde dricka öl och vin också. Och det på ett helt belevat sätt. Blandade åldrar, gymnasister och halvfina ölgubbar. Och vi på väg mot trettio. Och några andra, en halvtrappa ner. Det ska alltid vara en halvtrappa ner, om det inte är en halvtrappa upp förstås.

Dagarna i Göteborg. Jag hittade Gyllene Prag. Det skulle finnas en studio på någon av långgatorna, Ebbot, Emrik, Henryk, och Freddie kunde dyka upp. Men jag såg aldrig någon. Saluhallen. Och Jörgen som var gammal sjöman och skrivit ett par böcker. Han älskade jazz och jobbade på sambons krog. Bjödmej ibland när han var ensam, rökte egenrullade.

Senare på kvällarna brukade vi hamna kring Järntorget.

Och att sitta uppe vid Masthuggskyrkan med dom där billiga äckliga folkölen som jag glömt namnet på, skaka lite.

En slarvig tripp nerför Memory Lane. För att jag läste en dålig intervju med Freddie Wadling.

Skit i intervjun. Skit i den här bloggen. Läs Robert Lagerströms Freak istället.

Tidningen Okej

Det är därför vargen kommer
Det är bara skit, politik
Du orkar inte läsa långa texter om musik
Du orkar inte läsa om litteratur
Du orkar inte läsa litteratur
Du orkar bara prata om författarens läppstift
Det är därför du hör skrik
Det är därför vargen ylar

Det är därför kriget kommer
Pengar, vapen, krig till varje pris
För att du inte orkar minnet av Once in a lifetime i solnedgången i Paris
Där och där och där finns äpplena du kan plocka, eller bananerna eller jordgubbarna
Men du vill inte i soffan eller solariet
inte rida till Paris på en gris
Det är därför kriget smäller

Gå Jonte, gå, gå. Gå och bada (medan jag tittar på omslaget till Cyril Hellmans klart hyfsade debutroman Gå Johnny, gå, gå)

Kittlig januari
Jag är 42 år när jag får löss första gången
Då lyssnar jag på Tindersticks och Bronski Beat och The Communards som sjunger som att det gör ont, på riktigt
Då kliar jag mej i håret och lössen faller men dom ser jag inte
Det singlar stora långsamma snöflingor utanför fönstret
Sen kommer solen
Sen biter det när jag cyklar
Biter? ett så dåligt uttryck för den kyla som jag känner som gör mej svedd och när jag är tillbaka vid datorn lyssnar jag på John Prine och han sjunger bitande ont om en död och om en eld och om en korv som låter som att den håller på att spricka
Och den spricker
Kittlig februari
Och det rinner hett vatten ner i badkaret och jag blir våt och vattnet torkar ut mej och lusshampot svider i ögonen och tar sej in där själen ska sitta och där gör det redan ont, där är alla åren samlade
Redan
Och ändå drömmer jag om mer smärta och ont, för jag vill leva
Och det faller torr vit hårbotten som torr snö på min svarta dator och dom svarta lössen syns inte
Dom bara biter och svider, och kitlas i själen
Som att jag skulle skratta då

Varför är jag i Sverige

0112
Jag kommer till Greklands, Atens, kyliga verklighet från högern och vänsterns kvasivarma solidaritet i Sverige.
"Jag har bara kört i en vecka", säger taxichauffören, och ta in en sån där gasolbrännare i bilen, jag fryser, "vet ni vad jag jobbade med tidigare?"
Och vi har varit i Pireus, hamnstaden, färjorna. Vinden som var ännu kallare.
"Du kanske var styrman", säger jag, "i branschen ju ... service och transport ..."
Taxichauffören skakar på huvudet och vi är två passagerare, han skiter i mej nu.
Souvlaki, tzatziki, öl, vatten, grekisk sallad, extra fetaost, oliver och pitabröd. Mindre än tvåhundra spänn för två, med dricks.
Och utanför ovanför sken strålkastarna på Akropolis ruiner.
Andra ruiner. Gatorna är sönder. Mot dom söndriga husen står söndriga byggnadsställningar och murknar.
Taxichauffören pratar om revolution. Han pratar om styrande som endast ser efter sitt eget hus, sina egna hus. Han pratar om att dom ger alla pengar till Tyskland.
"Revolution", säger han, "vi har aldrig haft en revolution."

80/90
Jag brevväxlade med Puma som bodde i Göteborg. Han var alltid arg, politiskt, samhälleligt.
Puma tipsade mej om Norman Mailers Varför är vi i Vietnam. Puma var äldre, visste mer. Boken var svår att få tag i. Till slut grävdes den fram från ett magasin, långt ner i en källare i Folkets hus i Landskrona.
Jag minns bibliotekarierna. Jag minns dom som positiva. Som att dom var glada att ungdomar i Landskrona läste.
80/90
Då när Vietnam fortfarande var en het potatis, då när amerikanerna överöste oss med propagandafilmer förklädda till action. Vilda västern där den onde var ond och den gode god, amerikan.
Krig då som nu. Sverige hänger med på ett hörn. Idag ifrågasätts det inte ens. Idag gräver vi inte efter kunskap i en möglig källare, ett magasin.

0112
Varför är vi i Sverige.
Grekland är sönder, stora delar av Europa är sönder. Ett söndrigt Afrika kommer att ta generationer att laga.
Därför är vi i Sverige. Jobbet måste göras här också.
"Vet ni vad jag jobbade med för en vecka sen?"
Vi kan bara säga nej.
"Jag var guldsmed", säger taxichauffören.
"Lycka till med revolutionen", säger jag och vi går ut i ett kylslaget Aten.

Akropolis – då och nu – en föreläsning för utexaminerade

Jag minns inte ens om det var trappor upp, eller bara en lutning uppåt på trampad jord, århundrade efter århundrade, uppåt mot, om inte gudomlighet, så klokhet, vishet, och det är ingen gammal vandringssägen, men det var en väg som blev en stig som högre och högre upp var en platt bergstopp
Och där skulle han stå
Trodde man då

Det är en gammal sanning att vad som var viktigt byttes ut och vad är väl en sann sanning, vad är väl en förljugen, som om girighet och själviskhet är uppfunnet av oss, det sena 1900-talets, det tidiga 2000-talets omistliga giganter, den snålhet att inte ens kunna tillskriva någon annan dom mest bestialiska, egoistiska, äckliga, öh … landvinningarna
På toppen kall snö
På toppen kall död

Du menar bara att våldtäkterna stölderna morden krigen, det skenheliga återförenandet
Är inget nytt
Det är stoltheten som sväljs och sväljs och skolbarnen förbluffas över kornas idisslande men förstår inte att dom är människor att det är mänskligheten som odlar och tuggar och sväljer samma skit, som dom äter och tuggar och sväljer och det tar aldrig slut, det är när du flugit längst ut i intet i rymden och det är alldeles mörkt och kallt, och det är en svart vägg, svart som tomhet och du kravlar nu i tyngdlöshet men känner dej så tung och du sjunker och du räddar fallet, får handen om ett dörrhandtag, öppnar och kliver in
Och det är lika mörkt, och långt långt borta som du inte ser i kylan lyser en stjärna
Jag skulle så lysande gärna
Hitta en mjukare stjärna

Rösta på Gösta

Jag minns grenar, kvistar, större, mindre. Som en hög nära stranden. Det blev ett gömställe, en koja.
Det var då det fanns ödetomter där det idag ligger hus med havsutsikt.
Det fanns ett ödehus också, ett slag fanns det två, när Signes kafé var nerlagt man kvar. Vi hittade hårda godisbitar.
Det var då det var is på sundet hela tiden hela vintern och man frös inte om fötterna då, man visst inte hur man gjorde.
Och sanningen var Lasse Berghagen.

Mina barn växer upp i en annan tid. Kanske inte farligare. Kanske inte värre. Vi har en förmåga att idyllisera gårdagen. Vi (dom flesta) har en förmåga att förstå att nu är nu är verkligheten.
Vi kan lära av då, försöka plocka det bästa. Som planksteken. Som Oh Susie med Secret Service. Som Wish you were here med Pink Floyd. Som Gentlemen av Klas Östergren, och En vandring i solen av Slas.
Jag fick äntligen tag på Niklas Rådströms Stig. Han skriver som han skriver, Rådström, annorlunda än Nils Claesson. Jag imponeras av dom båda.

Reinfeldt tjatar om att vänstern inte har någon allians, ingen oppositionsledare.
Alliansen har förvisso en ledare, men har dom nåt vidare lag att snacka om. En Center här, en KD där och det där andra partiet, Björklund. Och Nyamko Sabuni, var tog hon vägen? Just det, hon sysslar med jämställdhet. Trams, flum, tycker Björklund, sånt sysslar inte vid med, vi behövde bara en svart kvinna att visa upp, det är dags för dej att fatta det.

Han avgår väl idag, Juholt.
Reinfeldt, du borde lära dej, blockpolitik är ute.
Från dag ett har det funnits en agenda, få väck den småländske bondpojken! Han har inget här att göra!
Och det lyckas väl.
Sen att Juholt kanske var ett felval från början är en annan sak. Men att bli fälld av en galen högermedia och, framför allt, sitt eget parti, det är, som vi sa förr, divigt.

Dom byggde en ny lekplats på vår skolgård (som är bostäder nu) en klätterställning med en sorts snedtak, där låg vi en söndag och skrek Rösta på Gösta. Det var det enda som rimmade. Så enkelt då, så enkelt nu. Ingenting förändras, människor är dumma i huvudet ibland ofta. Men vi var sex eller sju år gamla.

Fläskesteg med rödkål och sovs

Jag har haft mina sushiperioder.

Att lyssna på gamla amerikanska och engelska proletär- och arbetarsånger har ockaå haft sina tider i mitt liv. Joe Hill, Woody Guthrie, Billy Bragg.
Arlo Guthrie kommer till Malmö imorgon. Kan ni vara snälla och skynda på med pengarna Landskrona fd arbetarkommun.Eller, för all del, Kvällsposten. Det ska ju vara ett visst utbyte. Ni sitter på mycket pengar. Jag arbetar åt er och ber om en liten liten del av kakan som betalning. Det gäller bokhandlare på nätet. Hur svårt är det att betala dom pengar som ni är skyldiga. För er spelar det ingen roll. För mej är det en kamp varje dag. Och jag bor inte ens i Rosengård eller Afrika eller i plåtskjul där ena väggen blåser bort i natten och torra minusgrader nyper sej in i skinnet.

Mina perioder återkommer. Inte regelbundet. Mer eller mindre intensivt.
Det är som med simningen.

Grillad kyckling.
Den engelska frukosten när jag är i Spanien.
Fisk i Portugal, i Sesimbra.
Och hemma, förutom grillad kyckling, lax med spenat.
Kycklingfilé med paprika, tomat, lök, vitlök och champinjon.
När jag är själv hemma alltså.
Fläskkotlett med tomatsallad, kalamataoliver.

Det är som med Roxy Music. Det är ofta vid tider som dessa. Mina kläder är slitna. Jag borde klippa mej. Mina favoritskor har ett hål där stortån alltid trampar i vattenpölen.

Och sushiperioderna. Två saker idag. Windy ska komma med sushi. Vi ska se på handboll. På Ölis eller på Babas. Men då får han faktiskt sätta fart. Domarna väntar inte med gröt i pipan.

