favoritsångerna: (... och jag vill skrika och skrika och skrika, och jag är fjorton år och jag vill kunna karate, eller boxning, eller åtminstone ... judo. Att falla mjukt, böja sej bort.) Och det fanns en kompis som blandade och gav så långsamt, på den tiden när vi spelade kort på andra våningen. Och de flesta av oss hade bråttom att vinna tillbaka pengar vi hade förlorat. (... och jag vill cykla och cykla, eller åka moped, motorcykel, bil ut på piren och det ska vara fullt med folk och det ska vara slalom och just innan vattnet ska virvla in, ska jag, lugnt lugn lugn, öppna dörren, hoppa ut, dyka spjutrakt ner, simma under under, bort.) Och det var de kalla dagarna. Och vi hade alltså bråttom, tomma fickor brann av inga pengar. Och kompisen klagade på att han frös, att det var därför han blandade och gav så långsamt. Och kompisen kallades således Alaska. Kylan i Alaska. Kylan i Lou Reeds röst, ilskan bakom tänder i de sammanbitna käkarna. (... och det är bråttom bråttom bråttom, går jag så långsamt mot henne, och hela inuti i mej rusar, huvudet susar, allt kan försvinna, jag måste, måste måste måste, hinna. Lukten av en annan sorts brända kottar, en annan sorts barrträd, på studsande mark, du studsar alltid tillbaka upp.) Frustrationen. Frustrationen. Jag har varit där. Att stillsamt, hotfullt skära och bränna med blicken, med texten, med sången, med livet. Det är vad jag strävar efter: Att kom inte och sätt er på mej på det oförskämda viset, kom inte med den attityden. Jag ger dej ingenting då. (... och mjukheten, mjukheten, ge mej bara den hårda mjukheten, och du ska vara given.)

Det är omvälvande dagar i livet. Den lätthet många av mina favoritförfattare använder sej av, att steppa så graciöst över iskalla djup, så lätt lätt lätt, att snava falla drunkna. Jag läser mitt eget manus nu. Ibland blir jag glad stolt nöjd. Jag skriver som jag. Jag skriver lätt roligt charmigt om svårt tungt mörkt. Men det som är dessa dagar, som gör dem så nya och friska och fräscha. Är Paul Auster, som jag läser för första gången. Alla dessa år, Paul, som jag beundrat dej utan att ha läst ett smack, sett några filmer bara. Jag kommer ihåg, Paul, när jag började på skrivarlinjen på Fridhem, 1993, och du var en gud en hjälte en idol, för alldeles för många. Så för mej blev det att krypa under stenen och idka annat. Så länge jag har väntat, på att det äntligen skulle bli vi, att stunden skulle vara inne. Och nu ligger jag i badet och vill aldrig gå upp, med dej, Paul. Sunset Park, med vilken enastående lätthet och berättarglädje du kliver över avgrunden. 

Nu har jag lyssnat på Andi Almqvists nya skiva, Warsaw Holiday, i nästan en vecka. Och jag tänker fortsätta. Det bör du också göra. Andi skriver sånger, texter, melodier, som känns tidlösa, klassiska och alldeles självklara, alldeles Andis. Det är ett mörker som är mörkt, det finns kanske inte ens hopp, men det är ändå skönt att vara med. Det är livet, helt enkelt, med alla sina skavanker. Och det kan vara obehagligt men jag vill ändå stanna. Det är Andi Almqvist, alldeles egen, men ändå hemma i en gammal fin tradition av singer- songwriters som framför förtäckta evergreens. Och rösten, den är fin den.

 

Mitt i livet jag lever nu: Pelle Ossler. Stas. Livet, jag lever nu. Jag kan sakna sentimentala fyllekänslor fylletårar, men ändå ett ärligt skrikande i något på riktigt i det konstgjorda. Men! När det sker utan filter, utan censur, utan skydd helt utan skydd, känns det på ett annat sätt. Att man tittar in i något större som kan vara svårt att förstå. Man kan skaka då. Man kan se vettskrämd ut. Jag pratar om Pelle Ossler. Stas. Jag pratar om ... livet jag lever nu, hur det ibland känns så stort.

pengar svider, i fickan på västen - du rider, på stålhästen

Jag är en man med mycket små marginaler. Min cykel kan inte gå sönder när som helst. Nu hade jag råkat få en oväntad löneutbetalning på 1400 spänn. Så det blev lite över efter ...

Reparation: 1240 spänn. 

Nu börjar ett nytt cykelår. Och det var inte frågan om vårrengöring, ta ut den gamla racern ur vinterförvaret i garaget. Det var frågan om att kunna cykla eller ej. Att ha ett transportmedel eller ej. Och Tore, min billige, snabbe, slarvige cykelman i Limhamn har stängt igen. 

Bike Master. Där blir jobbet ordentligt gjort och jag kan cykla ut i regnet i vinden och känna att det flyter ju på bra, det är lätt att cykla när cykeln fungerar.

När jag har lämnat Tore handlar det ofta om att oroligt känna efter vad som inte lagats alls eller vad som lagats slarvigt. Och öppettiderna har varit si och så. Kvittona likaså. Men vadå. Jag har gillat det ändå.

Och det har blivit fel och jag har fått åka tillbaka, skälla lite, och Tore har lagat igen och det har funkat i några veckor, ibland månader.

Nu har Tore stängt.

Bike Master lånar ut cyklar medan man väntar. Dom verkar kunniga, förklarar, berättar alltid om vad man borde (måste) göra mer, nya prylar nya ingrepp mera pengar. Och det blir bra. 1240 spänn. Nya prylar nya prylar.
Tore brukade leta bland cykelskrot, se om han kunde hitta något som funkade, billigare för honom, billigare för kunden. Tore verkade vara en man utan marginaler. Jag är en man med mycket små marginaler.

Relativ fattigdom i Limhamn?

Ibland tänker jag på att flytta, till en annan stadsdel, till en annan stad. Bo relativt stort. Bo relativt bra. Laga cykeln relativt billigt.

Och varje gång tänker jag, efter att ha martyrat en stund: Fan vad jag kan välja. Fan vad jag är fri. 

Lou Red, Mark Knopfler - ur På väg till Charlotta Anderson

Pange. Det är vår 20-årsdag. Pange. Jag är hos mamma på Ven. Hon är sjuk, cancer. Jag tror att hon ska dö. Pange, nu saknar jag henne, då hatade jag henne, ibland, hur hon drog runt mej i alla jävla hippieläger. Hur hon sket i mej, för att jag skulle bli fri. Nu saknar jag dej, Pange, hur du drog runt mej drog ner mej drog upp mej. 20 år. Vi är gamla, Pange. Lever du? Jag tittar på gamla foton. Pange. Ibland försöker jag sträcka ut en hand. Pange. Mamma kände mej inte då inte nu ... aldrig. Du kände mej inte då. När jag var ett vidöppet barn. Men, Pange, du har sett det barnet, visst har du. Pange. Ont. Det har gjort så ont. Pange. Bara så du vet. Pange. Bara så att du ska slippa säga det. Klaus var ett rövhål. Ja, jag skriver var. Jag tror inte att han är död. Men han är död för mej. Och innan du slår dej för bröstet. Du är också ett rövhål. Men du lever i alla fall för mej. Jag lyssnade bara på Velvet eller Lou Reed. The Kids, Caroline, Pange. Allt som togs ifrån oss. John Cale. Songs for Drella. Pange. Jag vet varför vi älskar Dire Straits. För att det gör inte lika ont i Marks värld, smärtan har blivit nostalgi. Jag har kommit in på en skola i Malaga. Jag ska bli värdinna. Jag. Värdinna. Kan du tänka dej. Pange. Jag ska hälla drinkar på folk. Nä. Jag ska gå ett år i skola för att lära mej att inte hälla drinkar på folk. Pange. Jag försöker skoja. Det har gjort så jävla ont. Jag följde med till Kanada. Klaus tyckte att jag var en hora. En riktig hora. Han behandlade mej som en hora. Gav mej pengar. Inte mycket pengar. Men i hans värld betalade han för att knulla mej och bestämma över mej. Sen kom hans brorsa in i bilden. Fattar du. Pange. Dom ägde mej. I deras jävla tyskkanadensiska värld ägde dom mej. Med hockeyfrillor, jag lovar, och brorsan med mustasch. Det var som en film. Thelma and Louise kanske. Jag band fast brorsan i hotellrummet, ganska hårt med en duschslang. Jag sparkade ut Klaus från bilen. I farten. Körde i femtio. Kanske sextio. Lyssnade på Vicous. Nu lyssnar jag på Dire Straits igen. So far away. Det skär i mej. Har du knarkat ihjäl dej än? Annars kanske vi ses. Eller har du blivit helt bög bland bögarna i Sitges. Songs for Drella. Hello it´s me. Åh Pange. Mamma rosslar så … liten. Jag sörjer. Jag saknar dej så. Att se dej springa salt i solen.

