Litteratur och kärlek i solnedgången medan brasan knastrar i Lerberget.
Hösten 1998 kom min första bok ut. Jag kollade lite i den idag, den är fortfarnde fin.
Hösten 1998 jobbade jag på Tidskriftsverstade´n i Malmö. Satt på Bullen och drack öl eller sorterade gamla tidskrifter i källaren, somnade ibland på det hårda golvet vid värmepannan.
Ett sorts liv.
Jag och Kristian Lundberg skulle till Helsingborg för att snacka vid en skrivarcirkel, men Kristian blev sjuk, eller nåt. Jag åkte ensam.
Där i fiendeland (Hbg) träffade jag Birgitta, en parant och livfylld kvinna, nykter alkoholist och poesiintresserad, litteratur- kulturintresserad. Entreprenör. Jag gillar entreprenörer, folk som gör saker.
Birgitta hade Bed and breakfast i Lerberget alldeles nära havet. Jag åkte dit sommaren 99 och framträdde som den estradör jag kaN vara. Sven Sundell var där, min gamla klassföreståndare. Sen blev det medelåldersjidder för att en kvinna som inte hade pengar inte skickade pengar när hon skulle, men det var min förvirrade hjärna som hade missuppfattat. Jag bad om ursäkt på ett vykort som var reklam för en skräckfilm på sjuttiotalet. Vad betyder det?
Och igår hoppade jag på tåget igen, hoppade in på den fantastiska Shakespeare-puben på Knutpunkten i Helsingborg. Helsingborg i ett nötskal, påklistrade fasader i ett skrytbygge som till stor del står tomt. (Så fick jag in det också).
I alla fall. Ett vackert hus. Ett vackert hav. Förra gången jag vaar där sjöng en kvinna en visa om en förlossning, jag snodde miljöerna i min roman Och fortsätta vidare bort, men placerade allt på Ven istället. Men samma brasa, samma gård, samma intresserade äldre damer, och några herrar. Samma kärlek och trivsamhet.
Jag läste om Jonte Sten och sprit, jag skojade, jag läste om Karola och lucia. Underhållande allvar. Sålde böcker och fick ett kuvert med stålar av Birgitta. Åsa Moberg var också där, hon bor granne i Lerberget. Hon kommer med en ny bok snart. Hon är en vacker kvinna, verkar klok också.
Jag har så många vackra ord och formuleringar på enkla sätt i mej, så att ni skulle kunna förstå. Men det gör ni nog ändå. Jag litar på er det var vackert.
Ändå: Molnen som mörkt skingras i skymmningen, utomhusbrasan som knastrar och glöder, brinner. Stenar, en trädgård, tysta människor som skrattar på rätt ställe, någon som torkar en tår. Och Klas som spelade nylonsträngade skönhet från Brasilien och Spanien.
Jag längtar hem.
Thursday, August 31, 2006
Tuesday, August 29, 2006
Whatever i valtider i Landskrona och Göteborg och Skurup och ... wherever
Jag är allergiker. Jag är ett fyllo 1997, eller när det nu är. Sånt vet inte fyllon. Det är inte riksdagsval, och hade det varit det så hade jag inte brytt mej vid nån urna, mer vid ett krogbord medan tiden för att lägga rösten som jag blivit av med ran ut.
Traska uppför trapporna vid Masthugget. En gång hade Malin och jag trott att vi skulle leva tillsammans, blivit ledsna om någon sagt motsatsen. Men inte nu. Nu var det slut sen länge. Men hon hade ett studentrum vid Masthugget, vid kyrkan där man kunde se båtarna som dom drog iväg med förr.
Och nån gång var vi väl mer kärvänliga än vad kompisar brukar vara. Och nån gång satt vi med cigaretter och folköl som inte fanns i Malmö och såg båtarna dra iväg med folk som hade samma drömmar som dom som hade samma drömmar förr.
Jag satt i kolonistugan igår. Jag gick dit med larmknappen i handen efter BoIS segermatch mot Assyriska. Ett tråkigare målfyrverkeri har jag sällan sett. En drygare klack finns överallt, men det gör inte BoIS-klacken mindre dryg. På Söder, till exempel. Alla dessa apor som kallar andra för apor. Kom hit så ska jag köra upp en pall willysruttna i era rövhål! Fan, vad ni är trista. Ni svenska idioter som finns överallt, runt om i hela samhället. Jag är så jävla trött på er. Ta varsin stock och en klase bananer och driv iväg till en öde ö och gör upp där! Lämna oss i fred, vi människor som är olika, var och en, som skiter i er jävla fega kärringar som måste primalskrika i grupp vad den dummaste jäveln dikterar. Förstår ni inte att ni är så små så små så små.
Och huliganproblemet är ändå ett av världens absolut minsta problem.
Jag fick en ros utanför Citygross i LA idag. Av en skäggig gammal sosse. Jag vill så gärna känna att det är rätt att vara sosse. Men när jag ser packet som solidariteten fött och gött så blir jag tveksam.
Men jag svänger till vänster och det är bara dimma. Bara dimma åt andra hållet också. Är det mej det är fel på?
Jag är allergiker. Jag är ett fyllo 1997, eller när det nu är. Sånt vet inte fyllon. Det är inte riksdagsval, och hade det varit det så hade jag inte brytt mej vid nån urna, mer vid ett krogbord medan tiden för att lägga rösten som jag blivit av med ran ut.
Traska uppför trapporna vid Masthugget. En gång hade Malin och jag trott att vi skulle leva tillsammans, blivit ledsna om någon sagt motsatsen. Men inte nu. Nu var det slut sen länge. Men hon hade ett studentrum vid Masthugget, vid kyrkan där man kunde se båtarna som dom drog iväg med förr.
Och nån gång var vi väl mer kärvänliga än vad kompisar brukar vara. Och nån gång satt vi med cigaretter och folköl som inte fanns i Malmö och såg båtarna dra iväg med folk som hade samma drömmar som dom som hade samma drömmar förr.
Jag satt i kolonistugan igår. Jag gick dit med larmknappen i handen efter BoIS segermatch mot Assyriska. Ett tråkigare målfyrverkeri har jag sällan sett. En drygare klack finns överallt, men det gör inte BoIS-klacken mindre dryg. På Söder, till exempel. Alla dessa apor som kallar andra för apor. Kom hit så ska jag köra upp en pall willysruttna i era rövhål! Fan, vad ni är trista. Ni svenska idioter som finns överallt, runt om i hela samhället. Jag är så jävla trött på er. Ta varsin stock och en klase bananer och driv iväg till en öde ö och gör upp där! Lämna oss i fred, vi människor som är olika, var och en, som skiter i er jävla fega kärringar som måste primalskrika i grupp vad den dummaste jäveln dikterar. Förstår ni inte att ni är så små så små så små.
Och huliganproblemet är ändå ett av världens absolut minsta problem.
Jag fick en ros utanför Citygross i LA idag. Av en skäggig gammal sosse. Jag vill så gärna känna att det är rätt att vara sosse. Men när jag ser packet som solidariteten fött och gött så blir jag tveksam.
Men jag svänger till vänster och det är bara dimma. Bara dimma åt andra hållet också. Är det mej det är fel på?
Wednesday, August 23, 2006
Dubbelmoralpräktigheten revisited vid en mölla där samma skit mals i Malmö.
När vi spelade in Men bara om min älskade väntar i Studio Maskinen på Pilängen i Landskrona hade vi nyss slutat nian. Men vi hade haft låten på repertoaren i några år. Det är en vacker sång, tolkad till svenska av Ulf Dageby, Bob Dylans sång. Och enkel att spela. D-sus, jävla bra ackord, jag gjorde några omändringar när jag skrev mitt alkoholnerromantiserade popalster Barstolen är hög i slutet av åttiotalet.
Nerromantiserande. Det är vad Nationalteatern sysslar med. Det fattar inte alla. Inte alla som trängdes vid möllan vid Malmöhus i måndags i alla fall.
Dom började med Barn av vår tid. Den grät jag till första gången långt innan jag ens visste vad kärlek var. Fast det visste jag nog, ändå, annars hade jag väl inte gråtit. Fly, segla på molnen tillsammans, med nån som var likadan, lika ensam, fast inte längre.
Dom var bra, Nationalteatern. Låtar som har 30-25 år på nacken, så aktuella i texterna, så mycket äkta rockigare än ... säg, Backyard Babies poserande.
Mattias Hellberg var givetvis inte Totta, han var sej själv, och en del Thåström, och ett tiotal andra med tajta svarta jeans och Iggy Pop och knäppa upp skjortan och slänga av sej kavajen och den svarta västen. Men han var bra, det menar jag verkligen. En trovärdig showman som älskade det han gjorde. Och jag vet hur innerlig han kan vara, med Hederos, ni vet. Jag litar på Mattias.
Jack the ripper, den spelade vi ofta i början av nittiotalet.
Det fanns andra låtar jag hade velat höra, Plasts sång, John Carlos, och den som tjejen sjunger, hon som bara vill ha ett liv, så litet som det kan vara, men ett liv. Och hon som sitter med sonen och kukjobbet i en förort.
Men Ut i kylan spelade dom. Och den unge gitarristen som hette Håkan var jävligt bra.
Jag märkte att jag ville höra Holberg Hotel med Eldkvarn, men det hade ju blivit konstigt.
Nu sjunger Dexys midnight runners: It all sounded the same.
Ja, sannerligen. Indignationen över att Mona Sahlins dotter har fått praktisera för en kuklön i Washington. Ja ja, man ska inte missbruka makt. Men man ska väl använda kontakter. För helvete. Jag kommer att göra allt för att hjälpa min dotter när hon blir äldre, utnyttja kontakter, varför är det så jävla hemskt.
Har du aldrig fått gratis skrivblock och pennor av din mamma, lärarinnan? Har du aldrig jobbat extra hos din granne, han med rörläggarfirman? Denna präktighet, jag blir så trött.
Samhället ser ut så här nu, det kan vi tycka vad vi vill om, men det ser ut såhär.
Hellre någon överambitiös dotter som jobbar hårt men inte skäms för sin mamma, än ännu en som ligger på soffan och inte har någon lokal, det finns inga jobb, man kan inte göra något.
Ta lite ansvar, unga som gamla, skapa ert eget liv, utnyttja på ett moraliskt sätt det som går!
Jag läser Jacques Werups "memoar"-bok nu. Jag tycker om den, jag gillar hans stolthet och självdistans mot den han var och är. Jag känner igen mej. Man kan vara både ödmjuk och dryg.
Jag pratade med honom igår, vi var överens. Jag känner inte honom, men jag tror att han hade skrattat åt Åsa och Gertrud som körde sitt patentskämt om Jacques och Hans Pålsson. Dom är oftast roliga, Åsa och Gertrud, oroande ibland.
Fredrik Ekelund var också där. Det är möjligt att jag åker till Florens ändå, men hösten känns jävligt tajt om min roman ska bli klar. Men Florens är ju alltid Florens, antar jag.
Och en glad avbytare är ju jävligt viktig när sfaten ska blandas.
När vi spelade in Men bara om min älskade väntar i Studio Maskinen på Pilängen i Landskrona hade vi nyss slutat nian. Men vi hade haft låten på repertoaren i några år. Det är en vacker sång, tolkad till svenska av Ulf Dageby, Bob Dylans sång. Och enkel att spela. D-sus, jävla bra ackord, jag gjorde några omändringar när jag skrev mitt alkoholnerromantiserade popalster Barstolen är hög i slutet av åttiotalet.
Nerromantiserande. Det är vad Nationalteatern sysslar med. Det fattar inte alla. Inte alla som trängdes vid möllan vid Malmöhus i måndags i alla fall.
Dom började med Barn av vår tid. Den grät jag till första gången långt innan jag ens visste vad kärlek var. Fast det visste jag nog, ändå, annars hade jag väl inte gråtit. Fly, segla på molnen tillsammans, med nån som var likadan, lika ensam, fast inte längre.
Dom var bra, Nationalteatern. Låtar som har 30-25 år på nacken, så aktuella i texterna, så mycket äkta rockigare än ... säg, Backyard Babies poserande.
Mattias Hellberg var givetvis inte Totta, han var sej själv, och en del Thåström, och ett tiotal andra med tajta svarta jeans och Iggy Pop och knäppa upp skjortan och slänga av sej kavajen och den svarta västen. Men han var bra, det menar jag verkligen. En trovärdig showman som älskade det han gjorde. Och jag vet hur innerlig han kan vara, med Hederos, ni vet. Jag litar på Mattias.
Jack the ripper, den spelade vi ofta i början av nittiotalet.
Det fanns andra låtar jag hade velat höra, Plasts sång, John Carlos, och den som tjejen sjunger, hon som bara vill ha ett liv, så litet som det kan vara, men ett liv. Och hon som sitter med sonen och kukjobbet i en förort.
Men Ut i kylan spelade dom. Och den unge gitarristen som hette Håkan var jävligt bra.
Jag märkte att jag ville höra Holberg Hotel med Eldkvarn, men det hade ju blivit konstigt.
Nu sjunger Dexys midnight runners: It all sounded the same.