Och nu väntar Aten och kanske blir det fint väder. Och souvlaki. Det finns hål i väggarna och ett spett och lök, tomat och tzatsiki. Sen går man tvåhundra meter, och en ny. Tills man tröttnar och ger sej på något annat. Byter hamburgaren mot korv.

Vi bodde på Ystadsgatan och jag simmade fortfarande, ibland. Men jag gav mej i alla fall av för att simma varje vardag, när solen sken i maj. Köpte en halv grilladkyckling på Simrishamnsgatan, hade med mej tomatsallad i en burk. Körde inom Systemet och fick tag på några burkar San Miguel. Satt vid möllan i Slottsparken och läste och längtade till Folkfesten och skrev skisser till det som några år senare blev Och fortsätta vidare bort.
Läste kanske Oscar Hijuelos. Hade kanske en sån period. Och lyssnade på ... nä, maybe another day, baby.

Jag tycker om Limhamns bibliotek.
Igår var det så grått och skönt igen, svag vid om än lite kall där nästan alldeles vid havet. Men jag fylls av hopp när jag kan vara där, när jag kan tänka att dagarna kommer igen, dom lugna varmare dagarna.
Jag är för gammal eller luttrad eller bara det att om jag sänker och sänker förhoppningarna så blir jag inte besviken.
Var förberedd på att du inte har en aning. Ju bättre förberedd destso lättare flyttar du dej eller fångar skiten, för den kommer att komma. Räkna med det, som Henke sa. Och han har ju fått lära sej sen han blev tränare för BoIS.
Jag är för gammal och luttrad för att säga: Dom lyckliga dagarna. Dom problemfria dagarna.
En timme då och då, det är fint nog.

En annan gång cyklade jag i Slottsparken och det var vår och vi bodde i stan då och jag hade varit ute i Sibbarp, suttit på en av bänkarna, stängde av freestylen. Bron var ny (den är väl fortfarande ganska ny, om den håller så länge som den ska) och jag stängde av freestylen och jag hade varit uppe vid nästan brofästet där vägskyltarna fanns, Paris, Lissabon.
Utan freestyle och det var möjligt, livet.
Jag cyklade i Slottsparken förbi stadsbiblioteket, Mikael Wiehe började sjunga En sång för dårarna och när jag kom till Bullen satt han på bordet bredvid mitt och sa: "Affe var inte socialdemokrat, han var demokratisk socialist. Det är en jävla skillnad." (Jag har kanske berättat den här tidigare, men inte del två som kommer ... nu!)

Jag satt på Limhamns bibliotek igår, skrev i min skrivbok, tog en paus. På bordet låg en bok som visade sej vara skriven av författaren Mary Anderssons bror, en framgångsrik företagsledare i fyrtio år. Dåligt skriven, sjölvgott skriven. Dålig litteratur, helt enkelt, dålig bygdelitteratur.
Mary Anderssons brors åsikter om sin syster och hennes böcker är inte nådiga. Tidningen Arbetet var både pest och kolera som försvarade att det funnits misär i Barnrika-husen (Sorgenfri ungefär). Och nåde den som säger att fattigdomen på 30- och 40-talen fanns. Då som nu. Vi har ingen fattigdom idag, tycker dom blåbruna, möjligen självvald då. Samma rika self-made men (män) som säger kunde ja så kan du, kavla upp ärmarna. Jag pantade ihop till min första miljon.
Limhamns bibliotek. Jag gick för att hämta toalettnyckeln. Där stod Mary Andersson vid disken.
Ja, sen hämtade jag barnen och tillagade kyckling och såg på handboll och försökte skriva om han som bara skulle ta sej i kragen, och krage efter krage gick i sönder.

Jag skriver en recension. Det kan vara så lätt att tycka till om ditt och datt, och då menar jag med kött på benen. Berätta varför jag anser något bra eller dåligt, eller att det funkar men inte det.

Så får jag en ram, ett visst antal tecken.
Så får jag en roman, en kort roman på några och sjuttio sidor. Med ett stoff som skulle kunna bredas ut både två och tre gånger större. En kort roman som ändå skulle kunna vara kortare.

Men det är boken jag fått och läst som jag ska skriva om, varken mer eller mindre, väl? Jag ska väl inte skriva om boken som skulle kunna bli?
Det konstiga är att den här romanen, förutom en del småsaker, är skriven så som den borde skrivas. Så jag får väl plita ner det då, 2000 tecken.

Ett hårt regn faller osynligt bakom explosionerna

Kristianssons Livs
Bertils
Bryggan som blir uppäten, sakta sakta höjs havet sjunker bryggan och rullstolarna sjunker i dyngan dyn ner i botten
Flotten av rostad metall och godstågen också oxröda, vatten och syra och man kunde ta sej ut på flotten, Lundåkrabukten, Gipsön, husvagnarna där ett svagt svagt ljus tog sej genom en gardin som var en handdduk
Den gamla bilprovningen och vi var alla i städsvängen och på ett ställe fanns det ett biljardbord, där slutade kvällens arbete
Den gamla bilprovningen, vad gör du nu för tiden, och all din rost och Grymlings och Flamingokvintetten och benen ut genom fönstret
Den nya bilprovningen, snabbtelefoner

Och det rummet och det huset och vi satt vid husets enda stereo i det andra rummet när Rickard kom hem från Amerika i januari och alla skivorna och till och med Whitesnake, men Bob Dylan och det var en storm som bara berättade: Vänta bara, det kommer värre, vänta bara,och lär er, lär dej,gosse, du måste kunna ta stormar som den här med vänstran medan du skriver en sång med högran om andra, mycket hårdare stormar och du kommer inte alltid att förstå det förrän för sent, att du är mitt inne i den nu, den hårdaste stormen, det är därför det gör så ont
Och vi åker bussen till Svalöv ändå, förbi kyrkan i Asmundtorp där du döptes och det ska gå några år och vi hamnar i Svalöv ändå bara för att vi måste komma ihåg visdomsorden som Bantar-Björn sa, och ni skrattade då i början av nittiotalet när ni bara hade dagar som gjorde ont ibland, smärtan fanns fast bara då och då, och man kunde ju alltid gå till Konsum och be om löpsedlar, Kicki Danielsson som berättade att hon var svullen, då som nu, roligt roligt när vi var så unga och visste så mycket och vi förstod inte då, sanningen om stormen stormarna, vi förstod inte visheten, Bantar-Björn: Det bara smög sej på
Det bara smyger sej på, medelålders nu och jag försöker fortfarande lära mej

Ett skimmer av då

Jag fyller alltid år på sommaren. Alltid den tjugotredje juli.
Man kan ta tillbaka saker när man blir äldre, och tvärtom.
Allt man fick då.
Allt man saknar nu, och tvärtom.

Jag minns när min bror skjutsade mej på cykeln, neråt över havet, korna och förbi tennisbanan och uppåt och bort mot bondgårdarna och fotbollsplanen som var nergången redan då, maskrosor.
Jag tror att jag fyllde elva och det var första gången som Ulla och Vidar kom för att hälsa på i Påarp, nära Laxvik och Trönninge, ganska nära Halmstad i Halland.
Jag fick ett nät eller en håv som Vidar gjort, med femkronor i.
Jag tror att kiosken hade lagt ner men att affären fanns kvar.
Vidar var min lillasysters egendom. Kanske var han hennes extramorfar. Hon har/hade inget minne av sin egen morfar. Hon och Vidar åkte båt tillsammans, fiskade, åkte till Ven och Köpenhamn.

Man kan ta tillbaka det man aldrig fick.
Jag skrev en bok för sådär tio år senare, den hade drag av verkligheten. Jag stal delar av Vidar till den boken. Kallade honom Bror och han var min.
Jag har aldrig riktigt kunnat skriva om min morfar, det är ett skimmer över honom, ett skimmer av godhet och människor kan inte bara vara goda, eller utan problem. Jag kan inte skriva en person som bygger på min morfar, för jag kan inte beskriva honom som annat en ikoniskt.

Gamla goda låtar

Jag läste en bok, en självbiografi. Av Rickard Wolff. Jag satt i fåtöljen och det var stora fönster och en balkong. Efterrätt varje dag. Och det var tur med den äckliga maten.
Det är ingen dålig bok han skrivit, Rickard, men den har nog varit yvigare. Jag känner lukten av en bra redaktör.
Ricksrd Wollf, ja. Vad ska man säga. Helena och Colin, Kurt Olsson. Alla tyckte jag mycket om en gång. Den där märkliga filmen med Helena Bergström, Amanda Ooms och Stellan Skarsgård. Kvinnorna på taket. Jag minns att man skulle se den i svarta kläder. Varför var inte Rickard Wolff med?
Helena Bergström var kaxig, vill jag minnas, men känslig, nära till tårarna.
Rickard Wolff spelar teater, på många olika sätt. Det gör han klart för läsaren.

Jag längtar inte ens till Aten. Eller, jag längtar mer nån annanstans. Det är ju januari. Jag är bortskämd. Kunde jag inte fått ett stipendium till Fuengirola istället. Engelsk frukost och engelsk fotboll och lite längre upp, bort från havet som går att vara i i januari, nä, längre upp. Ligger den där parken, och saluhallen och dom fina spanska caféerna/barerna. Spansk fotboll. Spanska tidningar.

Två gånger har jag gått Söka jobb-kurs. Men det märks att det var längesen. Jag fyller i en blankett som ska till Försäkringskassan, det tar några veckor.

Fyrtiotvå år nu. Ung i sinnet. Kanske. Antagligen. Ibland.
Ibland är unga människor, sådär 19-21, så fruktansvärt vuxna och mogna.
Att slappna av.
Att bli äldre.
Att mindre och mindre bry sej om vad andra ska tycka och till exempel ditt, om kläder, om mojänger, eller helt enkelt bara om datt.
Så ploppade ett namn upp. Denna dag som ser ut som solig vår från fönstret. Som om ... vinden, nädå, lite lä så kan man sitta ute en timme.
Det är skitsnack.
Möjligen, kunde jag det när jag var yngre. Då när man inte knäppte jackan i elva minus, mössa var mesigt, helst håliga vantar.
Nu har jag håliga byxor och långkalsonger och kan inget annat.

Dan Baird.
Ett namn i huvudet. Ploppade upp.
Jag kunde knappt hans namn då, för femton sjutton år sen. När Rickard och jag lyssnade på den där låten, Younger Face.
Och vi var dom unga då, som satt och drev med den äldre snubben som väl var så ensam som man kan vara på ett annat sätt när man blir äldre. På ett ensammare sätt.
Om du ska berätta alla dina gamla historier så får du faktiskt bjuda på en ny runda.
Du är där nu. Younger Face.
Dan Baird, varför ploppade det namnet upp. Han är ju nästan sextio, gubbjäveln.

Karate Kid 3, den hade jag helt missat

Sådana dagar som idag kan jag tycka om i sin gråhet, för att det inte blåser särskilt.
Jag har alltid haft smala ben, låren är svaga och ännu smalare nu.
Men jag går mina promenader, längre och längre.
Idag gick vi till jourbutiken, jag och Anna och Elsa. Köpte yogurt och Kvällsposten och två Twister för mej att njuta av i kvällningen.
Barnen hade redan lördagsgodis i påsar och magar.
Men knappt någon blåst. En sorts kompromiss: Du får inte solen, men du får i alla fall det här.