Buren ändå av en mjuk stor hand

Nädsblod.

Och nu är det inte över.

Det är bara några dagar sedan: Isen bär! Isen bär! Allting bär!

Nu är det inte vinter, inte i närheten av vår.

Nu är det grått nu är det vått nu är det fuktiga stunderna blott.

Och jag tycker om det.
Och nog är det varmare här.
Och nog finns en is som bär.

Det droppar blod över tangenterna.
Nu är det skånsk vinter!

Nu är det lök på laxen igen, och jordgubbarna blir godare och billigare för varje dag, mindre dyra. Åtta kiwis för en tia på Willys. Igår: Ett kilo blodapelsiner för en tia på Malmborgs.

I en plåtlåda formad som ett hjärta, sparar jag guldpengar. Dom kommer väl till pass nu, skoningslösa januari.

Nädsblod.

Och det knakar lite här och där när jag simmar. Jag får stanna upp, göra några ledmjukande övningar. Det är ålderdomen som kryper närmre.

Ålder Dom.

Det var en dömd gammal pojke på isen och det var bara några dagar sedan och det var solsken och minus men ändå, inget bet. Men ändå, en mildare vind än januari.

Jag skakar huvudet, stänker blod.

Men jag är inte rädd som förr.

Men jag är inte olycklig som förr.

Men Jonte, varför då det stränga uttrycket i ditt ansikte.
Men Jonte, är det solen som slår dej för hårt.
Det kan skaka, det är som det är,
att isen den bär och bär,
och jag känner mej tryggare här,
en mjuk stor hand som bär.

Nya gammeldags dikter

Det är något gammaldags över dikterna i Åke Heeds debutsamling Närbilder, något rogivande och artigt.

   Såhär avslutar Heed ett kort förord: ”Varsågod, jag hoppas att du får en god behållning av mina dikter vid den läsplats där du trivs som allra bäst.”

   Åke Heed skriver fritt formbunden vers, rimmad och orimmad, naturlyrik och civilisationskritik.

   Åke Heed är bosatt i Landskrona. Han skriver som en försiktigt impressionistisk akvarellmålare, med lätt handlag, men inga för stora experiment, inte något som sticker för hårt ut. Det handlar om en närmast kåserande stil, inte glättigt men heller inte djupt eller tungt.

   Det finns alltså något gammaldags i dikterna, ett tydligt avståndstagande från modern teknik och dess snabba flimmer. Åke Heed skriver om kvällen då familjen sov och TV-rutan fick stå mörk, radion tyst: ”Häromkvällen / använde jag mig / av egna tankar.” 

   Så Åke Heed är ingen vän av nya påhitt, snarare klädsamt reaktionär. Han betraktar stilla naturen och oroas över samtidens ändlösa ”mobilprat”.

   I dikten Dylika behov stör han sej på ”sprayare” som ”skändar” allmän plats. Det görs med en viss vrede, och ibland tror jag att Åke Heed på allvar vill tillbaka till spatserkäppar, stormhattar och svärmerier under gatlyktor tända för hand, medan ångbåtarna smyger i dimman, vid det Öresund som ofta dyker upp i dikterna.

   Det finns en uppgivenhet när han klankar ner på sonens popmusik på teven, när han inte finner ro förrän ljuva fioltoner och körsång smäktande flyter fram, och då har sonen somnat.

   Men Åke Heed beklagar sej med finess, blir inte gnällig.

   Jag tycker om Närbilder. Jag håller ganska sällan med, men jag imponeras av den okuvliga viljan att stå för sin sak, hur omodern den än kan tyckas vara.

Charlotta: I natten i sängen i tystnaden, ensamheten. ”Jag måste bara komma bort lite”, sa du, älskade Pange, älskade du, ”jag måste bara andas lite”, sa du, kanske inte törstiga Pange, men uttorkade Pange. ”Jag måste röra mej lite, röra om lite, i grytorna, Charlotta, jag ska vara ärlig, jag är alltid ärlig mot dej, det vet du, det vet du, jag ska bara skaka om lite, lite”, sa du Pange, men du rör inte om lite i en liten gryta, du virvlar upp stormande hav, inte tjusigt, inga bultande hjärtan, ingen sådan romantik, bara stormar som skövlar och förstör, och eldarna brinner. I natten, i ensamheten, i ångesten, min klaustrofobiska mage med den klaustrofobiska bebisen, fostret, embryot. Pange! jag håller om min mage. Du vet inget. Jag vill inte störa din börda, tynga den tyngre. Du var så mjuk i skinnet idag, luktade som fuktig jord, som ... riktigt. När vi orkar eller kan ska vi bygga en bastu. Det är december Pange, du får inte bli sjuk, jag förstår inte att du kan simma i bäcken, eller gölen, ditt hemliga ställe Pange. Du vet var mitt hemliga ställe är, jag tror jag vet var ditt ligger. Men våra huvuden, Pange Pange Pange, hur hemliga är våra huvuden?? Jag reser mej upp Pange, I natten, i kylan, i tystnaden, bara fostret som skvalpar. Jag ska berätta, Pange. När jag är mogen, Pange. När är du mogen. I natten, i trappan, så smal så vinglig så vindlande, på vinden, här spökar alltid tvätten, allt är hemligt och jag var vidöppen här Pange, innan allt stängdes. Här bor dom döda barnen. Här tog min barndom slut, Pange, alla skriken, alla människorna som knullade som djuren, kaninerna, alla barnen, alla vuxna som skulle förverkliga en dröm om solidarisk frihet, glömde något, Pange. Jag ska berätta när jag är mogen. Storma du upp din frihet, vår frihet, medan vi väntar på päronträdet att mogna, äppleträdet, dom sura jordgubbarna, så länge.

romanutdrag: hästarna här, hoppar inte, går som att dom drar vagnar även när dom är lösa, dom har inga morötter att jaga. det är hål i vägarna, värre än på ön, det är så gröna buskar, och små små träd, jag känner mej så liten, inte rädd pange, säg inte att jag är rädd, jag är aldrig rädd, vi är aldrig rädda, du och jag, men liten, jag känner mej liten. jag känner som att jag ligger på ett hål ibland. som att det först var ganska litet, men att mina tår och fingrar gräver hålet större, varje dag utan dej, pange. jag hade aldrig vågat säga det till dej, men nu kommer det som skrämmer, tränger sej på mej, in i mej, det gör ont, pange, det skulle ju vara du och jag, låter som en uggla som hoar, men det är vargar, säger dom, vargar som tar fåren, säger dom. men hägna in då, säger jag. vi tror inte på inhägnader. du skulle se dom, dom är helt inhägnade i sin töntiga frihet, alla går på soc och har ungarna i skolor, kallar sej utanför systemet, vad fan vet dom om utanför systemet. men jävligt bra röka, jävla flummare, jag vill börja med amfetamin, morsan är kär i nån, hon har lovat mej en flygbiljett om hon vill stanna när det blir november, jul i grottan pange, charlotta och pange. 

Söndagar. // Det var söndag i morse. Som söndagar var förr. Gråa i magen. // Som söndagar när jag gick i gymnasiet och åren därefter, dom omogna ovuxna åren, misskötte mej, eller inte, men söndagar, tunga, gråa i magen. // Att lära sej stava ångest, och förstå innebörden. // Varannan söndag betyder Så ska det låta. Till och med mina barn (fem och tio) tycker att det är, tja ... sådär, i sina bästa stunder. // Men söndagarna som också finns. Som en frihet att låta bli, låta söndagen vara ... torsdag. // Söndagar, kan en utställning heta, vara, kännas som. // Söndag, Jonnie, för längesen, när vi lärt oss stava och förstå ångest, när vi flydde, tog till Lund, och det var Doors, det var Saabye Christensens Beatles, det var trubaduren Emil på en krog där man fick vara ung, och, jag minns inte, men jag tror att han slaktade Light my fire till slut. // Söndagar på Brobygatan eller Ystadsgatan, omoget vuxen. Att låta lördagen löpa in i söndagen, och måndagen, och den oansvariga vuxenheten, friheten, det blev alltid söndag, förr eller senare, kolsvarta i magen. // Det är söndagkväll. Jag känner mej lugnare, en sorts lycka kommer tillbaka bland pappershögarna som jag måste elda upp, på något sätt. Men, en lycka, ändå. // Jag renskriver skisserna, redigerar och försöker hitta något lättsamt viktigt. Dom korta texterna, Söndagar, människorna som givetvis inte kan berättas, ens en gnutta, men kanske något. Och det är alltid så det är, historierna får ni skriva själva. // Jag är bara bollkalle. // (Kálvin János i Budapest AKA Jean Cauvin, reformatorn som visste hur en sträng stängd söndagsslipsten skulle dras.)

