Alkoholsvärta med humor (hoppas jag)

Jag skriver på min långa novell eller korta roman ungefär en gång i veckan, eller bara pillar lite. Det har jag gjort i några år nu. Jag vet inte om jag vill ge ut den eller om den är minnen för mej och terapi och ett försök att förstå mej själv och andra. Jag vet inte om det är bra litteratur. Jag vet att den inte är färdig. Men det kommer en novellsamling så småningom, när jag har skrivit nytt och samlat ihop och redigerat gammalt
Men det handlar om missbruk och psykisk ohälsa.
Och att skriva sånt med humor. För det becksvarta är aldrig helt becksvart.
Hur får jag dej att förstå det roliga?
Hur får jag dej att se att det finns en värme och glädje i det som kan verka alldeles hopplöst.
Att den killen är så jävla stolt att han inte luktar alkohol klockan åtta på morgonen på dagis, att han vill prata med alla, gärna nära, gärna andas sin frukost (så stolt han är över att lukta frukost) och tandkräm mot all personal, mot alla andra föräldrar som har bråttom till jobbet, han vill bara stå där och prata nära. Stolt som en stolt tupp.
I tre eller fyra veckor har han gått upp en timme tidigare, hämtat tidningen och satt sej i sin skrivbod och blandat folköl med lättöl och blivit lugn innan han fixat frukost och påklädning.
Han är så stolt att han inte gjort det idag.
(Jag var på årlig kontroll idag, mina värden är bra. Det var ganska väntat men en stor lättnad ändå.)