Jag skrevs ut från sjukhuset på treårs-dagen av Stig Claessons död.
Jag läste för kanske fjärde gången Nils Claessons Blåbärsmaskinen, den är utgiven efter Slas död.
Jag läste också, av en händelse (också för kanske fjärde gången) Slas två sista böcker. Sekonderna lämnar ringen samt God natt, fröken Ann.
Det är sorgen av att veta att man är gammal och förbi.
Det är den närmaste sentimentala längtan när man var en okrossbar och ung medelålders man.
Och det är totalt osentimentalt.
Jag började också läsa Efter oss syndafloden (för ... fjärde gången?) men fick avbryta läsningen då jag slarvade bort den vid rumsbyte. Eller om jag verkligen var på rymmen, det känns forfarande så nära och verkligt, när jag var på rymmen.
Som Slas böcker. Vi vet att det inte gick till exakt så, men vi känner hur nära det är.

Eldkvarn häromdagen och Thåström idag, givetvis på SVT. Och TV4 är väl i full färd med att spela in ännu en reklamfilm för Tomas Ledin.
Så mycket bättre måste ju vara Sveriges mest överskattade (inte sämsta) teveprogram. Smörande, reklam, smörande, reklam, däremellan reklam och kassa nerklippta versioner(TV4-tänk: ingen orkar väl höra hela tre och en halv minut.) av några bra och flera skitlåtar.
Och sen kommer skivorna.
Allt är reklam.
Mauro Scocco tackar sina hitlåtar för att han slipper förnedra sej i Så mycket bättre.

Jag säger bara På spåret. Jag vet att det säkert handlar om rättigheter. Men gör en skiva av dom tolkningar som görs där, senast Olle Ljungström som sjöng Seasons in the sun briljant och en klart godkänd En valsmelodi.
Sofia Karlsson, Freddie Wadling, Maria Andersson. Motoboy och dom andra som jag inte minns. Jag minns inte heller en enda dålig version. Och vilket band.
Den sämsta låten i På spåret utklassar 90% av möget i Så mycket bättre.

Jag kanske blir friskare, i alla fall argare.

Ingen får älska mej så

Vakna Jonas, det är slutet av mars. Du måste ta dina allergitabletter.
Och solen in genom fönstret och allt är dimma och jag är inte Törnrosa. Men det var skönt att få gå i ide.
Jag längtar dit. Dom varma dagarna. Dom hoppfulla dagarna.

Det kommer alltid ifatt dej.

Den femte december 20011 blev jag inlagd på sjukhuset.
Den tredje januari 2012 kom jag ut.
Jag är ingen bruten människa, men livet är inte lätt.

I två veckor var jag sängliggande, kunde inte använda mina ben.
Det är då jag drömmer mej tillbaka till 60-talet och geniala poplåtar. Inte dom andra, inte tramslåtarna.

I en och en halv vecka levde jag i en annan värld, en annan dimension. Där ett dygn kan vara en vecka. Där jag rymde till hennes storebrorsa som var begravningsentreprenör nu, i den lilla lägenheten. Och han skulle hjälpa mej. Men han sov. Och jag visste att jag var efterlyst och jag förstod att jag måste tillbaka, förstod att det var dom som kunde hjälpa mej. Bara dom.
Och jag var så rädd att dom inte skulle förlåta mej.
Förlåt mej, för jag är sjuk.

Trappstegen upp till min lägenhet är flera nu.
Det är svårare att tycka att I-landsproblem-skämt med Hipp Hipp är roliga. Nu är ju i och för sej dom skämten inte roliga, möjligtvis ett skämt, första gången.

När jag började tänka normalt efter sådär tio dagar kunde jag inte gå. Kunde jag inte prata. Kunde jag bara skaka.
Kunde jag inte förstå deras ögon, dom som besökte mej. Nära vänner, familj.
Jag tänkte bara, en chans till, en sista chans. Jag har haft tur. Den här chansen ska jag ta. Framåt.
Jag var tacksam.
Jag förstod inte hur nära stupets kant jag varit.
Nu är jag rädd.
Nära vänner, familj, hade (antar jag) känt den rädslan, sorgen.
Jag vet inte om jag ska be om ursäkt för att jag är sjuk. Kanske, man kan inte lägga all skuld på en sjukdom. Man kan aldrig svära sej fri från sitt eget ansvar.
Vad jag vet är att tack, TACK, ska jag säga. Tack, känner jag djupt in i mitt hjärta och tårar har jag inga problem att få fram när jag mer och mer börjar förstå deras situation, nära vänner, familj.
Tårarna över mej själv har ännu inte kommit.

Det går ganska fort, det som du jagar och söker, jagar och söker plötsligt dej. Fast i en mycket hemskare skepnad, med en annan röst än den i dina drömmar. Med ett helt annat fast grepp i nyporna. Du är inte jagad längre, du är fångad.

Och en sak har jag väldigt klart för mej, allt handlar inte om mej.
Ingen får älska mej så, var en mening som kom till mej ofta, den kommer till mej fortfarande. När jag upptäckte. Ingen får älska mej så. För jag sviker, det ligger i min sjukdoms natur att svika.
Men inte den här gången.
Det är sista chansen.
Men ingen får älska mej så. Jag blir rädd, för kraven, för rädslan att göra fel, att jag sätter på fel teveprogram eller köper fel glass.
Nu äter jag Twister och Solero.

Det är svårare att känna ilska över sakernas tillstånd i världen, i Sverige, I Malmö.
Då har jag ändå inget Ilandsproblem. Mitt problem, min sjukdom drabbar alla typer, fattiga och rika.

En författare som aldrig varit min idol, men vars socialrealism jag beundrat, är död sedan snart tjugo år. På hans gravsten står: DON`T TRY.
I dom tidiga tonåren vet man inte om man kommer att bli en sån eller sån. Man måste försöka. Men man måste också veta när man försökt färdigt. Det måste man ta tag i innan det är för sent.
Och lägga ner lika mycket kraft på att bygga upp som man gjorde på att riva, och riva och riva.

Inga får älska mej så. Ändå blev jag så glad, och förvånad.
Och så in i helvete tacksam.

Dumheten dumheten dumheten

Jag har feber och ont i hela kroppen. Yr i bollen. Men så dum blir jag aldrig. Och det handlar inte om Landskrona, det handlar om hur svensken aktivt (fast tvärtom) väljer att bli mer och mer korkade (fast tvärtom, egentligen handlar det om att alltför många bara skiter i allt som har med kunskap att göra.)

Notis ur HD:s nätupplaga
JULSKYLTNING STÄLLS IN

LANDSKRONA. I samråd med Räddningstjänsten ställs alla julaktiviteter på Rådhustorget in.

Läsarkommentar:
Typiskt Landskrona! Alla andra ställer in julskyltningen men inte Landskrona! Jag tänker i alla fall inte ta mig till stan med risk för att få en tack panna i huvudet! Lycka till med jul skyltningen Landskrona!

Lyc ka till me d möj lighe ten att ska-ffa ett givande liv.
Varför skriver man en sådan kommentar.
Vad gör detta cyniska samhälle med oss.
Men det kanske bara är jag som är blåst. Som bryr mej, som oroar mej, som vill ha en förändring till det bättre i vårt samhälle. För alla.
Ja ja, jag är väl bara sjuk.

Ur ... vad den nu ska heta

Det är vita väggar i relief på baren på hörnan, ett ljus som slocknar snart brinner ändå.
Varför ringer hon inte.
Han tänker på lägenheten som såg gammal ut som var gammal som blev modern på femtiotalet när målaren i trappen bredvid slammade väggarna till relief och målade blommor över, i tamburerna i hela kvarteret.
När hon knuffade honom den gången, hur han rev sej och blödde.

Det är vita väggar i relief och ljuset flämtar svagt på baren.
"Maestro", säger barägaren och ler. Och det är ändå ett hopp. "Du är tyst idag, Maestro, har du sjungit för mycket, ha ha ha!"
"Hes", kraxar Pange och han tycker verkligen illa om duvor, men just då ser han genom fönstret som han längtar genom, en vit och han tänker på fred. Varför är det så svårt med fred.
Varför ringer hon inte.

Jodå, det är bra

Stone Roses är givetvis betydligt coolare och bättre än Oasis någonsin var. Den som inte fattar det fattar ingenting.

Dom som inte fattar någonting.
Dom som inte bryr sej om någonting utanför sin egen högst privata sfär.
Det är dags för avskaffandet av (sken)demokratin.
Eller ... det är dags för körkort för rösträtt.

Låt oss säga, i det nya vackra Sverige, där allt tydligen är bra om man pratar med Reinfeldt och hans kompanjon Borg. Och, för all del, i Afrika är allting också bra, om man pratar med den ålhale Bildt.
Låt oss säga att en deltidspappa till två barn har det struligt med pengar.
Låt oss säga att han bor i en bostadsrätt som han givetvis inte äger eftersom alla pengar är lånade pengar.
Låt oss säga, i landet där politiker oproportionerligt höjer sina egna löner gång på gång ...

Eller: Jag säger ingenting. Om det hade varit så att vi levde i ett land där dom styrande öppet gick ut och sa att själv är bäste dräng. Klara dej själv, jag skiter väl i dej.
Men dom nya moderaterna (och dom nya sossarna i vissa fall) säger inte så. Dom vill bara ha röster. Dom är bara rädda att tappa väljare. Vad det gäller moderaterna är det ju inget nytt, den cynism och det människoförakt som genomsyrar det partiet är känt sedan länge. För att inte tala om folkpartiet. För guds skull, låt oss slippa att tala om folkpartiet.

Men om vi skulle säga såhär att någon, tja till exempel jag, var pank. Jag behövde hjälp från det sociala skyddsnät (socialförvaltningen) som dom styrande påstår finns i vårt kvasigoda land. Om det var så. Då måste jag sälja min lägenhet. Då måste jag bli hemlös eftersom dom eventuella flådiga lägenheter som är möjliga att hyra är alldeles för dyra för mej. Dessutom skulle ingen vilja hyra ut till mej, eftersom jag inte har tillräckligt hög inkomst.

Jag har ingenting att sälja. Jo, en lägenhet, men pengarna för den går till mäklaren, till banken (som dessutom ska ha extra för att lösa lånen i förtid) och till dom människor jag lånat pengar av för att överhuvudtaget kunna köpa lägenheten, som jag egentligen ville hyra men det finns ju knappt några hyreslägenheter.
Då står två barn på fyra och åtta år utan bostad hos sin pappa.
Är det någon som bryr sej om det?
Ja. Jag bryr mej om det. Barnen bryr sej om det. Barnens mamma och flera andra bryr sej om det.
Men regler är regler.
Cynism är cynism.
Och människor är inte längre människor.

Och nu ska du lyssna: Det handlar om en systematisk utrotning av människor som inte anses nödvändiga. Det är vad det handlar om. Och det är för jävligt.
Och kom inte och säg till mej att var och en ska ta ansvar för sitt eget liv och att vi inte ska ha ett bidragssamhälle och allt annat skitsnack som du har blivit matad med av dom som bara bryr sej om sej själva.
Människor har i alla tider hjälpt varandra.
Alla politiker lever på bidrag.
Du lever på bidrag varenda gång du går till doktorn eller tar ditt barn till skolan eller fotbollsplanen.
Banker, tidningar, varenda oduglig lokalpolitiker, bidrag bidrag bidrag.
Du lever på andra människors död också, men det får du tänka ut själv varför. Jag kan inte säga alla sanningar.