Ja, sannerligen. Indignationen över att Mona Sahlins dotter har fått praktisera för en kuklön i Washington. Ja ja, man ska inte missbruka makt. Men man ska väl använda kontakter. För helvete. Jag kommer att göra allt för att hjälpa min dotter när hon blir äldre, utnyttja kontakter, varför är det så jävla hemskt.
Har du aldrig fått gratis skrivblock och pennor av din mamma, lärarinnan? Har du aldrig jobbat extra hos din granne, han med rörläggarfirman? Denna präktighet, jag blir så trött.
Samhället ser ut så här nu, det kan vi tycka vad vi vill om, men det ser ut såhär.
Hellre någon överambitiös dotter som jobbar hårt men inte skäms för sin mamma, än ännu en som ligger på soffan och inte har någon lokal, det finns inga jobb, man kan inte göra något.
Ta lite ansvar, unga som gamla, skapa ert eget liv, utnyttja på ett moraliskt sätt det som går!
Jag läser Jacques Werups "memoar"-bok nu. Jag tycker om den, jag gillar hans stolthet och självdistans mot den han var och är. Jag känner igen mej. Man kan vara både ödmjuk och dryg.
Jag pratade med honom igår, vi var överens. Jag känner inte honom, men jag tror att han hade skrattat åt Åsa och Gertrud som körde sitt patentskämt om Jacques och Hans Pålsson. Dom är oftast roliga, Åsa och Gertrud, oroande ibland.
Fredrik Ekelund var också där. Det är möjligt att jag åker till Florens ändå, men hösten känns jävligt tajt om min roman ska bli klar. Men Florens är ju alltid Florens, antar jag.
Och en glad avbytare är ju jävligt viktig när sfaten ska blandas.
Thursday, August 17, 2006
Min tid som journaliststudent i Göteborg
Det var en vacker brittsommardag, indiansommar, som det står så fint om i boken Beatles som är skriven an Saabye-Christiansen (?). Den utspelar sej i Oslo och är mycket bra. Mycket mycket bra för unga män, så, Jocke Sima, som lånade mitt biblioteksstulna ex för femton år sen, hit med boken igen!
Oslo. Jag tog tåget därifrån. Färjan dit med Tove som flyttade till ett kollektiv i en källare. Sen tog pengarna slut. Och min brorsa satte in tågpengar på mitt konto (tack). Jag kom till Göteborg med ett leende på läpparna, och fick tag på Malin på Valand och lånade mer pengar och bodde hos henne en dag eller två.
Detta var innan jag blev journaliststudent. Men det började där nånsatans.
Jag återkommer. Måste hinna boka flygbiljetter till Aten innan datorn tas ifrån mej. Nån av brottargubbarna här i Limhamn, på bibblan, vill alltid bråka.
Senare, tänker jag skriva om min tid som författarstipendiat i Aten.
Det var en vacker brittsommardag, indiansommar, som det står så fint om i boken Beatles som är skriven an Saabye-Christiansen (?). Den utspelar sej i Oslo och är mycket bra. Mycket mycket bra för unga män, så, Jocke Sima, som lånade mitt biblioteksstulna ex för femton år sen, hit med boken igen!
Oslo. Jag tog tåget därifrån. Färjan dit med Tove som flyttade till ett kollektiv i en källare. Sen tog pengarna slut. Och min brorsa satte in tågpengar på mitt konto (tack). Jag kom till Göteborg med ett leende på läpparna, och fick tag på Malin på Valand och lånade mer pengar och bodde hos henne en dag eller två.
Detta var innan jag blev journaliststudent. Men det började där nånsatans.
Jag återkommer. Måste hinna boka flygbiljetter till Aten innan datorn tas ifrån mej. Nån av brottargubbarna här i Limhamn, på bibblan, vill alltid bråka.
Senare, tänker jag skriva om min tid som författarstipendiat i Aten.
Tuesday, August 15, 2006
JONTE STEN goes Patrik Sjöberg i moralpanikens präktavlånga land.
Först (innan bekännelsen): Jag har numera igen en dator att skriva på. Det är samma dator som jag skrev min fantastiska genombrottsroman Och fortsätta vidare bort på. När jag satt nynykter med solen i ögonen på Södra Förstadsgatan och drömde och skrev och ni anar inte hur mycket mer jag skrev än vad som hamnade i boken.
Same same but different, alltså, story of my life.
Windy lyckades rädda min halvfärdiga roman med någon teknisk manick. Tack för det. Samtidigt var det lite synd, det hade varit en UTMANING att börja om från början, bara skriva det viktiga som jag kom ihåg. Men ändå... Börja om från början ... som vi dansbandsintresserade idrottsmän brukar säga.
Jag vet inte var ni har hört det, men det är sant. Jag har skämt ut mej, och inte bara mej själv, det är inget ovanligt. Nä, jag har skämt ut hela Sveriges Författarförbund. Jag snubblade förbi bara. Jag sköt heroin inte mycket mer än hundra meter ifrån stadsbiblioteket, under bron ni vet, i Malmö. Där han bor, han som sjunger så galet vackert.
Och vad ska alla små barn som samtidigt lånade böcker i god tro på bibblan tycka? Och vad ska alla skrivarskoleelever som drömmer om att bli lika fantastiska som jag tycka? Och mina kollegor? Vad ska dom säga när jag böjer ner min krökta nacke och gömmmer mitt rodnande ansikte?
Jag ringde Patrik. "Skit i dom, sa han, skriv nåt smörigt mög och skicka till tidningarna, vi klarar oss alltid, vi två ...", sa Patrik och han var där då, höll mina skamsna axlar.
"Men Sven då", frågade jag.
"Sven kommer alltid fyra ..."
Först (innan bekännelsen): Jag har numera igen en dator att skriva på. Det är samma dator som jag skrev min fantastiska genombrottsroman Och fortsätta vidare bort på. När jag satt nynykter med solen i ögonen på Södra Förstadsgatan och drömde och skrev och ni anar inte hur mycket mer jag skrev än vad som hamnade i boken.
Same same but different, alltså, story of my life.
Windy lyckades rädda min halvfärdiga roman med någon teknisk manick. Tack för det. Samtidigt var det lite synd, det hade varit en UTMANING att börja om från början, bara skriva det viktiga som jag kom ihåg. Men ändå... Börja om från början ... som vi dansbandsintresserade idrottsmän brukar säga.
Jag vet inte var ni har hört det, men det är sant. Jag har skämt ut mej, och inte bara mej själv, det är inget ovanligt. Nä, jag har skämt ut hela Sveriges Författarförbund. Jag snubblade förbi bara. Jag sköt heroin inte mycket mer än hundra meter ifrån stadsbiblioteket, under bron ni vet, i Malmö. Där han bor, han som sjunger så galet vackert.
Och vad ska alla små barn som samtidigt lånade böcker i god tro på bibblan tycka? Och vad ska alla skrivarskoleelever som drömmer om att bli lika fantastiska som jag tycka? Och mina kollegor? Vad ska dom säga när jag böjer ner min krökta nacke och gömmmer mitt rodnande ansikte?
Jag ringde Patrik. "Skit i dom, sa han, skriv nåt smörigt mög och skicka till tidningarna, vi klarar oss alltid, vi två ...", sa Patrik och han var där då, höll mina skamsna axlar.
"Men Sven då", frågade jag.
"Sven kommer alltid fyra ..."
Friday, August 11, 2006
Ont i magen i Paris och Göteborg
Det är som på Tivoli. Det går upp och ner. Du vet ...
Jag har åkt en bergochdalbana i mitt liv, på tivoli, i Köpenhamn 1981, det var vi skolpoliser som blevbelönade med en resa dit. Jag vet att jag och Windy och Ramberg rökte, minns inte om vi drack öl eller bara snackade om det innan.
Upp och ner. Så tror man att man är längst nere i skiten. Men så har man fel. Men så ser man den där bottnen, och tror ju det, men så går det att ta loss den, att det bara är ett galler. Och nånstans tror du verkligen att om du bara lyckas trycka in din kropp där, neråt, så behöver du inte kräla långt för att märka att det finns en krök och det ska inte alls vara halt uppåt i röret som ständigt blir behagligare och ljuset, ljuset kommer från det daggvåta gräset där du kan vara en kalv igen, hoppa och spritta så.
Det tror jag i alla fall. dt vägrar jag sluta med.
Vadå+ Jag älskar min dotter. jag älskar min fru. Vår lägenhet kostar mer än en miljon och i Limhamn är det aldrig långt till nyfångade räkor att lägga som lök på majonäsen, under glada tillrop.
Det var i början av nittiotalet och Rickard pluggade en sommar vid Sorbonne (tror jag), det var i alla fall där jag fotograferade honom med en fransk version av Främlingen i handen.
Det var där ju, i, åh Paris, i latinkvarteren som kebaben var så god första gången, så att senare i natten, när vi stövlade hemåt i rad, Slas Östergren, Slas Hylinger, Rickard och jag, vandrade bakom Stig som hade kepsen exakt perfekt. Det var då som jag köpte en kebab till.
Upp och ner och ont i magen och det fanns ett galler bland avföringen som stänkte på mina ben flera gånger om dan på Rickards toalett ute i korridoren, och ingen dusch. Och Whisky med avslagen cola som skulle hjälpa mot magen som högg. Och jag som en fällkniv stående på toaletten, en fällkniv som stack sej själv i magen.
Och Trainspotting fast annorlunda och jag försökte verkligen rycka bort det där gallret för att komma ända längst ner, för att kunna vända och ta mej uppåt nån annanstans sen.
Men det sket sej, så att säga.
Jag kommer aldrig fram. Jag skulle berätta om journaliststudierna i Göteborg. Om hur jag sov med näsan mot ett galler inne på Malins toalett för att jag snarkade. Jag lovar, det är ingen särskilt bra historia, men jag ska berätta den nästa gång.
Det är som på Tivoli. Det går upp och ner. Du vet ...
Jag har åkt en bergochdalbana i mitt liv, på tivoli, i Köpenhamn 1981, det var vi skolpoliser som blevbelönade med en resa dit. Jag vet att jag och Windy och Ramberg rökte, minns inte om vi drack öl eller bara snackade om det innan.
Upp och ner. Så tror man att man är längst nere i skiten. Men så har man fel. Men så ser man den där bottnen, och tror ju det, men så går det att ta loss den, att det bara är ett galler. Och nånstans tror du verkligen att om du bara lyckas trycka in din kropp där, neråt, så behöver du inte kräla långt för att märka att det finns en krök och det ska inte alls vara halt uppåt i röret som ständigt blir behagligare och ljuset, ljuset kommer från det daggvåta gräset där du kan vara en kalv igen, hoppa och spritta så.
Det tror jag i alla fall. dt vägrar jag sluta med.
Vadå+ Jag älskar min dotter. jag älskar min fru. Vår lägenhet kostar mer än en miljon och i Limhamn är det aldrig långt till nyfångade räkor att lägga som lök på majonäsen, under glada tillrop.
Det var i början av nittiotalet och Rickard pluggade en sommar vid Sorbonne (tror jag), det var i alla fall där jag fotograferade honom med en fransk version av Främlingen i handen.
Det var där ju, i, åh Paris, i latinkvarteren som kebaben var så god första gången, så att senare i natten, när vi stövlade hemåt i rad, Slas Östergren, Slas Hylinger, Rickard och jag, vandrade bakom Stig som hade kepsen exakt perfekt. Det var då som jag köpte en kebab till.
Upp och ner och ont i magen och det fanns ett galler bland avföringen som stänkte på mina ben flera gånger om dan på Rickards toalett ute i korridoren, och ingen dusch. Och Whisky med avslagen cola som skulle hjälpa mot magen som högg. Och jag som en fällkniv stående på toaletten, en fällkniv som stack sej själv i magen.
Och Trainspotting fast annorlunda och jag försökte verkligen rycka bort det där gallret för att komma ända längst ner, för att kunna vända och ta mej uppåt nån annanstans sen.
Men det sket sej, så att säga.
Jag kommer aldrig fram. Jag skulle berätta om journaliststudierna i Göteborg. Om hur jag sov med näsan mot ett galler inne på Malins toalett för att jag snarkade. Jag lovar, det är ingen särskilt bra historia, men jag ska berätta den nästa gång.
Monday, July 31, 2006
Döden i havet på Österlen och andra ställen
En flicka i treårsåldern står alldeles nära avloppet, i havet alldeles nära stranden. Det är sommaren som blev så varm och slog runt på det konstiga sättet för dom som nu äntligen fattat attt man ska semestra i augusti.
Nå väl, augusti har inte ens börjat. Man kan spotta på en sten tills den blir våt.
Flickan i havet nära att lära sej simma rakt in i avloppet. På en bild i Kvällsposten kring en artikel om koleran som hotar sprida sej längs östkusten och i några sjöar. Kolerabakterier söker sej ut i vattnet från avloppen.
"Klart att man är orolig", säger treårings pappa, och poserar framför kameran medan hans dotter nosar på avloppsöppningen.
DET ÄR HUMOR.
Idag begravdes Birgit. Jag tycker att begravningar är viktiga. Att få sörja och tänka och minnas. Att få ur sej skiten kollektivt. Att få visa sina såna sidor.
Synd bara att prästen var så trist. Psalmerna var fina och Bridge over troubled water och Summertime fungerade sjungna av solosångerskan, Anki, som en gång var med på svensktoppen med biten Jag vill leva loppan i Landskrona.
