Dimmiga dagar

I åtta år var jag cirkuspappa. Det kändes rätt coolt, skönt att cykla in till Folkets park, att barnen fick hänga där och på Möllan ibland. Men först slutade Anna, och inför den här terminen la Elsa av. Elsa kör konståkning två gånger i veckan nu. Anna går på cheerleading (det är väl ett uppror så gott som något) och fotboll.
Nu, de dimmiga lördagarna klockan tio är det träning, långkalsonger och mössa idag. "Vi är svarta, vi är gröna, vi gör målen som är sköna, Hyllie Hyllie Hyllie!"
Och senare sitter jag och redigerar Bluesbok och tittar på Stina Dabrowskis dokumentär om Henning Mankell och han promenerar vid havet i Mocambique och säger: "om någon hade sagt till mej, när jag var åtta år i snöiga Sveg, att jag skulle spendera halva mitt liv på Mocambiques enda professionella teater, så hade jag inte trott det."
När jag var åtta år, jag minns inte när jag var åtta år. Jag har ingen aning om vad jag skulle säga om någon påstod att jag skulle vara fotbollspappa om nästan fyrtio år.
Ofta (nåja, ofta och ofta) hör man män berätta om sina första minnen från ettårsåldern, och hur de började läsa när de var tre, tog tag i klassikerna i åttaårsåldern.
Det enda jag minns är när fröken i lågstadiet var dum i huvudet mot mej, och att jag satt i vardagsrumsfönstret och såg ut över fyrverkerierna över Köpenhamn nyår -79 och hisnade i tanken att nyår -99 skulle jag vara 30 och kanske ha en fru och barn, jag minns att jag inte kunde ta in det, att jag omöjligt kunde se något sådant, att det var helt overkligt och omöjligt (och det var det visst också).
Jo, jag började väl läsa min morbrors gamla Tvillingdeckarna när jag var åtta, fuktiga i huset utanför Halmstad. Jag provade på simning en termin, annars var det golf med pappa och hockey och fotboll, jag vet att det var så, men jag minns inte.