Men en låt av Stone Roses betyder mer än Oasis samlade produktion. Du kan fundera på varför det är så om du nu ändå tar på dej tänkarmössan.

Stå aldrig still

Allting dör. Allting försvinner. Det är inte svårt att veta.
Det är inte lätt att vänja sej vid.
Det är inte lätt att acceptera.
Men ändå, jag skrev trots allt tre böcker i den där boden i den där trädgården vid det där huset som jag inte bor i längre.
Och nu skall den bort, säljas.
Som huset utanför Halmstad såldes, som kolonistugan såldes.
Så ser livet ut. Man vinner och förlorar. Det finns söta och sura äpplen. Det är bara att bita och ta vad man får.
Tänk på det, sverigedemokrater och andra puckon, det förändras hela tiden. Lär er det. Så blir vi av med er snabbare.

Och samtidigt fångad

Det är också något vidgande. Att jobba under restriktioner. Att jobba inom gränser.
Ja ja ja.
Nej nej nej.
Jag gör det jag vill.
Det är jag som bestämmer restriktionerna, gränserna. Jag och Thomas, just i det här fallet. Det är inspirerande.

Jag har lyssnat på KSMB under förmiddagen. Jag har skrivit. Jag har lagat gröt till mina döttrar. Vi har lekt en konstig lek där man får mat med posten. Den här lägenheten kan vara en värld. Köket är restaurangen. Soffan vid teven är teatern, ibland bio. Flickornas rum är ofta en skola. I min arbetshörna är jag rektor. Lillasyster kan vara storasyster. Storasyster mamma. Hunden av tyg som jag fick när jag var liten lever ju och vi gör konstiga saker av papper och tejp för att dom ska kunna flyta.

Jag pratar om att försöka flyta.

Jag pratar om sådär 55 kvadratmeter. Jag pratar om restriktioner och gränser, om friheten därinne. Jag pratar om att vara kreativ och fri i det normsamhälle som vi möjligen måste ha, till en viss punkt. Men den punkten har jag satt för längesen.

Och imorgon får vi inte vara försenade till skolan.

Och samtidigt fångad.

Där rosor aldrig dör

En gång hade jag en biljett till en konsert med Bob Dylan. Den blev jag av med på något sätt.
Det var när han skulle spela vid det där slottet, nära Vollsjö, du vet. Jag har glömt vad det heter, men vi åkte förbi det ofta när vi bodde där (i Vollsjö) på väg till Kivik.
Kivik har tagit en stor plats i mitt hjärta. Det är nästan lite löjligt. I år har jag inte varit där. Saker blir större, vackrare, mer sorgligt, mer romantiskt. Pomona Inn finns inte längre. Det som fanns då finns inte längre. Det kan man gråta över, eller sörja. Eller glädjas åt det nya. ller både och.

Jag lyssnar alltså på Bob Dylan.

Men jag var i Simrishamn för en månad sen. Och Janne kom hämtade mej på stationen. Och vi åkte till Vik.
Det var början av oktober.
Det var varmt för årstiden, sol.
Nästa dag badade vi nakna där bland stenarna. Det var kallt. Kanske inte för årstiden. Vattnet på Österlen är alltid kallare. Men det var kallt för kroppen. Men det var en fröjd och en sorts lycka.
Och kvällen innan, när vi gick hem från bykrogen var det så mörkt. Janne hade en ficklampa. Jag pratade med henne i telefon och Janne skrattade osedd längre bort. Det var det enda som syntes, mitt ansikte i ljuset från en omodern mobiltelefon.
Sen pratade vi om Det sjunde inseglet och Döden.

När jag pratar om Bob Dylan pratar jag även om Pink Floyd. Det var med Jesper jag skulle på konsert den gången också. Jag blev av med biljetten den gången också. Jag minns hur vi gömde biljetten på ett väldigt bra ställe. Jag minns bara inte var. Det var hemma hos mina föräldrar. Det var längesen.
Men konserten blev flyttad i tid, det var i Köpenhamn och jag lyckades få pengarna tillbaka. Jag har för mej att min mamma hjälpte mej, hon brukar göra det.

Sen såg jag ändå Bob Dylan spela, på Roskilde.
Jag tycker att KB är lagom stort för en konsert. Jag vill inte ha det större än så. Jag skulle antagligen inte gått för att se Bob Dylan på Percys arena om jag fått biljetten gratis och gratis middag och gratis taxi.
Och då högaktar jag ändå Bob Dylan för hans absoluta sätt att gå sin egen väg. För att han vill. För att han kan.

Nu tänker jag på Leonard Cohen. Honom har jag också sett på Roskilde. Men jag var för ung och dum. Leonard Cohen var alldeles för smart för mej. Det är han fortfarande, men jag fattar åtminstone lite mer.

Att gå på strippklubb (sluta mala, get to the point)

Jag tänker ju på Olle Ljungström då och då.
Då kan jag tänka på svanar, den där låten, heter den Country?
Jag tänker alltså på Reperbahn.
När jag tänker på Reperbahn tänker jag först på den filmen Barnen från Bahnhof Zoo som drabbade mej så när vi såg den i aulan på högstadiet.
Ja, jag vet att den utspelar sej i Berlin, jag associerar som jag vill.
Jag minns att David Bowiea Heroes var med i filmen. Jag har sett den några gånger till sen, men det var längesen nu.

Men, när jag tänker på Reperbahn tänker jag på den stormiga dagen när jag rimligtvis var nitton år och färjorna hade slutat gå från Landskrona.
Och det var november och det var en sån höststorm, du vet, som vi har vid havet i Skåne. Från väster. När det bara slår.
Mamma körde mej och Rickard till Helsingör och hon var väl orolig. Jag fick några påsar med mynt av olika valörer som hon hade hittat hemma. Och ... ska ni verkligen åka?
Klart att vi skulle åka.
Men det gick ju inga färjor.
Tivoli i Helsingborg fanns inte då, ingen knutpunkt. Tivoli var station och färjeterminal, där fanns en pub. Där satte vi oss och väntade. Sen skulle en provfärja avgå, vi hängde på, trängdes. Efter ett slag dunkade färjan in i kajen i Helsingör ganska hårt. Men vi var över och hoppade på ett tåg mot Esbjerg där nästa färja skulle ta oss till England, till London. Till allt.

När jag tänker på Olle Ljungström tänker jag inte så mycket på Reperbahn. Jag tänker på sångerna Nåt för dom som längtar och En förgiftad man. Jag kan tänka på mycket mer. Men det är två sånger som är, tja, sju romaner åtminstone.

Och det handlar om spänning och förväntan. När tåget lämnar Köpenhamn och man vet att man ganska snart kommer till Rödby och man tar sin äldsta dotter i handen och går till restaurangvagnen och hennes tidning eller ritblock är helt nytt och vi vet att vi ska åka långt och länge.
Sen äter vi räkmackor på färjan.
Sen kommer vi till Hamburg.
Sen går vi runt där och det gjorde vi under två somrar i rad för några år sen, en mamma och en pappa och deras två döttrar, och vi satte oss på ett ställe och drack kanske öl och vi visste att om så och så många timmar går nattåget till Paris. Vi tänkte inte på Reperbahn. Vi tänkte på kroatiska öar och städer: Pula, Zagreb. Vi tänkte på Salzburg. Ett annat år tänkte vi på Marseille, Narbonne, Perpignan och Madrid.

Konduktören kom in i vår kupé. Rickard sov. Jag var rimligtvis nitton. "Ni hinner inte till färjan i Esbjerg", sa han. "Vad ska vi då göra", sa jag. "Jag synes at ni ska åka hjem, men ni kan ju åka till Hamburg också och försöka byta biljetterna där, ta färjan därifrån."
Jag lät Rickard sova och sa att då gör vi det.
Så gick det till när vi hamnade på en strippklubb på Reperbahn med fritt inträde och förbannat små och dyra öl.

En morgon när jag vaknade var våren redan här

När jag cyklade i dimman i morse. Oh! Jag tycker om att cykla i dimma och skånskt nästan vindstilla. Jag tycker om den vita fukten på ögonfransarna, på kläderna.
När jag cyklade i morse, Willy Deville sjöng Little girl och vad tänkte jag då? Jo, dom far ju liksom runt tankarna, associationer. Men mest tänkte jag på Lou Reed, eller inte.
Du kanske tror att jag lämnar ut mej själv. Då har du fel. Jag väljer exakt hur mycket jag vill berätta.

Idag ska jag (eller vi) vinna på tipset.
Det är inget att be för. Minst en gång om året tippar Windy och jag vars 32 rader.
Och det ska ni veta, gudarna, jag behöver verkligen den här vinsten.

Jag skriver mindre och mindre om Grekland.
Det är annat ljud i skällan nu.
Ni ville ju vara med i EU, så att barnen skulle kunna studera utomlands och jobba utomlands och alla skulle vi vara en enda stor familj, och att man inte skulle behöva växla pengar i så många olika valutor.
Men så kom ju Thailand emellan.
Och nu handlar ni ju ändå med kort.
Och lådvinet.

Den här David Urwitz har jag ju ganska kass koll på. Men den låten En eftermiddag, är fantastisk.
Och allting bara rasar.
Det är nog en romantitel.
Det är en historia jag ständigt återkommer till. En historia som min pappa har berättat. Om Sandbergen norr om Landskrona. Hur dom byggde grottor, grävde grottor.
Och allting bara rasade. En pojke dog. Han som grävde sej längst in.
Jag minns ett träd på en ödetomt, när det fanns ödetomter, när det fanns plats för barn att skada sej, när allt havsnära inte bara var pengar och status.
Jag klättrade upp i det trädet. Jag klättrade högst. Jag skrek till dom andra: Vågar ni inte klättra högre.
Sen tog jag tag i en murken gren och föll och bröt armen.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte kunnat berätta den här historien.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte kunnat skriva romanen Och fortsätta vidare bort.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte förstått att historien om han som kvävdes i Sandbergen handlade om Pange i min roman som jag så längtar efter att få färdig.
Och allting bara rasar.
Det är så enkelt, i dimman.

Pale blue eyes

Det finns nästan inget att minnas.
Men ändå, en hel del.
Jag minns känslan. Den där speciella känslan som du bara känner och förstår och inte förklarar. Som räcker. Ibland.
Jag minns Simon and Garfunkel.
Jag minns Vår med Pelle Hanspers.
Jag minns Friday on my knees med The Fine Arts Showcase.
Jag minns något som pirrade, en spänning, en lust.
Det var som att jag skakade.
Det var så konstigt.
Jag är 42 år.
Jag ska inte känna så. Jag ska vara tyglad. Annars måste dom spänna fast mej.
Dom får aldrig spänna fast mej.

Ibland förstår jag ingenting. Som när datorer inte fungerar. Det är ju därför vi har datorer till vissa saker och inte människor. Datorer ska fungera. Vi människor, vi har ju alltid ... den mänskliga faktorn.
Vem är det nu som gör datorerna.

Jag minns filmen av Aki Kaurismäki, Mannen utan minne. Jag minns det som en stor stund. Som en gemensam stor stund. Som något större än en förbannat bra film.
Jag skulle vilja vara en man utan minne. Ibland. Ganska ofta.
Jag är en man, en pojke, med ett minne som expanderar och ger värde till saker som kanske är kattskit.
Jag ger värde till en halvkass amerikansk deckare med en massa reklam och utan fjärrkontroll.