Johanna och jag tältade för första gången tillsammans, i Simrishamn. Det gick bra. Det var billigare än hotell. Men middagen var dyr. Och lunchen i Hammenhög gick på trehundrafemtio spänn.
Jag köpte fortsättningen på Dessa vackra hästar (så heter den väl), Corman Mc Carthy (väl?), en jävligt bra bok i alla fall. Och jag visste inte ens att den fristående fortsättningen i det som kallas gränstrilogin fanns på svenska. Så nu, fem spänn av John Annas på torget i glada Simris. Där jag också fick höra den Kvinnaböskes engelska version av Änglahund.
Jag tänkte berätta om min tid som journaliststudent, men det får bli en annan gång.
En flicka i treårsåldern står alldeles nära avloppet, i havet alldeles nära stranden. Det är sommaren som blev så varm och slog runt på det konstiga sättet för dom som nu äntligen fattat attt man ska semestra i augusti.
Nå väl, augusti har inte ens börjat. Man kan spotta på en sten tills den blir våt.
Flickan i havet nära att lära sej simma rakt in i avloppet. På en bild i Kvällsposten kring en artikel om koleran som hotar sprida sej längs östkusten och i några sjöar. Kolerabakterier söker sej ut i vattnet från avloppen.
"Klart att man är orolig", säger treårings pappa, och poserar framför kameran medan hans dotter nosar på avloppsöppningen.
DET ÄR HUMOR.
Idag begravdes Birgit. Jag tycker att begravningar är viktiga. Att få sörja och tänka och minnas. Att få ur sej skiten kollektivt. Att få visa sina såna sidor.
Synd bara att prästen var så trist. Psalmerna var fina och Bridge over troubled water och Summertime fungerade sjungna av solosångerskan, Anki, som en gång var med på svensktoppen med biten Jag vill leva loppan i Landskrona.
Johanna och jag tältade för första gången tillsammans, i Simrishamn. Det gick bra. Det var billigare än hotell. Men middagen var dyr. Och lunchen i Hammenhög gick på trehundrafemtio spänn.
Jag köpte fortsättningen på Dessa vackra hästar (så heter den väl), Corman Mc Carthy (väl?), en jävligt bra bok i alla fall. Och jag visste inte ens att den fristående fortsättningen i det som kallas gränstrilogin fanns på svenska. Så nu, fem spänn av John Annas på torget i glada Simris. Där jag också fick höra den Kvinnaböskes engelska version av Änglahund.
Jag tänkte berätta om min tid som journaliststudent, men det får bli en annan gång.
Thursday, July 20, 2006
Döden i Borstahusen
Min egen dator funkar inte. Jag skriver i Borstahusen. Mina föräldrar är fortfarande i Spanien. Birgit tar in posten. NEJ! Det gör hon inte. Birgit är död. Banjo har ingen matte.
Det måste ha varit i början av åttiotalet, när Folke och Birgit flyttade in i huset bredvid vårt. Folke var läkare. Dom var danskar. Dom var snälla. Dom var kloka. Dom var roliga. Dom tyckte kanske om att dricka något över genomsnittet. Underbara människor.
Det är flera år sen Folke dog. Men Birgit har hängt i. Jag brukar alltid gå in och prata med henne, klappa banjo. Birgit tyckte mycket om Elsa och Johanna. Hon var en människa som jag vill att människor ska vara. Trevliga utan att vara trista och banala.
Jag tror inte att hon såg en enda BoIS-match, men hon visste alltid hur det gick. Jag träffade henne på bibblan ibland. Jag brukade få en hundring när jag skottade eller klippte häcken, fast jag inte ville. Du behöver dom bättre än jag, sa Birgit. Jag vet att hon tyckte om mej. Att hon var glad för min skull när mitt liv blev bättre. Hon köpte alla mina böcker. Men hon skulle köpa dom av mej, ingen anna skulle tjäna pengar.
Igår gick Birgit ut i det långgrunda vattnet för att bada, som hon alltid gjorde. Hon flöt iland lite längre söderut, död. Jag vet inte vad som hände. Men det är så sorgligt.
Men ändå. Om hon nu fick en hjärtattack eller en hjärnblödning. Då hade hon bara blivit ett kolli. Inget vin och inga cigaretter. Inga bad och inga promenader med Banjo.
Jag tror att hon blev sjuttiosex. Jag ska gå på hennes begravning. Jag kommer att fortsätta besöka mina föräldrar, men jag kommer att sakna Birgit varje gång.
Min egen dator funkar inte. Jag skriver i Borstahusen. Mina föräldrar är fortfarande i Spanien. Birgit tar in posten. NEJ! Det gör hon inte. Birgit är död. Banjo har ingen matte.
Det måste ha varit i början av åttiotalet, när Folke och Birgit flyttade in i huset bredvid vårt. Folke var läkare. Dom var danskar. Dom var snälla. Dom var kloka. Dom var roliga. Dom tyckte kanske om att dricka något över genomsnittet. Underbara människor.
Det är flera år sen Folke dog. Men Birgit har hängt i. Jag brukar alltid gå in och prata med henne, klappa banjo. Birgit tyckte mycket om Elsa och Johanna. Hon var en människa som jag vill att människor ska vara. Trevliga utan att vara trista och banala.
Jag tror inte att hon såg en enda BoIS-match, men hon visste alltid hur det gick. Jag träffade henne på bibblan ibland. Jag brukade få en hundring när jag skottade eller klippte häcken, fast jag inte ville. Du behöver dom bättre än jag, sa Birgit. Jag vet att hon tyckte om mej. Att hon var glad för min skull när mitt liv blev bättre. Hon köpte alla mina böcker. Men hon skulle köpa dom av mej, ingen anna skulle tjäna pengar.
Igår gick Birgit ut i det långgrunda vattnet för att bada, som hon alltid gjorde. Hon flöt iland lite längre söderut, död. Jag vet inte vad som hände. Men det är så sorgligt.
Men ändå. Om hon nu fick en hjärtattack eller en hjärnblödning. Då hade hon bara blivit ett kolli. Inget vin och inga cigaretter. Inga bad och inga promenader med Banjo.
Jag tror att hon blev sjuttiosex. Jag ska gå på hennes begravning. Jag kommer att fortsätta besöka mina föräldrar, men jag kommer att sakna Birgit varje gång.
The Open i Liverpool och Landskrona
Idag börjar 135e, eller 136e upplagan av British Open i golf. Den tävlingen har jag spelat många gånger.
Som elva- tolvåring och några åt framåt var jag en mycket hängiven golfare. Tillsammans med andra, men också mycket ensam. Jag vill minnas att jag trivdes då. Med freestylen på våren, hösten, vintern, när det inte fanns så många andra på banan. att spela med flera bollar och lyssna på Dan Hylander, Uffe och Ebba Grön. Min brorsas freestyle, jag hade ingen egen än.
Jag var på golfbanan innan skolan en del, inte för att jag ville bli bäst, tror jag, mer för att det var en så stor del av mitt liv, jag tyckte så mycket om det. Att gå och fundera, låtsastävla mot Tom Watson, Seve Ballesteros och, framför allt, Lee Trevino, den skojige mexiamerikanen som var min idol. Att gå och filosofera.
Alla tre hade vunnit The Open, och jag brukade ändå slå dom, ni fattar, ni förstår vem ni snackar med.
Golf var en liten sport då. Men Svensk Golftidning kom, ett magasin som jag läste om och om igen, jag undrar ofta var alla dom tidningarna från början av åttiotalet har tagit vägen, jag saknar dom. Har kollat på mina föräldrars vind, men jag misstänker att dom blivit andra tidningar för längesen.
När mörkret kom på hösten, med dimman och fukten vid fyradraget, att gå in i klubbhuset och upp på andra våningen där Sune och Sune och Johansson och Nisse brukade spela Jönsson, ommycket pengar.
Man lärde sej mycket, kortspel, kröka, ja, spela golf. Många av Sveriges bästa golfspelare kom från Landskrona på den tiden.
Jag försvann bort i annat sen. Och jag är konservativ vad det gäller golf. Jag tycker inte om alla idioter som spelar golf idag, som inte vet något om vett och etikett. Jag tycker inte om deras kläder, jag tycker inte om deras prat och skryt, men jag minns mobiltelefonerna som vägde mer än golfbagen som vissa hade med sej ut på banan för hundra år sen. Jag minns den loja stämmningen när idrott och alkohol hörde ihop, ibland. Jag tycker inte om människor som slänger skräp på gatan heller. Jag tycker inte om diviga fotbollsspelare. Jag tycker inte om folk som luktar häst. Jag tycker inte om människor som ljuger, som blir avslöjade och ger med sej precis det som behövs, men har mycket lögner kvar. Ja tycker inte om att märka lögner och vara tvungen att nysta och vara detektiv. Jag strävar efter sanning, ska det vara så jävla konstigt och svårt.
Som bäst hade jag tre i handicap.
Som bäst gick jag fem under par dom sista elva hålen i Kalmar 1987. Jag spelade med Robert Karlsson. Han ställer upp i British Open idag, lycka till!
För dom (den) av mina läsare som bor i Malmö och är intresserad av mina gamla böcker kan jag meddela att min svåråtkomliga lilla debutroman Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, finns i Konsthallens bokhandel. Åttio spänn. Omslaget är mycket minimalistiskt och ljusblått, ingen text på ryggen (ett misstag) och fel text på baksidan (också ett misstag), men inne i boken finns det jävlar i mej inte så många misstag. En stark debut! Står på B, svensk skönlitteratur.
Detta är inte det sista jag skriver. Men antagligen det sista på bloggen som trettiosexåring. På söndag blir jag lika gammal som Henrik Larsson blir i september om två år.Jag är fortfarande tjugo år yngre än Bossen och Ulf Lundell. Jag har tid på mej.
Jag behöver inga presenter. Men om ni ändå vill, om ni går förbi Lidl i LA så står det en småtjock snubbe i artonårsåldern och spelar dragspel ganska dåligt, skänk honom några kronor.
Idag börjar 135e, eller 136e upplagan av British Open i golf. Den tävlingen har jag spelat många gånger.
Som elva- tolvåring och några åt framåt var jag en mycket hängiven golfare. Tillsammans med andra, men också mycket ensam. Jag vill minnas att jag trivdes då. Med freestylen på våren, hösten, vintern, när det inte fanns så många andra på banan. att spela med flera bollar och lyssna på Dan Hylander, Uffe och Ebba Grön. Min brorsas freestyle, jag hade ingen egen än.
Jag var på golfbanan innan skolan en del, inte för att jag ville bli bäst, tror jag, mer för att det var en så stor del av mitt liv, jag tyckte så mycket om det. Att gå och fundera, låtsastävla mot Tom Watson, Seve Ballesteros och, framför allt, Lee Trevino, den skojige mexiamerikanen som var min idol. Att gå och filosofera.
Alla tre hade vunnit The Open, och jag brukade ändå slå dom, ni fattar, ni förstår vem ni snackar med.
Golf var en liten sport då. Men Svensk Golftidning kom, ett magasin som jag läste om och om igen, jag undrar ofta var alla dom tidningarna från början av åttiotalet har tagit vägen, jag saknar dom. Har kollat på mina föräldrars vind, men jag misstänker att dom blivit andra tidningar för längesen.
När mörkret kom på hösten, med dimman och fukten vid fyradraget, att gå in i klubbhuset och upp på andra våningen där Sune och Sune och Johansson och Nisse brukade spela Jönsson, ommycket pengar.
Man lärde sej mycket, kortspel, kröka, ja, spela golf. Många av Sveriges bästa golfspelare kom från Landskrona på den tiden.
Jag försvann bort i annat sen. Och jag är konservativ vad det gäller golf. Jag tycker inte om alla idioter som spelar golf idag, som inte vet något om vett och etikett. Jag tycker inte om deras kläder, jag tycker inte om deras prat och skryt, men jag minns mobiltelefonerna som vägde mer än golfbagen som vissa hade med sej ut på banan för hundra år sen. Jag minns den loja stämmningen när idrott och alkohol hörde ihop, ibland. Jag tycker inte om människor som slänger skräp på gatan heller. Jag tycker inte om diviga fotbollsspelare. Jag tycker inte om folk som luktar häst. Jag tycker inte om människor som ljuger, som blir avslöjade och ger med sej precis det som behövs, men har mycket lögner kvar. Ja tycker inte om att märka lögner och vara tvungen att nysta och vara detektiv. Jag strävar efter sanning, ska det vara så jävla konstigt och svårt.
Som bäst hade jag tre i handicap.
Som bäst gick jag fem under par dom sista elva hålen i Kalmar 1987. Jag spelade med Robert Karlsson. Han ställer upp i British Open idag, lycka till!
För dom (den) av mina läsare som bor i Malmö och är intresserad av mina gamla böcker kan jag meddela att min svåråtkomliga lilla debutroman Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, finns i Konsthallens bokhandel. Åttio spänn. Omslaget är mycket minimalistiskt och ljusblått, ingen text på ryggen (ett misstag) och fel text på baksidan (också ett misstag), men inne i boken finns det jävlar i mej inte så många misstag. En stark debut! Står på B, svensk skönlitteratur.