Dom dagarna när man fortfarande var ett barn. Men, dom dagarna kom vuxna känslor, som man inte kunde greppa, eller förstå. // Harry Bernstein. Märta Tikkanen. Läser jag dessa dagar. Som så ofta tittar jag i något av Per Hagman eller Lukas Moodysson ibland. Som vanligt finns Paul Auster i bakhuvudet, alla hans böcker som jag inte läst, inte en enda. // Dessa dagar, nu blev det vinter igen. Nu var det en sådan kväll igen. Stjärnorna, ingen vind. Gummistövlarna. Dunrocken från 80-talet. // Jag är mitt i det nu. Medelålders. Jag har barn. Jag har föräldrar. Jag har syskon. Och några andra viktiga relationer. // Och jag går och går och det blir bara skönare och skönare och jag blir mer och mer säker på att någonstans, ska jag komma fram. // Men en sådan kväll igen. Malmborgs stänger tio och jag hann. Köpte ICA:s billiga deodorant till min simpåse. Jag är annars en Nivea-man, men Nivea är av glas, och jag är en sådan typ som tappar saker. Glas går sönder. // Ja, ibland är detta en blogg där jag gör reklam för intimprodukter, för att dryga ut hushållskassan. // Ibland tänker jag att jag är en sådan av glas, en sådan som går sönder, går i kras. // Ibland tänker jag på en fin sång av Ulf Lundell, från den fina skivan Evangeline. "Men du vet, en sprucken vas håller längst." En sådan fras som kan te sej alltför lätt och självklar, lite kvasifilosofiskt mumbojumbo sådär. Tänker du så så tänker du fel, eller för grunt. // Du vet vad vi brukar predika: Det enkla är det svåra. // Dom dagarna, det kunde vara i sjuan, på våren, att man cyklade i den våren, och upptäckte den så för första gången, den obeskrivliga sorgen och lyckan, storheten, när knopparna brast. Att inte ha ett enda ord att kalla det. // Jag är en sådan som man tappar, som man limmar ihop, och märker att nu blev han ju mycket mer användbar, när man inte behöver vara så försiktig hela tiden. // Åtminstone önskar jag det. // Åtminstone var det en sådan kväll, när snön är som is och gatorna som av saltat glas. Och man har sina gummistövlar, och dom där byxorna som man köpte begagnade för att det är det man har lärt sej tycka om, och dom är en del av mej och jag använder ogärna några andra, och mina kläder är kanske lite slitna, lite sargade, men jag trivs i dom. // Och musiken i mina hörlurar, men jag känner hur snön knarrar under stövlarna, en krispig kväll, stjärnorna som tindrar stilla. // Och man går vidare vidare. // Och ibland spelas en speciell sång och man kan tänka på en speciell händelse, eller en speciell människa, och man tar ett djupare andetag och då kommer den från Imperiets Synd: "dom flyger igen, dom flyger igen, och dina läppar skriver mitt namn, och dina händer smeker som napalm", och det är ett evigt krig, ett evigt krig, som vi måste göra så mjukt vi kan. // Och man går och går, svänger in på en extra omväg, och andas och andas. // Och dagarna. När man, i ett omedvetet ögonblick, var så vuxet allvarlig som man aldrig mer skulle bli, så ... full of it, sej själv.

Livs levande är den femte och sista delen av Lars Ardelius memoarer (de andra: Barnsben, Skjuta i höjden, Livtag, Bitvargen). Han dog den tjugotredje juli förra året, nästan 86 år gammal. // Livs levande är verkligen läsvärd. Med en klarsyn och karg sentimentalitet berättar Ardelius om att vara gammal, om att fortsätta jobba, alltså skriva och skulptera. Om att flytta. Ja, om att leva nyfiket. Han återkommer gång på gång till den självmördade pappan som i avskedsbrevet lät hälsa: "Det var inte bara Lars fel." Även vänners och en lillasysters tragiska död värker ont och sorgligt i författaren. // Mest återkommer dock Lars Ardelius till den avlidna älskade dottern Lena, med vilken han inte hade någon kontakt de sista åren. Det är smärta. // Vad som då och då stör är Ardelius hänfördhet över sej själv, hans beundran av det egna unga (och även det äldre) jaget. Självklar öppenhet för musik och homosexualitet blir i Ardelius ögon fanstastiskt och berömvärt. Det är "crazy" och "galet" (de hade ett jazzband fast de knappt kunde spela, en förening för hypokondriker, de samlade på konstiga ord, hans styvson spelar funkig blues!) och hans upptåg och erfarenheter på livets stig känns inte alls tråkiga, men kanske trots allt ganska ... normala för någon som levt ett långt rikt liv. Jag recenserar inte händelserna, jag recenserar en bok som litteratur. // Det är också något störande över Lars Ardelius då och då återkommande bitterhet över uteblivna kritikersucéer: "... min besvikelse över mottagandet av Mått och steg. Min avsikt var att skriva en konsekvent meningslös historia, vilket tyvärr inte klart tycktes framgå. Jag avfärdades över lag som talanglös ..." // Men men, småsaker, jag har läst alla delar av memoarsviten och det är fascinerande läsning, god läsning. // Jag känner igen mej mycket i Lars Ardelius, kanske är det därför. Hans rädsla, hans ovilja att dö, allt han hade kvar, och någonstans någonstans, en försoning, långt inne. // Lars Ardelius verkade vara en trevlig och nyfiken man, lagom påfrestande. Jag känner alltså igen mej. Det gläder mej att han fick leva länge, för som en vän skrev till honom efter en stroke: "Som jag hoppas du vet passar du ovanligt dåligt att vara död." (foto: Ulla Montan)

Eftersom det är kallt i Budapest och Elsa inte vill bada, kommer jag att ha tid över. Fisken nappar inte längre. Och maten här är så fet och dessutom finns gratis fyllda karameller på hotellet, och ett skönt badkar, såar av tid. Och man tröttnar ju efter ett slag på sydamerikanska indianer och deras musicerande, been there done that, så att säga. I gångtunneln vid Innerstadens församlingskyrka står en man i sliten rock, mustascher och keps, spelar dåligt på en ostämd fiol. Och vid Vörösmartyrtorget kan man stå ett slag och titta på en man som spelar på vattenfyllda glas, i vinden som snurrar, gå ner till världens minsta och äldsta tunnelbana, se sej omkring, det går fort, gå vilse på det enorma konditoriet, och dricka trög chokladsås som mättar och mättar. // i alla fall, för första gången i mitt liv bloggar jag på annan plats. vakna.blogspot.com. Den Blinde Argus blogg. Jag börjar med en reviderad vers som publicerats här i annorlunda version. En annan historia, är den om hur jag läste och blev publicerad i Den Blinde Argus på nittiotalet, var med på uppläsning på Mosebacke. Den kanske jag berättar, här eller där, eller båda. Vi får se hur det blir.

Saluhallen. Paprikapulver. Torkad vitlök och pepparfrukter. Korvar. Marmeladsocker i glada fabricerade färger, skiner som neon. Paprikapulver. Och broarna, och det snurrar i strömmarna, och mitt ute på Frihetsbron biter vinden kall. Symboler. Statyer. Paprikapulver flyger i vinden, svider i ögonen, kinden. Och extraelementet värmer i natten. Och det smäller på gatan i natten. Och en palm i människohöjd ter sej liten i rummet. Och nu är det morgon, förmiddag, apelsiner, solen bländar. "Det dånar", sa Elsa på bron, spårvagnen dundrade förbi. "Donau", sa jag, svindlar kallt.

Ner för landning. Budapest. Ett lätt lager snö. Taxibilen. Elsa och jag. På tisdag fyller hon tio. Snön försvinner, gråheten vinner. Och det något bruna. Och flygvärdinnan pratade halvknagglig engelska med tyst hes röst, lät ointresserad. Färgerna. Wizz Air försöker pigga upp det gråa. Eller ... jag vet inte, kanske bara extrapris. Det är något smaklöst vulgärt som häller sin klibbiga smet över prakten. Hotellet. En sliten trappuppgång, en fjärran tiders forna glans. Kameror. Som en vanlig pampig trapp. Rummet. Gedigna trämöbler, från förr. Takhöjd, från förr. Jag kom att tänka på den (kanske skenbart) dryge ungerske författaren, fotbollsspelaren, gnällspiken, underbarnet. Vilken fullständigt annorlunda kultur han kommer ifrån. All denna gårdagens glans, förgråad brun.