Har jag sagt det? Att jag är så förbannat trött på vårt samhälles alltmer cyniska ideal och strävanden. Jag undrar om jag inte har gjort det vid något enstaka tillfälle. Så jag ber väl om ursäkt då, inte.

Jag minns en skälvning.
Jag minns att jag nästan alltid är och har varit själv.
Jag minns något som jag inte kan förstå.
Jag tror inte att du minns Conny Nimmersjös Om du vill gå med mej.
Jag tror att du har helt andra minnen.
Min mamma brukar ha andra minnen. Ibland kan vi bli sura på varandra för att vi minns annorlunda.
Min mamma är i Spanien nu.
Jag är 42 år och jag borde klara mej utan min mamma. Och det gör jag väl.

Saknad.

Jag skulle vilja vara i Spanien. Jag skulle egentligen vilja vara i Portugal men Atlanten blir kallare nu.
Jag skulle vilja gå där bara, bada i det salta och i kloret och bara titta, med mina blåa ögon som blir rödare nu. Sitta där, på det stället, du vet, vid tornet och hela jävla havet och stolarna och borden som är sneda på trottoaren. Där den blåa dörren matchar mina blåa ögon.
Mina jävla blåa ögon.

Det stora vemodet revisited

Så vad gör jag då.
Jag gör som jag alltid gör.
Lyssnar på Pulp: A little soul, Something changed, Common people.
Lyssnar på Velvet Underground: Sweet Jane, Pale blue eyes, Pale blue eyes, I´m waiting for the man, Pale blue eyes.
Dessa höstar som bara är början på den jävla vintern.
Jag lyssnar på Triffids: Stolen property, Wide open road, Convent walls, The seabirds, Stolen property, Stolen property.

Jag är så förbannat trött på det här samhällets förfall.

Kommer du ihåg när vi satt och bara tittade på varandra, antagligen i Köpenhamn. På Pinden möjligen, när någon spelade Änglahund på danska. Kanske fnissade. Kanske bara log. Kanske bara tänkte: ojdå!

Jag kommer ihåg den glädjen jag kände i den där replokalen. Jag hade inte en tanke på att bli rockstjärna. Jag tyckte bara att det var så förbannat roligt att spela med andra.

Jag kommer inte exakt ihåg alla eftermiddagar och kvällar hos Windy. Men jag minns hur roligt det var. Vi spelade. Vi skrev låtar. Vi spelade in. Vi gjorde saker. Vi var små. Vi gjorde mycket skit. Men vi gjorde saker. Själva. Ja, tillsammans.

Kommer du ihåg. Det var så självklart. Det hade ju frusit på sundet. Vadå att snön hade fallit. Vadå. Vi hade ju nån skyffel och spadar. Och skridskor och klubbor och en puck. Vi ville ju spela hockey och frysa om tårna, vem fan bryr sej om att man fryser om tårna.
Och kojorna vi byggde.
Och flottarna vi byggde.

Och den gången på Mon Ami, när vi spelade Har vi inte grävt för många hål för varsin öl eller nåt när trubaduren hade paus, och vi tyckte att det lät för jävla bra och vi var kungar och det var ... vad var det, lycka? Ja, det var lycka.

Sitter du och är ensam, lille vän? Ja.

Sent en lördagkväll

Jag tittar på The blackpower mixtape 1967-1975. Se på den, svtplay.se.
Amerikansk journalist som menar att svensk TV är antiamerikansk (det värsta man kan vara?) säger, på sjuttiotalet, att kriget i Vietnam är ett amerikanskt problem. Vad han verkar mena är att det ska inte någon annan lägga sej i. Som i dom flesta av USA:s krig där oskyldiga civila är dom mest drabbade, mördade, kan denna journalist inte få in i sitt trånga huvud, i sin vargenkommer-retorik där man ser livsfarliga kommunister bakom varje veranda, att kriget i Vietnam var väl ändå ett större problem för dom boende i just det landet. Och är det fortfarande idag. Oj, där trampade jag på en amerikansk mina.

Stokely Carmichael talar gott om Dr Martin Luther King Jr. Men menar ändå att hans genomfredliga väg kanske inte var rätt.
Stokely Carmichael pratar om bussbojkotten på sextiotalet. Det handlade om att alla, svarta som vita, betalade samma biljettpris. Men svarta fick bara sitta längst bak, om, OM, det inte fanns några vita som stod. Företräde vita.
Stokely Carmichael menar att det är en bra strategi med en bojkott. Vi åker inte med era bussar då. Om. OM, det fanns empati hos dom man bojkottade.
Stokely Carmichael menar att så var inte fallet. Jag är böjd att hålla med.
Stokely Carmichael sa detta för längesen, men jag skriver i presens ändå. Gissa varför.

Senf

Senap är ändå något jag hävdar att jag kan hantera.
Det finns andra av livets kryddor som jag emellanåt varit sämre på att kontrollera.
Jag glömmer aldrig den där påsen Djungelvrål som jag åt under en tre minuter lång cykeltur. Hur jag kräktes sen.
Och det var ändå en mycket vacker vårlördag.
Det var under den tiden då båda mina föräldrar jobbade sent på måndagar och det hände sej ibland att jag gjorde falukorv i ugn. För att jag tyckte om att laga mat, för att jag väl ville vara snäll. Kanske för att jag gjort något dumt. Jag minns inte. Men jag minns senapen på korven.

Det var en sorts brytpunkt. När vi började ta Landskrona BoIS matcher på allvar. Det gick inte att jönsa mer. En kokt med bara senap, inget ketchupfjantande, punkt slut.

Åh! Paris! Senap från Dijon. Åh! Baguette! Jambon. Rickard läste juridik och hade koll på den lag som sa att man i Frankrike inte fick vägra någon ett glas vatten på matställen. Och jag var dålig i magen. Och Mac Donalds hade i alla fall inte stådass. Så vi gick och småkivades om vem skulle bjuda. Sen drack ví en halva vatten och jag bajsade innan vi tog oss vidare till Luxembourg-trädgården där vi tittade på hierarkin på basketplanen. Och han, du vet, som såg ut som en vietnamveteran. Han som verkade ha hand om bollen, höll koll.
Och det var inte senapen som gjorde mej risig i magen den sommaren i Paris. Det var den förbannade gyrosen.
Jag har alltid kunnat hantera senap.

Det blir ju så när jag gör någon sorts bolognese. Att det finns självklara ingredienser. Men utan strimlade morötter och senap, så kan man lika gärna låta bli. Lita på det.

Nu har jag i alla fall ätit upp fisken och ärtorna och potatisen, sugit i mej det sista av senapssåsen.
Skomakare, bliv vid din läst.

Ut i natten

Vi kan givetvis prata om Juholt mot Reinfeldt. Men det är bara löjligt.
Men eftersom det är på tapeten borde vi gräva upp stridsyxan. Noice mot Gyllene tider. Dom falska historierevisionisterna har ju sen länge hävdat att Gessles fina grabbar var toppen och musiker och Gessle den genialiske poptjuven.
Tillåt mej småle.
Dom vet inget om desperation. Trygghetsonanisterna.
Nina. Du lever bara en gång. Ut i natten.
Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly. När vi två blir en. Flickorna på TV2.
Tillåt mej småle.

Noice (Peo Thyrén) gjorde skitlåtar också, och återföreningar med helt nya medlemmar är töntigt och girigt. Den tredje skivan, Dolce Vita, var kass.
Gyllene tider har givetvis gjort bra låtar (men jag kommer inte på någon nu, texternas banalitet tynger för mycket). Och dom har givetvis haft trevliga lådvins-återföreningar för människor som tycker att GT är sommaren.
Tillåt mej småle.
Det är Tomas Ledin som är sommaren.

Jag pratar om äkthet. Den fanns möjligen inte hos Peo Thyrén, men den fanns hos Hasse Carlsson. Han är död nu, vad nu det kan betyda.

Om man vill kan man läsa David Bogerius intressanta bok Bedårande barn av sin tid. Även där är det denne trendkänslige Peo som drar mest i trådarna.
Men under. Men under.

Juholt mot Reinfeldt. Personligen väljer jag alltid Ebba Grön.
Och, om man verkligen menar allvar, ställer man sej alltid på den sidan som inte finns. Svårare än så är inte livet.

Den mänskliga komedin

Jag klev ner i en källare där det fanns ett älghuvud till salu för tre tusen spänn.
Jag har klivit ner i många källare. Flera har varit krogar i Köpenhamn.

Sista gången vi sålde smycken under Västerviks visfestival utan tillstånd blev vi ivägkörda av polisen. Så vi åkte i den lilla gamla blå bilen till Landskrona. Malin körde och jag drack några folköl. Det var natt. Det blev tidig morgon, dimmig gryning. Du vet, som att titta genom mjölk. Vi körde i kanske fyrtio. Vi hann precis se älghonan som gick över vägen och vi missade och jag skrek till Malin: Stanna! Och hon stannade och då kom kalven. Jag hade läst det någonstans, att en älghona ofta har en kalv med sej.
Det var en mycket lång, fattig och ångestfylld hemresa i min mage.

Men Halmstad har jag alltid haft ett speciellt förhållande till, sen jag föddes.
Jag tycker om att vara där på torget en sommarlördag bland böndernas lite för dyra grönsakstånd, fontänen och Lagan och Tre hjärtan, och Tre hjärtan är ju ändå äckligt.
Och jag tycker inte om stan.
Det där bonnigt småborgerliga och diskret självgoda.
Jag har varit på Örjans vall flera gånger och aldrig sett BoIS vinna, inte ens mot Halmia.

Jag gick ner i en källare strax bredvid torget i Halmstad, tog mej förbi älghuvudet och hamnade bland dom antikvariska böckerna. Det var den tjugonde juli 2002 och jag hade känt till boken i flera år. Den mänskliga komedin av William Saroyan. Och nu har jag äntligen börjat läsa den. Redan under förordet (skrivet till författarens pappa) får jag en tår i ögat. Och så fortsätter det. Korta kapitel. Jag är långt ifrån färdig med boken, jag måste sluta läsa hela tiden.
I alla fall: Tack Halmstad.

Straight to hell, boy

(Tror du att vinden som bara smeker hårt nu. Som kommer att bita i kinden snart. Tror du att den vinden kommer att mojna.
Inte förrän den har spridit elden över hela skiten och mejat ner det. Tror jag.
För det kommer. Förr eller senare.)

Reinfeldt sällar sej till Billström sällar sej till SD till Danmark och rakt ner i ännu brunare mylla. Populism i sin vackraste form.

Ja ja, det ordnar sej. Siwan kommer visst till LA för att kränga sin nya bok på stockholmska.
Int ska vi tänka på det dåliga. Det får dom som har det dåligt göra. Men, vad jag förstår, har ingen det dåligt. Kanske några, men dom har ju sej själva att skylla. Skämmas, borde dom.

Staden i vinden som biter i kinden. Skrev jag i en bok om Landskrona en gång.
I Landskrona är det toppen tycker jag. Det ledande partiet har fått ordning på allt tillsammans med trevliga samarbetspartners som bland annat värnar om vård och omsorg, och skola. Och ordning och reda. Och kanske framför allt: fullvärdig respekt för ALLA människor. Det är hedervärt. Och äntligen råder frihetlig demokrati. Äntligen är vi av med pampar och småpåvar som vill bestämma allt och ha kontroll över allt.
Allt är frid och fröjd.
Äntligen ska man bygga 1100 bostäder i norra Borstahusen.
Äntligen ska skattepengar komma in till stan och segregationen stoppas.