Detta är inte det sista jag skriver. Men antagligen det sista på bloggen som trettiosexåring. På söndag blir jag lika gammal som Henrik Larsson blir i september om två år.Jag är fortfarande tjugo år yngre än Bossen och Ulf Lundell. Jag har tid på mej.
Jag behöver inga presenter. Men om ni ändå vill, om ni går förbi Lidl i LA så står det en småtjock snubbe i artonårsåldern och spelar dragspel ganska dåligt, skänk honom några kronor.
Sunday, July 16, 2006
Livet är bittersweet and then you die, i Hästveda eller på en ö, eller högst upp på apberget när dumheten exploderar
Havet är inte helt stilla men mycket vackert. Om jag böjer mej ut genom fönstret kan jag se Ven, nu ser jag bara Köpenhamn. Jag sitter i mitt gamla pojkrum, mina föräldrar är också äldre och i Spanien.
Jag sitter i mitt gamla pojkrum och allt blev naturligtvis annorlunda än för tjugo år sen, när jag började tro att jag redan var flygfärdig. Hoppade ut från det här fönstret än gång, var inlåst, hoppade ut och sprang ner till havet alldeles intill, sprang och sprang och hittade henne till sist, och vi badade i natten, men inget mer.
Hon bodde på Ven men hade en liten lägenhet i Landskrona.
Jag letade efter henne på Ven sen, den sommaren, förgäves.
Svett och dansbandscountry. Vi tog tåget till Osby och åkte med svärföräldrarna till Hästveda. På loppisen såg jag saker som man nästan skulle värja sej för att slänga, för att man tyckte synd om dom andra mer rejäla soporna. Men några Buster fick jag tag på och häng med i svängarna nu: Åshöjden i Buster, trevliga hejaramsor åt det hållet när corny för längesen är passerat, och häng med, igår på Landskrona IP, lördagsmatch och aporna hade svalt ner bananerna med öl. Dom ståtliga vikingarna från Landskrona som tog över klacken när många av dom mer seriösa supportrarna av olika anledningar saknades. Två eller tre gånger höjde dom sina ölglas och skrek den klassiska ramsan: "Så ska det låta när grabbarna är kåta, bullfitta bullfitta in och ut." Och skrattade och var stolta. Sen skulle den svarte högerbacken kasta inkast, Hey bananaboy, skrek någon. Ingen annan i klacken hyschade eller sa till idioten.
Vänsterbacken vände sej upp mot läktaren, och domaren sa något till honom. Det är möjligt att det ger BoIS böter. Bra jobbat stolta jävla bonnaviking!
Jag hejar alltid på BoIS, även om jag tycker att laget och ledningen sviker ibland. Men jag vet inte vad det är jag älskar så. Jag har nästan helt slutat gå på supporterföreningens pub, jag orkar inte längre vaska fram guldkornen bland alla idioter.
Vad är det jag älskar? Är det sjuttiotalet när jag lämnade utsikten mot Köpenhamn och vidare bort, för att gå med min brorsa, farsa, farfar och andra släktingar på match. Att kanske få köpa en korv eller glass. Att få ett tuggummi av farbror Hans.
Jag vet inte. Jag vet inte om det var så roligt då.
Men jag vet att det pirrar i magen när det är matchdag, att det är kul att stå och gnälla med Windy. Igår hann vi dessutom med en bira innan familjelivet kallade tillbaka.
Vad är det jag älskar med Hästveda Marknad? Ingenting. Men det var trevligt att gå och få svettfläckar under armarna. Att se Elsas stora ögon inför allt hon ville ha, och fick, eftersom mormor var med. Det var en fröjd att genom bruset känna igen en loj röst och säga till min svärfar: Är det inte Jonny Cosy? Men det visste ju inte han. Men visst fan hade Jonny C ställt fram sin synt, programmerat datorn och kastat på sej dragspelet, sjöng sina låtar i sann Hasse-Kvinnaböskestil inför en hänförd publik, visst fan var Ankan (hans fru) framme och gjorde sina versioner av några sextiotalsklassiker med gott kanske något övertänt) humör.
Kanske älskar jag det.
Jag började gråta utan botten en gång för ett eller två år sen. En mamma och en pappa hedrade minnet, på familjesidorna, av sin son som varit död i ett år. Sonen blev tre år. Jag grät av den förtvivlan som jag ändå inte kunde känna fullt ut, det var ju inte mitt barn. Att förlora så mycket. Jag kände inte pappan, men hade träffat honom nån gång. Han är tecknare och musiker.
Vi åkte till Ven sen, på fredagen, jag och Johanna. Vad älskar jag med Ven? Som BoIS, jag vet inte. Men att Ven finns. Jag har gått runt ön i januari medan en rolig fotograf tog bilder till ett projekt som aldrig blev något, men vi åt mackor med stäkt ägg och drack Whisky.
Jag har gjort mycket annat också, som ni nog gärna vill veta, vänner, men en annan dag.
Fast det här. Johanna och jag gick den renoverade Hakenstigen och svettades och stannade vid Bernes camping där vi spelade minigolf. Jag vann med tio slag och Johanna förstod int hur. Hon tror verkligen att hon alltid ska vinna över mej. Så hon bjöd på en dubbel lättöl. Sen badade vi i vinden i vågorna i Norreborg och det var verkligen årets i särklass bästa bad. Var försiktig i vågorna, men älska dom. Ja, ni vet, som vilken kärlek som helst.
Venfestival. I alla fall, sen stod han där, fast satt. Andi Almqvist, mannen som skriver om saker han känner till, död, skilsmässa och alkoholism. Men med en distans och ett leende på läpparna. Som alla som vet vad misär handlar om. Tillsammans med Svante Sjöbloms fina band (ståbas, munspel, en stålgitarr och en vanlig) blandades egna låtar från långt ner i 30- 40-talets bluescountry med andras låtar från långt ner i 30-...... Ni fattar.
Och Let love in, och When I paint my masterpiece.
Det var jävligt bra i solen och vinden. Och dom spelade längre än vad dom skulle. Bra.
Nu börjar Svensktoppen, så det är dags för mej att gå och bada.
Det blir alltid annorlunda.
Detta skulle ha varit mörkt och poetiskt.
Shit happens, and then you die.
Havet är inte helt stilla men mycket vackert. Om jag böjer mej ut genom fönstret kan jag se Ven, nu ser jag bara Köpenhamn. Jag sitter i mitt gamla pojkrum, mina föräldrar är också äldre och i Spanien.
Jag sitter i mitt gamla pojkrum och allt blev naturligtvis annorlunda än för tjugo år sen, när jag började tro att jag redan var flygfärdig. Hoppade ut från det här fönstret än gång, var inlåst, hoppade ut och sprang ner till havet alldeles intill, sprang och sprang och hittade henne till sist, och vi badade i natten, men inget mer.
Hon bodde på Ven men hade en liten lägenhet i Landskrona.
Jag letade efter henne på Ven sen, den sommaren, förgäves.
Svett och dansbandscountry. Vi tog tåget till Osby och åkte med svärföräldrarna till Hästveda. På loppisen såg jag saker som man nästan skulle värja sej för att slänga, för att man tyckte synd om dom andra mer rejäla soporna. Men några Buster fick jag tag på och häng med i svängarna nu: Åshöjden i Buster, trevliga hejaramsor åt det hållet när corny för längesen är passerat, och häng med, igår på Landskrona IP, lördagsmatch och aporna hade svalt ner bananerna med öl. Dom ståtliga vikingarna från Landskrona som tog över klacken när många av dom mer seriösa supportrarna av olika anledningar saknades. Två eller tre gånger höjde dom sina ölglas och skrek den klassiska ramsan: "Så ska det låta när grabbarna är kåta, bullfitta bullfitta in och ut." Och skrattade och var stolta. Sen skulle den svarte högerbacken kasta inkast, Hey bananaboy, skrek någon. Ingen annan i klacken hyschade eller sa till idioten.
Vänsterbacken vände sej upp mot läktaren, och domaren sa något till honom. Det är möjligt att det ger BoIS böter. Bra jobbat stolta jävla bonnaviking!
Jag hejar alltid på BoIS, även om jag tycker att laget och ledningen sviker ibland. Men jag vet inte vad det är jag älskar så. Jag har nästan helt slutat gå på supporterföreningens pub, jag orkar inte längre vaska fram guldkornen bland alla idioter.
Vad är det jag älskar? Är det sjuttiotalet när jag lämnade utsikten mot Köpenhamn och vidare bort, för att gå med min brorsa, farsa, farfar och andra släktingar på match. Att kanske få köpa en korv eller glass. Att få ett tuggummi av farbror Hans.
Jag vet inte. Jag vet inte om det var så roligt då.
Men jag vet att det pirrar i magen när det är matchdag, att det är kul att stå och gnälla med Windy. Igår hann vi dessutom med en bira innan familjelivet kallade tillbaka.
Vad är det jag älskar med Hästveda Marknad? Ingenting. Men det var trevligt att gå och få svettfläckar under armarna. Att se Elsas stora ögon inför allt hon ville ha, och fick, eftersom mormor var med. Det var en fröjd att genom bruset känna igen en loj röst och säga till min svärfar: Är det inte Jonny Cosy? Men det visste ju inte han. Men visst fan hade Jonny C ställt fram sin synt, programmerat datorn och kastat på sej dragspelet, sjöng sina låtar i sann Hasse-Kvinnaböskestil inför en hänförd publik, visst fan var Ankan (hans fru) framme och gjorde sina versioner av några sextiotalsklassiker med gott kanske något övertänt) humör.
Kanske älskar jag det.
Jag började gråta utan botten en gång för ett eller två år sen. En mamma och en pappa hedrade minnet, på familjesidorna, av sin son som varit död i ett år. Sonen blev tre år. Jag grät av den förtvivlan som jag ändå inte kunde känna fullt ut, det var ju inte mitt barn. Att förlora så mycket. Jag kände inte pappan, men hade träffat honom nån gång. Han är tecknare och musiker.
Vi åkte till Ven sen, på fredagen, jag och Johanna. Vad älskar jag med Ven? Som BoIS, jag vet inte. Men att Ven finns. Jag har gått runt ön i januari medan en rolig fotograf tog bilder till ett projekt som aldrig blev något, men vi åt mackor med stäkt ägg och drack Whisky.
Jag har gjort mycket annat också, som ni nog gärna vill veta, vänner, men en annan dag.
Fast det här. Johanna och jag gick den renoverade Hakenstigen och svettades och stannade vid Bernes camping där vi spelade minigolf. Jag vann med tio slag och Johanna förstod int hur. Hon tror verkligen att hon alltid ska vinna över mej. Så hon bjöd på en dubbel lättöl. Sen badade vi i vinden i vågorna i Norreborg och det var verkligen årets i särklass bästa bad. Var försiktig i vågorna, men älska dom. Ja, ni vet, som vilken kärlek som helst.
Venfestival. I alla fall, sen stod han där, fast satt. Andi Almqvist, mannen som skriver om saker han känner till, död, skilsmässa och alkoholism. Men med en distans och ett leende på läpparna. Som alla som vet vad misär handlar om. Tillsammans med Svante Sjöbloms fina band (ståbas, munspel, en stålgitarr och en vanlig) blandades egna låtar från långt ner i 30- 40-talets bluescountry med andras låtar från långt ner i 30-...... Ni fattar.
Och Let love in, och When I paint my masterpiece.
Det var jävligt bra i solen och vinden. Och dom spelade längre än vad dom skulle. Bra.
Nu börjar Svensktoppen, så det är dags för mej att gå och bada.
Det blir alltid annorlunda.
Detta skulle ha varit mörkt och poetiskt.
Shit happens, and then you die.
Tuesday, July 11, 2006
Korta inblickar i knoget som präglar den skånske eleganten
Igår fick jag prickar på armarna. Den jävla häcken. Men nu är den klippt i alla fall. Så får vi hoppas att den kommunale kontrollanten blir nöjd. Klockan tio cyklade jag hem från stationen längs ribban. Och kände att jag bara måste, jag måste rensa flygfäna ur mitt ansikte.
Hoppade i plurret vid hcp-badet. Bara jag och en bandspelare eller en gitarr från förr som några ungdomar lyssnade till längre bort.
Jag ska skriva en deckare!
Sen ska jag köpa en buss utan tak så ska vi åka runt i omgivningrana, jag och Ulf Brunnberg, och prata om allt kusligt som hänt, och jag ska peka och säga att där var det, och där, och där.
"Och allt detta beror på skatterna", ska Uffe säga och rätta till solglasögonen, "skatterna och allt annat jag skrivit insändare om i lokalpressen."
Men det blir en Malmöbok. Sparbanksstiftelsen och ABF betalar. Ungefär femton författare och journalister ska skriva. Jonte Bergh är redaktör och gör en bok som ingen (mer än Boel Gerell) behöver skämmas för. Dessutom får jag en okej månadslön i ett halvt år. Ett sätt att leva, det också.
Igår fick jag prickar på armarna. Den jävla häcken. Men nu är den klippt i alla fall. Så får vi hoppas att den kommunale kontrollanten blir nöjd. Klockan tio cyklade jag hem från stationen längs ribban. Och kände att jag bara måste, jag måste rensa flygfäna ur mitt ansikte.