Jag har inget foto på Èmile Zolas gravsten. Men han hade blivit lite sliten med åren, Zola. Jag vet inte om han var en modig man. // Det var som tidig vår eller vacker höst på kyrkogården, hög luft kändes klar, kändes god. // Det fanns dagar när jag inte vågade närma mej en tidning i rädsla för dödsannonserna. Det fanns tider när jag slök dom girigt, det gick månader när jag inte vågade tänka ordet kyrkogård, inte kunde se en film som var gjord på sextiotalet, trettiotalet, allt var då då då, dött dött dött. Inte läsa en gammal bok, höra en gammal skiva, så allt var tomt och tyst. // Det är som en trevlig, ganska loj, stad, Montmartres kyrkogård. Någon har ställt en vit gran på en sten, foton, några döda bor i tempel eller större villor, andra har ett enkelt träkors på den låga platta stenen. // Jag står och tänker. Undrar var dom har sin pub? Undrar om såväl adel som slödder får komma in, och om adeln är slödder. Så skönt kan det vara att inte vara rädd, att våga tänka skojigt om döden. Det fanns dagar ... // Katterna verkar trivas på kyrkogården, mössen i dom fallna löven, och då tänker jag, dö, multna, väx upp. Ska nya röster sjunga. Det kan ge en viss lindring. // Jag anklagar, skrev Èmile Zola. // Jag anklagar också, tyst idag. Men hela tiden, anklagar jag. // Drack kaffe, på baren nära kyrkogården fanns en hissanordning i tung svart metall. "Det är dom döda som arbetar i en gruva under oss", sa jag, "i en skärseld, så hissar dom upp dagens skörd, från dom levande dödas underjord." Så tråkigt men lättsamt hade jag inte kunnat skoja för något år sen.

Paris. Jag kan givetvis gå i Hemingways fotspår. Hans vida byxor fladdrar. Jag stannar vid Shakespeare & Co och det är så enkelt, vandra på Voltaires gata, förbi Notre Dame där Victor Hugo väl slet sina skosulor. Men jag står stilla, tittar på floden. Kraften. Ankorna som tror att dom simmar framåt, driver så fort bakåt. Jag tänker på griskroppen som flöt i floden i Bristol, dunkarna på Donau. Gå baklänges i någons fotspår. Jag provar mina egna, mot Luxembourgträdgården där vi såg på basket, kanske Quartier Latin, där vi åt den fantastiska gyrosen för tjugo år sen, när jag fick så ont i magen, upp och ner i mina egna fotspår, sju våningar till vindsrummet där Rickard bodde, fram och tillbaka i mina egna fotspår till ståtoaleten. Men går vilse. Men floden. Jag stannar vid fotot på Tino Rossi, den skönsjungande skådespelaren från Korsika, och jag tänker: gå i partisanernas fotspår, gå i arbetarnas fotspår, dom som byggde Eiffeltornet, med mina, förvisso trötta, men, förvisso bortskämda flanörfötter, pajas. Hamnar på Montmartres kyrkogård, i dom döda sörjandes fotspår. Hur många gånger gick modern till graven där sonen, som dog vid nitton års ålder, låg. Där hon också ligger nu. Trettio år. Det blir många tunga steg.

Måsarna är galna. Inte vilda inte crazy, avslappnat galna, betar dom. Och ollonborrar, ollonborrar på galej på annandagen. Och cykeln och fortfarande smaken av jordgubbarna, jordgubbarna, så dopade att dom aldrig blir gamla, bara hårda. Så längtade jag, så tog jag mej ut i den gråa mörka kvällen, musiken, vissa kvällar lyssnar jag bara på Pulp, Help the aged, A little soul och några till, och hela Different Class. Flärdfull socialrealism, melodiös, allvar med glimten i ögat. "Jag har svårt att ta det som inte är roligt på allvar", sa hon, och jag nickade, för att det gladde mej. Men nu cyklar jag ensam i mörkret och jag har svårt att ta det som inte är ljust för mörker. Och tvärtom. Och nu verkar det bara vara mannen med den lilla husvagnen och den gamla vita Volvon, som bor på campingen, nästan osynlig, men jag nickar till honom ändå, under teveantennen, det är han som teves julvärd finns för, kan jag tänka, det känns skönt, jag har svårt att ta det som inte är tillsammans för ensamt, och, och ... där faller min priviligerade värld samman, all ensam ensamhet som inte är självvald, all kall kyla som inte är varm.

kärleksdikt: lyckan vrider runt och vänder / öppna himlen öppna händer / stängda länder trånga dagar / hoppar surt i trånga hagar / under himlen våta stränder / under drömmen ledsna länder / ledsna flickor stängd butik / under radarn under solen / in i magen under kjolen / spring min räddning spring min vän / inga pengar du är rik / livet är en våt butik / spring min lilla lilla vän / hinna orka hinna torka / allt är lögn för längesen / du tog du fick mitt i ett moln / dina ögon av ett troll / följde dina händer färden / genom länder genom världen / tack för handen sista natten / hör du hör du nya skratten / under glömskan lyser skatten / och jag hör ju sången ron / under kylan under bron / rädd att strypas utav tarmar / kastar mej i dina armar / fånga fånga fånga snälla / sista dunsen stannar kvar / jag är naken jag är bar / håll mej håll mej håll mej snälla / håll mej bara inga råd / bara sänk dej ge mej nåd

sju år. inte berättat allt. ljugit ibland. låtit bli att berätta ofta. en topp ett isberg. kommentarer ibland. att fortsätta historierna. vända på andra stenar. hitta nytt. skratta tänka inspireras underhållas. frivilligt och gratis att besöka. öppenhet. trist när (anonyma anonyma ilskna) kommenterar. lika värde. solidaritet. rasism som finns i samhället. människor jag inte känner. förenklar mej och andra människor. sätter mej i en cementerad grupp. orkar inte vill inte. dissekera och förminska enkelspåriga floskler. behöver inte försvara ärlig tro. sår i öron ögon. pallar inte skitsnack. VI föraktar DOM vanligt folk bla bla bla. finns inget vi. finns inget dom. finns inget vanligt folk. finns inga pk-kulturmarxister-landsförrädare. finnes: sverige. ett påhittat inbördeskrig mellan påhittade människor med påhittade åsikter. gravt förenklade. finnes: sd-strategier. finnes: skapandet av ett hat. finnes: ett påhittat förminskade av det ickeexisterande vanliga folkets fortfarande fria rättigheter. blir såhär nu: visa leg om du vill komma in och snacka.

Det är inget fel på julen, i lagom doser. Jag lyssnar på George Jackson och skriver roman. Jag lyssnar på Love Antell. Ibland tar jag mej in på youtube, och efter Mörbyligan och Röda bönor hälsar jag nu på hos Stefan Rudén (det ska vara tyskt u, i dessa gammeltyska tider), Sofia dansar GoGo. Det är en vakendröm jag drömmer, det bruna teverummet med fönster mot havet. mamma och pappas skivspelare och skivor, Fred Åkerström, Lill Lindfors, The Platters, Simon and Garfunkel, någon singel med Beatles, Sven-Bertil Taube. Och så denna Stefan Rudén, han sjöng en svensk översättning av John Denvers Annie´s Song. Stefan Rudén, som hade suttit i fängelse. När jag satt i fängelse var jag yngst och sågs som en mes som pluggade filosofi och var kär i min flickvän. Tills alla, på ett AA-möte, skulle berätta hur hög promillehalt man hade åkt dit på, och jag vann, och jag fick vara med och spela poker, steg i graderna, och det var ett mjukt fängelse i början av 90-talet, och det kändes, ännu tidigare, som ett mjukt 70-tal. Det ärtkäcka finns kanske kvar idag, men för mej i töcken. Eller ... det är kanske bara min filtrerade barndom, när sådana polisonger, mustascher, uppknäppta skjortor, såg vänliga ut. Att ... jag ser en elakhet, en självupptagenhet, bakom fasaden, idag. Eller ... kanske för att jag inte är ett barn längre, att jag vet att alldeles många tänker alldeles egenkära tankar. Och jag, förklädd som vuxen. Och jag, i mina naiva strävanden, att jag inte kan smälta, att jag inte kan förstå, att det alldeles många som helhjärtat tror, att prat om ärligt känd önskan om solidaritet, bara är ... prat, på låtsas, för att framhäva sej själv. Och det är fredag, och det pysslas vid grytorna, julskinka, det är min melodi, grisen skållas och flås, och senap senap och en tredje sorts senap, och ägg, och visst var skolavslutningen i kyrkan, och barnen sjöng om julklappar och läste julevangeliet, blåste i blockflöjtar och det var nog fint, om man hade fått vila i kyrkans stillhet, jag tycker mycket om kyrkor och brottas med en viss tro, så det var nog fint, om man hade hört något, om inte föräldrarna, mormödrarna och farfäderna, hade trängts så mycket, inte hade visat sina nya kameror och pratat så högt i munnen på varandra hela tiden. Två gånger var det tyst, när barnen pausade i bänkarna och dom vuxna skulle sjunga, men inte sjöng, med i psalmerna. Men vi var i kyrkan, och det var som vilket köptempel som helst, och jag säger som i På spåret: Vart är vi på väg?