För övrigt, mellan skrivpassen idag, har jag tittat på Knesset på Youtube. Z-TV:s paradprogram när det begav sej. Där sysslade man, bland annat, med ironi.

Ur skalden Jonte Stens diktväv Du tar geväret och går ut

Där går du inte i natten
älskare
Där står du inte
vita
gnidande mot våta barken
frälsare
I regnet i parken
hycklare

Och alla morgnar som du vaknar
osövd
ofödd
Och den tröttheten som slår dej
genom andra vaden där krampen
vrider sej
vrider dej

Men där går du
liggande
när du ser hur vinden slänger grenarna och löven
störtar ner mot döden

Jag skulle prata om något annat
Jag skulle prata om
solidaritet
ensamhet
själviskhet
Men där går du inte
Där ser du inte att solen blir lägre nu
försvinner
Det brinner sårbart
peliden Akilles
i själen
i hälen
att du inte hinner

Men där går du inte i natten
på marken
i parken
på löven som multnar så stilla
Vi har bytt stigen mot asfalt
det varma har blivit kallt
Och på radion
i rätten
överallt där det väsnas:
Men vi ville ju aldrig något illa

Jag skulle prata om något annat
Trofasthet
Ja jävlar i det
Ett skott i foten som blöder
Och solen som ett päron
sjunker och ruttnar
Och varken du eller jag orkar
som då
förr
se! solen som en blodapelsin
glöder

Så mycket äldre
nu
Skam genom fönstret
du
genom min gardin
nu
Latrin latrin latrin

Socialrealism revisited

Ankare kom 1988, Klas Östergrens fantastiska bok. Jag undrar om det var första gången jag var i fas för att kunna läsa en ny bok på riktigt (förutom ungdomsböckerna då). Tillräckligt gammal (19), hyfsat litterärt erfaren och kunnig, och redan något tilltufsad av livet.

1988 hade jag läst flera böcker av Hemingway: Och solen har sin gång, Klockan klämtar för dig, Farväl till vapnen, I vår tid, En fest för livet och Den gamle och havet.
Jag hade även skrivit ett längre skolarbete om honom, Hemingway.
Ändå, när jag läste recensioner av Ankare (det är möjligt att jag blandar in någon recension av Handelsmän och partisaner här också, minnet) förstod jag, men blev ändå förvånad av alla Hemingwayreferenser.
Då hade jag inte läst Att ha och inte ha. Men jag gjorde det i den vevan.
Idag läste jag ut Att ha och inte ha igen, för tredje gången. Och, jo, jag fattar referenserna.

Den som tror att Hemingway mest skrev machoböcker förstår ingenting.
Jag antar att det är samma människor som tror att Bukowski skriver böcker om att romantisera supande och knullande.
Det är antagligen också samma pucko som kommenterade min Och fortsätta vidare bort, skrev att det var en bok som gick ut på att man skulle tycka synd om huvudpersonen, att huvudpersonen (som givetvis i enkelhetens namn skulle vara jag) skyllde på allt och alla utom sej själv.

Man måste så klart översätta böcker tidsmässigt. I Att ha och inte ha står det både neger och nigger flera gånger. Boken kom ut 1937. Man pratade så då (ja, och vissa idag också).
Givetvis är kvinnoskildringen annorlunda än idag (nja, inte överallt, hemmafrun lever ju och frodas i USA fortfarande, snart helimporterad i lydlandet Sverige). Det var ett annat samhälle.
Och ändå handlar boken om idag. Om dom desperatas jakt och hopplöshet för överlevnad. Om dom ohemult rikas förakt och ändå ängsliga patetik (se "intervjun" med "drottning" Silvia i gårdagens tidningar).

Jag tycker uppriktigt synd om människor som inte orkar bry sej om litteratur. Som inte ser skillnad på kvalitet och skit. Människor som inte förstår, som inte tar sej tid, att se vad det är som författaren är ute efter. Som inte förstår att en bra författare kräver lite av sin läsare.
Men fortsätt ni att köpa skiten, fortsätt för all del att fördumma samhället. Så läser jag det som är bra på riktigt istället (nytt som gammalt), oftast om och om igen med nya ögon varje gång.

Pappa, kom hem

Pappa var ju försäljare innan han dog när han var fyrtionio. Han gick ut i havet strax utanför Rönne på Bornholm bara, röd i ansiktet och en stark doft av rakvatten.
På somrarna bodde vi ju på Bornholm, strax utanför Rönne. Annars var det Rönneberga utanför Landskrona, in mot landet.
Det kunde komma rävar. Och älgarna brydde sej inte om hönor eller kycklingar. Det var rävarna som fick grannen Olav att hämta bössan.
Då kunde man höra hur det knallade hårt och ekade mjukt mellan kullarna och alltid kunde man höra hans skratt, sällan skriket av smärta och rädsla, träffen. Döden. Eller en halt räv som försökte förgäves gräva ett tillfälligt gryt.
”Skjuter han nu igen, jävla liv!” Om pappa var hemma.
”Men rävarna, Jens, rävarna!” Om mamma hade hört.
”For hilvede, kyllinger”, då tog pappas danska över en kort stund. ”Jävla norrman, vi tjänar våra pengar på dammsugare … och rakvatten.”
Jag fick låna Olavs gevär ibland.

Allt var innan allt som skulle hända. Du ser inte kulan med solen i ögonen, stupet i dimman, hon som sitter bredvid och tåget som kommer dundrande mot bilen när du gasar och du nästan hinner … den korta stunden av lycka, innan katastrofen. En drog rakt ut i hjärnan, kroppen.

Det kunde vara under dom kalla höstarna mot slutet, när jag var tolv eller tretton. När pappa var iväg men inte så mycket pengar trillade ner som manna över kullarna i Rönneberga. När pengarna från dammsugarna och rakvattnet var få eller hamnade i andras fickor.
Dom kalla höstarna när Tim och jag högg ny ved som aldrig hann torka ordentligt, ny eld, ny eld. Det gamla vedförrådet var tömt. Dammsugare och rakvatten upp i rök.

”Jag vill inte”, sa Tim och man kunde höra hans franskkanadensiska brytning, om man visste om den, när han var upprörd. Eller rädd.
”Nä, ni har ju varmt och skönt hemma ...”
”Du vill ju bara skjuta … Pange”, sa han, och sprang.
Så jag gick själv genvägen över ängarna, mot märgelgraven.

Bornholm 2011
”Var är Pange då”, säger Sonny med mikrofonen avstängd, på scenen som man byggt av SJ-pallar som följde med lastbilen hela vägen till Bornholm från Landskrona. Hotellträdgården alldeles vid tallarna som binder sanden ovanför stranden. ”Vi skulle ju börjat för en halvtimme sen.”
”Paul-Magnus”, säger Panges mamma, eller skriker, inåt sej själv i halv hysteri.
Det är Panges fyrtioårskalas. Alla är där. Caroline har ordnat. Hon har ringt cateringfirman. Panges mamma har sprungit runt som en iller eller en rädd mink.
”Dom är professionelle”, har Caroline sagt.
”Jag vet att du kan prata svenska”, har Panges mamma sagt. ”Paul-Magnus älskar fisk.”
”Pappa ...”, har Lisa sagt i sin rullstol.
”Det är inte ditt fel, Lisa”, har Panges mamma sagt. ”Caroline! Varför har du inte ordnat lax?”
”Den kommer färsk. Alldeles färsk och nygravad.” Kärring, säger hon inte. ”Och sill, från ön ...”
”Jag tycker inte om den här ön”, säger Panges mamma. ”Var är han, vad har du gjort med honom, Caroline ...”

”Vi som skaffat synt och allt”, säger Sonny som tycker om trakten just nära Rönne. ”Vi spelar aldrig med synt annars, men Pange gillar ju det ...” Sonny vill spela och börja festa på riktigt, tar en klunk öl, tittar ut mot solskenet som sjunker, och över femtio gäster som väntar i partytältet. Och på stolar utanför, överallt under päronträdet. Drinkar och korvar och oliver, och barnen som letar efter grodor bakom häcken vid bäcken som är nästan torrlagd men sumpig.
”Näcken, kan det vara Näcken som har tatt honom ...”, säger Lisa med sagoböcker bland allvaret i huvudet. Och dom benen som hade så mycket spring, hänger bara i vinden nu, når inte marken från rullstolen.
”Paul-Magnus brukar vara så ordentlig, aldrig försenad”, säger Panges mamma och dom som hör det ler bakom händerna för munnarna.
Pange med amfetaminet och alla pillerna. Pange med bortsmugna restaurang- och hotellnotor. Fuskjobb som aldrig gjordes. Ostängda garderobsdörrar. Pange med sångerna danserna skämten, när han var på det humöret. Pange med oturen den gången när tåget kom och han hade dåsat till i bilen vid järnvägsspåret. Och Lisa då, som träffades hårdast i baksätet.
”Nästa sommar kan jag springa igen”, säger Lisa, ”kanske redan till jul.”
”Pange, Paul-Magnus”, säger Panges fru, Tims syster, Caroline på svenska med en klang av ett franskt Kanada, floderna, träden och kanalerna.
”Det är allvar nu, Caroline”, säger hennes bror Tim och pekar bort mot där bäcken blir ett stort mörkt bottenlöst hav, och dimman smyger fram i augusti. Pange ... Pange! ”Jag tror att det är bråttom. Han är därute.”
”Teater”, säger Caroline. Men darrar och går mot branten innan havet.

Rönneberga 1979
Där flyr kaninerna. En ko rymde en gång, fastnade i den våta leran, den tunga leran i märgelgraven, råmade och råmade och sjönk och sjönk, råmade som bubblor och drunknade.
Pange springer inte. Det är tusentals meter till havet, bort och ner mot väster.
“Vafan var det”, hör han Tim skrika bland hög blommande raps.
Pange tar sej inte dit, sträcker sej bara för att se. Han var högre upp när han såg dom, älgarna, tre stycken som försvann i dimman.
”Vafan var det, helvete”, hör han Tim längre bort, han skriker högre nu, räddare.
Som ett dån i det dunkla. Pange står stilla.

Först var det sol, när dom gav sej av med ryggsäckarna med saft och mackor.
”En räv”, hade Tim sagt, han hade dragit upp strumporna till knäna. ”Skjuta en räv”, sa han och skrattade, sparkade efter en höna som ryckte till upp i luften, gruset yrde i ljuset.
”Det kan bli dimma”, sa Pange och det var fortfarande svalt på morgonen, men solen värmde mer och mer. ”Då kommer dom stora djuren fram”, sa han när solen värmde ännu mer och mer, allting värmde när dom gick ut, lämnade den fyrlängade gården bland böljande backar och åkrar och ängar.