Hoppade i plurret vid hcp-badet. Bara jag och en bandspelare eller en gitarr från förr som några ungdomar lyssnade till längre bort.
Jag ska skriva en deckare!
Sen ska jag köpa en buss utan tak så ska vi åka runt i omgivningrana, jag och Ulf Brunnberg, och prata om allt kusligt som hänt, och jag ska peka och säga att där var det, och där, och där.
"Och allt detta beror på skatterna", ska Uffe säga och rätta till solglasögonen, "skatterna och allt annat jag skrivit insändare om i lokalpressen."
Men det blir en Malmöbok. Sparbanksstiftelsen och ABF betalar. Ungefär femton författare och journalister ska skriva. Jonte Bergh är redaktör och gör en bok som ingen (mer än Boel Gerell) behöver skämmas för. Dessutom får jag en okej månadslön i ett halvt år. Ett sätt att leva, det också.
Thursday, July 06, 2006
In från värmen till svalkan i Limhamn
Svetten kommer när det blir svalare, det skvalar om mej nu. Står på bibblan i Limhamn. Min dator är paj. jag tror att det är mitt eget våldsamma fel, mitt förakt mot tekniska underverk som inte fungerar. Ett slag alltså, och en död eller halvdöd dator.
Jag har börjat läsa Lee Stringer igen. En bok som står i kolonistugans bokhylla. Mitt försök att återuppliva traditionen av att läsa Asterix och Obelix och Lucky Luke, gamla Buster i mormorm och morfars gamla sommarhus utanför Halmstad. Det som bara förfaller bland myrorna nu.
Vi får se när datorn är fit for fight igen. Vi får se när BoIS är det i fyra matcher i rad.
Jag ska bada nu.
Svetten kommer när det blir svalare, det skvalar om mej nu. Står på bibblan i Limhamn. Min dator är paj. jag tror att det är mitt eget våldsamma fel, mitt förakt mot tekniska underverk som inte fungerar. Ett slag alltså, och en död eller halvdöd dator.
Jag har börjat läsa Lee Stringer igen. En bok som står i kolonistugans bokhylla. Mitt försök att återuppliva traditionen av att läsa Asterix och Obelix och Lucky Luke, gamla Buster i mormorm och morfars gamla sommarhus utanför Halmstad. Det som bara förfaller bland myrorna nu.
Vi får se när datorn är fit for fight igen. Vi får se när BoIS är det i fyra matcher i rad.
Jag ska bada nu.
Monday, June 26, 2006
Bien en espana y, caramba, los suecos!
En kille fàn tyskland cyklade hit. Tysk Tog med sin spanske kompis som aldrig cyklat innan. Men du far ficka i en vecka. Okej.
Det tog fyra veckor att cykla hit. Min van, tysen, alskar uppforsbackar.
Svenskar ar karringar. Tyskar njuter av uppforsbackar. Det ar darfor dom vinner. Och Lagerback ar nojd, vad jag forstar. Vad jag inte forstar ar sverige, vi tog oss vidare fran gruppen. Vi spelade oavgjort mot england. Ja, men hade vi haft lite stake sa hade vi vunnit, och vunnit mot Ecuador. Och Tyskland var inte fantastiska.
Atlanten ar salt och mycket varmare an du tror. Och jag alskar fiskarna. Och jag alskar hotellskeletten som paminner mej om dagar vid medelhavet nar jag var liten. Nar jag var trygg. Jag forsoker gora min dotter trygg, ibland misslyckas jag. Men nar vi flyter runt pa djupt vatten har hon lart sej att skratta arligt, det gor mej glad.
Vi at fyra olika sorters rakor igar.
Jag somnade framfor Portugals match mot Holland igar. Nar jag vaknade var det match igen, Portugal mot Holland. Holland ar folkpartister. Jag tycker inte om Folkpartister, men jag har en orange skjorta idag, som ett han.
Portugal ar inte Danmark. na, Portugal ar Skane i sitt vackraste. Jag hejar pa Portugal, bangstyriga och fula.
Jag hejar pa Spanien, for jag vet vad det betyder for manniskorna. Som Brasilien.
Jag vet vad en extrados framgang kan mjuka till magen.
Jag har kommit in pa skinnet pa min roman nu. Ni kommer att hata den, men skratta och alska anda. Na, ni kommer inte att hata, sana lasare har jag inte.
En kille fàn tyskland cyklade hit. Tysk Tog med sin spanske kompis som aldrig cyklat innan. Men du far ficka i en vecka. Okej.
Det tog fyra veckor att cykla hit. Min van, tysen, alskar uppforsbackar.
Svenskar ar karringar. Tyskar njuter av uppforsbackar. Det ar darfor dom vinner. Och Lagerback ar nojd, vad jag forstar. Vad jag inte forstar ar sverige, vi tog oss vidare fran gruppen. Vi spelade oavgjort mot england. Ja, men hade vi haft lite stake sa hade vi vunnit, och vunnit mot Ecuador. Och Tyskland var inte fantastiska.
Atlanten ar salt och mycket varmare an du tror. Och jag alskar fiskarna. Och jag alskar hotellskeletten som paminner mej om dagar vid medelhavet nar jag var liten. Nar jag var trygg. Jag forsoker gora min dotter trygg, ibland misslyckas jag. Men nar vi flyter runt pa djupt vatten har hon lart sej att skratta arligt, det gor mej glad.
Vi at fyra olika sorters rakor igar.
Jag somnade framfor Portugals match mot Holland igar. Nar jag vaknade var det match igen, Portugal mot Holland. Holland ar folkpartister. Jag tycker inte om Folkpartister, men jag har en orange skjorta idag, som ett han.
Portugal ar inte Danmark. na, Portugal ar Skane i sitt vackraste. Jag hejar pa Portugal, bangstyriga och fula.
Jag hejar pa Spanien, for jag vet vad det betyder for manniskorna. Som Brasilien.
Jag vet vad en extrados framgang kan mjuka till magen.
Jag har kommit in pa skinnet pa min roman nu. Ni kommer att hata den, men skratta och alska anda. Na, ni kommer inte att hata, sana lasare har jag inte.
Wednesday, June 21, 2006
Cykelcykler, hemliga projekt och längdskidåkningssekternernas: finns dom? i vissa delar av Sverige
I morse packade vi ner alla Elsas plåster. Hon har drömt om dom hela natten, drömt om att få skada sej och få sätta på plåster. Som om det skulle hjälpa en cykel.
Jag kan laga hål. Men jag kan inte få på däcket efteråt, därför lämnar jag in hojen.
När vi bodde i Landskrona fick jag, efter nyår punka femton gånger på tre månader, dyra grejor för en cykelkille. Till slut köpte jag ett dyrare däck som var omöjligt att få punka på.
Dom dagarna, att bara bränna över alla jävla slarviga trasiga flaskor som ligger där ute vid dom avställda husvagnarna där packet håller till. Att bara bränna rakt över och bränna av några skott med kanonen. Ni kan inte ta mej! Ni som inte har ett skit.
Men nu bor vi Limhamn och här krossar man inga flaskor från Polen, här slänger man svarta burkar från Danmark som är inköpta i Tyskland. Eller Tuskland, som vi säger till slut po Limhamn.
Jag lämnade in en av kolonicyklarna för två veckor sen, en fröjd att få cykla i LA igen. Men i lördags var det roliga, som allt roligt, slut. Och det är det, när lavinen börjar rulla ur ketchupflaskan så halkar man på plankan just när man skulle ropa hej, men trillade ner i den uttorkade bäcken, slog huvudet på stenen.
Så igår smög luften ur bakdäcket på min malmöcykel. Det bakdäcket som min vän, cykelhandlaren Jonny, under stor protest lagat när han var bakfull och skadad i halsen av en hal dusch.
Punka igen. Och när Elsa och jag fick ta vagnen i morse till dagis och hon bara pratade om alla plåster som skulle med till Spanien, så var det punka fram också.
Tillbaka med vagnen full av lättöl. Promenad upp till min andra cykelvän, men han var inte där i sin blåa rock.
Det är det jag säger, när cykelcykeln går in i sitt jävligaste varv är det bara att dra. Till Spanien till exempel.
Jag är stressad av mitt hemliga projekt, men det kan jag givetvis inte skriva om.
Men det finns en fröjd att veta att nu kan jag få in dom pengarna som behövs, nu kan jag leva utan den stressen i ett halvår till. Men! Nu kommer stressen av att behöva prestera inför någon annan. Att inte få göra exakt som jag vill. Att behöva ta stötarna för vad nån annan eventuellt gör dåligt. Ännu hemligare nu ... Och ändå så jävla banalt.
Vi satt bakom häcken i solen och var så glada för att allt äntligen hade slagit ut. Att ingen jägare skulle se kaninerna längre, att dom skulle kunna växa upp på liljekonvaljer i lugn och ro. Deras stackars hjärtan som slår så fort, och den där kåtheten det pratas om.
Jag köpte tre Buster för Tre gånger två kronor på torget i LA, två Bamse till Elsa. Det hade varit bra läsning på dasset om vi hade haft ett dass. Men jag sitter på en trasig spann och myggorna gillar mej, eller hatar mej. Nä, det blir annat i Spanien, som vi brukar säga innan vi korkar ur buteljen och ber Pedro styra husblien söderut medan vi drunknar i plysch.
Längdskidåkarna! (undantaget Mattias Fredriksson som är ihop med en fd Miss Sweden). Dom börjar på skidgymnasiet. Blir fulla en gång, på insparken, träffar tjejen//killen och så är man hemma. En svensk version av den amerikanska modellen där man helst ska gå på skolbalen med ´den man ska gifta sej med. I det riktiga USA alltså, småstädernas, Sjöbo, Vetlanda, och allt vad det heter i längdåkningslandet.
Jag säger inte att det är fel.
Jag säger bara att jag inte känner mej hemma i Sverige.
Jag tycker inte ens illa om Sverige.
Jag känner mej bara inte hemma.
Jag säger inte ens att jag har rätt.
Men det snörper när granskogen trycker sej in i min mun när vi närmar oss gränsen till Småland.
Lycka till!
I morse packade vi ner alla Elsas plåster. Hon har drömt om dom hela natten, drömt om att få skada sej och få sätta på plåster. Som om det skulle hjälpa en cykel.
Jag kan laga hål. Men jag kan inte få på däcket efteråt, därför lämnar jag in hojen.
När vi bodde i Landskrona fick jag, efter nyår punka femton gånger på tre månader, dyra grejor för en cykelkille. Till slut köpte jag ett dyrare däck som var omöjligt att få punka på.
Dom dagarna, att bara bränna över alla jävla slarviga trasiga flaskor som ligger där ute vid dom avställda husvagnarna där packet håller till. Att bara bränna rakt över och bränna av några skott med kanonen. Ni kan inte ta mej! Ni som inte har ett skit.
Men nu bor vi Limhamn och här krossar man inga flaskor från Polen, här slänger man svarta burkar från Danmark som är inköpta i Tyskland. Eller Tuskland, som vi säger till slut po Limhamn.
Jag lämnade in en av kolonicyklarna för två veckor sen, en fröjd att få cykla i LA igen. Men i lördags var det roliga, som allt roligt, slut. Och det är det, när lavinen börjar rulla ur ketchupflaskan så halkar man på plankan just när man skulle ropa hej, men trillade ner i den uttorkade bäcken, slog huvudet på stenen.
Så igår smög luften ur bakdäcket på min malmöcykel. Det bakdäcket som min vän, cykelhandlaren Jonny, under stor protest lagat när han var bakfull och skadad i halsen av en hal dusch.
Punka igen. Och när Elsa och jag fick ta vagnen i morse till dagis och hon bara pratade om alla plåster som skulle med till Spanien, så var det punka fram också.
Tillbaka med vagnen full av lättöl. Promenad upp till min andra cykelvän, men han var inte där i sin blåa rock.
Det är det jag säger, när cykelcykeln går in i sitt jävligaste varv är det bara att dra. Till Spanien till exempel.
Jag är stressad av mitt hemliga projekt, men det kan jag givetvis inte skriva om.
Men det finns en fröjd att veta att nu kan jag få in dom pengarna som behövs, nu kan jag leva utan den stressen i ett halvår till. Men! Nu kommer stressen av att behöva prestera inför någon annan. Att inte få göra exakt som jag vill. Att behöva ta stötarna för vad nån annan eventuellt gör dåligt. Ännu hemligare nu ... Och ändå så jävla banalt.
Vi satt bakom häcken i solen och var så glada för att allt äntligen hade slagit ut. Att ingen jägare skulle se kaninerna längre, att dom skulle kunna växa upp på liljekonvaljer i lugn och ro. Deras stackars hjärtan som slår så fort, och den där kåtheten det pratas om.
Jag köpte tre Buster för Tre gånger två kronor på torget i LA, två Bamse till Elsa. Det hade varit bra läsning på dasset om vi hade haft ett dass. Men jag sitter på en trasig spann och myggorna gillar mej, eller hatar mej. Nä, det blir annat i Spanien, som vi brukar säga innan vi korkar ur buteljen och ber Pedro styra husblien söderut medan vi drunknar i plysch.