Det är tio år sen. Vi bodde på Södra förstadsgatan. Elsa föddes i januari. Jag åkte till Köpenhamn, december, var en annan, läste igenom det tjocka manuset. Nästa dag åkte jag tillbaka till Köpenhamn, läste vidare, var en annan, en fascinerad läsare: "Har jag skrivit detta, så mörkt, så ljust, så du öppnar dörrar, Jonte, inspirerar, säger sanningar." Mindre pretentiös än så vill jag inte vara i min ansats. // Sen var det klart. Sen skickade jag iväg Och fortsätta vidare bort i januari. Det skulle bli min fjärde bok. Det var en kursändring, en vändpunkt, ett nytt sorts liv, men samma, givetvis samma också. Ett rikare sätt att skriva, ett bättre, ett snyggare med innehåll. // December. Imorgon åker jag till Köpenhamn. I januari fyller Elsa tio år. I januari skickar jag manuset till På väg till Charlotta Anderson. Det är en vändpunkt. Ut i ljuset igen. Vilka ord och meningar jag får ur mej, att vakna till ständigt en ny dag, tråkigt ibland, men ett ljus som flyger i luften, en möjlighet. // Gräva mej bort från träsken igen. Medan jag gör det lyssnar jag på Röda bönor. // Gräva mej bort från infantiliteten igen, lita på att evolutionen gör jobbet. (omslag: Tomas Ekström)

När jag var barn i mitten av 70-talet hände det en gång att jag gick på toaletten med orden: "Jag ska strypa en neger." Det var längesen, okunnigt och aningslöst, barnsligt. Jag har blivit klokare med åren, jag säger inte, tänker inte så längre, och mitt liv har inte blivit mindre fritt. Alla människor som tycker att dom får sina traditioner förstörda för att man låter bli att förlöjliga och håna människor med ett traumatiskt och orättvist, plågsamt förflutet i släktled efter släktled, bör lägga sin kraft åt att analysera sej själva, och dom torftiga liv som kräver dylika torftiga traditioner. Och kom inte med snack om censur och politisk korrekthet. Det handlar inte om det, och det vet du, någonstans handlar det endast om din bitterhet, elakhet eller dumhet, eller alla dom sakerna.

årets ... svenska: ulla sjöblom / utländska: lou reed / konsert: toni holgersson (victoria) / otippade: dire straits / saknade: the fine arts showcase / stad: sitges (spanien) / viktigaste: oktober i fattigsverige (susanna alakoski) / skånska deckare (enligt bengt eriksson i kvällsposten): mord

proffsdikt: tiger tiger var är du / halkar du i brunnen nu / faller du i kylan nu / solen skuggas sur och gul / gråa dagar fram till jul / du är trött och trist och ful / tiger tiger tiger du

Musik. Så stor del av mitt liv. Det är några låtar som dundrat in i mej. Sexnolltvå är en. Barn av vår tid en annan. Men jag var vuxen nu, jag förstod att detta var något helt annat, helt utanför allt, och så klassiskt enkelt, så genialt. Jag pratar givetvis om sommaren -96 och vi var inte ihop längre, var nog kära på varsitt håll. Men vi målade det där huset i nordvästra Skåne, det var sommar och ett nytt band, The Soundtrack of Our Lives, det var P3 hela dagarna och jag minns det på en stege, som om och om igen, ljusbrunt skinn, att jag längtade, en gång till, igen igen igen. Nermålade i gamla kläder, och musik som en väg någon helt annanstans. Och havet var saltare och sved härligt i skinnet. Och någon kväll blandade vi groggar, och glömde kanske verkligheten. Instant Repeater 99, åh, tar mej alltid tillbaka och framåt.

Jag vet inte vilket virke jag är gjord av. Jag vet inte hur jag hade klarat mej utan ... Jag läser Oktober i Fattigsverige. Jag är av mjukt virke. Jag stannar i läsningen på nästan varje sida. Det är fysiskt. Psykosomatiskt. Jag får tårar i ögonen. Ledsen, arg. Det är fysiskt, jag får svårt att andas. Susanna Alakoski är gjord av hårdaste virke. Jag är förbannad. Sverige är det falskaste landet. Vi som var något på spåren, vi som var på väg, vi som försökte lära ett folk stava till solidaritet ... spolade ner allt i toaletten, lovade, lite, bara lite, mjukare papper ... "Okej, det tar vi, då skiter vi i alla andra." ... "Och snart kommer en tjänare att torka dej i häcken, du slipper." ... "Okej okej, men kom inte för nära, ingen får komma för nära, jag kan inte se sorg och hjälplöshet och svaga som faller okontrollerat, jag har fortfarande känslor, rester av solidaritet och rättrådighet." ... "Dom skiter du snart bort, det torkar vi bort, det spolar vi ner". Det enda jag vet: Det är högst tveksamt om jag, svag, hade levt idag, fel virke, om jag inte hade haft turen att födas in i välfärd. Och det gäller antagligen även dej och dej och dej och dej.

Jag segar ihop. Jag vet precis vad jag ska göra, men jag låter bli, segar ihop. Det stör mej. Och jag skyller allt på snö och minusgrader. Det är likadant varje år. Jag blir förlamad. Några dagars barnsligt hoppande och skuttande. Sen saknar jag mina cykelvägar snöfria, jag saknar det gråa som har fått mej att stanna i Skåne alla dessa år. Hade jag velat ha snö, hade jag flyttat till Norrland, eller en alptopp. Det enda snö gör i slutändan: Ofria människor innanför trängre gränser.

UTAN TITEL - Elskåp på malmöitiska (EklundhPaglert). Det är Jesper Blomqvists bok, hans foton. Men om du tittar noga ser du mitt namn längst ner. Jag har skrivit tre texter, fritt efter Jespers bilder. Boken finns ute nu, att beställa via dom vanliga kanalerna.

I förra veckan, när snön kom och jag tycker om gummistövlar, dubbla strumpor, fryser inte så mycket, musik, promenader, det är en värld att flyga fram och tillbaka i. Jag tycker om att se ut som en ruinerad godsägare som ännu stolt spankulerar omkring på ägorna som, någonstans, havet, fiskebåtarna, silosarna, minnena från färjorna, är mina. // Den femte december var det ett år sen jag hamnade på sjukhuset för att stanna en månad. Det hade kunnat bli min sista resa. // Det var en inbäddad tid, i bomull av mediciner, dom första kanske tio dagarna. Inga ben kunde bära mej. Magen, överkroppen svullnade, benen bar mej inte, det var märkliga drömmars tid, det var paranoida nätter och besök. // Jag kunde inte läsa. Men hjärnan återhämtade sej, nåja. Levern återhämtade sej, men är bräcklig. Benen återhämtade sej, stabbiga, jag och rollatorn stapplade med svullna steg på avdelningen, hämtade ett glas saft till, inte dricka för mycket, en liter om dagen. // Nu har jag inte druckit alkohol på något mer än ett år. Nu tänker jag annorlunda. Det är så: Man får lära sej från början igen. Livet. // Det är konstigt med livet. Så stort. Så litet. Som han sa: "Den är inte lång, men den är smal." // Nu kanske pengarna tar slut igen. Nu kanske inte planerna jag hade går i lås. Inte plan A och inte plan B, knappast heller plan C. Det finns en dröm om tur, skicklighet och plan D. // Det har varit ett mycket konstigt år. Så kort. Så långt. // Nu kommer Mord i en ny upplaga. Kul. Men lite trist också, jag ville ha den boken bakom mej. Om ni beställer på litenupplaga.se, ska den levereras innan jul. Do it for me, baby. // Ibland tänker jag: Den lille pojken, visste han redan, var det därför han antingen skojade eller var ensam, skapade dom världarna han skulle komma att behöva sen.

Mitten av 90-talet. Jag bodde på Brobygatan i Svinaryssland. Jag skrev noveller som hörde ihop, som till slut blev min första bok, kortromanen Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Någon gång, i den lilla lägenheten, var jag lycklig, ibland kär, ofta vemodig, ledsen. Någon gång, vid det lilla skrivbordet, lyssnade jag på Mikael Wiehes fina sång Förändringen. Och på ett band med Supremes samlade singlar, vemodig, ledsen. // Niclas och jag brukade sitta på gamla Retro. Barstolarna mot fönstret ut mot Legolas på andra sidan, var cykelsadlar. Men vi satt vid något av borden med rödvitrutiga dukar. Vi läste inte alltid samma sorts böcker, lyssnade inte alltid på samma sorts musik. Vi var inte särskilt lika som människor. Men vi var klasskamrater på skrivarlinjen i Skurup, i två år, och vi var båda målmedvetna, vill jag tro. Niclas har gett ut några diktsamlingar, och han har översatt en massa böcker från engelska, amerikanska. // Niclas Nilsson har översatt En sista riktig kyss av James Crumley, den kom för sådär fem sex år sedan i Modernistas serie Pulp. Det är en mycket bra bok. Niclas Nilsson har också översatt Jesus Son av Denis Johnson, det är noveller som hör ihop, kanske man kan säga. Berättaren heter Fuckhead (har jag för mej). Boken har blivit film som jag inte sett. // Ibland önskar jag att någon skulle göra en fin, hård film av Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, romannovellerna.