Inte som nu när dimman är fuktig under dom avklippta jeansen och dom hör gevärsskotten, och kylig under T-shirten. Kanske lättar det någonstans, kanske spricker en spricka och kanske springer dom rakt mot mej. Åh, vad jag önskar att någon sprang rakt in i mej.
”Pange, Pange!”
Åh, vad jag önskar att det var rakt in i mej, men mjukt.
”Jag skiter i det nu, jag går neråt. Pange! Det måste väl va neråt, Pange!?”
Två skott till. Pange vill inte längre. Han är åtta år, snart nio. Han tycker om att springa.
”Du bara springer och springer”, brukar dom säga, ibland med skratt, ibland mera som: sluta springa, sluta störa.
”Jag hoppar också”, kan det hända att Pange skrattar, hoppar och landar i swimmingpoolens vatten, ”och simmar.”
Spring, mina ståtliga djur, ni ska ändå inte finnas här. Spring till havet och simma någon annanstans. Spring, skydda er kalv. Han är galen, Olav är galen när han har laddat geväret.
Ett skott till och Pange slänger sej ner och framåt, reser sej och springer och det är kletigare mark för gympaskrona nu, ett skott till och hör han så jävla bra i den tysta dimman, Olav, varför skriker jag inte, jag kan inte, jag hoppar igen jag hoppar jag landar.
Det låter som ett starkt: klick.
Sen tystnad.
Sen skriket.
Savannen brinner. Djuren försvinner.

Bornholm 2011
Jag vill inte leva längre. Jag sätter fingrarna mot huvudet och försöker se rakt. På ännu en barstol. På ännu en patetisk resa mot ingenting. Jag kan inte leva längre.
”Du har så mycket att leva för.”
Bla bla bla. Och nästa man till rakning i baren i Rönne en halvtrappa ner, som larmar och slår. Ingen vet hur det ser ut.
”Hon är ju så underbar.”
Bla bla bla. Och nästa klunk att svälja. Jag försöker se Lisa. Pappa!
Jag försöker älska Caroline. Något rör sej längst ner i magen. Men det kommer inte upp, eller ut. Varför ska jag leva? Jag försöker se Lisa. Kom till mej. Pappa! Jag försöker se min pappa, men han hade aldrig gått till den här skitiga bodegan. Kom till mej, pappa! Va? Ska jag komma till dej? Kanske.
”En sån som Caroline skulle man haft ...”, säger dansbandsdansken, den fete. Som att jag inte fanns. Som att jag är död. ”Ja jävlar.” Och han juckar mot bardisken. ”Ha ha ha.” Vad är roligt.
”Du har väl hört den om indianen och negern ...”
Och bollarna river käglor på biljardbordet. Jag vet att dom väntar. Jag tror att dom undrar. Pang. En kort stunds lidande, sen är det över. Sen sköljer vattnet långsamt över allt.
Allting dör, allting försvinner.
Skynda dej älskling, jag ber att du hinner.
Pillerna börjar verka.
”Den om indianen ...”, säger jag. ”Snacka inte skit om min fru.”
”Lever du?”
”Araben?”, säger den tunne.
”Nä, en vanlig neger. En riktig, från Amerika”, säger den skäggige. ”Eller, nä, det måste ha varit en indian, kanske en blandning. Ja, en indianhövding som träffade en neger, som var yngre.”
”Svarta människor stammar från Afrika”, säger jag, så trött ... och pigg av pillerna ändå.
”Once I fucked a buffalo ...”
“Kors i röven.”
“Hold sa käft, man, det var indianen som sa det till negern.” Och deras röster låter som svenska. Men det är danska. Det är skandinaviska. Det är ljuset från havet och solen. Men det är lika trångt. Dammet som flyger snett från solen som slår snett mot borden och stolarna som är sneda.
”Vill ni ha ballader, vill ni ha trubbel”, säger jag och sväljer några lugnande nu. Det styr över. Det rinner över. Det kommer inte att bli stilla.
”Ah, hold sa käft, man”, säger mannen med skägget och vi har bråkat förr, Jens, eller vafan han heter.
Ett rutigt ljus ut mot havet och det långgrunda. Och jag håller min glappiga käft. Jag vill inte bråka nu. Några piller till. Vinkar på en mer öl. Det finns lite kvar i spritglaset. Han sjöng ... eller skrev, om det, Jonte Sten, författaren från Landskrona. Han är död nu. Fick en båt i huvudet. Jag vill få en klippa, ett skott. I huvudet. Jag vågar inte leva. Drick ditt sura vin, skrev han, bakom fönster och gardin. Hon är vacker, du ett svin. Jonte Sten. Jag kände aldrig honom. Han bara fanns. Han visste ingenting. En pajas ... som jag.
”Once I fucked a buffalo, sa han, indianhövdingen”, det är ett dovt mummel eller buller i baren. ”Fjädrar och sånt ...”
”Kavalleriet?”
”Han hade aldrig varit utanför ...”
”Dom kan väl stanna i sina reservat ... ha ... ha ha ha!”
”Han åkte tåg.”
Och jag dricker upp ölen och den sista spriten. Den allra sista. Sköljer ner dom allra sista pillerna.
”Once I fucked a buffalo, are you my son”, säger jag när jag går ut i den förbannade solen. Är du mitt barn. Är jag ditt barn, undrar jag när jag haltar ner mot branten. En gammal krigsskada, som jag brukar säga och skratta. När jag är på det humöret.
Och vidare ner till havet som lugnar så.

Rönneberga 1979
Dimman har lättat. Blodet är varmt på foten. Träden runt märgelgraven har lätta juniblad. Solen skiner in. Pange är åtta år och han har ro i sinnet nu när han ser hur ljuset blir perfekt. Han hör en främmande men bekant röst, med någon sorts brytning. Allt är bara trygghet. Han är i sin kyrka nu. Här kan jag vara, är det sista han tänker, innan han alldeles lugnt somnar in.

Är du älskad lille vän

Min före detta fru (som är en klok och fin människa) sa i samband med vår skilsmässa att jag var alldeles för spontan. Hon orkade inte med det. Hon ville ha trygghet.
Det är givetvis alltid många saker som spelar in. Det finns alltid olika upplevelser, och därmed olika versioner.

I alla fall är det skönt att vara tillbaks i simhallen på Kockum Fritid. Det är min trygghet. Där i vattnet. Där bland all klor som jag älskar och är allergisk mot.

"Och Köpenhamn är bra om man inte vill va med."
Det är ju så, förutom dom allra första åren när jag lyssnade på Lasse Berghagen (och Simon and Garfunkel, och Ivan Rebroff i pälsmössan, och Då går jag ner i min källare, och När farfar var ung), så har Thåström funnits vid min sida genom all tid. Det är jag mycket tacksam för. Det hoppas jag att han fortsätter göra.

Det finns en hel del människor som jag vill ha vid min sida länge till. En av dom mötte upp i Köpenhamn i tisdags när jag skrivit klart. Det gladde mej.

Det är svårt att veta hur det står till med Toni Holgersson. Men jag skulle gärna se att det kom några fler plattor från honom i framtiden.

Det är svårt att gradera. Men det bästa som har hänt det här året kan ha varit regnet som hamrade och efter ett alldeles slumpmässigt möte hamnade vi i en trappuppgång. Eller, när Hoola Bandoola Band spelade Rocksamba på Stortorget i Malmö. Eller, ibland när barnen säger eller gör saker som förbluffar mej, som överraskar mej alldeles positivt. Eller, när jag bara sitter och tittar på dom när dom sover. Eller, nä, det tänker jag inte berätta.

Sanningen.
Ärligheten.
Så jobbar jag, dom som tror att jag ljuger när jag säger så känner inte mej på riktigt.
Dom som tror att jag anser mej vara en förträfflig eller överlägsen människa känner mej inte heller.
Jag har mycket svårt att räkna eller ens komma ihåg alla gånger jag har gjort större eller mindre fel.

Fysisk misshandel. En man slår en kvinna, oftast i hemmet. Det är det vanligaste. Det pratas det för lite om. Varför det? Vad tror du?
Män har makten i samhället. Medierna har makten i samhället. Alla är pengakåta. Jävlar du, vad man kan sälja lösnummer och vinna väljare på att mala vidare om att bråkiga invandrarungdomar är det största samhällsproblemet idag.
Och vad gör man då? Nedskärningar nedskärningar nedskärningar.
Osedda människor har svårt att se andra.
Oälskade människor har svårt att älska andra.

Den där spontaniteten bör man möjligen inte stävja. Men den där spontaniteten kan ställa till problem ibland.
Att såra människor man bryr sej om är inte roligt.
Och ibland är det enda man kan säga: Det var bara på skoj, det var bara något som hände, spontant. Förlåt.
För det var så det var.
Skoj är skoj.
Allvar är allvar.
Det bra och det krångliga är att olika människor ser olika på detta, vad som är vad.
Man kan säga förlåt. Man kan hoppas att andra tror på den ärlighets- och sanningstro man försöker leva efter.
Man kan låta tiden gå och hoppas på att det fortfarande är sant, att den läker sår.
Att tänka på gånger när man själv blivit sårad eller sviken (av andra människor, kanske av samma människa), att bli bitter, är en dålig idé.

Lyssna nu på Hoola Bandoola och hör hur mitt pacifistiska uppror svänger. Kasta inte ägg och stenar på sverigedemokraterna, slåss inte med dom, ungdomsförbund som vuxna. Dom är bara vilsna barnrumpor i en sandlåda. Och vi är väl emot aga?

Vad vi pratar om när vi pratar om frihet

Jag pratar gärna om frihet.
Låt mej definiera: frihet till så många som möjligt, helst alla.
Moderater och kvasiliberalerna i Folkpartiet (liberalerna, ha) pratar också om frihet. Det går hem i stugorna hos världens fegaste folk, det vet dom om, tro inget annat. Dom svenska mesarna kan då gro lite hår på bröstet och banka som gorillor: Vi har vår frihet, ingen jävel sätter sej på oss.
Och majoriteten av det fysiska våld som finns i samhället sker i hemmet.
Och majoriteten av stugsittarna tycker att man inte ska ta med barn på krogen.
Och dom som tar med barn på krogen har varken lärt sej själva eller barnen vanligt kroghyfs.

Jag var i Lund i lördags. Det var mycket trevligt, vi hade Ariman som bas. Mina barn var inte med men mina vänner hade ett gäng mellan sådär åtta och tolv. Det var Kulturnatt. Ingen i vårt sällskap var berusade. Vi hade bara trevligt. Barnen hade roligt, rände fritt ut och in utan att störa någon. Vi hade hela tiden kontroll över dom. Det är inte svårare än så.

Förra året vräktes sexhundra familjer med barn i Sverige. Regeringen hade sagt att inga barnfamiljer skulle vräkas. Nu har man ändrat sej (det blir ju kärvt med pengarna när människor som redan tjänar 40 000:- eller mer i månaden har fått sänkta skatter med ungefär 50 000:- om året, det blir ju kärvt, för dom som redan har det kärvt, det blir ju, och detta med regeringens goda minne, svårare för dom som redan hade det svårt) och har en "ambition" att barnfamiljer inte ska vräkas. En AMBITION, vad betyder det: antagligen att åtminstone 1200 barnfamiljer kommer att vräkas nästa år.
Det stupar brant utför.
Och du skiter i det, för du har ju fått din skatt sänkt flera gånger.
Och dom stackars barnhems- och forsterbarn som har ett fullkomligt skadat liv efter övergrepp och kärleksbrist. Sorry, er måste vi skita i, för Knut Knutsson som tjänar fyrtiofem papp i månaden måste få ännu mer i plånboken. Sorry, lilla barnhemsbarn, men du borde ha tagit dej i kragen. Vi pratar om frihet. Vi pratar om USA:s allra fulaste sidor. Vi pratar om en statisktik som säger att svarta människor (förutom att dom flesta har sämre förutsättningar från början) oftare döms till dödsstraff än vita, när dom begår liknande brott.

