Nobelpriset

Jag har alltid varit tämligen ointresserad av Nobelpriset i litteratur. Precis som jag är ganska ointresserad av Bokmässan. Litteratur för mej är något nära och intimt som jag inte behöver dela med andra. Men, visst, jag tycker om att diskutera litteratur och jag vill gärna få och ge tips. Jag vill sprida litteratur. Jag vill att människor ska läsa det jag skriver. Men det viktigaste är mina egna upplevelser, mina egna världar som skapas av att läsa och skriva litteratur, alla bilderna jag ser.
Böcker och musik är så oerhört viktigt i mitt liv.
Jag har älskat Bob Dylan sen jag var en pojke. Jag tycker att det är kul att han får Nobelpriset. Om det är rätt eller ej är en löjlig fråga. Jag tycker att det är kul att det stormar en smula. Jag tycker att Svenska Akademien är coola och jag tror inte för en sekund att det handlar om populism.
Jag kan tycka att det är synd att sådana som Philip Roth eller Cormac McCarthy aldrig komer att få priset. Eller Joyce Carol Oates. Vad nu ett pris skulle betyda för dem, som redan är så hyllade. Pris och stipendier är viktiga när man suger på ramarna, när man redan är rik, är det bara fåfänga. Som sagt, jag tycker att man överskattar pris. En författare är nog mest glad över alla de läsare som fått avgörande stunder i livet av läsandet av deras böcker.
Lyrik är sångbar poesi, med ackompanjemang.
För mej personligen har Lou Reed och Leonard Cohen betytt mer än Bob. Men det är möjligt att jag ändå tycker att Bob är bäst (den så kallade Royal Albert Hall-konserten, Judasincidenten, när de spelar Like a rolling stone fucking loud, är det bästa någonsin).