Jag börjar simma, en skolklass gör inget fel, men skränar ändå. // Jag börjar simma, hur ska jag palla åtminstone 1000 meter. // Lite ont i hårda fötter. Men jag går, och jag går och går, under den svarta solen, vandrar jag. // SH, var ett allvarligt band under mina tonår. Dom skulle spela på KB och jag var långt från 18 år. Men kom in. Men så var det Dr. Feelgood för hela slanten, spelade oerhört högt. KB vid Erikslust, Malmborgs nu, där jag köper jordgubbar ibland. // Och ibland stannar man, tänker, vem var du, Erik? Vad gjorde du med all din lust? Vilka kanaler fick den flyta eller drunkna i? // Men, det är detta med kanske endorfiner, möjligheter, välbehag, lugn, som kommer när jag simmat tio minuter, när jag cyklat eller promenerat en viss sträcka/tid. // Det är att komma in i andra andningen. // Det är att känna regnet som faller, snön som spikar, vinden som knivar. Som ett instrument bland flera, som skaver först, men lägger till sin egen speciella ton, bildar en helhet, som gör en strålande sång till slut, lätt att gå i takt till, cykla lite fortare.

Och jag läser Madicken för Elsa och någonstans vill jag bara skrika, eller slå ihop boken, det är en fasansfullt fin bok, och fasansfullt otidsenlig, och fasansfullt äcklig när man överseende klappar tjänsteflickan och samhällets sämre bemedlade småsött på axeln, i tron att man är god i sitt överflöd. Madickens pappa är ju rättrådig liberal, gubevars. // Då vill jag spela Ulla Sjöblom för Elsa, Förr i tiden, Sonja Åkessons dräpande drapa, så stilfullt mördande vass. // Jag skulle vilja berätta om min kärlek till Ulla Sjöblom. Hon har varit död i mer än tjugo år. i slutet av 80-talet spelade hon in tonsatta dikter av Sonja Åkesson. Så spotskt kaxigt och sårbart. Så oändligt mycket större, än i princip allt. Och på femtiotalet sjöng hon in Lars Forssells texter till franska visor. Och däremellan, gjorde hon massor, teater, film, läste Lennart Hellsing högt, till exempel, med Lena Nyman. Ulla Sjöblom och Lena Nyman, slipstenar dras inte så längre.

När jag tittar på Elsa i pulkabacken. När hon är inne på sitt tredje set kläder, och klockan är bara tolv. Och hon ska vara ute i tre timmar till. Och hon är ändå ett ganska gammalt barn, snart tio, förpubertal, går hem från skolan själv, vill göra saker utan vuxna, skapa sina egna hemlighetr. Men snö men snö men snö. Men: "Pappa, kommer du inte ut snart!"// Jag vill att vintern ska försvinna. Men jag blir en liten pojke, i vuxen kropp, i termobyxor från dom göteborgska hamnarbetarna, som trycker uppåt i skrevet, en ständigt hotande kastration, men backen, men den runda pulkan, tefatet, som går mycket snabbare. Att vara ett av barnen i den lilla proppfulla backen med skavd brun snö. // Som snövintrarna när jag var åtta nio tio. Som att vakna i rummet med fönster mot havet, smälla upp gardinen med elefanter på, och utanför, vitt, havet vitt, och vi frös inte då, i minnet var barndomen varm, vi skottade en rink, och längre ut var isen blank och tunnare och en puck kunde glida glida glida och det var långgrunt, men det glömde vi, det var mörka kalla djup, men inte farligt, spännande. Och vi skulle skjuta lågt och jag var yngst och fick en puck i ansiktet, det gjorde ont i barndomens vintar också, men jag minns dom som goda. Korta plötsliga lyckliga snapshots från en annars glömd grådaskig vinter. Fri hockey, fria barn, fria föräldrar med tillit. // I hockeylaget var allt annorlunda, tråkigare, föräldrar som skulle lägga sej i och bestämma.

Varje gång det blir vinter. Snökaos. Varje gång en bil får sladd, tänker jag på min farmor, när vi stilla stilla gled in i komunalarnas buss. Min bror och jag skulle åka skidor i det som vår kusin kallade Asmundtorpsalperna, Rönneberga backar. En traktor var lift, drog runt en lina som skavde våra vantar. Vår kusin är ändå halvschweizare, han visste saker om Alperna, som vi bara kunde ana. Farmor var från Säby, vill jag minnas.

Ljusen rena i mörkret, himlen, gnistrar. Tomtarna, slädbjällrorna som blänker, snurrar i huvudet, lyktorna i livet, bussarna sladdar. Inte skånsk vinter, den är så mycket gråare. Nu. Nu, vinter i ljus, så mycket kortare än sommaren, två sådana nätter, tre eller fyra, kanske sju, i livet. Hela vanliga livet snurrar runt därnere eller mittemellan, virvlar upp och bussarna blir varma varelser och den kalla luften blir renheten, som lyckan också kan vara, längre och kortare, skör, alltid skör. "Det är därför du berusar dej, för att förhöja stämningen." Det är kanske så jag berusar mej, rent, bygger det stort och vackert, för att det är så, för att stämningen stämningen ... ren, hög och klar. Det är kanske alla tårarna, då, innan, du sått och vattnat med rena ärliga tårar, som får dina ögon att ... tåras, på ett gladare sätt ... bara korta stunder ... bara få gyllene ögonblick ... få lyckan skjuten in i dej renaste klar.

Om Mord

"Författaren Jonas Bergh har skrivit något så svårfunnet som en välskriven och stilistiskt elegant deckare. Att han är en god författare har han visat tidigare i romaner som Till Killor with love och En sång för Sonny och Karola. Här debuterar han som deckarförfattare i en riktigt jonas-berghsk anda – genren och titeln till trots, är inte huvudtemat mord och våld – det finns förvisso med, men här är det miljöerna, oftast är det havet som är i blickpunkten, Malmö, krogar och musik är ett annat tema. Det är nästan så man glömmer att det är en deckare och man fröjdas över prosan som låter läsningen bli till en ren njutning. Boken vänder sig till alla som tröttnat på klichétyngda gottköpsdeckare och som vill få en liten dos av mord samtidigt med läsupplevelsen." Katrine Hamori, Btj.
Och här är en annan recension.

Om Sju månader: "Författaren Jonas Bergh är född 1969 och bosatt i Malmö. Huvudkaraktären i denna kortroman är Jonte Sten som vi tidigare mött i två romaner, Och fortsätta vidare bort (2004) och Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (2007). Nu är han en frånskild pappa i uselt skick. Gulsoten tar nästan knäcken på honom, han skriver från sjuksängen. Det är en ur alla aspekter smärtsam läsning som Jonas Bergh samlat här i en liten, vacker volym. I korta dagboksanteckningar följer vi Jontes tankar om det kroppsliga förfallet och själens obotliga ensamhet. Det är en stillsamt smärtsam och skön läsning befolkad av människor från förr, från Malmö och Köpenhamn. Från krogar till sjuksäng - texter som berör med sin vilja att blotta sig och som får mig att vilja ta Jonte i famnen och viska: 'Det blir nog bra, ska du se.'" Katrine Hamori, Btj. Beställ hos AdLibris, Bokia, litenupplaga.com, eller av mej här. Det finns inte många ex kvar.

Medan jag lyssnar på Kill your sons med Lou Reed ska jag skriva om böcker som du borde läsa. Allting måste på något litet litet sätt nästan höra ihop. Det försöker jag förklara för min kurator, som om hon inte vet det redan. Men i min värld är det min unika värld. Och det är därför Rolf Almström är så bra. Hans allmängiltiga alldeles egna värld. Jag läste hans tre 90-talsböcker Sånt man säger, Vanans makt och Mucka när det begav sej. Jag minns att han inspirerade mej, vidgade mina vyer med sina på något sätt öppna klaustrofobiska, underhållande, svarta, lysande (nu sjunger Lou Vicious, allt hänger ihop), trappuppgångarna, lukten av piss och rök och alkohol. Rolf Almström, du bara försvann från min värld. Nu är du tillbaka. Vilken fröjd! Att få besöka dej igen, dina gamla verk som nya, som att komma tillbaka till den där lilla fiskestaden vid Atlanten, känna samma sköna doft av grillad fisk och olivolja, men nya tonfiskar, men tonfiskar. // Och jag låg i badet och läste, tänkte, vad gör du nuförtiden, Rolf. Det visar sej att det kom en roman 2009, Svart arbete, på Bokförlaget Mormor. Crister Enander berömmer den i TidningenKulturen. Den boken ska jag ha tag i, Rolf, det lovar jag. (I´ll be yout mirror, Lou solo, skitbra, på riktigt, Lou Reed sjunger på riktigt, pratsjunger, men på riktigt, av nödvändighet, av ett tvång). Rolf Almström är på riktigt. Jag skulle säga andra saker, men inget lika viktigt. Och efter världens vackraste sång (Coney Island baby) kommer världens sorgligaste sång (The Kids).

Jag måste lyssna på The Kids en gång till. Det gör så ont när barnen gråter. Att bara känna, inte förstå, bara känna smärtan, innanför, utanpå, nålar eld kyla, bara smärta, fysisk psykisk, bara smärta och total hjälplöshet och ångest.