Vi pratar alltså om frihetens land som patetisk snackar om sitt jävla 9/11 som tog (fruktansvärt, ja) mindre än fyratusen människors liv. 9/11 som fick korsriddaren Bush Jr. att dra ut i ett krig som hittills kostat närmare sjuhundratusen människors (dom flesta civila, barn, kvinnor, vanliga män) liv, och det kan vara lågt räknat.
Det är vad vi pratar om när vi pratar om frihet. Tycker du att det är bra?

Nya sidor

Först vaknade jag ganska tidigt och redigerade text.
Sen skrev jag in ny text till romanen.
Sen badade jag.
Idag och igår.
Hon satt och läste i sin bok.

Men igår.
Det var lite konstigt.
Mina arbetsresor till Köpenhamn brukar ske sådär varannan vecka. Jag åker alltid ensam.
Så det var lite konstigt igår. Att tro att det handlar om ZZ Top när det visar sej handla om Simon and Garfunkel.
Så jag åkte inte ensam igår.
Och hon var inte så sugen att plugga på dom ställen där jag brukar sitta och skriva.
Så jag tog henne till ett café som jag trodde skulle passa. Och det gjorde det nog.
Sen gick jag till Freddys bar och drack väldigt svag öl och skrev i nästan två timmar, attackskrev, effektiv tid kanske bara en halvtimme eller trekvart. Men det räcker, det är fem eller sex romansidor när det hamnar i datorn, vilket allt snart har gjort.
Fast först åt jag ett ganska stort smörrebröd med rostbiff och pepparrot, det hele.
Det var en konstig känsla att veta att det satt någon annan ett par hundra meter bort och jobbade med sitt. På något sätt triggade det mej.
Det var också en skön känsla att när klockan blev fem skulle vi sammanstråla och vara färdigarbetade och göra andra roliga saker.
Som någon popgrupp jag glömt namnet på uttryckte det: A day in the life.

Åh, det var Denmark

Såja.
Se och lär.
Nu kan alla präktiga (smygrasistiska) svenskar sluta säga: Ja, vi är ju inte värre än Danmark.
Och alla puckade sverigedemokrater kan sluta snacka dynga om vad folket VERKLIGEN vill och hänvisa till Danskt Folkepartis makt.

För det är såhär (trögtänkta och smygrasistiska svenskar) att när man har fått några år på sej att syna bluffen, så förstår man vad som verkligen är viktigt.
Att som i Sverige styras av en egoistisk (och smygrasistisk) borgerlig regering som oftast samarbetar med ett mer öppet rasistiskt stödparti, det håller inte i längden.

Nu lyssnar jag på nyheterna, och visst, den populistiska regeringen gör nu patetiska förbättringar för sjuka människor och slår sej för bröstet. Men det där är bara skitsnack. Och det ska ni lära er att förstå. Dom förändringar som görs nu är saker som borde ha gjorts för längesen. Eller, rättare sagt, dom försämringar som tidigare gjorts borde aldrig ha införst, hade aldrig införts av en humanistisk regering.

Att tro att allt är bra bara för att skatten sänks är infantilt. Varor blir dyrare att köpa, skolor, daghem, sjukhus får sämre resurser. Du kan inte gnälla då, grabben, betala med dina sänkta skatter när du står i kön efter din andra hjärtattack.

Nu blir det ingen ren socialistisk regering i Danmark. Och det är bra. Blockpolitik är alldeles förlegad. I Danmark har man, innan den borgerliga och rasistiska sammanslagningen oftast arbetat så.

Danskt Folkeparti är inte uträknat. Det kommer alltid att finnas ruttna äpplen. Men deras makt är starkt förminskad, tack för det.
Hade jag inte haft annat för mejså hade jag åkt till Köpenhamn för att fira.
Medan misshandlade foster- och barnhemsbarn fortfarande hånas av den svenska regeringen.

Tell me you

"I loved you in the morning", sjunger Leonard Cohen.
Det finns måndagar och måndagar.
Hey, that´s no way to say goodbye.
Av någon anledning (och jag är stressad av ansökningar som ska in, texter som ska bli klara, pengar som jag inte vet om jag får) känns den här måndagen tämligen ljuvlig.
Kanske för att det blev en trevlig söndag med trevliga människor, trevliga barn.

Nu sjunger Robert Forster den magnifika Demom days. Och sorgen och svärtan bränner rakt in. Jag tror jag vet vad han snackar om.
Men, som Ulf Sturesson sjöng, idag är en bra dag.
Kanske är det för att jag vet att jag ska åka och simma sen. Att jag ska träffa en person sen.
Kanske är det för att jag alltid, inte försöker, utan alltid tänker: Det ordnar sej.
Kanske är det för att jag upplevt dom där demon days tillräckligt många gånger, så lite skit är inte mycket att hänga upp sej på.

En sång som jag blev mycket drabbad av när jag var elva eller nåt var I don´t like mondays med Boomtown Rats där Bob Geldof sjöng. Jag har alltid tyckt att Bob verkar vara en bra kille. Eller, en kille med patos.
I don´t like mondays är en förbannat bra låt. Men det kan vara en låt för barn och latmaskar. Då pratar jag om texten.
Sången bygger på ett verkligt fall där en flicka dödade två eller tre anställda på skolan hon gick i, skadade flera elever. När hon fick frågan varför? svarade hon att hon inte tyckte om måndagar, att det liksom livade upp dagen att få skjuta, mörda, en smula.
Och, om jag förstår texten rätt, menar Bob Geldof att man inte ska fråga om anledningen, för det finns ingen anledning.
Det håller jag inte med om.
Givetvis pratar Bob Geldof om något annat, han sätter fingret på meningslösheten. Han sätter fingret på en föräldrageneration som inte ser, eller inte bryr sej, eller inte vet vad man ska göra när barn/ungdomar uppenbarligen inte mår bra, inte passar in.

I vårt samhälle är det största problemet att man sällan (och då pratar jag i första hand om er, känslomässigt och empatiskt okunniga politiker) orkar leta anledningar och det bidrar till att problemen fortsätter eller eskalerar.

In the ghetto är på så sätt (i all sin svullenhet och sentimentalitet) en mycket bättre socialrealistisk text om hur ett problem uppstår, och varför.
Glöm aldrig det ordet innan du kastar sten i ditt glashus, varför?

Bär ner mej till sjön

Detta är mitt åttahundrade inlägg, därför kommer jag att skriva om det som är det viktigaste för mej. Just det: att vistas i eller vid vatten.
Klockan är åtta och jag har skrivit i en timme. Nu är badkaret snart fyllt, där ska jag läsa dagens tidning.
Det är den åttonde september och jag trodde inte det, men det verkar som om min säsong för havsbad är över för i år. Det är mycket sorgligt. I år blev det ganska exakt fyra månader. Ibland kunde det bli fyra fem dagars uppehåll när vädret eller motivationen inte hängde med.
Låt mej få loss pengar så att jag kan fixa en resa till ett salt hav någon gång under dom närmaste sex månaderna, jag behöver det.
Jag har varit medlem i Kockum Fritid sedan 1991 (1993 undantaget). Jag har haft uppehåll i tre månader, men sen den förste september simmar jag igen. Mjukstartade för en vecka sen. Nu har jag simmat måndag tisdag onsdag (1600, 1800, 1600) och det är så skönt, så naturligt. Dom första längderna känns tråkiga, men när jag simmat tjugo (500) så bara flyter det och till slut får jag övertala mej själv att sluta.
Och sen bastu för den stela nacken.
Alltid när jag tvekar (ska jag cykla och bada/simma) eller känner att jag inte pallar, att det bara är klabb, tänker jag på den enda sanning jag vet: Jag har aldrig ångrat ett bad.

Strutsfarmen Brunblå

På radion hör jag en ny låt med Waterboys, Sweet dancer, den känns helt okej. Så var den arbetstimmen över. För jag måste in på Youtube. Jag hittar spelningar med Waterboys i Norge och Uppsala för bara några veckor sen. Jag har aldrig varit i Uppsala, jag hade kunnat tänka mej att åka dit, men det är försent nu.
Tänk att Waterboys låter så levande och bra fortfarande, live alltså. Det är Bruce Springsteen för ... tja, för vem som helst. Kanske för dom som inte vill trängas med femtio tusen andra. Soul och intensitet och spelglädje i gamla låtar.

Och jag vill bara nämna Pelle Hanspers och hans skiva Tumla. Jag har tänkt skriva om honom i några månader, sen jag såg videon till Vår som är inspelad inne i Triangelstationen i Malmö av Niclas Tilosius och Chritopher Tolbert.
Det finns en känsla av John Holms brorson över Pelle Hanspers, han använder till och med ordet bliva. Det är alltså mycket bra.

Och jag hade glömt den, boken Östergren om Östergren. Boken där Klas Östergren och Stephen Farran-Lee samtalar om Östergrens böcker. Mycket intressant och inspirerande. Jag hade tänkt köpa den när den kom (2007) men av någon anledning blev det inte av. Så mycket gladare blir jag nu.

Det var allt, jag har inte tid att orera om idiotin och felprioriteringarna bland dom styrande i Landskrona idag.
Jag pallar heller inte prata om att dom borgerliga partierna i Malmö (och sd, givetvis) är motståndare till att människor som tjänar 10 000:- brutto, eller mindre, ska få gratis barnomsorg.
Att dom bara orkar, våra storkar.
Och oss kallar dom strutsar med huvuden i sanden.
Jag undrar vem som är struts egentligen.

Tankar från den forne filosofistudenten

Den dyker alltid upp, Det är sånt som bara händer mej med Olle Ljungström.
Äh, gå och bada, är ju sånt man kanske inte säger, längre, men sa förut.
Och nu kommer Famous blue raincoat, en av dom allra bästa.
Och det är just vad jag tänker göra, gå och bada, eller, cykla och bada. Igår blev det inget, solen försvann. I förrgår. Sjutton grader, jag var helt ensam på bryggan. Det fanns en badvakt, hon berömde mej. Det skakade jag av mej som vatten i håret. Ner till femton är det inget att snacka om.

Ibland blir jag förbluffad, av mej själv och andra. Det är ju givetvis så att vi inte är likadana. Men ändå. Visst, jag kan ha dålig tajming ibland. Men ändå. Jag blir verkligen förbluffad när människor väljer att så totalt vara uppe i sej själva att dom inte kan förstå något som jag förklarat ett stort antal gånger.
Det är ju också det intressanta med människor, att man kan lära känna mysterierna i andra och i sej själv. Men i vissa fall orkar man givetvis inte.
Och på det slumpades Bridge over troubled water fram.

Det finns en stig vid Citadellets koloniområde i Landskrona, den kommer efter Kärleksstigen. Det finns en liten höjd där. Om man är trött kan man luta sej mot den, det är svårt att läsa men det går. Om man är modig kan man dyka ner i vallgravens mjuka botten och simma förbi svanarna och över till ön och ibland står där en get och väntar, ibland inte. Det är också livet.

Downbound train med Bossen. Det är inte kattskit det heller.
Jag längtar efter dom cykelturerna ut på varvsområdet i Landskrona, längst ut. Och bara stå där.
Men jag ska cykla ner till mina hoddor och sitta en stund i soldiset. Sen ska jag bada. Sen ska badkläderna torka. Senare ska jag igen cykla dit med mina barn och vi ska bada igen. Och det ska vara arton grader. Och sommaren är inte slut, det får den inte vara. Det är jag som bestämmer.