Decembervår

Lille julafton på lekplatsen med Anna och Alice. Jag sitter på bänken och det är som vår och de pratar om snö i en låtsastelefon, om snön ska komma, när den ska komma. "På julafton", säger Anna. "Ja, på julafton kommer den", svarar Alice i luren som ser ut som en trumpet. Klätterställningen är ett skepp och det finns alltså en telefon som får mej att färdas i tiden, den liknar en sån som jag gjorde med snöre och burkar när jag var liten. Jag står och pratar i den ett slag, i egenskap av tillfällig kapten. Det är som vår. Jag sätter mej på bänken. Jag läser Bengt Erikssons recension av boken om Hasse Kvinnaböske och jag färdas till Citadellet i Landskrona och en livekonsert, hon är död nu. Jag lyssnar på låg musik. Jag är skeppsbruten, gapar lite med flickorna på skeppet ibland. De kanske kan rädda mej. Lyssnar på random låg musik. Så kommer Noice, En kväll i tunnelbanan. Det är mycket speciellt. Förväntan. Vår. De glada sexåringarna som leker leriga inne bland buskarna nu, en öde ö de lagt till vid, samlar förnödenheter. Och när jag var tio elva, Noice. Det är inte dit jag färdas, men jag färdas. Musik kan göra sånt. Ungefär såhär säger Mauro Scocco i den fina dokumentären om Ratata: "Musik är mäktigt, tre minuter in i en helt annan värld." Sen sjunger Pelle Hanspers och det som fortfarande var kallt smälter:

Om Kjell Westö hos Den blinde Argus