Ur dagböckernas djup

Jag har skrivböcker (där jag skriver skisser, ibland saker som går rakt in i en roman eller annan text, men oftast redigeras det ordentligt, eller skrivs om är kanske rättare att säga, mycket används aldrig men är viktigt för vidare arbete, tankar som aldrig används måste tänkas, ord som aldrig används, hela kapitel som stryks, måste skrivas för att jag som författare ska ha helheten som du som läsare ska underförstått förstå) och dagböcker. Dagböckerna innehåller ibland dikter och utkast till prosa. Men till 97 % är det mitt liv, det jag har valt att berätta för mej själv.
Jag började skriva dagbok sporadiskt under gymnasiet.
Jag har skrivit (mer eller mindre) kontinuerligt sedan jag var ungefär tjugo.
Dagböckerna är otroligt viktiga för mitt skrivande. Jag tränar där. Jag tränar på att vara nära. (Det är så oerhört viktigt för en författare precis som för en längdskidåkare att träna). Att skriva det viktiga. Att kort nå fram till vad jag vill ha sagt. Allt detta omedvetet. Väldigt sällan tvingar jag mej till att skriva i dagboken. Jag skriver när jag vill, lust (till skillnad mot nu när jag håller på att färdigställa en bok, då jobbar jag under de arbetstider jag bestämt, och ibland bonusjobbar jag).
Den vanligaste typen av skrivbok är den klassiska svarta vaxduksboken. Men jag har många många andra typer, nyss läste jag ur en kvadratisk med sån där spiralrygg. Hårda gröna pärmar med en gul sol på. Den utspelar sej 1995/96 (26 år) och i den börjar jag stundom känna mej gammal och rutinerad. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha en gammal kärlek och vill komma närmare en vild ny. Jag skriver noveller hela tiden. Får ett stipendium från Gedins förlag och blir nästan utgiven av Bonniers och Legus, gör en uppläsning på Mosebacke (med bl a Arne Johnsson och Bob Hansson) när tidskriften Den blinde Argus lägger ner. Det förekommer också flera resor till Lund och en del droger och alkohol. Jag blir sambo med Janne.
Jag skriver även denna dikt:
Tårarna framför teveserien när kompisen dör
Och dårarna
ordvitsarna som spexar och skrålar snapsvisor i Lund
medan pundarna blir utslängda från stationen
och en fet bög är skitfull på Centralens pub i Malmö
Och tårarna när jag läser en recension av Bukowskis sista bok
och alla skrattar och säger: typiskt dej, sprit och knull
och jag vill säga att det är inte det
det är mycket större
Och tårarna som ingen vill se
varför
dom rinner ner i ett litet hål i trottoaren
fuktar upp en cigarettfimp som legat torr länge