Längdskidåkarna! (undantaget Mattias Fredriksson som är ihop med en fd Miss Sweden). Dom börjar på skidgymnasiet. Blir fulla en gång, på insparken, träffar tjejen//killen och så är man hemma. En svensk version av den amerikanska modellen där man helst ska gå på skolbalen med ´den man ska gifta sej med. I det riktiga USA alltså, småstädernas, Sjöbo, Vetlanda, och allt vad det heter i längdåkningslandet.
Jag säger inte att det är fel.
Jag säger bara att jag inte känner mej hemma i Sverige.
Jag tycker inte ens illa om Sverige.
Jag känner mej bara inte hemma.
Jag säger inte ens att jag har rätt.
Men det snörper när granskogen trycker sej in i min mun när vi närmar oss gränsen till Småland.
Lycka till!
Sunday, June 18, 2006
Tillbaka till framtiden, but different, revisited i Spanien
Det finns ett foto som är likt men annorlunda. Det där jag står i brun manchesterkavaj och bruna solglasögon, blå skjorta och jeans, kramar en tjur i brons eller nåt annat. Utanför tjurfäktningsarenan i El Puerto de Santa Maria, nära Cadiz i Spanien vid Atlanten.
Efter det dyker dom upp här och där, fotona, på mej och gorillan på Teneriffa när allt var så nära undergången som vi nånsin kom i ett främmande land.
När jag sitter på flodhästen i Berlin. Samma gorilla igen på Teneriffa, magsjuk men nykter och Elsa som knappt kan stå vid en liten chimpans. Och sen Johanna vid elefanterna av växter.
Vi åkte på bröllopsresa innan vi hade gift oss, den tidiga våren 2000, tågluffade i egen sovkupé till Paris, sen vidare till Johannas gamla trakter, Lyon, Aix de Provence (eller hur det stavas). Vi var även i mina gamla trakter i Sesimbra i Portugal. Men huvudmålet var El Puerto ... där Janne och Mia bodde, och den lille Ville. Det var där jag stötte på tjuren.
Och på torsdag är allt annorlunda, tåg istället för färja till Danmark, sen flyg istället för tåg till Spanien. Först Sevilla och sen till Puerto. Och jag ska givetvis leta upp den där jävla tjuren och bli fotograferad, och hade jag varit lagd åt det tekniska hållet så hade jag publicerat båda bilderna bredvid varandra här på bloggen, sex år senare. Men så blir det inte. Ni får använda er fantasi.
Ni får använda er fantasi när ni tänker på hur det går till när jag i sherryns gyllene triangel ska blanda ut skiten till en lättöls styrka.
Det finns ett foto som är likt men annorlunda. Det där jag står i brun manchesterkavaj och bruna solglasögon, blå skjorta och jeans, kramar en tjur i brons eller nåt annat. Utanför tjurfäktningsarenan i El Puerto de Santa Maria, nära Cadiz i Spanien vid Atlanten.
Efter det dyker dom upp här och där, fotona, på mej och gorillan på Teneriffa när allt var så nära undergången som vi nånsin kom i ett främmande land.
När jag sitter på flodhästen i Berlin. Samma gorilla igen på Teneriffa, magsjuk men nykter och Elsa som knappt kan stå vid en liten chimpans. Och sen Johanna vid elefanterna av växter.
Vi åkte på bröllopsresa innan vi hade gift oss, den tidiga våren 2000, tågluffade i egen sovkupé till Paris, sen vidare till Johannas gamla trakter, Lyon, Aix de Provence (eller hur det stavas). Vi var även i mina gamla trakter i Sesimbra i Portugal. Men huvudmålet var El Puerto ... där Janne och Mia bodde, och den lille Ville. Det var där jag stötte på tjuren.
Och på torsdag är allt annorlunda, tåg istället för färja till Danmark, sen flyg istället för tåg till Spanien. Först Sevilla och sen till Puerto. Och jag ska givetvis leta upp den där jävla tjuren och bli fotograferad, och hade jag varit lagd åt det tekniska hållet så hade jag publicerat båda bilderna bredvid varandra här på bloggen, sex år senare. Men så blir det inte. Ni får använda er fantasi.
Ni får använda er fantasi när ni tänker på hur det går till när jag i sherryns gyllene triangel ska blanda ut skiten till en lättöls styrka.
Tuesday, June 13, 2006
Books, and the writers from all around the world, mostly from Sweden, part one
En fet fluga från förra året fattar inte att det är den eller jag i natt. Och att jag givetvis kommer att vinna, inga fria vingar som fladdrar mot solen igen i morgon, döden kommer i natt. Som om flugor funderar.
Jag tänkte skriva självsäkert, absolut säkert, Slas. Som den författare jag läst flest böcker av. Om kvällarna efter jobbet på hemmet för utvecklingsstörda, några folköl på Bertils och ner till ön i vallgraven (nära där vi har vår koloni nu) och en bok av Slas och in i den världen, IN I DEN, och rätt musik i freestylen, ... som bara drar mej iväg.
Så kom jag att tänka på dagarna i sjuan och åttan, precis i skarven, när jag läste alla Agatha Christie som jag kom över, och den i den karibiska övärlden, pensionatsvärlden där, och havet som smekte in. Jo, den gillade jag.
Och Sivar Ahlrud, som egentligen var två författare, som skrev om tvillingdetektiverna, och dom drömmarna som bubblade fram när jag var ännu yngre. Jag minns dagarna som vi gick upp extratidigt för att vi skulle flyga, och jag och min brorsa fick varsin ny tvillingdeckare av mamma, att läsa på planet när det flög mot drömmarna, som fanns i dom böckerna, som fanns som glimtar i verkligheten.
Men sen kom Slas och jag har inte hållit räkningen. Men jag vet att jag sålde en jävla massa tvillingdeckare till Sven i hans antikvariat i Lund. In my drinking days. Slas har jag kvar, några från skolbiblioteket på högstadiet, andra från gymnasiets bibbla. Dom flets köpta för egna pengar. Från bibblan kom också Klas Östergrens Ankare och Kerouacs På drift som drog mej iväg.
En bok jag läst om flera gånger är Ett långt farväl av Claes Hylinger. Den och Jagvill ha hela världen av Fredrik Ekelund luktar fortfarande av en trasig parfymflaska i min väska från dom två veckorna när jag och Danne skulle rädda världens miljö i Prag i mitten av nittiotalet, gjorde helt andra saker istället. Lyssnade på Songs for Drella i freestylen, till exempel, grät, hamnade helt fel med dom amerikanske hårfrisörskorna från Atlanta.
Klas Östergren, ja.
Och Änglar blåser hårt och Katusstigen av Sture, och flera andra av honom, dom om Karla Andersson, och andra också. Men just dom två första, den vägen ut när man sitter på en regnig bänk i Landskrona och inte vill gå in, och man behöver inte, man behöver bara blåsa på elden och känna att den kommer, värmen, vägen någon annanstans.
Lars Forsells Vänner.
Och lite i skymundan, Mirja Unges Det var ur munnarna orden kom.
Bodil Malmstens dikt om fastern och Purple rain.
Och Papillon, som jag älskade den boken på den tiden.
Och Carina Rydberg fram till Den högsta kasten, sen har jag inte läst någon.
Är detta en människa, Primo Levi.
Och Ta rygg, och Strandmannen.
Och Wodehouse när det begav sej.
En fet fluga och en fet jävla ågren som aldrig kommer tillbaka på det sättet, som då när man trodde att man missade allt. Jo, det gör ont i dag också, men inte på samma sätt.
Jag har en kompis som bygger en simbassäng, jag önskar inte att jag var han, ändå längtar jag ihjäl mej efter min egen, simma iväg och komma tillbaka.
En fet fluga från förra året fattar inte att det är den eller jag i natt. Och att jag givetvis kommer att vinna, inga fria vingar som fladdrar mot solen igen i morgon, döden kommer i natt. Som om flugor funderar.
Jag tänkte skriva självsäkert, absolut säkert, Slas. Som den författare jag läst flest böcker av. Om kvällarna efter jobbet på hemmet för utvecklingsstörda, några folköl på Bertils och ner till ön i vallgraven (nära där vi har vår koloni nu) och en bok av Slas och in i den världen, IN I DEN, och rätt musik i freestylen, ... som bara drar mej iväg.
Så kom jag att tänka på dagarna i sjuan och åttan, precis i skarven, när jag läste alla Agatha Christie som jag kom över, och den i den karibiska övärlden, pensionatsvärlden där, och havet som smekte in. Jo, den gillade jag.
Och Sivar Ahlrud, som egentligen var två författare, som skrev om tvillingdetektiverna, och dom drömmarna som bubblade fram när jag var ännu yngre. Jag minns dagarna som vi gick upp extratidigt för att vi skulle flyga, och jag och min brorsa fick varsin ny tvillingdeckare av mamma, att läsa på planet när det flög mot drömmarna, som fanns i dom böckerna, som fanns som glimtar i verkligheten.
Men sen kom Slas och jag har inte hållit räkningen. Men jag vet att jag sålde en jävla massa tvillingdeckare till Sven i hans antikvariat i Lund. In my drinking days. Slas har jag kvar, några från skolbiblioteket på högstadiet, andra från gymnasiets bibbla. Dom flets köpta för egna pengar. Från bibblan kom också Klas Östergrens Ankare och Kerouacs På drift som drog mej iväg.
En bok jag läst om flera gånger är Ett långt farväl av Claes Hylinger. Den och Jagvill ha hela världen av Fredrik Ekelund luktar fortfarande av en trasig parfymflaska i min väska från dom två veckorna när jag och Danne skulle rädda världens miljö i Prag i mitten av nittiotalet, gjorde helt andra saker istället. Lyssnade på Songs for Drella i freestylen, till exempel, grät, hamnade helt fel med dom amerikanske hårfrisörskorna från Atlanta.
Klas Östergren, ja.
Och Änglar blåser hårt och Katusstigen av Sture, och flera andra av honom, dom om Karla Andersson, och andra också. Men just dom två första, den vägen ut när man sitter på en regnig bänk i Landskrona och inte vill gå in, och man behöver inte, man behöver bara blåsa på elden och känna att den kommer, värmen, vägen någon annanstans.
Lars Forsells Vänner.
Och lite i skymundan, Mirja Unges Det var ur munnarna orden kom.
Bodil Malmstens dikt om fastern och Purple rain.
Och Papillon, som jag älskade den boken på den tiden.
Och Carina Rydberg fram till Den högsta kasten, sen har jag inte läst någon.
Är detta en människa, Primo Levi.
Och Ta rygg, och Strandmannen.
Och Wodehouse när det begav sej.
En fet fluga och en fet jävla ågren som aldrig kommer tillbaka på det sättet, som då när man trodde att man missade allt. Jo, det gör ont i dag också, men inte på samma sätt.
Jag har en kompis som bygger en simbassäng, jag önskar inte att jag var han, ändå längtar jag ihjäl mej efter min egen, simma iväg och komma tillbaka.
Monday, June 12, 2006
Drygheten har ingen kompass
Någon gång på femtiotalet bestämde sej dom glada gamängerna, och betydande författarna Lars Forsell (akademiledamot och författare till krogshow med Lill-Babs) och Pär Rådström (för tidigt död jazzkännare, revy- och romanförfattare) att skita i traditionerna, man får skriva hur man vill, om vad man vill. På femtiotalet.
2006. En lokalreporter i Landskrona i femtioårsåldern skriver blogg. Han basar för ett korplag i fotboll. Han skriver om sina katter och sin hund. På stort allvar. Han har åsikter om lokalpolitiken och älskar Landskrona BoIS. Ibland får man en känsla av att han anser sej vara unik, att han har patent på åsikter.
Och solen går oemotsagd ner i ankdammen.
2006. En något självgod lokalmurvel berättar hur det ligger till och raljerar (?), ironiserar (?), eller nåt annat otydligt, över författare som spelar fotboll och tar det på allvar. Baserat på en mycket rolig (ja, vi är flera som upptäckt engelsmännen)Monty Python-sketch där filosofer ägnar sej åt fotboll(inte författare, OBS) försöker han vara rolig och håna det svenska författarlandslaget.
Han har solglasögon på fotot på bloggen.
Och solen går upp som en sprucken ballong i svartvitt på femtiotalet.
Fakta: I Sveriges författarlandslag spelar dom flesta kontinuerligt i lägre divisioner i det svenska seriesystemet eller i korpen. Även om människorna är författare så har alla haft kontakt med fotboll i hela sina liv, jo, man kan vara både bokintresserad och sportintresserad, aktiv. Niklas Kindvall (han har skrivit tre barnböcker) med ganska färska meriter från landslaget, bundesliga och Malmö FF blev inte vald till Författar-VMs bäste spelare. Tysklands lag hade tränat tillsammans i en månad innan turneringen, hade en fd bundesligacoach som tränare. Italiens lag hade en flerårig serie-A-spelare i fyrtioårsåldern i sitt lag. Ungerns spelare var enormt skickliga, men saknade lagkänsla.
Matcherna spelade 2x35 minuter på stor plan. Det fanns massör och läkare, uppvärmningen varade länge, allt var mycket seriöst.
En kunnig bedömare ansåg att matcherna höll svensk division sex-klass.
Ja, allvar, alla tog matcherna på allvar. Det ironiserar (?) den lokale journalisten om. Som om man inte ska ta saker och ting på allvar.
Författar-VM. Där var jag, turneringens antagligen sämste spelare. Blixtinkallad två dagar innan avfärd som utfyllnad, om ifall att, inget annat. När dom andra var trötta var min uppgift att spela enkelt, springa, ta en gubbe, låta dom andra vila upp sej. Det var flygande byten.
Jag tillät mej att med självironi skoja med mej själv i en intervju i lokalpressen, av det verkar reporterbloggaren dra slutsatsen att alla i Författar-VM var värdelösa, men uppblåst pretentiösa.
Om lag som Landskrona BoIS eller svenska landslaget hade lyckats blanda allvar och glädje på samma sätt som författarlandslaget så hade det nog gått bättre.
Inga huliganer söp sej spyfulla och skrek könsord under turneringen. Kanske ockcå en brist.
2006. Blogglokalmurveln sätter likhetstecken mellan filosofer och författare. Blogglokalmurveln sparkar in en vidöppen dörr vars gångjärn rostade nån gång strax efter hans egen födsel på femtiotalet. Och han tror att han är rolig när han anammar ett tänkande som stammar från den tiden när författare trodde att dom var utsedda av gud att vara likbleka och gängliga och den gången, nån gång då när Pär och Lars gav fan i alltihop, så slocknade också stearinljuset och den sista skvätten rödtjut dränkte den sista Galuoisen utan filter. Det var alltså mycket längesen.
Men den skrockande lokalreportern ser inget bakom solglasögonen, ser bara hur hans egen högerarm klappar hans egen axel: Fan, vad roligt skrivet! Där satt den!
Oh nej, vi pratade även litteratur i Bremen. Oh nej, vi tyckte att det var kul att träffa kollegor från andra länder. OCH! NEJ! Vi pratade också fotboll, kunnigt. Det måste göra ont i hjärtat hos lokalreportern som inte är sportreporter.
Fakta: En av författarlandslaget största uppgifter är att försöka blanda fotboll och litteratur, att i förlängningen försöka få ungdomar (framför allt pojkar eftersom dom läser minst) intresserade av litteratur och läsande, bildning (som ju är ett sätt att ta sej upp i livet), genom att spela matcher, tipsa om böcker om fotboll och visa att det ena inte behöver utesluta det andra.
Glada gamänger som inte är rädda för det djupa. Glada gamänger som inte bestämmer hur allt är i förväg. Glada gamänger som spelar fotboll och har kul, som snusar med ena näven och skriver en länge levande dikt med den andra, och ett roligt fotbollsreportage med den tredje.
Alltmedan allt ser likadant ut i ankdammens alltmer ruttnande vatten, medan ingen ser bakom solglasögonen som blivit immiga av lokalskribentens upphetsande flåsande när han skrattar åt sina egna obegripliga skämt.
Jag har högt i tak, kvider lokalbloggaren i våningen under källarplanet medan luften försvinner. Och ingenstans känner han hur gott den fuktiga jorden luktar. Och om han skulle göra det, så kan han inte förstå att det finns andra som känner exakt samma lukt, och tycker exakt lika mycket om den.
Keep up the good work, och vänd dej aldrig om, ta aldrig av dej solglaögonen, för då kanske du måste öppna ögonen.
BoIS vann en ganska dålig match med två-noll på ett sommarvarmt IP.
www.forfattarlandslaget.se
Någon gång på femtiotalet bestämde sej dom glada gamängerna, och betydande författarna Lars Forsell (akademiledamot och författare till krogshow med Lill-Babs) och Pär Rådström (för tidigt död jazzkännare, revy- och romanförfattare) att skita i traditionerna, man får skriva hur man vill, om vad man vill. På femtiotalet.
2006. En lokalreporter i Landskrona i femtioårsåldern skriver blogg. Han basar för ett korplag i fotboll. Han skriver om sina katter och sin hund. På stort allvar. Han har åsikter om lokalpolitiken och älskar Landskrona BoIS. Ibland får man en känsla av att han anser sej vara unik, att han har patent på åsikter.
Och solen går oemotsagd ner i ankdammen.
2006. En något självgod lokalmurvel berättar hur det ligger till och raljerar (?), ironiserar (?), eller nåt annat otydligt, över författare som spelar fotboll och tar det på allvar. Baserat på en mycket rolig (ja, vi är flera som upptäckt engelsmännen)Monty Python-sketch där filosofer ägnar sej åt fotboll(inte författare, OBS) försöker han vara rolig och håna det svenska författarlandslaget.
Han har solglasögon på fotot på bloggen.
Och solen går upp som en sprucken ballong i svartvitt på femtiotalet.
Fakta: I Sveriges författarlandslag spelar dom flesta kontinuerligt i lägre divisioner i det svenska seriesystemet eller i korpen. Även om människorna är författare så har alla haft kontakt med fotboll i hela sina liv, jo, man kan vara både bokintresserad och sportintresserad, aktiv. Niklas Kindvall (han har skrivit tre barnböcker) med ganska färska meriter från landslaget, bundesliga och Malmö FF blev inte vald till Författar-VMs bäste spelare. Tysklands lag hade tränat tillsammans i en månad innan turneringen, hade en fd bundesligacoach som tränare. Italiens lag hade en flerårig serie-A-spelare i fyrtioårsåldern i sitt lag. Ungerns spelare var enormt skickliga, men saknade lagkänsla.
Matcherna spelade 2x35 minuter på stor plan. Det fanns massör och läkare, uppvärmningen varade länge, allt var mycket seriöst.
En kunnig bedömare ansåg att matcherna höll svensk division sex-klass.
Ja, allvar, alla tog matcherna på allvar. Det ironiserar (?) den lokale journalisten om. Som om man inte ska ta saker och ting på allvar.
Författar-VM. Där var jag, turneringens antagligen sämste spelare. Blixtinkallad två dagar innan avfärd som utfyllnad, om ifall att, inget annat. När dom andra var trötta var min uppgift att spela enkelt, springa, ta en gubbe, låta dom andra vila upp sej. Det var flygande byten.
Jag tillät mej att med självironi skoja med mej själv i en intervju i lokalpressen, av det verkar reporterbloggaren dra slutsatsen att alla i Författar-VM var värdelösa, men uppblåst pretentiösa.
Om lag som Landskrona BoIS eller svenska landslaget hade lyckats blanda allvar och glädje på samma sätt som författarlandslaget så hade det nog gått bättre.
Inga huliganer söp sej spyfulla och skrek könsord under turneringen. Kanske ockcå en brist.
2006. Blogglokalmurveln sätter likhetstecken mellan filosofer och författare. Blogglokalmurveln sparkar in en vidöppen dörr vars gångjärn rostade nån gång strax efter hans egen födsel på femtiotalet. Och han tror att han är rolig när han anammar ett tänkande som stammar från den tiden när författare trodde att dom var utsedda av gud att vara likbleka och gängliga och den gången, nån gång då när Pär och Lars gav fan i alltihop, så slocknade också stearinljuset och den sista skvätten rödtjut dränkte den sista Galuoisen utan filter. Det var alltså mycket längesen.
Men den skrockande lokalreportern ser inget bakom solglasögonen, ser bara hur hans egen högerarm klappar hans egen axel: Fan, vad roligt skrivet! Där satt den!
Oh nej, vi pratade även litteratur i Bremen. Oh nej, vi tyckte att det var kul att träffa kollegor från andra länder. OCH! NEJ! Vi pratade också fotboll, kunnigt. Det måste göra ont i hjärtat hos lokalreportern som inte är sportreporter.
Fakta: En av författarlandslaget största uppgifter är att försöka blanda fotboll och litteratur, att i förlängningen försöka få ungdomar (framför allt pojkar eftersom dom läser minst) intresserade av litteratur och läsande, bildning (som ju är ett sätt att ta sej upp i livet), genom att spela matcher, tipsa om böcker om fotboll och visa att det ena inte behöver utesluta det andra.
Glada gamänger som inte är rädda för det djupa. Glada gamänger som inte bestämmer hur allt är i förväg. Glada gamänger som spelar fotboll och har kul, som snusar med ena näven och skriver en länge levande dikt med den andra, och ett roligt fotbollsreportage med den tredje.
Alltmedan allt ser likadant ut i ankdammens alltmer ruttnande vatten, medan ingen ser bakom solglasögonen som blivit immiga av lokalskribentens upphetsande flåsande när han skrattar åt sina egna obegripliga skämt.
Jag har högt i tak, kvider lokalbloggaren i våningen under källarplanet medan luften försvinner. Och ingenstans känner han hur gott den fuktiga jorden luktar. Och om han skulle göra det, så kan han inte förstå att det finns andra som känner exakt samma lukt, och tycker exakt lika mycket om den.
Keep up the good work, och vänd dej aldrig om, ta aldrig av dej solglaögonen, för då kanske du måste öppna ögonen.
BoIS vann en ganska dålig match med två-noll på ett sommarvarmt IP.
www.forfattarlandslaget.se
Sunday, June 11, 2006
Frihet innanför ramarna på olika platser i hederliga svenska hjärtan
Jag flyttade tillbaka till Landskrona sommaren 04. Med fru och barn från andra orter. Jag flyttade tillbaka i tron att när jag lämnade LA för första gången 89, för andra gången 90/91 och sen (som jag trodde) slutligen 1993. Krångligt när rabarberpajen doftar från köket. Elsa får mej att knyta vagnen för att kulorna inte ska trilla ut, sen gör dom det ändå, och så snubblar hon på sladden när hon ska hämta dom. Och himlen är blå och jag funderar på Patrik Isaksson, om han skrev sin reklamlåt med Pripps i tankarna, eller om det bara poetiskt blev så. Jag dömer inte. Men jag läste en intervju där han sa att han var stolt över att få vara med i ett sådant legendariskt lag av Pripps Blå-sångare.
Respekt! Tomas, Uno, Jill, Tommy, respekt, legendarer! Där dog han, Patrik.
Men han verkar snäll. Han verkar sympatisk. Han är en sån som också skulle beställt in en lättöl bara för att jag sa att jag bara dricker såna. Men ta en starköl, skulle jag säga. Nä, men jag var sugen på lättöl, dom är goda när man är törstig.
Svenska landslaget gjorde en bra match igår, sa Lars Lagerbäck. Mellberg sa att fotboll handlar om att skapa chanser. Dom har ramar, men ingen frihet innanför ramarna, dom vet inte hur dom ska göra när ett annat (sämre) lag har en förbundskapten som kan läsa av. Sverige måste spela mot bättre lag.. Ingen frihet utanför staketen som camparna har satt upp i sin husvagnsträdgård i Sibbarp. Ingen frihet när alla muslimer har burka. Ingen frihet när alla svennar är svennar. Ingen frihet när man måste ha roligt i enorma stora vita tält och dricka öl ur plastglas.
Ingen frihet när man frågar vakten om man får ta med lättöl in i Folkets, FOLKETS park, in my ass.
Vi trodde att vi skulle kunna bo i Landskrona 2004. Jag trodde att jag lämnat stan en gång för att jag var tvungen att utbilda mej, förkovra mej, skaffa kontakter, som hade med skrivande att göra.
2004 trodde jag att jag var etablerad, att jag inte behövde söka längre. Att jag kunde njuta i ett hem med havsutsikt, skriva i en kolonistuga i skönhet, ta tåget till Malmö, Köpenhamn och Helsingör när jag ville. Jag älskar verkligen Landskrona. Men det var för trångt innanför ramarna, friheten räckte inte.Det är andra gången jag försöker skriva klart den här texten. Men datorn eller vad det är förstör hela tiden.
Vad jag menar? Jo, att man behöver inte färga håret och ständigt skrika att man älskar människorna, för att gå sin egen väg.
Jag flyttade tillbaka till Landskrona sommaren 04. Med fru och barn från andra orter. Jag flyttade tillbaka i tron att när jag lämnade LA för första gången 89, för andra gången 90/91 och sen (som jag trodde) slutligen 1993. Krångligt när rabarberpajen doftar från köket. Elsa får mej att knyta vagnen för att kulorna inte ska trilla ut, sen gör dom det ändå, och så snubblar hon på sladden när hon ska hämta dom. Och himlen är blå och jag funderar på Patrik Isaksson, om han skrev sin reklamlåt med Pripps i tankarna, eller om det bara poetiskt blev så. Jag dömer inte. Men jag läste en intervju där han sa att han var stolt över att få vara med i ett sådant legendariskt lag av Pripps Blå-sångare.
Respekt! Tomas, Uno, Jill, Tommy, respekt, legendarer! Där dog han, Patrik.
Men han verkar snäll. Han verkar sympatisk. Han är en sån som också skulle beställt in en lättöl bara för att jag sa att jag bara dricker såna. Men ta en starköl, skulle jag säga. Nä, men jag var sugen på lättöl, dom är goda när man är törstig.
Svenska landslaget gjorde en bra match igår, sa Lars Lagerbäck. Mellberg sa att fotboll handlar om att skapa chanser. Dom har ramar, men ingen frihet innanför ramarna, dom vet inte hur dom ska göra när ett annat (sämre) lag har en förbundskapten som kan läsa av. Sverige måste spela mot bättre lag.. Ingen frihet utanför staketen som camparna har satt upp i sin husvagnsträdgård i Sibbarp. Ingen frihet när alla muslimer har burka. Ingen frihet när alla svennar är svennar. Ingen frihet när man måste ha roligt i enorma stora vita tält och dricka öl ur plastglas.
