Jag går neråt Landskronahållet

Jag var på Kulturnatt i LA i fredags. Bara strax över två timmar men det gav mej en hel del. Att vara ute bland människor, t ex (främst med Windy och Malin), att inte vara eremit. Att lyssna till (den tyst men intressant pratande) Maj Sjöwall t ex (och Måns Back Nilsson). Att få vara på Soffans succégalleri och människorna jag träffade där. Gamla kompisar, mycket kul. Och några jag halvkände som undrade när det kommer en ny bok (bra för egot även om det ofta bara är artighetsfrågor). Sen var jag väl inte hyperbegeistrad av de olika sorters fotografernas alster (mest gillade jag Ann Gomérs supernära bilder på naturen, en fluga i absolut närbild t ex, fascinerande) även om det inte var dåligt, inte alls (och i ärlighetens namn närstuderade jag inte, detta är ingen recension, bara allmänna intryck, några tittade jag dock ordentligt på). Någon fotograf verkar mest intresserad av all redigering man kan göra. En annan trodde sej ha hittat saker som stack ut i sitt dokumentärfotografi, fyndigt, men knappast drabbande (och det var kanske inte meningen, vad vet jag, det finns så mycket konst som görs utan djupt känd svärta).
Jag vill att det ska vara drabbande och alldeles eget (om än verkande i en tradition).
Det är svårt att vara bra och intressant. Det tar tid att lära sej.
Bäst på Björnes galleri är, som vanligt, Kennet Björnes verk och Soffans entusiasm.
Men det jag vill berätta är att jag är lycklig i mitt arbete med den tredje och sista av "Blues från Landskrona"-böckerna som jag gör tillsammans med Thomas (H Johnsson) som fotograferar. Det blir samma ton men annorlunda, allt måste alltid tillhöra en historia men göras nytt. Jag är tillbaka i ett stadie som jag inte varit i på länge. Jag är helt inne i skapandet. Det är i mej hela tiden, även i sömnen (och när jag inte kan sova), lappar bredvid sängen som jag måste anteckna på hela tiden, stannar under cykelturerna och skriver ner. Det är längesen jag var här, och jag älskar det! Jag har haft så många saker runt omkring att jag inte kunnat fokusera. Men jag har gått och samlat mej (Jag och Kalle på Spången). Och nu med en deadline om ca två veckor är jag tillbaka. Några omställningar i vardagslivet. En lust. Ett måste.
Och jag vet inte hur bra det blir. Men jag vet hur det ska göras och att jag kommer att göra det. Jag älskar att vara här. Det är vad jag är. Och jag sneglar inte på någon. Jag har utbildningen. Jag har talangen och jag skiter i vad någon annan tycker, för det här ska göras såhär. Annars blir det bara skit.
Det bästa råd jag fått fick jag av Claes Hylinger: "Gör som du själv vill, för då finns det i alla fall en som tycker om det."
Så allt lutar nu åt att Sista bluesen från Landskrona verkligen kan komma innan jul. Thomas och jag varvar upp och är taggade.