Rapport från Sverige

(Den här gången åker vi mest utför. Den här gången är vi tio personer i Orsa Grönklitt. Sex barn, två totalnybörjare, fyra vanliga nybörjare. Fyra vuxna, tre som åkte på 80- och det tidiga -90-talet, en nybörjare som även åker längd på halvtid.)
Idag är vi alla tio för första gången i samma nerfart samtidigt. Även om de äldsta flickorna mest kör och trillar i skogen. Vi åker Blåbärsstigen. Där finns talande blåbär. En sorts tjocka smurfar. Där finns även älg, tiger, isbjörn, och en lokatt som sjunger en egen text till Högt över havet, på finlandssvenska och allt. Det är premiärtur i större backe för en av femåringarna och det går bra i ett och ett halvt åk, sen faller hon och blir lite rädd. Själv känner jag mej på hugget och har utexaminerat alla tre från min skidskola, kravet är att åka själv nerför en blåröd backe. Jag är imponerad av mina döttrar som stod på utförsskidor för första gången någonsin igår. Bambi på hal is och oro och rädsla och några tårar. Nu susar de skrattande ner. Ja, det är en ny vår efter ide från skidåkning länge. Och från sittliften kan man se vargarna alldeles nära, och några har även sett en tiger. Den andra familjen bor i en egen stuga. Vi bor på vandrarhemmet mitt i backen, här är den härliga längdåkningsfeelingen, en sjuttioåring stretchade i bastun igår, efter fyra mil, och nu är den nog varm igen, låt mej gå dit.