Simma iväg, och tillbaka

Ställde alltså klockan en timme tidigare i onsdags. Packade och cyklade och simmade på Kockum. Sen tåget där jag redigerade och skrev nytt på Landskronabluesen. Läste en bra bok också Halvblodsblues av Esi Edugyan, om jazz och nazism, sårig vänskap, Berlin och Paris, 30- 40- och 90-tal, om människor som ses som lägre stående på grund av hudfärg och ursprung (och även en svart människa född i Tyskland, ses som icketysk paria - känns det igen, Sverige?).
(Och nog fattar jag att tidstypisk slang är svår att översätta men att göra det till pilsnerfilmssvenska är aldrig en bra idé: ansiktet kallas nian och kvinnan blir en böna eller donna.)
Tåget: normalklädda människor med svart hår satt i utrymmena vid utgångarna. Tittar man närmre kan man känna en annan lukt och se att kläderna är lite mer slitna, lite mer smutsiga. På Stockholms central står hjälporganisationerna med västar, frukt och vatten.
Inatt brann den sextonde eller sjuttonde flyktingförläggningen.
Kanske kan man inte kräva av historielösa puckon att minnas 30- och 40-talets attentat och utrensningar. Men någon borde väl minnas det svenska 90-talets bränder och Lasermannen och Klippanmord och någon som satte upp ett svart kålhuvud vid brottsplatsen och tyckte att det var bra att det nu var en knarklangare mindre att föda.
Jag orkar inte alltid. Jag flyr in i mitt, på mitt sätt, satt på tåget och googlade bad i Stockholm och fastnade för Liljeholmens simhall, bassäng på 16,7 meter, ett pontonhus ute i vattnet. Så jag tog T-banan till Hornstull och det var inte fräscht men charmigt och varmt i vattnet och inte så mycket folk men de simmade långsamt, men 80 längder och skön bastu. Och nästan tretusen meter simmade under dagen.
Men det var i onsdags. Igår och i torsdags har jag varit på Mörbybadet.
Jag säger då det: Fly, du måste få fly ibland, men fly bra, men kom tillbaka, kom ihåg verkligheten och kom ihåg att det är människor, längtan, drömmar, förtvivlan, desperation, att bara ha ett halt halmstrå att gripa efter. Bränn inte det!