Såhär börjar min nya roman just nu (Jag höll hans hand när han dog)

Nu ska jag berätta om fåglarna. Jag ska bara spy först. Jag är en tjugotvåårig kvinna. Det står en man utanför radhusdörren i min trygga del av Malmö, Limhamn. Han bankar och bankar. Det är vår och jag hoppas att studsmatteflickan inte hoppar nu, att hon slipper se detta med sina blåa ögon. Jag spyr. Min tunna mage vänder sej inifrån, det sista sprutar ut.
"I know that you are there”, skriker han med italiensk brytning, det är en av Paolos kumpaner, jag måste spy igen, jag måste tillbaka till lugnet, Bill är död, mamma och pappa, och Onkel Sven, alla är döda, jag måste berätta om fåglarna, hur de svävar, svanarna som aldrig sviker varandra, ankorna, kråkfåglarna som jag inte kan låta bli att hata. Hur jag har hatat duvorna. Hur jag lärt att de är de enda som kan se sej i spegeln. ”I know that you are there, you cant´t get away.” Nävarna som bankar på dörren. ”I know that you killed him, Gloria is also dead, I burned her up, wow, that scream …”
Jag spyr igen. Sen tar jag telefonen som ligger på elementet, ringer Spirou och hans hårda brända händer, Antos son.
”Hey, Kid …”
”Det är en jävel som bankar på dörren!”
”Jag kommer”, säger Spirou, och jag är tömd, telefonen som klister och livlina, och det bankar på dörren och jag ställer mej vid köksfönstret, bultandet mot dörren, skatan som är så ihärdig i sitt träd: jag bygger mitt bo, ingen får hindra mej. Alla jag älskar är döda. ”Jag tar med mej Gido.”
Nu borde jag berätta om fåglarna. Men jag berättar istället om det lilla radhuset utanför den lilla parken. Jag berättar om hur Spirous kompis, Gido, höjer näven (jag ser det genom ögat i dörren) och spöar skiten ur snubben från Italien. Jag ser blodet. Jag tänker på blod. Jag tänker på dina sista dagar, Bill, på fåglarnas giftiga bär utanför sjukhusfönstret. På din utspända mage och hur medicinerna, morfin, smärtstillande, gjorde hela dej luddig och svullen. Hur fåglarna liksom skrek: Ta mej ut.
Spirou och Gido bär honom till bakluckan på bilen. Det är förmiddag. Ingen annan är hemma. Jag vill inte veta vad de ska göra.
Hur du ändå njöt, Bill, lugnet i röntgenröret där de kollade ditt skadade huvud.
Jag ska dö drogad, tänkte jag.
Fan! Bill! Nu ska jag berätta om fåglarna. Jag måste bara spy först. Jag måste bara snurra tillbaka.

(Vill ni hjälpa mej på traven, en hundring här och en hundring där hjälper, så får jag ut den här boken snabbare, inga allmosor, nä, köp gärna mina böcker, det är bara att beställa, jb23@spray.se eller via Facebook, jag är ganska frikostig med bonusböcker.)