Perfect Day. Claes Andersson. Hans roman Ottos liv börjar: "Hur känns det att bli skjuten i huvudet?" Apropå allt det andra. Claes Andersson. Sjuttiofem vårar. Ottos liv kom förra året och blir den första bok jag läser av Claes Andersson, som jag bara har hört och läst gott om under flera år. Men aldrig tagit mej dit, och då är jag ändå mycket förtjust i finlandssvensk litteratur. Claes Andersson har varit politiker, finsk kulturminister, tillhör Vänsterförbundet. Det är en säregen lätt tyngd. "... som en säck med stenar kedjad kring hjärtat."

Läste Hans Gunnarssons Försmådd. Bra, som vanligt. Inte jättebra, men bra, som vanligt. Februari, är den bok av Hans Gunnarsson som har gjort starkast intryck på mej. Tåget från Cádiz till Lissabon, sen Burgos. Hans Gunnarsson som påminde om Sverige. Fredrik Ekelunds Nina och sundet som påminde om Malmö, som vi just den månaden av tågresor och halvskitiga hotellbesök, inte var så förtjusta i. Jag tror att det var för att vi hade tyckt så mycket om Jag vill ha hela världen. Kanske för att det var påsk, katolsk påsk, och magsjuka, i Burgos, processioner, hattar, sakral musik och stängda barer och caféer. Bara tysta människor med allvarliga miner. Jag vet inte. Och Lloyd Cole och Iggy Pop. Varför då? Jo, för att Fredrik Ekelund och Hans Gunnarsson hade varit självskrivna om man startat ett svenskt författarlandslag i golf. Ja, och att Lloyd Cole och Iggy Pop är pop- och rockvärldens mest kända golfspelare, tillsammans med Alice Cooper, får man anta.

Så. Under höstens konserter sticker ynglingen Toni Holgersson 47 ut som något oerfaren. Kris Kristofferson 75+ såg oförskämt fräsch ut och Dan Hylander 58(?) är ju ... Dan Hylander. Sen ser jag ju ganska dåligt på långt håll ... Min pappa, snart inne på den 73e våren riktade sitt skarpa ljus mot mej, fixade min skruttiga tand. Det är med stolthet jag ser honom jobba, respekt och stolthet ... Och jag är 43 och känner mej ibland tråkig, men jag känner mej inte gammal, nog knakar det i lederna ibland när jag suttit för länge i fel ställning. Idag har jag utan problem fått cykla hel och ren i mer än två timmar, ätit jordgubbar i november. Alltså ... kan man få banka i snapsglaset och be om tacksamhet i detta rika rike i denna oförskämda västvärld i denna tid när dom välbeställda aldrig varit så många och så ... välbestäldda, materiellt, pekuniärt, kan vi investera i det själsliga, humana, ett kopparmynt eller två, kan vi ta och skära av en bit överflödsfett då och då, någon gång, en gnutta eller två, en munsbit eller två. Kan vi bocka och titta neråt och tacka trälarna för vår välfärd, skrapa ner en brödsmula eller två, lite härsket ister, vår botten är skyhögt över dom flesta människors absoluta topp. Kan vi inte böja oss lite, bara lite lite, låta det knaka, och tacka för det goda, så att vi kan befrämja det goda. Tycker jag, mitt i natten, spiknykter.

Jag vaknar i tid. Jag äter jordgubbar. Jag älskar jordgubbar. Och jag tror att det är måndag, och det finns vackra måndagar, måndagar som säger: Nu börjar vi om. Måndagar i november när hösten känns som vår. Och det kan vara en sorg. En känsla av: Bara idag, sen kommer mörkret tillbaka. Eller: Några månader till, sen vänder allt igen. Allt vänder och det ska bli tisdag och onsdag, och på onsdagen ska det vara blåsigt som vanligt, och ro och stillhet, är något för fjärran drömmar, och den biten på tanden, längst upp mot tandköttet, där du trodde att det hamnat ett flarn bocadillo, var ett svart hål, ett ruttet tomrum, och det ska vara måndag och fortfarande sol och du ska besöka doktorn som har tittat på dina senaste prover, och det är inte skön konst, inga sydfranska akvareller, och doktorn ska visa på ett diagram att allt, nästan allt, är bra är normalt, det är bara något om brocken på matstrupen, som gått från tre till ett och det är bra, men det är ett kvar, det är ett kvar, och doktorn ska säga: "Nä, riktigt så går det inte till, inte att man bara har en halv minut innan man har förblött, riktigt så fort går det inte." Och du ska än en gång förvånas över att du inte är rädd, du är inte oövervinnlig, inte på något sätt beredd att ge upp eller vara färdig. Men du är inte fylld av ångest, du är inte rädd, inte rädd så, som när du var räddast. Du har inte varit nere i det djupaste hålet och vänt. Men du har varit i ett djupt hål, och börjat kravla uppåt, märkt hur det kan skvalpa ganska lagom ljummet och behagligt i det som skulle vara den slutgiltiga brunnen att drunkna i. Men du har ett hål, ett svart tomt hål som börjar i tanden och tar sej flera varv runt i kroppen och huvudet och du vet att det är medicinerna, du vet att det som håller vissa saker vid liv, tar död på andra.

Jag skiljer på husbilar och husvagnar. Jag skiljer på campingplatser och ställen att campa på. Jag vill göra det klart och tydligt. Jag ser en färja och jag kan inte välja mellan räkmackan och den med rostbiff, tar båda. I mina drömmar. I min verklighet. När jag säger att jag skulle vilja ha ett körkort och en husbil, pratar jag om möjligheter att vara fri, flexibel, inga tågtider, flygtider, inga hotellrum att stanna i om jag inte vill. Nästa stad, nästa hav, nästa bad, bara dra. Och en dator, och kanske en kassettbandspelare för mina blandband. // Jag kan ha vissa betänkligheter när jag träffar människor som har, inte en, utan två, friserade kungspudlar. Men jag stötte på ett sådant par för några år sen, göteborgare, en man och en kvinna. Vi var på samma fest, kvinnan berättade entusiastiskt om pudlarna, och husbilen som stod parkerad på en garageuppfart, att jag måste komma på besök innan dom skulle vidare neråt kontinenten. Dagen därpå cyklade jag och Elsa dit, träffade pudlarna, som var riktigt trevliga hundar, verkade kloka som ... pudlar. Och satt i husbilen en bra stund, läste tjocka tyska husbilskataloger med kartor och tips. Det var en skön förmiddag.

Malaga. Det är alltid jobbigare att gå vilse i sexkvarteren. När man passerar dom tre prostituerade i gathörnet för tredje gången, märker att dom börjar titta lite mer noga. Vad trodde jag? Bahia Hotel i hamnkvarteren, det är ju som gjort för Deidre eller flickan i Havanna. // Tidigare pratade jag med mej själv: "Ska du verkligen svänga här? Det blir ju fel, det vet du ju, det blir det ju alltid, du hamnar vilse." Och det var en fin väg längs havet och lyftkranarna, men ... "Kanske det, det ordnar sej nog, jag vill i alla fall inte gå samma väg tillbaka." // 45 minuter bort blev två timmar hem. Två spontana svängar och jag är lost. Ser inte floden längre, ser inte havet. Andra hamnkvarter, men hamnkvarter, ruckel, rivna hus, tomma tomter med rå växtlighet, en soffa och ett trebent bord, stank av gammal fisk och urin, en hålig båt. En kåkstad, korrugerad plåt, tomma industritomter. Svarta blickar. En enarmad fiskare fjällar fiskar. // Men jag hittar järnvägsstationen och dricker rustik café con leche, hittar saluhallen, tre fiskarkvinnor står bakom disken och dricker små öl, Cruzcampo. Jag hittar en musikaffär och håller i en nylonsträngad mjuk gitarr, en kort kort stund. Bestämmer mej där och då: Jag gör som Sven-Bertil Taube, lär mej grunderna här, som Picasso. // Och till slut hittar jag ju floden, går över bron med alla hänglåsen, och sen är vi tillbaka där det började, sexkvarteren och mitt trevliga hotell. Malaga.

"Se upp, pappa, nu kommer ugglan och tar dej!" Vinden i öronen i nerförsbacken. "Va!" "Ho ho! Ho ho!" Så känner jag hennes händer som klor i ryggen, i tunneln, när vi svischar på cykeln. "Ho ho!", i kör. Anna, min lilla dotter. Vi fortsätter ner genom Hammars park, som är gammal, som Karslund i Landskrona, fria vilda parker som skogar. Förbi campingen, några ljus i några husbilar. "Tänk om det hade varit sommar,då hade vi kunnat bada." "Du sa ju att havet var borta." "Jag sa att vi skulle kolla så att havet inte var borta." "Där är det!" "Det var ju tur." Och måsarna, vad är det dom betar nu i november, i gräset, mask till fisket?

