En dag i taget

Jag är inget cykelproffs. Jag trampar runt med barnsadel och cykelkorg ute på Lernacken, vid parkeringsplatsen vid Luftkastellet. Här brukar den vita halvskåpbilen från tapetserarfirman stå, en ganska ung kille som äter sin medhavda lunch, öppnar dörren och röker en cigg efteråt, dricker kaffe. Någon gång har vi nickat till varandra, då när jag väntade in honom, lät honom köra förbi innan jag svängde ner på cykelbanan.
En dag i taget. 2013 cyklade jag 800 mil, som alla andra år.
En dag i taget. Det är också ett fängelse. Jag kan inte skjuta upp något. Jag måste skriva mina sidor. Jag måste cykla mina mil, mina minst 90 minuter om dagen (och ibland är jag bortrest, då lånar jag en cykel eller promenerar).
Allt annat kommer i andra hand.
Det är inte för att jag vill ha det så.
Det är för att det är så.
Ibland är det en frihet.
Men idag är det solsken och som vår vid lunchtid. På vägen uppåt möter jag tapetseraren i sin bil. Jag nickar lite lätt men han verkar inte se mej.
Jag tittar ner mot Barnviken. Hoddorna där. Den yttersta bryggan som är min. Som jag längtar till i badbyxor. Åtminstone till de första dagarna på bänkarna i mars i långkalsonger.
Som jag längtar till maj och juni. De fina dagarna i sena augusti, tidiga september.
När jag cyklar neråt möter jag en av de riktiga cyklisterna, i slajmad svart dräkt cyklar han uppför det våta leriga gräset, och lite längre norrösterut, efter Sibbarps kallbadhus, kan jag rycka till ibland (men inte nu, nu har det börjat regna igen, blivit mörkt och ännu blåsigare) när jag sitter med musiken och skrivboken, när cyklisten i sextioårsåldern i gul tajt tröja och keps kommer dundrande fram som en bisonoxe (kanske inte som en bisonoxe, men Anna och jag läste en bok om bisonoxar och det är ju ett legendariskt djur med lite trist anseende, småkorkade och lättirriterade, alldeles rasande för ingenting, lite präriegräs som försvinner bara) med ett bildäck fastbundet i ett ordentligt rep efter cykeln.
Dagarna när dammet ryker, när hettan gör mej törstig och en dag i taget och det tog tid att uppskatta bänkarna utan starkölen, folkölen, lättölen, utan ens alkoholfri öl, bara vatten nu på bänkarna (och inget vin sprutar ur fontänerna), att bada i och dricka och tänka att jag måste skriva om honom någon gång, mannen med den gula tröjan, svetten och bildäcket, hur han cyklar på den sandigaste delen av stigen, vissa hundar blir rädda, andra arga.
Och när jag kommit till ro igen och börjar skriva igen, så kommer han från andra hållet, så håller det på, fram och tillbaka sju åtta gånger och jag tänker: hur orkar han, vad driver honom?
Men nu är det januari och det blåser och det är mörkt och det regnar igen och jag är ute vid Lernacken för andra gången idag (bilarnas lyktor, tågen som brusar eller dånar), cyklar mina mil och kläderna är våta och en dag i taget varje dag (och det som driver mej driver mej ut).