Ingen frihet när man frågar vakten om man får ta med lättöl in i Folkets, FOLKETS park, in my ass.
Vi trodde att vi skulle kunna bo i Landskrona 2004. Jag trodde att jag lämnat stan en gång för att jag var tvungen att utbilda mej, förkovra mej, skaffa kontakter, som hade med skrivande att göra.
2004 trodde jag att jag var etablerad, att jag inte behövde söka längre. Att jag kunde njuta i ett hem med havsutsikt, skriva i en kolonistuga i skönhet, ta tåget till Malmö, Köpenhamn och Helsingör när jag ville. Jag älskar verkligen Landskrona. Men det var för trångt innanför ramarna, friheten räckte inte.Det är andra gången jag försöker skriva klart den här texten. Men datorn eller vad det är förstör hela tiden.
Vad jag menar? Jo, att man behöver inte färga håret och ständigt skrika att man älskar människorna, för att gå sin egen väg.
Sunday, June 04, 2006
Mod och kärlek i Bremen.
Kanske en snabb resumé, kankse del ett. Nyss hemkommen efter en tågresa med den stora pokalen och en låda vin och dyra alkoholfria öl blandade med mellanöl och glada världsmästare, och tåget och allt som blandades med smart litterärt prat och inkännande historier från det verkliga såriga livet. Och lårkakor och det såret som Andrzej har på låret. Och den enorma kärlek som jag inte känt på det sättet sen vi var i Prag med Skurup 1996.
Peter Kihlgårds Strandmannen var och är en viktig bok för mej. Koncipiering av en gädda lärde jag mej mycket av när vi nä närläste den i Skurup med Bosse Svensson. När Jag träffade Peter K 94 var han en stor författare i min värld, en FÖRFATTARE. En sympatisk och intresserad författare. Men out of reach.
Tidigare idag sprang han in i målvakten, den italienske, med en bollkontroll, ofta vilande på topp istället för mittback pga lårkakan. Sent igår satt han i hotellbaren med calvados och espresso, slappt klädd, pipan i flabben.
Tidigare på kvällen stack han i förväg från uppläsningen som var seg.
Ännu tidigare berättade han att han läst nästan hela min Och fortsätta vidare bort, men inte orkat till slutet. "Det är inte en bok som alkoholister ska läsa", sa Peter. Och han ser sliten ut. Och jag har aldrig varit så poesiuppläsningsgripen som när den tyska skådespelaren läste ur han Anvisningar till en far.
Och jag kände den samhörigheten när vi stod och pratade om alkohol, vi förstod varandra, tror jag, om just den saken. Även om vi givetvis är olika.
Men han kom upp på morgonen efter för lite sömn. Och han kämpade på ett helt annat sätt än jag. Men han är en bollirare, i blodet från början. Jag är imponerad.
Kom inte och säg till mej att författare är tråkiga idioter som inte bryr sej om varandra.
Kom inte och säg till mej att Niklas Kindvall inte vet den där låten av Del Amitri(nothing ever happens) som dom spelade på den snofsiga restaurangen där vi hade så roligt, banketten, där dom andra lagen höll lite mera igen, men vi var regerande mästare och vi vann igen. Och det var en allover trevlig stämmning.
Vi vann alltså. Och Fredrik Ekelund gjorde flest mål. Och jag är modig och jag hade verklig ångest på flera plan, rädd att göra dom besvikna, även om dom visste min status som fotbollsspelare. Men nu har jag förstått att dom uppskattade att jag faktiskt hängde på. Jag spelade ungeför fem minuter i varje match, snubblade en gång under en rush och publiken skrattade. Men på nåt sätt måste man bjuda på sej själv, vissa med ett skott i krysset, andra på andra sätt.
Gemenskap, det är ett fint ord.
Jag ska samla mej sen och skriva mer om detta, kanske återkomma till något av det jag skrivit här, men datorn, eller uppkopplingen gör det svårt nu..
I all hast
VärldsmästarJonte.
Kanske en snabb resumé, kankse del ett. Nyss hemkommen efter en tågresa med den stora pokalen och en låda vin och dyra alkoholfria öl blandade med mellanöl och glada världsmästare, och tåget och allt som blandades med smart litterärt prat och inkännande historier från det verkliga såriga livet. Och lårkakor och det såret som Andrzej har på låret. Och den enorma kärlek som jag inte känt på det sättet sen vi var i Prag med Skurup 1996.
Peter Kihlgårds Strandmannen var och är en viktig bok för mej. Koncipiering av en gädda lärde jag mej mycket av när vi nä närläste den i Skurup med Bosse Svensson. När Jag träffade Peter K 94 var han en stor författare i min värld, en FÖRFATTARE. En sympatisk och intresserad författare. Men out of reach.
Tidigare idag sprang han in i målvakten, den italienske, med en bollkontroll, ofta vilande på topp istället för mittback pga lårkakan. Sent igår satt han i hotellbaren med calvados och espresso, slappt klädd, pipan i flabben.
Tidigare på kvällen stack han i förväg från uppläsningen som var seg.
Ännu tidigare berättade han att han läst nästan hela min Och fortsätta vidare bort, men inte orkat till slutet. "Det är inte en bok som alkoholister ska läsa", sa Peter. Och han ser sliten ut. Och jag har aldrig varit så poesiuppläsningsgripen som när den tyska skådespelaren läste ur han Anvisningar till en far.
Och jag kände den samhörigheten när vi stod och pratade om alkohol, vi förstod varandra, tror jag, om just den saken. Även om vi givetvis är olika.
Men han kom upp på morgonen efter för lite sömn. Och han kämpade på ett helt annat sätt än jag. Men han är en bollirare, i blodet från början. Jag är imponerad.
Kom inte och säg till mej att författare är tråkiga idioter som inte bryr sej om varandra.
Kom inte och säg till mej att Niklas Kindvall inte vet den där låten av Del Amitri(nothing ever happens) som dom spelade på den snofsiga restaurangen där vi hade så roligt, banketten, där dom andra lagen höll lite mera igen, men vi var regerande mästare och vi vann igen. Och det var en allover trevlig stämmning.
Vi vann alltså. Och Fredrik Ekelund gjorde flest mål. Och jag är modig och jag hade verklig ångest på flera plan, rädd att göra dom besvikna, även om dom visste min status som fotbollsspelare. Men nu har jag förstått att dom uppskattade att jag faktiskt hängde på. Jag spelade ungeför fem minuter i varje match, snubblade en gång under en rush och publiken skrattade. Men på nåt sätt måste man bjuda på sej själv, vissa med ett skott i krysset, andra på andra sätt.
Gemenskap, det är ett fint ord.
Jag ska samla mej sen och skriva mer om detta, kanske återkomma till något av det jag skrivit här, men datorn, eller uppkopplingen gör det svårt nu..
I all hast
VärldsmästarJonte.
Wednesday, May 31, 2006
Tyskvän i grubblerier om Bremen.
Jag har också tyckt illa om Tyskland. Gått på den grejen, nassarna, liksom. Jag har hört dom domdera med sina stora magar och röda skinn på våra älskade campingplatser, sett dom invadera våra kalhuggna myrmarker där knotten hugger först och frågar sen, msett dom okänsligt måla vår lila-rosa (som vi piffade upp på åttiotalet) stugor och gamla torp röda(!), med vita knutar (!!).Tagit oss tillbaka till urtiden när man åt jord med potatisskal.
Ja, jag har hatat dom.
I lördags läste jag på en flotte i kanalen. På bron ovanför stod Fredrik Ekelund vid ett bokbord. Vi känner inte varandra direkt, men hälsar ibland. Jag tycker att han är en bra författare, särskilt Jag vill ha hela världen. Men även hans två första romaner har jag läst två gånger vardera. Hans deckare är inte alls dåliga, klart läsvärda.Men vi hälsade i alla fall på varandra i lördags, sen gick Johanna och Elsa och jag till Bullen. Inget mer med det, trodde jag ...
Jag satt på Limhamns bibliotek i förmiddags, läste om fotboll och kultur i olika tidningar. Läste nå¨got om Bremen och det kändes konstigt i magen, jag lånade nyckeln till toaletten och satte mej där en stund: Spänn av , Jonte, sa jag till mej själv. Varför inte spänna av bara?
Fär att jag är dålig ju! Vad ska dom tycka?! Dom kommer att bli arga, besvikna.
Ölen är lugn, det är inte den jag grunnar på, det är det andra, spelet.
Jag klippte gräset och satt i kolonistugan och skrev för hand igår. Åt grillad kyckling med tomatsallad och fetaost. Solen sken. Pratade lite med Apu om kukmatchen mot Assyriska, höll tummarna tillsammans för matchen imorgon mot Trellehåla, den som också gnager i magen, gnetarna som har en fjäder uppstucken konstant i vår röv, bara att gnida lite, så blir vi helt prilliga och glömmer det viktiga.
"Fy på dej sosse, för duluktar skit", sjunger dom nu till boogie-rockkomp, Gudibrallan, eller vem det nu är. Jag kan både nicka och skaka på huvudet. Skratta.
Jag satt på bänken ute vid hoddorna i Limhamn sen, och skrattade igen. Såg mej själv på en fotbollsplan mer än tjugo år efter senaste matchen i BBK.
Han mejlade igår nämligen, Fredrik Ekelund, författarlandslagets förbundskapten. Dom har fått ett sent återbud inför VM i Bremen till helgen, nu undrar han om jag vill följa med. Jag vill, och jag vill inte. Jag kan den helgen, men jag vet inte.
Fastän jag vet att efteråt kommer jag att tycka att det var förbannat roligt, kanske med ett brutet ben, men vafan.
Upp i sadeln igen, har varit mitt motto sen jag slutade kröka, gör det som känns jobbigt och svårt. Tillbaka till krogen, till rockkonserterna, till uppläsningsscenerna, träffa människor, fast det gör ont i hela kroppen och själen. Gör det, inte för principens skull, utan för din egen.
Sen kommer det att jag redan när jag spelade fotboll var alldeles värdelös.
Jag har också tyckt illa om Tyskland. Gått på den grejen, nassarna, liksom. Jag har hört dom domdera med sina stora magar och röda skinn på våra älskade campingplatser, sett dom invadera våra kalhuggna myrmarker där knotten hugger först och frågar sen, msett dom okänsligt måla vår lila-rosa (som vi piffade upp på åttiotalet) stugor och gamla torp röda(!), med vita knutar (!!).Tagit oss tillbaka till urtiden när man åt jord med potatisskal.
Ja, jag har hatat dom.
I lördags läste jag på en flotte i kanalen. På bron ovanför stod Fredrik Ekelund vid ett bokbord. Vi känner inte varandra direkt, men hälsar ibland. Jag tycker att han är en bra författare, särskilt Jag vill ha hela världen. Men även hans två första romaner har jag läst två gånger vardera. Hans deckare är inte alls dåliga, klart läsvärda.Men vi hälsade i alla fall på varandra i lördags, sen gick Johanna och Elsa och jag till Bullen. Inget mer med det, trodde jag ...
Jag satt på Limhamns bibliotek i förmiddags, läste om fotboll och kultur i olika tidningar. Läste nå¨got om Bremen och det kändes konstigt i magen, jag lånade nyckeln till toaletten och satte mej där en stund: Spänn av , Jonte, sa jag till mej själv. Varför inte spänna av bara?
Fär att jag är dålig ju! Vad ska dom tycka?! Dom kommer att bli arga, besvikna.
Ölen är lugn, det är inte den jag grunnar på, det är det andra, spelet.
Jag klippte gräset och satt i kolonistugan och skrev för hand igår. Åt grillad kyckling med tomatsallad och fetaost. Solen sken. Pratade lite med Apu om kukmatchen mot Assyriska, höll tummarna tillsammans för matchen imorgon mot Trellehåla, den som också gnager i magen, gnetarna som har en fjäder uppstucken konstant i vår röv, bara att gnida lite, så blir vi helt prilliga och glömmer det viktiga.
"Fy på dej sosse, för duluktar skit", sjunger dom nu till boogie-rockkomp, Gudibrallan, eller vem det nu är. Jag kan både nicka och skaka på huvudet. Skratta.
Jag satt på bänken ute vid hoddorna i Limhamn sen, och skrattade igen. Såg mej själv på en fotbollsplan mer än tjugo år efter senaste matchen i BBK.
Han mejlade igår nämligen, Fredrik Ekelund, författarlandslagets förbundskapten. Dom har fått ett sent återbud inför VM i Bremen till helgen, nu undrar han om jag vill följa med. Jag vill, och jag vill inte. Jag kan den helgen, men jag vet inte.
Fastän jag vet att efteråt kommer jag att tycka att det var förbannat roligt, kanske med ett brutet ben, men vafan.
Upp i sadeln igen, har varit mitt motto sen jag slutade kröka, gör det som känns jobbigt och svårt. Tillbaka till krogen, till rockkonserterna, till uppläsningsscenerna, träffa människor, fast det gör ont i hela kroppen och själen. Gör det, inte för principens skull, utan för din egen.
Sen kommer det att jag redan när jag spelade fotboll var alldeles värdelös.
Subscribe to:
Posts (Atom)