Sju år idag. Jag borde kanske ta mitt kors och gå. Eller som Leonard Cohen nästan sa: "I was 36, just a kid with a crazy dream."

Såhär: Egentligen orkar jag inte bry mej längre om det fruktansvärda partiet SD och deras korkade eller elaka sympatisörer. Jag gjorde det för sex år sen men då var det många som fluffade runt på rosa moln och blev uppriktigt förvånade när SD vann mer och mer mark och så småningom kom in i riksdagen. Herregud vad lite man vet om människor då. Såhär: Grisar dödar sina kultingar, sina syskon. Erik Almqvist har kaxat och klantat sej för länge nu. Därför vill Jimmie bli av med honom. Det är givetvis SD:s ledning som läckt ut filmen, som inte visar något vi inte redan visste. Jag högaktar Almqvists öppna dumhet, han kan verkligen inte fejka, han är ond rakt igenom, och helt oslug. Jimmie och Kent, däremot, dom är onda och farliga. Som Hitler. I det politiska spelet får Jimmie nu visa att han inte tolererar rasism och kickar Almqvist, Win-Win. För tro inte att detta lilla debacle minskar sympatierna för SD, tvärtom. 50% fördömer SD än mer, sådär 35% fortsätter vackla och skämmas och tänka i smyg: jo, men det har blivit många, och dom ... och dom borde ju ... (Fatta en sak, för det är vad det handlar om, det enda det handlar om: Ska du ta hand om din broder och syster, dina föräldrar, dina barn, dina barnbarn, din nästa, eller tycker du att det inte ankommer på dej?) några få hoppar av, men ganska många tycker att media har smutskastat SD, som är dom enda som vågar säga vad alla egentligen tycker. Glöm inte att Sverige svämmar över av lata klantskallar. Det blir ökning i röststatistiken för SD. Att SD är svin vet vi redan. Och Sverige är loppfyllt av andra svin som gillar att rulla i samma skit. Så var det med den saken. Det finns bara tre partier att rösta på om man vill ha raka rör: V, M och SD, dom andra är fegisar. Hur det ska gå med Ekeroth vet jag inte, honom vill nog Jimmie ha kvar, kanske tror han att det räcker att bli av med den strulige tonåringen Almqvist. Och vi vet ju: Grisar dödar sina kultingar, sina syskon. För att själva bli starkare. Såhär: Vi skördar det vi har sått. Skyll er själva, den här rutschbanan har inte stannat längst ner på länge än. Alla som inte öppet tar ställning mot rasism, håller lågan som brinner av skit levande.

Tågresorna i livet får livet att röra sej, förändras. Bergen, havet, branterna, dom tysta spanjorerna tittar nyfiket under lugg ändå, dom fulsnygga husen lutar neråt. Trädbråte, jordbråte, taggtrådsstängsel, torra frodiga kullar upp och ner, kratrar, väntar på bättre tider, väntar på att bebyggas och bli viktiga i någons längtande hjärta. På väg till Malaga. På väg till chokladinbakade croissanter och kiwifrukter.

Malaga. En härlig stad. Frodigheten. Dofterna. Mellan kajplatserna för kryssningsfartygen och den gamla borgen, har dom hemlösa bäddat med sina kartonger under den futuristiska utescenens tak. Dom hemlösa, är dåtiden, nutiden, och, framför allt: framtiden. Det är en viktig utbildning att gå i dessa tider: hemlöshetslinjen kompletterad med ett år på fattigdomslinjen, sen är du rustad för den verklighet ni röstat för. Det luktar hasch. Men ... jag andas lättare i Malaga. Det luktar inte lika mycket fish and chips. Det är att jag tycker om spanjorerna, det är att det kan bli lite för mycket av det engelska i Fuengirola, när det bara rör sej om fylla och fotboll. Så mycket ger jag dej, rätt, Daniel P.

Åt en sådär spanskt rosa hamburgare med mjukstekt lök och en helt annan sorts bröd. och riktiga grönröda skrovliga underbara tomater. Och nu en taberna, boken om Gösta Ekman och alla är så glada, alla är ute, dom gamla med käpparna, den milda herrparfymen och doften av rostade kastanjer rör sej överallt, alla är så glada att regnet försvann, och paren med barn, 43-åringarna med utflugna ungar, dom unga älskande, dom ännu yngre, pojkar som vill vara tuffa och flickor som vill vara stora, allt blir charmig störig sprallighet. Livet som ska röra sej som tåget, stanna ibland, backa ibland, inställt ibland. Äh, jag äter skinka och heta korvar i tomatsås. Äh, visst hade det varit skönt att bli lite lullig, men så ser inte mitt liv ut. Äh, en halvstolt solitär, strosar på andra sidan floden, kring stationen, kring nedgången till lokaltågen sitter ett gäng ungdomar, det luktar cannabis. Jag går till hotellet och tar ett bad, läser klart boken om den fascinerande Gösta Ekman, innan jag ska redigera roman.

Stannar och tittar på konst. Sandkonst är sann konst. Stannar och tittar på vågor. På kvällarna vaggar engelsmännen in på pubarna för att titta på fotboll. Spanjorerna står utanför i vinden, och tittar på fotboll. Så kan också en ekonomisk kris yttra sej. // Som svarta svanar som guppar i vågorna, väntar brädsurfarna på vågor. Så att säga kraftiga engelska pensionärer och yngre kraftiga engelsmän står och tittar, som att dom väntar på tåget vid en nerlagd station, som att: vadå, vi har ändå inget bättre för oss, och det är nog sant. Och vem är jag att klandra, som går fram och tillbaka som en gång självaste Tore Andersson i En vandring i solen, fast bland molnen och skurarna. // Rastlösheten har inte blivit mindre med åren. Jag kan göra vad jag vill. Kan jag göra vad jag vill? Nej. Men jag har lärt mej att november kan vara en vädermässig skitmånad vid Medelhavet. Men jag har lärt mej att poolen ska vara tempererad. Men jag har lärt mej att rastlösheten, regnet, molnen, blåsten, det mörka, dom skitiga köksalkoverna, det mörka, det kalla, lukten från fritöser, det mörka, kräver annat, rastlösheten. // Så jag bokade bara två nätter. Inatt blir den andra på ett nytt hotell, marginelt dyrare, men med spa, gratis första gången. Nu kom jag upp till rummet med fungerande internet, efter två timmar och 1400 meter i den trettiogradiga bassängen, ångbastun med fräsch mintluft, andas in, sug i dej fräschören. Och vanlig bastu. Och prima badmössa och badtofflor. Jag var ensam minst halva tiden. En mycket gammal tant simmade två längder, det tog sin tid. Ett något yngre äldre spanskt par delade bastubad med mej. Och ett kraftigt engelskt par kring 50 crawlade ett slag. Och massagestrålar, och ett litet vattenfall som jag simmade genom när jag vände. // Badmöjligheter. Det är en viktig beståndsdel för en lyckad arbetssemester. // Arbetssemester. Också en bild av en finanskris. Jag fick ett resestipendium tidigare i år, för det har jag kunnat göra två resor till Spanien under hösten. Vem skulle jag vara att klaga på vädret. // Ökenkängorna går loss på 16-18 euro. // Imorgon avslutar jag resan med två dagar i Malaga. Vädret ska fortsätta vara skit. Det är värdelöst men inget jag kan göra något åt, det är svårare för sandkonstnärerna som sover under bron där det brukar vara torrt. Men vattnet forsar ner från bergen och fyller flodbädden nu.

Just det, boktips: Stig Claessons En vandring i solen och Dagarna före lunch. Sture Dahlströms Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och En fot i regnbågen. Och, givetvis, Peter Kihlgårds mästerverk Strandmannen.

Lobbyn kallas kanske vintage nu när jag är 43 år. Äldre än vad mina föräldrar var då, när den lobbyn bara var funktionell och brun, classy utan att vara lyx. I april 1978 var jag åtta. Då bodde jag med mina föräldrar och syskon på hotellet Pyr i Fuengirola. Flera kollegor till min pappa bodde också på Pyr där kurserna hölls, med och utan familjer. Jag vill minnas att Rickard var med. Att det fanns en spelhall. Jag minns att vi var vid poolen och mina läppar var kanske blåa. Jag minns att mamma tog tiden, att jag var tvungen att vara uppe från vattnet ett visst antal minuter. Jag minns inte havet, men havet fanns ju där. Min syster måste ha varit med, hon måste ha varit för liten för havet. Jag vet inte. Dessutom, allt blir så mycket mindre sandigt, så mycket enklare vid en pool. Det kan ha varit vid detta spanienbesök som jag fick mycket ont i öronen, jag minns Alvedon och Rinomar och att jag var orolig men inte hade ont under flygresan hem. Men ledsen, saknaden kom redan i luften.

För övrigt: Två gånger har jag åkt fast i spanska tullen med pistol i bagaget. Hur många gånger jag klarat mej och kunnat bygga min förmögenhet med hjälp av vapenaffärer, kan jag inte avslöja här.