Första gången jag hörde talas om honom var i juni 2006 när jag åkte som reserv med författarlandslaget i fotboll, till Bremen. Då var det några som hade läst honom på norska, han var redan då en snackis. Och jag var sedan länge en sådan som inte behövde vara trilsk och gå i motsatt riktning, men jag blev ointresserad när många var intresserade.
Jag kanske bara trivs med att ha mina egna hemligheter.
Jag kanske vill känna mej som den förste läsaren.
Jag vill inte läsa böcker som jag vet för mycket om, som det viskas om i luften.
Men Anna hade lämnat Min kamp 4 här, den har legat några månader och häromdagen trampade jag vatten, kom ingenvart, limbo.
Jag hade läst alla Willy Vlautin och Woodrell som finns på svenska, Dy Plambecks fina Gudfar. De där väldigt rena och klara och kristalliska böckerna, Vålnaden försvinner av Philip Roth.
Jag läste några noveller av Alice Munro men kände mej som ett läxbarn i skolan.
Då och då läser jag Michael Segerströms debutbok, också noveller, och Cordelia Edvardsons krönikor, och Lasse Söderbergs fjärde självbiografiska essäbok med bilder av Christer Strömholm, om Spanien.
Korta texter, böcker man kan plocka fram ibland, och sen låta ligga.
Och jag försöker läsa andra spanska böcker, t ex Dulce Chacon, Den sovande rösten.
Så låg alltså landet en kväll när jag skulle ner i badet för att läsa i ostörd lugn och ro. Och inget föll mej riktigt på läppen. Så såg jag den där Min kamp 4 ligga slarvigt på baksidan av en bokhylla. Och jag tog den och tänkte: Vadå, en badsession kan han få, det bör han vara värd, Knausgård.
Och det var han.
No comments:
Post a Comment