Italia!

Nu har jag läst del två i Elena Ferrantes romankvadrupel. Bättre än ettan som var bra. Det är en stillsam glöd, men en verklig glöd och patos, kvinnorna i machoNapoli, bildningsförakt och bildningsbeundran. Kärlekstörsten. Våldet. Vi har inte varit där, men vi har varit där. Tough love. Det snabba hårda snacket (sa någon Landskrona?) Det invecklade samhället. Rikedomen som är svår att hantera. Fånig prestige. Och utan att den nämns, klart att vi märker vulkanen. Alla bär på en mullrande vulkan. Det är inte alls spännande men ändå spännande. Det är hypade böcker detta. Och även tvåan är en klar fyra, men inte en femma. Det är något jag saknar ändå. Eller kanske tvärtom: jag hade nog önskat färre ord. Men jag vet inte. Det kan också vara så att jag är för klen att ta in hela det väldiga berget.
(Annars har jag efter alla år börjat läsa Erlend Loe - det är en sjuka som försvunnit hos mej, men den fanns tidigare, svårigheten att läsa jämnåriga succéförfattare - han är både underhållande och smygande djup, sårbar. Naiv super och Gör vad du vill, har jag läst, bra. Och en annan sak, var tror ni att hjältinnan i min nya roman har sina rötter ... just det, Napoli.)