Vardagsfest

För två år sen låg jag fastspänd på sjukhuset. Jag ville rymma. Det var på fjärde våningen och vissa nätter, bakom råkorna i det kala trädet, såg jag jultomten och renarna och släden. Jag vill rymma med dem.
I torsdags putsade den ene av musiklärarna på Geijerskolan sin tvärflöjt. Det såg jag från långt bak i kyrkan när jag reste mej upp, tog på glasögonen och tittade genom två pelare. Sen började F-klasserna sjunga. Min lilla Annas första skolavslutning pågick och tog slut. En präst pratade allmänmänskligt, allmänfilosofiskt, småpoetiskt om livet det stora och lilla.
Det var bara när vi skulle sjunga Gläns över sjö och strand, som det blev ganska tyst och segt.
När rektorn hade hållit sitt fina tal om kärlek och ickevåld trodde alla att det var slut, reste sej, missade att vi skulle sjunga Stilla natt också.
Så det blev lite hattigt och rumphugget.
För två år sen sa läkarna att jag inte fick nattpermission.
För två år tittade inte den trevlige manlige sjuksysterns mej i ögonen när han sa: "Det kommer ju fler jular", han tittade bort.
Men hon från Serbien som alltid var så glad, sa: "Det är klart, Jonas, det är klart att det kommer fler jular. Du måste vara positiv", sa hon, som bytte mina blöjor utan att en enda gång gnälla eller inte vara glad.
Efter Annas avslutning i Limhamns kyrka i torsdags, la jag parkasen på den bakersta halva kyrkbänken (paxade platsen, alltså), tog på mej mössa (juligt rödsvart) och halsduk (juligt skotskrutig) och glasögon för att gå ut och hitta Anna bland alla barnen och föräldrarna och mor- och farföräldrarna, syskonen.
Jag träffade Elsas kompis mamma: "Ska du inte sitta dubbelt?" "Jo, måste bara säga hej till Anna, så att hon vet att jag var här." Och där var den kände sjukgymnasten: "Ska du också ta en runda till", frågade jag. Jo, det skulle han ju. Vi som har både små och lite större barn. Alla får inte plats i kyrkan samtidigt.
Ut i vinden och duggregnet, den älskade skånska vintern.
Och på andra sidan kyrkan såg jag henne, i overall, vi kramades och sen skulle hon tillbaka till skolan för julgröten.
För två år sen kunde jag vakna på morgonen på sjukhuset och vara rädd och förbannad. Rädd för att min rymning inte funkat. Förbannad för att de flyttat mej till en sämre säng i ett sämre rum.
Det var sjukdomen och medicinerna, och drömmarna. Den skeva verklighetsuppfattningen.
Jag minns att jag i drömmarna förvånades över att jag kunde rymma till Ölkaféet fastän jag inte kunde gå.
Jag har alltid tyckt om kyrkor.
Ibland när jag har svårt att sova, knäpper jag mina händer på ett bekvämt sätt och prattänker lite. Det känns skönt.
Tillbaka in i kyrkan och satte mej på min paxade plats och nu var det Elsas tur, treorna, fyrorna och femmornas tur. Prästen sa samma sak fast lite annorlunda. Rektorn höll ett likadant fint tal. Jag kände ro. En fin version av Triads klassiska Tänd ett ljus. Femmornas kanonsjungande var raffinerat och vackert. Men psalmerna funkade inte riktigt den här gången heller.
För två år sen fick jag åka hem till lägenheten några timmar på juldagen. Jag stapplade bort till hissen och var rädd när jag gick utan rollator. Danne, Daniel och Windy kom och vi hade ett knytkalas, julkalas. Jag drack grape tonic och såhär i efterhand känns det som en stor stund av kärleksfull tacksamhet.
Såhär i efterhand fanns det många sådana stunder för två år sen med människor som stod och står mej nära.
När människorna i torsdags började lämna kyrkan medan några få krampaktigt sjöng Stilla natt, tänkte jag: Skolavslutningarna verkar klara sej bra utan religionen. Vill jag höra vackra psalmer lyssnar jag på en skiva eller går i kyrkan när det är körsång. Eller hittar någon fint på youtube: