Wednesday, January 27, 2010

Så kunde den här förbannade vintern bli ännu tristare ändå


Fredrik Ekelund lämnar sällan Malmö i romanform. Kristian Lundberg skriver in Malmö i litteraturen i både prosan och poesin. Och Ulf Lundells Stockholm. Hjalmar Söderbergs Stockholm. Slas Stockholm, och stugan och Europa. Claes Hylinger och hans eviga Göteborg, med utflykter till Paris och London, Finland. Kjell Westös Helsingfors.

Jag är en våt fläck som långsamt rinner.
Jonas Bergh har svårt att frigöra sej från Landskrona. Kan det heta i recensioner.
Han är en dålig stilist, han är en dålig författare. Står det inte.
Jag har svårt att frigöra mej från Landskrona. Står det, bland annat.
Är det ett problem?
Varför är det inte ett problem hos andra?

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in utspelar sej till stor del i Malmö.
En sång för Sonny och Karola utspelar sej till stor del i Vollsjö.
Så enkelt i solen rör sej mycket lite i Landskrona.
Jag kan lova att det blir som i filmerna du älskar nämner över huvudtaget inte Landskrona.
Inte för att jag behöver förklara eller försvara mej. Jag skriver som jag vill.

Är Stig Larsson en symbol för manliga kulturutövare, så kallade genier? Jag vet inte, jag är inget geni.
Har någon läst Åsa Beckmans recension? Har någon diskuterat den? Var det en kvalitativ recension? Får man diskutera recensenter?
Jag har fått några negativa, korta recensioner skrivna av kvinnor med makt, innehållande uppenbara felaktigheter och märkligheter.
Jag känner inte igen mej i flera kulturdebatter. Finns det inga vanliga människor?

Jag undrar om Niklas och Johan Orrenius är bröder eller annan släkt. Eller om det är en slump att dom båda är bra och, tydligt men ändå osynligt men ändå inte, personliga journalister.

Tuesday, January 26, 2010

Vargspår på isen

Det var en mild vinter 1998. Jag hade bruna manchesterbyxor och en brungrön manchesterkavaj med lappar på ärmarna, en brunbeige lammullströja. Jag hade debuterat som författare med Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Jag var i Lund en del, satt på Ariman och drack öl, gjorde en intervju på Ariman, gjorde en uppläsning på Ariman. Ibland hade jag svart kavaj. Jag hade även en duffel.

Jag var ute på isen innan, sydväst om Sibbarps kallbadhus är det bara flak längst in. Där vi brukar bada ligger isen alldeles spegelblank och hal. Och ensam. Några svanar längst ut bara och jag var så orolig för fastfrusenhet, sen sprang dom och flög som svanar gör.

Då, 1998, hade jag haft några års kontakt med Bonniers om ett manuskript som jag trodde mer om än dom, skulle det visa sej. Det var då GME-Förlag kom in i bilden och gav ut min första bok.
Nu, 2010, när vissa av novellerna varit mer eller mindre klara i två år. Nu, när jag har bråttom att få ut novellerna för att kunna syssla med något annat. Min roman. Nu, kommer GME-Förlag in i bilden igen, det känns bra. Ett snabbt och enkelt sätt att jobba när allting ändå är klart, varför då vänta ett år eller så med utgivning.

Johanna sa om isen, om hela utseendet vid havet i Sibbarp, att det liknade Aveiro i norra Portugal, när vi gick på sanden vid den gigantiska fyren.
Jag kanske tar skridskorna innan jag ska hämta flickorna, om jag har hunnit jobba klart med det jag ska jobba klart med. Jag kanske susar fram som en klumpigare svan över isen, speglar mej i den.

Monday, January 25, 2010

Åkare Lundgren

Snön gnistrar i solen över isen när jag cyklar till Kockum Fritid och det är måndagmorgon och barnen är lite snuviga men är i skolan och på dagis och jag hostar fortfarande lite slem men om jag ska vänta tills jag slutar har jag inget annat i livet än väntan och jag är inte intresserad av väntan.

Snön gnistrade i solen över åkrarna eller heden och jag hade en trevlig stund på Österlens folkhögskola och när jag väntade på tåget i Tomelilla var det lördag och Glada Gladan hade en gitarr från Vispråmen Storken och både Woody och Arlo Guthrie hade spelat på den och Glada Gladan var en liten krog och bostad för två vuxna och två barn och snart till salu till överkomligt pris men Tomelilla.

Damerna som ska ha vattengympa kommer en halvtimme för tidigt och jag simmar tusen meter på tjugofem minuter men dom börjar sitt kafferep i bassängen och står i vägen redan när det är tio minuter kvar till avspark och jag förstår inte att man inte kan tänka på andra eller åtminstone reagera när någon simmar slalom i en simbassäng med klara regler för hur det ska gå till och jag får nöja mej med sexhundra meter och ett stärkande bastubad och röd i ansiktet av värmen och röd i ansiktet av kylan och snart blir man väl röd i ansiktet av solen som skiner så förbannat.

Tuesday, January 19, 2010

Så kall efter att ha frusit så länge

Någon parkerade snett på gårdsplanen som inte hunnit bli lerig än. Någon skyndade sej ut i överrock, en man med en cigarett.
”Kungsgran … håller den över dan.”
”Hur då?”
"Ja ...”, sa han och tittade ut över granarna, en ny skog utan rötter, tittade sej omkring och verkade räkna, ”rätt bra omsättning, va? Man tycker först att granarna ska köpas på torget, va, men jävla bra här vid infarten, så har man bilen ju, håller den till ikväll.
”Hur då?”
”Ja, jag är väl hemma vid sju, åtta kanske …”, sa han och tände en cigarett till, bjöd på en. Petri tänkte vafan, varför inte. ”I bagageluckan, över dan bara?”
”Jodå.”
”Bra, du, vad har du för nummer?”
”Hur så?”
”Va, nä, jag gör ett massmess, va, mina kunder, kollegor, sånt va? Att här finns det bra granar, slipper man skiten i centrum, du vet, vi bor ju ändå i Bjärred, Lomma, va?”
”Jo, visst”, sa Petri, ”men vad ska du med numret till, dom kan ju komma hit bara?”
”Jo, men om dom har möten och sånt, om dom ska komma ikväll. Du har ... vad har du, sjutton kungsgranar. Kungsgranar, du vet … så dom kan lägga undan.”
”Visst”, sa Petri och gav honom numret.
”Nä, fan, nu måste jag ila. Femhundra då?”
”Fyra ...”
”Fem”, sa han och tittade lite extra länge, ”bra granar detta.”
Vad menar jag/han/du?

Trängseln mellan åtta och fem. Oh, jag hänger bakom skyddsrumsdörrarna där jag inte spelar mespop. Svinar runt i Bangkok. Flyger jumbojet. Bungalows. Fy på dej sosse för du luktar skit. Och bilarna brinner och stenarna kastas.
Det är för enkelt i stundtals onyanserad socialrealism.
Jag skulle tycka att det vore intressant att ta en krogrunda en tidig kväll vid Stureplan.


Och Love Antell förstår den som tar sitt liv i religionens namn, för Love vill själv hellre vara blind än utan dej. Där tycker jag nog att vi borde prata lite mer, lite tyngre, lite djupare.
Det haltar i Florence Valentins socialrealism.
Eller är jag bara gammal och cynisk?
Eller är bara Love lite för enkel?
Han skriver bra låtar och jag tycker verkligen om Florence Valentin. Därför är jag också kritisk.
Jag skulle bli galen om någon nära mej köpte mej förutsättningslöst. Ett evigt nickande gör ont.
Jag är lika full av skit som alla andra. Nä.
Jag är bättre än alla andra. På något.

Monday, January 18, 2010

Riktiga människor

Stefan Sundström har (med hjälp av Cornelis) skrivit och sjungit en sång som heter Häst utan tyglar. Den kan han sjunga. Den kan jag lyssna på. Mycket mer behöver jag inte göra.

Häst utan tyglar har samma melodi som en annan av Stefans låtar från plattan Vitabergspredikan. Men det var ju längesen. Det är bara vi gamla uvar som minns det.

Jag snor från mej själv ibland i den nya boken, novellsamlingen.
Det är bara puckon som inte snor från sej själv.

Paul Simon och Art Garfunkel har aldrig snott sej själva. Bara återuppfunnit.

Det bubblar visst alldeles för lite för att du ska kunna känna. Dej. Vadå? Hemma?

Det finns till slut bara ett sätt att definiera bra. På riktigt. Det ska rinna hårt och enkelt och nödvändigt ur dej.

Rock? Hall of fame tjugofem år.
Pellejönsar som Bono, Fergie, Jeff Beck, Ozzy. En halvhygglig Sprinsgsteen och Fogerty.
Så kom Simon och Garfunkel. Sammetskavaj. Art med ena handen i jeansfickan. Ingen hawaiiskjorta men nästan. Dom bevisade vad dom behövde med sina sånger och sjungande. Inget var bättre 2009.

Jag lyssnar på en sluddrande Alf Robertson. Bättre än mycket annat. Nä. Intressantare. Nä. Jag vill, men vet inte om jag kan.

Jag håller socialrealismens fana högt. Tro inget annat.

I Köpenhamn lägger man ner den äldsta porrbutiken. Fyrtiofem år. Finanskrisen inskränker.

0,15 procent av Danmarks kvinnliga muslimer vill bära burka eller niqab, dom flesta är "riktiga" danskor som konverterat. Det har kostat danska skattebetalare många miljoner att få veta detta. Förbud förbud förbud. Gastar man fortfarande längst nere i den av två regndroppar plaskvåta fingerborgen från Legoland. Som är förbluffande äckligt rymlig.

Friday, January 15, 2010

Sten-Åke Cederhök

Jag såg dokumentären om Carl-Ivar Nilsson. Den var bra, kanske mycket bra.
Jag såg inte riktigt hela Ebbe - The movie. Det jag såg var bra, mycket intressant.
Det var min tid, åttiotalet. Kanske inte min bästa tid, men min tid.
Jag vet inte vad det är du längtar tillbaka till. Carl-Ivar och Ebbe var bögar. Att smussla, att smutskastas. Att vara en apknullare med AIDS. Hiv är hanterbart på ett helt annat sätt idag. Då var det en pest och skrämde och dödade som Kalla kriget. Det flög bomber överallt.
Jag minns att mormor ringde tidigt på morgonen och berättade att Palme var död.
Jag minns ungmoderaterna som hurrade på samma hotell i Alperna som en av Palmes söner bodde på när han nåddes av meddelandet om faderns död.
Det var klipparnas tid på ett helt annat sätt än idag. Det var så nytt och ofarligt livsfarligt.
Och utvecklingen går framåt, idag skrattar vi när vi trampar över liken. Skyller på verkligheten.
Jag minns exakt var jag var när jag fick beskedet om Sten-Åke Cederhöks bortgång. Jag satt med ett plåster på min orakade hals, ett plåster jag hade kunnat ta av mej några dagar tidigare. Men jag var tjugo år, skrev prosadikter och rocklyrik. Jag satt på Akropolis övervåning i Landskrona och läste Kvällsposten och drack öl. Jag var i sanning tjugo år.

Wednesday, January 13, 2010

Nytt Spännande Fräckt Nyfiket Kunnigt

Lotta Bromé verkar ha en nyfiken redaktion som kommit på den nyskapande tanken att ha en bokklubb i radioprogrammet som går efter ett på vardagar i P4. Spännande spännande. Och vad får vi för något i godispåsen denna månad? Jo, en alldeles ny pinfärsk okänd bok som tydligen är skriven efter en filmförlaga. Snabba Cash heter den. Den för mej helt okände författaren heter Jens Lapidus.
Det verkar vara en måsteläsa-bok.
Lotta Bromé hade en litterärt kunnig bisittare som berättade lite om boken, förklarade att den innehöll en del hårda och svåra ord, så kallad slang, men man skulle inte avskräckas som läsare för det. Läsäventyret skulle vara mödan värd med råge.
Jag tycker att det är kul att public service-radio lyfter fram nya pinfärska okända författarskap som annars inte synliggörs, modigt att inte bara valsa runt med gammal skåpmat som alla redan känner till. Heder åt Lotta Bromé och hennes fräcka redaktion. Mer sånt, tack!

Monday, January 11, 2010

Har någon en åsikt, en önskning (rådgivande omröstning)

Valet och kvalet.
Den faller kanske utanför ramen. Egentligen en av tre fristående delar i deckaren Mord.
Ska jag ta med deckarnovellen Mord på Möllevången i novellsamlingen eller ska jag spara den till en renodlad deckarbok som jag kanske aldrig ger ut?
Det var inte så kul att skriva deckare som det tedde sej i början, min säregna musikalitet kräver andra instrument i längden.
Typiskt norskt

Jag cyklade från Borstahusen till Weibulls i februari 1984. OS i Sarajevo. Slas har skrivit om det. Han frös väl och var förbannad och en smula nostalgisk över ett tidigare järnvägsbygge. Ungdomar från stora delar av världen som förbrödades och försystrades i jobbet för fred och skolgång, och järnvägar att köra tågen på.

Peter Northug är visst en smula paria i det präktiga svenska längdåkningslägret. Nä, det ska inte kaxas. När Northug storledde Tour de ski pratade han om dom svåraste konkurrenterna. Det fick bli Bauer och några till. Men inga svenskar? Nä, dom kommer inte att ha med segern att göra. Folkstorm i ett vattenglas. Rekordmånga ilskna mejl till Expressens skidkrönikör.
Jojo, han kan ju snacka, sa Hellner.
Hellner överträffade senare sej själv och blev storslagen fyra. Richardsson gjorde också succé som åtta. Men i närheten av seger var dom inte. Inte Northug heller, skulle det visa sej. Han blev tvåa. Bauer vann.

Svenska idrottare är ofta extremt tråkiga. Det har dom gemensamt med flera andra nationer. Men jag undrar om inte svenskarna är bland dom allra träigaste.
Den där Northug verkar vara en rolig prick. Och leder världscupen.
Jag hoppas han får en knäpp på näsan av Richardsson och Hellner, och den där Emil Jönsson.
Jag hoppas att vi slipper se magplask och sämst när det gäller.

Jag cyklade till Weibulls 1984. Prao. Jag sorterade fakturor och den gamle boisaren Boris var ledig, jag satt på hans kontor och lyssnade när Wassberg och Gunde härjade i spåren.
Någon gång gick jag genom en hemlig dörr, uppför en trappa, in i ett samanträdesrum med teve. Där smög jag och undrar om det var Tomas Gustavssons OS då också. -88 minns jag, när han vann dubbelt, men knäppte han inte norrmännen på näsan -84 också. Sånt kan man kolla upp, men jag har inte tid. Jag ska ut och stavgå.

Thursday, January 07, 2010

Över spåren flyter bron, klapprar tofflorna

Dom som växer upp idag. Mina barn. Vad ser dom i den där kulan som inte vet ett skit egentligen. Elsa som äter ett äpple och vill spela 31 och 31.

När jag var 31. När jag var 13. Jag har aldrig tänkt på hur framtidsutsikterna ser ut. Jag har aldrig varit ute efter en karriär. Rättare: Jag har aldrig anpassat mina önskningar om framtiden efter prognoser.

Över järnvägen stapplade man sej upp och man var där och man var ovanför och vinden var inte kallare, bara friskare och tog sej liksom längre bort och varmare och skönare.

Dom som är arton idag, eller nitton eller tjugo.
Jag hoppade av lumpen efter några timmar.
Jag hoppade av lärarhögskolan.
Jag hoppade fram och tillbaka mellan olika univeristetskurser, filosofi och litteratur.
Jag hittade hem på folkhögskolorna, till viss del.

Man kunde kliva över varannat trappsteg och studsa vidare ut i parken där fontänen blev en regnbåge och det var ingen som knuffades eller trängdes, lika många skinande grytor åt alla.

Och dom som blev hyfsat vuxna på femtiotalet. Dom som kanske strävade på ett annat sätt. Långt innan den postmoderna tiden. Dom är min generations föräldrar nu. Senjobbare eller pensionärer. Man skulle jobba. Man skulle gärna stanna på samma jobb hela arbetslivet. Den tryggheten. Dom möjligheterna. Den ... tristessen?

Du kan hoppa runt idag. Byta jobb. Byta land. Inget är tabu. Du kan göra ingenting i femton år. Den ... friheten?

Du kan sitta och räkna och märka att kopparmynten ärgar och du kan bli argare och argare och du glömmer att det ska putsas och fejas och allt ska skina klart igen.

Från högstadieloven och framåt. Jag hoppade runt bland jobben. Rörläggarlärling, byggnadsarbetardito. Och efter studenten städade jag här och där. En kort sejour i mattaffärens lager. Och alla lärarvicken, sen började jag jobba med utvecklingsstörda barn i flera år. Jag hade ingen utbildning.
Och idag då. Idag har man sällan vikarie. Man löser det internt.

Och som vi hoppade runt bland lägenheterna i Landskrona och Malmö. Det var väl bara i Lund som det var likadant då som nu.

Vi kan inte inte likställa tiderna.
Då kan vi inte likställa människorna.
Vi kan bara söka kunskap och förståelse. Innan vi uttalar oss. Innan vi säger: På min tid var det bättre. Dagens ungdom vill ju inte/kan ju inte/har ju ingen moral ...

Vem har rätt att kasta sten på det nya eller det mossiga. Vad är vad. Vem sitter inte i ett glashus.

Det jag minns tydligast är hur soligt det var, fåglarna som kvittrade, allt som flög runt i mitt huvud. Konditoriet som var öppet. När jag körde in i den stillastående bilen där en farbror satt. Han flög på sitt sätt, ut genom dörren och drog mej i örat. Jag var kanske åtta.

Vuxna män ska inte ha rätt att spöa barn. Oavsett hur otrevliga barnen är. Oavsett hur fint sopade minigolfbanorna är.

Monday, January 04, 2010

Rönneberga 1979

Där flyr kaninerna. En ko rymde en gång, fastnade i den våta leran, den tunga leran i märgelgraven, råmade och råmade och sjönk och sjönk, råmade som bubblor och drunknade.
Pange springer inte. Det är tusentals meter till havet bort och ner mot väster.
“Vafan var det”, hör han Tim skrika bland hög blommande raps.
Pange går inte. Han sträcker sej för att se. Det var högre upp han såg dom. Dom var tre stycken som försvann i dimman.
”Vafan var det, helvete”, hör han Tim längre bort men han skriker högre nu, räddare.
Som ett dån i det dunkla. Pange står stilla.
Först var det sol, när dom gav sej av med kamerorna och ryggsäckarna med saft och mackor.
”En räv”, hade Tim sagt och han bröt sin svenska lätt med franska och engelska. Han hade dragit upp strumporna till knäna. ”Skjuta en räv”, sa han och skrattade, sparkade efter en höna som ryckte till upp i luften, gruset yrde, Pange tog två snabba bilder.
”Det kan bli dimma”, sa Pange och det var fortfarande svalt på morgonen, men solen värmde mer och mer. ”Då kommer dom stora djuren fram”, sa han när solen värmde ännu mer och mer, allting värmde när dom gick ut, lämnade den fyrlängade gården bland böljande backar och åkrar och ängar.
Inte som nu när dimman är fuktig under dom avklippta jeansen, kylig under T-shirten. Iskall när han höjer kameran över huvudet och knäpper och knäpper. Kamske lättar det någonstans, kanske spricker en spricka och kanske springer dom rakt mot mej. Åh, vad jag önskar att någon sprang rakt in i mej.
”Pange, Pange!”
Åh, vad jag önskar att det var rakt in i mej, men mjukt.
”Jag skiter i det nu, jag går neråt. Pange! Det måste väl va neråt, Pange!?”
Två skott till. Pange vill inte längre. Han är åtta år. Han tycker om att springa. ”Du bara springer och springer”, brukar dom säga, ibland med skratt, ibland mera som: sluta springa, sluta störa. ”Jag hoppar också”, kan det hända att Pange skrattar, hoppar och landar i swimmingpoolens vatten, ”och simmar.”
Spring, mina ståtliga djur, ni ska ändå inte finnas här. Spring till havet och simma någon annanstans. Jag behöver inga bilder. Spring, skydda er kalv. Han är galen, farbror Olav är galen när han har laddat geväret.
Ett skott till och Pange slänger sej ner och framåt, reser sej och springer och det är kletigare mark för gympaskrona nu, ett skott till och hör han så jävla bra i den tysta dimman, farbror Olav, varför skriker jag inte, jag kan inte, jag hoppar igen, jag hoppar, jag landar.
Det låter som ett starkt: klick.
Sen tystnad.
Sen skriket.
Savannen brinner. Djuren försvinner.
Smått Allehanda

Anna och jag blev nerskickade till källaren då de två monarkiälskarna skulle se på kungahusets dravel. Vi fes med munnarna och Johanna hotar med att ställa in en resa till Spanien eftersom den krockar med prinsessbröllopet.
Jag fiser igen. På riktigt.

Den larmande hopens dal av Erik Andersson. Jag hade glömt att jag hade läst den. När biblioteket äntligen öppnade igen. Vad kul, en ny bok av Erik Andersson, så snabbt efter den förra. Så var det den förra. Den som jag redan har läst. Han är en härlig författare, Erik Andersson.
Sej själv.
Jag skulle vilja bli sej själv en gång. Som författare.

Jag orkar knappt. Jag blir verkligen precis nästan illamående på riktigt. Så att jag kräks, alltså. Anna Anka skrattar jag bort lätt som en plätt. Smart av TV3, helt enkelt.
Men Björn Ranelid.
Människan måste ju vara sjuk.
När jag ska sjösätta mitt projekt för att nå ut till många människor, genom att försöka skapa turbulens, ska jag återkomma.
Nu pustar jag bara ut och försöker gömma mej för galningen när han anfaller från alla möjliga håll genom media.

Nu måste väl alla dessa lediga dagar snart ta slut. Så roligt för dom som lyckas klämma in ledighet här och där. Verkligen.
Men för statens finanser.
Mina barn klättrar på väggarna med mej. Den förbannade kylan utan snö. Meningslöst väder. Jag har bråttom. Jag vill jobba. Distraherad.

Sunday, January 03, 2010

Kanske såhär

Men hon tyckte att tjurfäktningar skulle förbjudas
Flyg iväg med mej
Till Killor with love
Mord på Möllevången
En annan vår eller höst
Elden i havet slocknar
Tjejen Bruce Springsteen inte sjunger om
Aldrig igen eller igen eller igen

Sjutton år. Blonda Katja, hon med dom blekta jeansen, är osminkad och väger lite för mycket, håret i hästsvans. Det blåser kallt från väster. Gatlyktorna hänger över Eriksgatan och hon försöker skrida på väg hem efter ett besök i butiken, dom nya hade inte kommit, kommer imorgon. Eller i övermorgon.
Gatlyktorna, gungar med granris och röda sidenband, hon tänker så. Som en dikt, som en popsång, som en ballad att dansa stilla till. Gunga till, som en gatlykta, som ett sidenband. En vacker man i ett vackert land.
Hon svänger mot havet mot vinden vid kyrkogården. Det är december. Det är gråsvart.
Det är inte alls som i mina kataloger.
Kan du se solen bakom molnen?
Kan du känna hur den värmer?
Jag kan gå rakt in i katalogerna. När jag vill.
”Den här jävla vinden”, säger en man som går förbi utanför affären där snön som föll så vit igår, smälter.
”Men det är i alla fall medvind”, säger Katja, lämnar barnvagnen när hon går in för att köpa cigaretter.
”Skulle jag aldrig ha gjort”, säger en tant som kommer ut från affären, den lilla butiken på Artillerigatan i Landskrona. ”Dom stjäl den.”
Kan du möta solen som tar sej genom molnen som skingras nu?
Kan du tänka dej värme?

Thursday, December 31, 2009

Gå nu varsamt ut i natten

Det smäller och vi gnäller, på ett annat sätt.
Förr sprang vi på gatorna. Sprängde dom vi hatade. Vi trodde att vi hatade. En raket rakt in i avgasröret, en kinapuff i brevlådan. En tumme som svullnade.

Vi cyklade hem i den tidiga kvällen och sjöng om trollmor och hennes troll. Sjöng pang. Tills Anna somnade. Rakt genom staden och det smällde inte mindre i Limhamn strax efter sex.

Kristian Lundbergs Yarden.
Niels Claessons Blåbärsmaskinen.
Det rena är det svåra.
Det äkta är det svåra.
Det är det bästa.

Jag kan inte hjälpa det. Triffids Born Sandy devotional är årets bästa platta. Jag köpte den på CD, fixad i ljudet och med outgivna låtar. Convent walls var fantastisk.

Jag önskar mej stil i människors uttryckande av åsikter, inuti och utåt.
Jag tror inte att människor är dumma. Men lata och ointresserade. Slarviga, låter bli att tänka sej in i andras situationer.
Jag önskar mej snabba tankar långsamt. Omtänkande. Jag önskar mej solidaritet.

Gå nu varsamt ut i morgonen.

Wednesday, December 30, 2009

Bäst av 00-talet

Vi kände ju varandra något. Hade stött på varandra i olika sammanhang med viss kulturell prägel.
Jag hade läst dikter på en dansbana när det var Gaffa-festival. Vi hade ätit en julmiddag betald av Tidskriftsverkstaden. Och en efterfest på Per Albin Hanssons väg dagen innan nyårsafton för kanske tolv år sen.

Jag var fattig. Jag hade nyligen gett ut min andra bok. Det var åttonde eller nionde december 1999. Förmiddag. Jag gick upp på Tidskriftsverkstaden för att kopiera papper. Jag hade kanske en dator, ingen skrivare, inget internet. Jag skulle skicka texter till Kvällspostens kultursida och någon mer tidning. Anders sa att det skulle vara fest på kvällen. Gratis vin och ost.

Det blev som ofta, fast utan cykeln som var trasig. Jag traskade omkring, bibblan och dagstidningar, letade recensioner manuellt, kunde inte göra det på nätet då. Och en tur i parken. Kanske en sväng på Melkis på Södra Förstadsgatan för att läsa Arbetet, spana efter Bosse Larsson och dricka en eller två billiga öl. Lasse Söderberg åt lunch där någon gång.
Sen Bullen där jag kunde krita. Och nu lyssnar jag på Thåströms samlingsskiva, läser om när han under några dagar skrev låtar i Oves lägenhet på Skolgatan. Jag brukade träffa Ove vid den här tiden. Eftermiddagar på Bullen. En gång var John Holm med, han åt lax och köpte min första bok.

Slut på Happy hour på Bullen. Jag tog mej upp till Tidskriftsverkstaden igen, ovanför Victoria, fönsterna var öppna, det var fest. Jag hade ett blandband som vi lyssnade på. Johanna skjutsade mej på sin cykel sen, till Ystadsgatan i Svinaryssland. December för tio år sen.

Den tjugosjätte maj har vi varit gifta i tio år. Vi kom hem från Köpenhamn igår. Vi drack öl på Hvide Lamm, hade solen i ansiktet vid Söerne, åt indiskt på Istedgade, satt på Skammekroen sen innan vi somnade på hotellet. Tio år och vi förvånar kanske inte varandra så ofta, men ibland. Men vi pratar om nya saker och om nya planer. Men vi har kul i vardagen. Det duger ganska bra.


Sunday, December 27, 2009

På en sten i strömmen

Entré på Värnhem. Spektaklet startar reaspektaklet redan på juldagen. Seriösa morgontidningen Sydsvenskan rycker ut och skriver. Succé för tjuvstartad rea, lyder rubriken. "Vi vill vara annorlunda och våga gå mot strömmen", säger Karin Bossner, tillförordnad centrumchef.
Jag är feg.
Jag är ynklig.
Jag flyter med strömmen.
Jag är så glad att jag flyter med strömmen. Jag vaknar i mardrömmen. Hästen skenar, jag har tappat tömmen, stapplar mot strömmen i sömnen.
Jag har ont i magen.

Hästpojken har en alldeles egen spilta, är något alldeles speciellt, spritter på ett säreget sätt mitt bland alla uppenbara nära och långväga släktingar på den svenska och utländska musikängen.

Skolavslutning i kyrkan. Jag hade gärna varit någonstans där alla som ville komma fick plats. Jag var i Limhamn. Detta Limhamn jag bor i. Detta Limhamn jag ofta vill lämna. Detta Limhamn som jag också tycker om.
Skolavslutning i kyrkan. En förälder per barn fick komma, och endast en. Jag stod med flera andra längst bak. Försökte uppleva. Upplevde mest stressade föräldrar, flera som lämnade mitt i gudstjänsten med ögonen på klockan, när sonen eller dotterns klass hade sjungit sin julsång. Och vad skulle man då stanna kvar för. Och man hade ju fotobevis.
Och man hade ju firat traditionellt i kyrkan.
Och jag hade ont i magen.

Det går bra att köpa Mer blues från Landskrona, i Landskrona, på Konsthallen i Malmö, personligt av mej eller Thomas. Det är bara att välja.
Men hon tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas. Det är med viss säkerhet namnet på novellsamlingen som ska komma i mars.
Någon gång ska jag ge ut en diktsamling. Eller två.

Fram till i somras åkte jag till Köpenhamn eller Helsingör en gång i veckan för att, på ett skönt sätt, arbeta. Sen sa det stopp. Mindre pengar, andra metoder. Mild höst. Och färdigställande av böcker, redaktörsjobb och flödesskrivning funkar bra hemma. Men när jag skriver lång roman vill jag ha en dag i veckan då jag bara skriver för hand, utan datorer och internet och annat. Bara titta mej omkring och skriva. Det brukar jag göra bäst i Danmark. Och imorgon rullar tåget igen, dessutom övernattning. En rivstart på det nya året när det förra fortfarande pågår.

Tuesday, December 22, 2009

Spåren i snön, grytan på skjulet gör en ring i snön. Dom sista vindruvorna fryser i snön.

Senaste tiden. Deras senaste böcker. Hans Gunnarsson, Claes Hylinger, Klas Östergren. Kjell Westö nu, Gå inte ensam ut i natten.
Det vimlar av pulkor och en har ett uppblåst bildäck, en kartong, plastpåsar, snow racers. Självlysande kläder, jag har långkalsonger, jeans och regnbyxor och Elsa snubblar runt med stavar som når till låren och skidor med trasiga bindningar och det är hård snö och hon är den enda som har skidor. Och på ett alldeles enkelt sätt känner jag mej stolt.

Anna Järvinen, Ane Brun och Frida Hyvönen.
Per Svensson skriver i Sydsvenskan om en grupp män och kvinnor, deras favoritböcker. Och jag med karlarna och böckerna och kvinnorna och musiken.
Den kortaste dagen den längsta natten.
Kjell Westö tar dej aldrig ensam ut i natten. Ändå tar han dej till just din egen plats. Bara du. Min plats. Han tar mej ut.
Neil Diamond.

Utanför garaget vid praktiken i Landskrona tidigt sjuttiotal. Min första skiva, en singel med Hadar. Lady Antoinette.
Fortfarande i Asmundtorp när pappa spelade Simon och Garfunkel i bilen. Stora kassettband. Mitt första musikminne.
Kajsa och Malena som Neal och Jack. Vi kan göra det igen.
Den kan vara tråkig, ensamheten. Men skön. Det har jag alltid tyckt.
Jag har barn nu, och fru.
Jag är hemma själv i dagar ibland. Det funkar inte alltid. Jag trampar vatten. Jag är fri. Jag är lam.
Jag tycker om ensamheten.
Hur ofta har jag varit riktigt ensam.
Hur ofta har du täckning när du pratar högljutt i telefonen, skryter om vedermödorna och jodå att jag har gått den långa vägen, klättrat den taggigaste kaktusen, den högsta den hårdaste.
Och jodå att du har rätt att höja din stämma mot skyn, besluta om vem som har tillträde.
Hur ofta har vi täckning.
Det var innan vi flyttade hit. Jag hade en avlagd grön mobiltelefon. Min första. Eller rosa. Jag glömde den på bänken vid Sibbarps kallbadhus. Det tog några år till nästa sen. Det var innan. Vi bodde i Vollsjö då.

Sunday, December 20, 2009

På gott och ont, mest ont

Så vi klädde ut oss till Björnligan.
Man vill ju veta hur det känns.

Thomas berättade om när Ny demokrati var nya i riksdagen. Bert for minister of culture. Bo Widerberg satt på Café Opera när Bert kom förbi och bankade honom i ryggen och sa ungefär: "Du gör för svåra filmer, folk fattar inte. Folk vill ha roligt. Ring mej på måndag så fixar vi det."

Björnligan hade jag hela tiden tyckt var ett lattjo gäng. Småkorkade, småråa, misslyckade tjuvar. Som Bröderna Dalton. En något klipskare ledare och hönsen som kacklar efter och snubblar.

Idag är det många som ser Bert Karlsson som den där lite tossige snubben i grannhuset. Lite udda, alltså, men en bra karl. Han säger det vi tycker: Se skit och skit ut det vi inte förstår.
Så ser den ut, den småmilda, ofarliga, okunniga kultur- och främlingsfientligheten.
Det är ju så vi alla tycker, innerst inne. Dom som säger motsatsen gör sej bara till.

Sångare utan orsak borde inte sjunga alls, sjunger Per Persson. Och vi skulle kunna raljera om alla Björnligor och Daltonbröder. Vi skulle kunna göra det enkelt för oss och säga att dom inte har någon orsak att sjunga, att dom inte kan sjunga, att dom borde tystas.
Men det skulle inte vara sant. Dom till synes hjärndöda visorna vaggar in alltför många i lagom mjuk sömn i rosa moln.
Vi måste alltså sjunga bättre sånger starkare.

Friday, December 18, 2009

Autografer

Fördelar och nackdelar. Stort förlag. Litet förlag.
En sak är säker, förr eller senare hamnar man ändå bakom ett bord för att signera böcker.
Thomas och jag finns på Bokia i Landskrona på lördag, 11-13.
Mer blues från Landskrona. Perfekt läsning för dej. Perfekt julklapp till någon du håller av.

Foto: Thomas H Johnsson

Manifest
Vi är Fantomen på Linjen. Vi är Robin Hood i Karlslund. Vi är Sonny Johanssons avgörande skalle när alla trodde att det var över. Vi är Engelska läktaren en regnig nerflyttningssöndag i oktober.
Vi kommer alltid tillbaka. Du kan aldrig vara lugn.
Du kan alltid vara lugn. Vi kommer tillbaka. När svanarna vinglar i vinden i flykten. När vinterstormarna sliter i kallbadhusets pålar och vattentornet svajar och hotar att falla, hotar att krossa allt.
Då är vi tillbaka för att berätta en annan historia.

Man kan läsa Gunnar Bergdahls recension på hd.se/kultur/boken/2009/12/18/ett-langt-farval
Man kan även läsa Claes Hylingers Ett långt farväl. Fördelen av att vara en människa som grips av den.

Thursday, December 17, 2009

Monsuier Wellington

I min nya serie om fördelar och nackdelar är vi idag komna till dagarna i skogen när du måste det för att kunna vara fri.
Vi pratar kanske om en regnig dag vid Sandbergen när öringen ska nappa, när man ser den där tgelstenen lagom mjukslipad av vattnet, den med perfekta hål för pennorna.
Och barnen och deras vattenpölar.
Men jag talar om snö nu.
Jag talar om gummistövlar.

Och som den killen som cyklar dagligen nittio minuter, kan det givetvis vara en mörkerdal med hala, moddiga gator.
Men det är ju ljust förstås.
Så det blev gummistövlar på. raggsockorna hade jag redan.
Och en härlig, stundom bitande, promenad.
Dock, det biter i tårna också. Varje sol har sitt moln, mindre eller större.

Tuesday, December 15, 2009

Under floden under berget

Ibland tänker jag under denna höst som ska kallas vinter nu: Jag borde ligga som ett kolli. Jag borde vara djupt deprimerad och bara vara ledsen över att vara vid liv, att vara för trött för att ta mej av daga.
Men jag lever. Och jag lyckas se ljus, nästan överallt. Men det var längesen jag upplevde så många bakslag under så kort tid. Tack och lov mest ekonomiska.
Och ändå. Jag är tacksam. Jag är Jobs avlägsne urvattnade släkting. Jag är på väg någonstans bra. Och jag har det ganska hyggligt på färden.

Att inte vara perfekt men ständigt vara medveten om det och ständigt jobba för att göra så bra man kan med dom redskapen man blivit given. Och sno några nya på vägen.
Och ungefär detta att av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Och ungefär så hade man kunnat leva om inte, missunsamhet, misstänksamhet. Något skadligt illasinnat virus eller ett moln av grå sörja eller en hal och djup brunn som vi egentligen lever i.

Jag förstår inte i ett land där det ofta ska vara så lagom balanserat. Varför man måste supa så förbannat vid visa givna traditioner. Jag förstår det så väl. Människor har blivit lealösa i beslutshjärnorna. Människor lever i ett land där det ofta ska vara så lagom balanserat. Någon gång måste vargen yla, och då i falsk kör.
Denna, på många håll, sorgliga orutin i sansat alkoholumgänge.

Min äldsta dotter Elsa har varit mycket på krogen sen hon var bara några dagar. Utan fulla föräldrar. Det finns ingen anledning för mej eller Johanna att tillåta berusade män att stå och drägla över henne bara för att hon är på krogen och söt.

Nu pratas det om att vuxna inte ska dricka under julhelgen. Detta för barnens skull.
Det skriks för mycket från nykterhetsrörelsen.
Det skriks för mycket från totalliberalerna.
Bara en stilla undran. Om ni firar jul med barn. Eller fira vad som helst. Om ni tillhör dom 90% som sägs kunna dricka kontrollerat utifrån era erfarenheter. Varför gör ni inte det. Var ärliga. Drick lite inte för stark glögg. Ta en paus. Drick någon inte alltför stark öl, eller julmust. Drick lite vatten då och då. Bit av två snapsar. Detta under ganska många timmar. Om ni nu kan dricka kontrollerat. Gör det då.
Så kan ni supa ja jävlar en annan gång. Utan barn.

Jag bevittnade mej själv och flera av mina vänner, hur vi också varit, under en resa från Landskrona via Lund, Malmö till Limhamn i lördags besjälade lucianatt. Det var solkigt mest.

Monday, December 14, 2009

Kusinerna från landet

Jag läste Aftonbladet på bibblan. På första sidan: Henke till BoIS.
För första gången i mitt liv tänkte jag att jag blivit försteaprillurad i december.
PR-mässigt genidrag.
Fotbollsmässigt kan man bara hoppas.
Och det är ju kul att dom som eventuellt blir uppretade blir uppretade.

Friday, December 11, 2009

Mer blues från Landskrona

Den vita plattan har kommit. Den svarta var kanske mer låtar med olika producenter, bra låtar ihopfösta med tanke, men ändå utslängda.
Nu kommer den vita. Temaplattan. Den genomtänkta och perfekta som inte är präktig eller tråkig. Den svänger och är rå. Men vacker. Och sorglig. Och rolig. Som all bra musik. Som alla bra böcker. Som alla bra böcker med bild och text. Omistlig.

Läs intervjuer: www.landskronadirekt.com, www.hd.se/landskrona.

Släppdag imorgon alltså. Bibblan 11-14 (Hörsalen 13.00) och Inferno från 19.00. Svagt och på halvskoj har jag lovart att spela en låt. Finns det någon som kan stämma gitarren?
Och alla ni som väntar på ett mindre genombrott, nu har ni chansen. Kom och underhåll på Inferno. Säg till innan bara, på något sätt, telefon, mejl, öga mot öga.

Foto: Håkan Karlsson

Vi går ut och går
genom gamla minnen
vi tittar och står
en död fontän
och andra sinnen
vi håller oss i skinnen

Foto: Roland Bengtsson

Där är en fluga där är en skog
där är en flicka som plötsligt fick nog
där kommer tåget
där står det kvar
det är nu eller aldrig
det är nästa dag
det är nästa slag
det är samma hål men andra dofter
samma krig och samma offer
samma unkna bruna koftor

Tuesday, December 08, 2009

GLÖM INTE ATT ANMÄLA DEJ TILL LÖRDAGENS TALANGJAKT HÖGT I TAK

Jag bor i Malmö. Jag uppehåller mej mest i Limhamn och på Möllevången. Det är lite olika. Det är dyrare bilar som bryter mot trafikreglerna i Limhamn.
Det är surare farbröder och tanter som skäller om man cyklar fel, och om man cyklar rätt ibland, i Limhamn.

Anna och jag är sjuka. Vi var på Malmborgs ändå, där är personalen ofta trevlig. Anna åkte kundvagnen som är en bil, hon skrek när färden var slut. Då fick hon en ballong. Den tappade hon på trottoaren när hon satt på cykeln som jag ledde, som var tungt lastad. Jag vred mej och höll precis balansen på jakt efter den förbannade ballongen. Två olika par i sextioårsåldern passerade, tittade på oss, hjälpte inte till. En man i femtioårsåldern hjälpte heller inte till.
Jag hade hjälpt till.
Det hade dom flesta på Möllevången också gjort. Hävdar jag av viss erfarenhet.

Människor från andra länder verkar ha en annorlunda attityd mot barn. Strängare och snällare, då är det viktigt att vara tydlig, att hitta rätt balans för rätt ålder. Det är svårt. Jag vill vara tillåtande innanför ramarna. Jag vill att mina barn ska vara så självständiga det går i deras ålder, hellre ett sår, blåmärke för mycket än för lite. För man kan skada sej för lite. Ibland är jag för sträng. Ibland är jag för tillåtande.
Ibland får jag en känsla att svenska föräldrar underskattar sina barn, eller att dom missförstår uttrycket "jag vill ge dom allt". Det är väl det som är curling (inte sporten).
Det måste finnas en frihet i mottagandet.

GLÖM INTE ATT ANMÄLA DEJ TILL LÖRDAGENS TALANGJAKT HÖGT I TAK

Monday, December 07, 2009

TA CHANSEN!

DÅ!
När det blåser kall motvind.
När regnet sticker dej.
När fukten får dej att skaka.
När snoret rinner.
När näsan är röd av allt snytande och torkande.
När det ser som jävligast ut.
NU! har du chansen.
Drömmen går i uppfyllelse.
Vill du (känner du nån som vill?) framträda (musik, poesi, trolleri, du sätter gränserna) på vår släppfest för boken Mer blues från Landskrona på lördag i Landskrona. På Inferno. Tveka inte, ta chansen. Fem minuters show räcker.
Hör av dej, NU!
Vi behöver dej.

Friday, December 04, 2009

Hässleholmare blir historisk (får det handla om en annan gång)

Så blir det en mjukare morgon. Proclaimers, I´m on my way to what I want from this world. I fräsigt och ödmjukt tempo. När jag cyklar i det gråa, i det mjuka, i öronen sjunger dom från högländerna, jag gör mitt bästa, tacksamhet. Bomullen och möjligheterna rakt in i hela kroppen. Man får vara glad för vad gott man kan känna.

Allt är en fånig retorik, en fejkad omtanke, en högfärdig ovärdig elak och mycket medveten kvasiförståelse, en föraktfull aning om hur dumma dom egentligen är, det där "folket".
En osanning.
Man kan prata om schabloner om man erkänner dom som schabloner.

Jag kan känna avsky för politik på hög nivå, när alla jobbar inuti en tyst överenskommelse: det är inte på riktigt. När "verklighetens folk" blir ""verklighetens folk"".
Och alla karriärdrivna människor bakom som står bakom strategier, bakom fördomsfullt formulerade tal och debattinlägg.
Människorförakt. Bakom människorförakt.
Så är det inte alltid. Så kan det vara.

Man får vara glad att man får vara inuti Claes Hylingers böcker. Man får vara glad för att man tar sej den tiden. Man får vara glad för att det finns andra människor i vårt smala land som förstår att det är vi som alltid längst har varit ingenting och barbarerna, ödmjukheten att förstå att på vår korta tid rusande framåt måste ha missat en hel del bärighet på vägen. Ödmjukheten att förstå att vi vet väldigt lite. Vi kan inte sätta saker i tillräckliga perspektiv.
Och ändå står dom där och brölar.
Och ändå står du där och brölar.

Vi kan säga såhär: Vinet vi försöker göra i Gamla Svedala saknar många gånger själ, och kropp. En blaskig eftersmak efter blaskigheten.
Vi kan säga såhär: Vi hade några under på nittonhundratalet när vi hade råd med verklig solidaritet. Resten är ruttna lingon. Men några som fortfarande kan glimma.

Wednesday, December 02, 2009

Bakom idyllens fasader

När jag började sjuan började jag på Västervångskolan, adjö till Borstahusskolan. Plötsligt var vi snobbklassen. Plötsligt var några av mina kompisar från hockey- och fotbollslaget andra personer.

Jag har alltid inspirerats av, högaktat, älskat, skrattat åt, Loranga, Masarin och Dartanjang. Nu lyssnar jag på Barbro Lindgrens söner, Bröderna Lindgren. Två fina barnskivor. Olle Ljungström och Mattias Alkberg är två av många gästsångare/sångerskor.

Jag var på Pumphuset igår. En kvinna som gick från Borstahusskolan till Västervångskolan ett antal år tidigare än jag, berättade en motsatt historia, att hon var en skitt sillastrypare eller liknande.
Europa snodde kunskap från arabvärlden. Europa koloniserade i stort sett hela världen, vill ha vill ha vill ha. Bara ta bara ta bara ta.
Den självgodes självklara rätt att alltid ha rätt.
När islam försökte integrera med kristendomen, då man härmade våra kyrktorn när man byggde minareter. Fick man inget för det.
I Schweiz upphäver man religionsfriheten.
Kapitalismen stänger dörr efter dörr, inskränker liv mer och mer.
Den liberala världen, dom liberala värdena tenderar att ... stänga dörr efter dörr, inskränka.

Och hur är det nu med allt som görs idag. Gjordes det inte också igår.

"Någon gång kastade Peder och jag stenar på bilar. Någon gång stannade en förbannad bilförare och jagade oss.
I idyllen på sjuttiotalet med välutbildade föräldrar.
En vinter upplät man en liten gräsplan på skolgården för snöbollskastning. Jag och Pulan gick nog i trean, var med dom stora grabbarna när vi bombade halvtiobussen in till stan. Vanliga snöbollar, isbollar, bollar med sten i. Vi sprang och gömde oss bakom oljetanken när busschauffören stannade och rusade ut.
I idyllen på sjuttiotalet med svenska förldrar."

Det var ett utdrag från Mer Blues från Landskrona som alltså firas lördagen den tolfte december. Bibblan i LA 11-14 och Inferno från 19.

Thursday, November 26, 2009

Vad gör du nuförtiden?

Pumphuset, Borstahusen, tisdag 1/12, 19.00
Det har börjat regna i blåsten, rakt på rutan i min bod där jag sitter och skriver på ett föredrag som ska behandla min uppväxt i Borstahusen och mitt skrivande. För första gången ska jag framträda med ett ganska detaljerat manus. Jag brukar bara ha några stolpar annars. Nu ska jag tänka på vad jag lärde mej på Borstahusskolan för längesen, att man ska titta upp ibland när man håller föredrag. Det ger en annan närvarokänsla, sägs det. Tror jag det, att bara stå och mumla innantill duger ju inte.
På tisdag alltså, förste december klockan sju på Pumphuset i Borstahusen, LA. Nog ska väl höstregnet kunna piska rutorna där också.
Man kan inte öppna fönstret. Men man kan öppna luckor, på tisdag alltså, förste december. Fast inte på Pumphuset.

Jag håller på att bli färdig, tror jag hoppas jag, med min novellsamling som isåfall hinner komma ut under våren.
Jag läser böcker och Norra Skåne, det är slitigt i Hästveda vad jag förstår. Centerpartiet håller med Folkpartiet fast inte fast ändå. Jodå, Alliansen är sams. Fast inte. Fast ändå.
Åsa Sandells självbiografiska bok som jag snubblade in i på bibblan. Saabye Christensens Beatles 3, kan man kanske säga. Per Planhammars Blekaste aning och en bok om Bulgarien som jag prutade ner till sju spänn på samma Limhamnsbibbla.

Då ses vi på tisdag. Man får ställa frågor och jag ska i så fall försöka slita mej från det manus som jag ska tillbaka ut i boden och fila på nu. Improvisationsaktör som jag är.

Wednesday, November 25, 2009

Datorn luktar alltid likadant

Antikvariatsböcker, dammiga och lite gula i sin doft, eller som sommarhuset jag alltid längtade till, att stiga in, känna hur det luktade.
Och när vi stannade tillräckligt länge.
När vi kom hem igen, samma lukt.
Du ljuvliga instängdhet. Som vi säger: patina.

Anna, Elsa och Johanna åt alla glassbåt efter badet idag. Jag tog en hallonlakritspinne. Första gången jag ätit lakritsglass. Och då var jag ändå hängiven glassätare när Lakritspuck introducerades.
Annars är det ju mest ananassplit.
Nästa gång ska jag prova Sotarn.
Vi pratar om Engelholmsglass.
Efter badet kom jag till bibblan. I caféets frysbox var allt säsongsslut, utom en barnglass och ... hallonlakritspinnen, jag slog till igen. Det var ett tecken för tydligt för att ignoreras.

Jag läste Sonic sen. Nöjesguiden är en dryg tidning dit läsarna får höra av sej bara för att redaktionen ska få banka varandras axlar och skriva dryga svar på läsarmejlen. Ja ja, vi kommer alla från sandlådan.
Sonic görs av nördar i rakt nerstigande led från Gradvall och Lokko och säkert hundratals av deras engelska och amerikanska förebilder.
Sonic, en sympatisk, inspirerande och lärorik musiktidning.
Sonic. En läsare framför en stilla undran: Tidningen luktar så gott, trycks den månne hos Trydells i Laholm.
Jomenvisst.

Tuesday, November 24, 2009

Varför svenskar är snåla

Elsa fick se på Dansbandskampem när jag la Anna i lördags. Hon tyckte att det var kul. Jag såg några bitar på slutet. Ett skånskt dansband (jag tror dom hette Spoot-Lajts, he he) i träningsoveraller gjorde nån sorts version av en av många hemska sånger av Nanne Grönwall. Nanne verkar ju snäll och så. Och fruktansvärt dålig. Dansbandet från Svedala var, tja, ett dansband från Svedala i träningsoveraller, trevliga grabbar, verkade det som. Men juryn gick bananas. Magnus Carlsson (Barbados-Magnus alltså) och en dansbandsnörd som dom kallade professorn och en som bröt på engelska (tror jag) och såg mycket märkligare ut än dom i träningsoveraller, verkade riktigt ilskna, direkt förnärmade. Så ska inte en slipsten dras, och detta på bekostnad av Carina Jaarneks! En skandal! En katastrof! En ... storm i en amöbas snapsglas.

Människor ointresse för människor. Inskränkthet. Inte konstigt att det ser ut som det gör. Är det konstigt att man längtar bort nån gång.

Jag trodde inte. Men jag visste inte. Jag fick bege mej till doktorn igen. Allt var bra. En liten sak i världen. Jag har frikort nu. Det gäller att passa på. Jag ser riktig oro där. Man ska inte nedvärdera riktig oro. Man ska ta reda på om den är befogad. Man ska inte överdriva.

Det var sommar. Jag hade slutat åttan eller nian. Jag hade köpt en skiva med Prince, Around the world in a day. Jag lånade ut den till Håkan Sunesson. Jag fick låna hans Born in the USA. Den har jag fortfarande kvar. Håkan bor i Spanien. Han har kanske min Prince-skiva där.

Alla som tycker att Bruce sjunger om just dom. Ronald Reagan. Vita hederliga arbetare. Amerikanska vänsterradikaler. Alla andra. Alla som inte alls känner igen sej. Alla som hatade Bob Dylan -65, -66. Så får man inte göra. På Youtube, Like a rolling stone, vreden och ilskan, tvånget att göra just så, i Bob Dylans uttryck och ansikte.

MySpace, Quit your dayjobs videor. qyd. Det är grabbar med choklad i. Grabbar från Landskrona. Helt utan att ha lärt dom något, haft något som helst med deras skapande att göra, helt utan att ha varit kompis med dom när det begav sej i LA, helt oberoende av att jag känner Jonte och Bader dom få gånger vi stöter på varandra, är jag oerhört stolt. Att underhålla så roligt och bra och att man ändå känner stinget av allvar. På något sätt. Kanske. Inte. Det finns en video när dom kör ner i ett dike, Car crash. Det är årets video. I den landskronitiska nostalgiklassikern Vlado Video kan man också se den filmintresserade L.T. Fisk dela med sej av sina kunskaper.

Nu blev våren höst igen. Men det vänder.

Friday, November 20, 2009

Legalt

Anita Lindblom sjunger En dans på rosor. Ingen kan lova dej en dans på rosor. Lyckan är en gudagåva. Det får mej att tänka på Nils Poppe och hur lycklig han borde vara med Bibi i Sjunde inseglet och där svävar vi vid Hovs hallar och söderut och en fredag eller lördag i 1989 satt jag på Akropolis övervåning i Landskrona och språkade med Tomas Poppe. Cornelis var död och den svenska rockeliten hade spelat in den ganska oviga hyllningsskivan Den flygande holländaren. Jag och Tomas Poppe pratade om att så småningom göra en hyllningsskiva till Ulf Lundell som hade fyllt fyrtio i dagarna då.
Så det är väl dags att damma av gitarren och ringa upp Tomas Poppe som jag inte pratat med varken förr eller senare, bara den besjälade kvällen för tjugo år sen när löven blåste över Rådhustorget.
Ulf Lundell fyller sextio idag och jag älskar absolut inte allt han gjort, men jag kan bara säga: Respekt! Att gå sin egen väg är värt respekt.

Jag tänker på dom där dagarna i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag tänker på dagar på hörnan Öresunds- Timmermansgatan i LA. Jag tänker på nätterna med Kojak, Baretta, Rockford, repriser på TV3 som jag hade för första gången. Jag tänker på McCall, den rättrådige rättskiparen som gjorde tomheten lika tom men mer underhållande. Han är död nu, Edward Woodward, 79 år gammal.

Jag skrev om Bullen i två böcker. Jag skrev om en tavla, en båt som kunde vara Titanic. Jag vet en yngling som på något sätt noterade den tavlan när han läste boken. Vi känner varandra nu. Vi kände inte varandra då.

När en ung och en äldre skribent ska recensera Jacques Werups återutgivna Tiden i Malmö i Sydsvenskan väljer man Amanda Svensson som den unga. Jag stör mej på texten. Amanda Svensson raljerar om sitt ointresse för Malmöskildringar i litteraturen, hon känner inte igen sej i böckernas Malmö (det visste jag inte var kriteriet för en bra Malmöskildring, vissa av oss vill veta saker vi inte visste tidigare), enligt Amanda Svensson är böckerna gamla och tröttande och handlar om minnet av Per Albin, Kockumskranen, MFF och långsamma promenader i Pildammsparken. Amanda Svensson nämner inte en enda bok hon har läst.

Jag har läst skådespelaren, kocken och messerschmitten Bullen Berglunds memoarer. Det var grosshandlartider det, åh, jag minns tillbaka, en droska hit och en droska dit. Och en grogg på sockerdricka på det.

Nu sjunger Gunnar Wiklund om att gå hand i hand genom livet, längs en stig med ömsom vin ömsom vatten i fältflaskorna och den isiga vattenpölen ska smälta och jag känner inte igen mej i femtiotalets Landskrona och jag längtar inte dit. Men hade jag varit stadd vid kassa. Hade jag varit frisk i levern. Hade jag kavlat upp ärmarna och drämt en tusenlapp i bardisken och bjudit laget runt på Bristol.

Jag har gått på olika skrivarlinjer i mina dagar, där brukar man snabbt hitta en gemensam generaliserande ton när man talar illa om vissa böcker/författare, många gånger böcker/författare man inte läst, eller läst slarvigt.


Under mina månader i Göteborg brukade jag sitta vid Masthuggskyrkan och skriva revynummer och ordvitsar, upp och stå och titta ut över vattnet, båtarna och varven, och jackan i skogen kommer från hamnen på åttiotalet. Och jag gick ner till puben med glasväggar där författaren och jazzmannens sambo skötte biffen, han rullade bara cigaretter, drack rödtjut och berättade om gamla tider, Jörgen, om buspojkar och halvskummisar på långgatorna. Jag kände inte igen mej när jag traskade mot Järntorget.

Jag kan med lätthet räkna upp tjugo-trettio böcker som utspelar sej i Malmö, som innehåller mycket mer än ett minne av Per Albin eller Kockumskranen. Svårare är att räkna upp någon bok som gör det, som lägger sin tyngd på det.

Jag kan med lätthet springa uppför vår källartrappa. Jag cyklar en och en halv timme varje dag. Jag äter gärna fläskkotlett med tomatsallad och oliver till lunch. Jag läser numera Norra Skåne vid denna lunch. Jag läste en mycket rolig recension av Jens Liljestrand, rörande boken om fenomenet Björn Ranelid.

Amanda Svensson är nästan tjugo år yngre än jag. Jag känner ofta inte igen mej i den trötta, blasé(kvasi?)coola attityden hos vissa skribenter i hennes generation. Det är väl bara så det är och ska vara, antar jag. Herregud, jag som febrilt letar efter Tomas Poppes telefonnummer och märker att Ulf Lundell snart är folkpensionär.

Abba är för moderna. Jag lyssnar på bitar från den svenska folkparkens guldera. Då stod Per Albin Hansson byst i varenda buske och var det inte Sten-Åke Cederhök så var det Thore Skogman som visslade en kuplett för korvförsäljaren med en låda på magen. Och ingen spydde i rabatterna och ingen blev av med oskulden på ett barbariskt sätt och slogs man var det hederligt.

Jag har bloggat i fyra år nu. Jag vet ännu inte hur man får ord att bli blåa och föra dej vidare.

Tuesday, November 17, 2009

mer blues från landskrona

skriv upp
kom ihåg
glöm lucior och julbord
tolfte december
11-13 - signering på bibblan i landskrona
13.00 - boken presenteras i hörsalen, på bibblan
från arton och framåt - släppfest på inferno (fd nya latino, gränden, grenden, baggens ...) i landskrona
uppläsning
hemliga gäster?
hoogans hjältar spelar vid tio
specialpris för signerade böcker
fritt inträde
Olika versioner av verklighet

”`Flyktingbarn´ är i själva verket 22-åriga män. De flesta så kallade flyktingbarn uppger att de är 17 år men är i själva verket betydligt äldre. Att placera dessa i familjehem för en hög kostnad för samhället är absurt. Ofta är det en släkting som åtar sig detta med stor förtjänst.
Dessutom ska Attendo, ett privat vårdföretag också göra sig en vinst, och skattebetalarna betalar som alltid.
De från Afrika uppger att de kommer från Somalia för då vet de att de får stanna.”
Signaturen Sätt stopp i Kvällsposten i november

"... Han (Kristian Lundberg) skildrar mycket konkret hur det är att vara fattig. De fattiga ska bli ännu fattigare, menar han, och det är dyrt att vara fattig, med straffavgifter, inga pengar till månadskort på bussen, tvång att snåla med allt.
Lundbergs kommentar till det politiska dagsläget för arbetarklassen skär rakt igenom all retorisk bullshit: `Vi för ingen klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger bara ned våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.´
Sug på den du Mona Sahlin, och fundera över varför det är skit med opinionssiffrorna, framför allt bland ungdomen.
Lundbergs Yarden är som ett rosslande skri ur ett hopplöst mörker, där ljuspunkterna är få, utom i relation till vissa arbetskamrater. Det privata är vad som återstår i en svartnande tid, med fascistiska krafter som sticker upp trynet. På sin hudlösa prosa skildrar han ett trauma som tyvärr är giltig för allt fler.
Men till Augustnominering räckte det inte, lika lite som för Jörgensdotter och Almlöf och andra, med den sociala verkligheten på programmet. I Augustjuryn är man blind för samtiden, där finns bara intresse för historiens välkända skamlösheter. Det känns väl tryggare och mer politiskt korrekt så, att blunda för vad som pågår."
Gunder Andersson i Dalademokraten i oktober


Utanför skolorna stänger vi dörrarna
igen och igen
och han bär på en odiskad kaffekopp
när han kommer försent till lektionen
i ryska
i gammal tyska
jag glömde
jag glömde hur livet ser ut
innanför dom andra väggarna
på andra sidan murarna
där du leker i solen och vattnar blommorna
träden lyfter mot himlen

Utanför skolorna
kunde vi samma popsånger
kunde vi samma hoppande steg
över brunnarna
aldrig halkade vi och föll
aldrig rakt ner
i ett svart halt hål
alldeles perfekt för dej
att bara röra sej neråt
att bara höra
ett döende eko
en skrikande smärta
en skinnflådd gris
rakt ner i slakten

Innanför dom andra väggarna
Det är mörka gator, min vän
det är leran som suger, igen
det är allt du aldrig ville tro
det är här du aldrig ville bo
en klocka ringer
en öl till
en flicka springer
Elvis Costello
Jag vill ha dej
Bob Dylan
Jag vill ha dej
En klocka ringer
jag vaknar och springer
hoppas jag hinner
det brinner i staden
det brinner i bladen
träden som faller
träden som skriker
träden som brakar
du gråter du skakar
det jäser du bakar
en kaka i elden i gräset som svider
sot som mot himlen glider

Saturday, November 14, 2009

I´m a Farbror Melker, yes, I am

Johanna undrade om man fick gå och lägga sej klockan åtta en lördag. Det fick man väl. Hon åt fisksoppa på Bullen innan. Jag åt lax med gräddstuvad potatis. Elsa åt köttbullar med whiskysås. Anna bara sov. Vi firade Fars dag en vecka efteråt. Elsa ritade stilleben, glas och flaskor.

Och nu är klockan snart nio. Och nu ligger Snickargården på Saltkråkan risigt till och farbror Melker ömkar sej och Malin tröstar: Du har gett oss allt, sånt som man inte kan få för pengar.
"Jag har älskat er så att det har värkt i bröstet", säger farbror Melker och får ett telefonsamtal och får ett stipendium på 25 000:- och det är sextiotal och det är en gigantisk summa, man kan köpa hela Snickargården. Men det blir en kamp mot klockan och gnidiga bungalowälskare.

Nu hoppas Johanna att hon har spytt klart. Hon och Anna sover. Nu har Elsa ätit upp ett äpple, och en banan, och mango, och nyponsoppa. Och jag är väl farbror Melker då med en såld kolonistuga och en inställd resa till Spanien och pengarna som skulle gå till att hyra en snickargård på Saltkråkan i några veckor i några år har gått till en varmvattenberedare och en gaspanna. Och jag längtar efter stipendier och jag längtar efter det där jobbet som skulle vara i ett halvår men blev uppskjutet på grund av finanskris och jag avskyr dom som borde betala vad dom är moraliskt skyldiga för ett annat jobb.

Och farbror Melker får aldrig någon fisk, Tjorven retas kärleksfullt, men då rycker det i spöet, men då ryker Melker i sjön, men det är en gädda och båtsman får köttbullarna som Malin rullat och stekt och familjen Melkersson gör det där festliga med bordet innan dom äter gäddan och Elsa frågar om inte vi kan göra så imorgon och jag tvekar, någonstans måste det finnas en gräns.

Men jag fick två nya V-ringade T-shirts idag av Johanna, femtionio spänn styck. Dom gamla är håliga. Och jag har en egen dator. Och en i-pod. Och en dammsugare. Och en cykel. Och en bil men inget körkort. Och ett hus men för mestadels lånade pengar. Och, ja, två barn och en fru. Och släkt och vänner.

"Är vi rika", frågade två barn sin mamma på sjuttiotalet.
"Ja, vi har tak över huvudet och mat på bordet, och vi har varandra ..."
Så jag är väl Astrid Lindgren då. Så jag är väl ett litet nöjt och storögt barn. Så jag är väl lite sentimental i Bullerbyn. Fast jag är bara förbannad.

Thursday, November 12, 2009

Ensamstående mamma körde i 72 på 50-väg. Fick böter. Hennes pappa är förbannad. Mördare går fria, min dotter får böta.

Det ser alldeles stilla ut och Proclaimers sjunger så vackert och verkligen själfullt och det är så äckligt och smutsigt när jag tänker på stora delar av Vellinges befolkning, stora delar av Skånes befolkning, Sverige, Världen.
Så kunde vi inte göra då. Andra Världskriget var svek av dom ogudaktiga, samma saker idag och samma sorts människor hittar alltid samma tunna förklaringar och jag hoppas att ni slår och slår er för brösten där medaljerna och ordnarna sitter, slår nålarna in i köttet och blöder ut det onda.

Jag pratar inte om när Bruce Springsteen sjunger om när allt är party och alla vill och dom åker upp till den där sjön, och alla är crazy och wild och allt är ett mysterium, allt är livet.

Det ser alldeles stilla ut och det är en genomskinlig tavla i flera färger i fönstret inte alls olikt ett kyrkfönster, inte alls olikt ... verkligheten utanför. Den sorgliga, smutsiga förstörda.

Jag pratar om tjejerna Bruce Springsteen aldrig riktigt sjunger om.

Och jag hör hur dom pratar om verklighetens folk. Var är ni? Vad vill ni? Ni ointresserade. Ska alla andra rätta sej i den lealösa massans marsch mot den stora intigheten. Jag oroar mej för er. Trötta, tysta, ointresserade. Ni gnällsjuka idioter som har hittat ett taffligt sätt att slippa lyfta på häcken, spy galla på, fega anonyma kommentarer på nätet. Och ni tror att ni sagt den felstavade sanningen. Och ni tror ... jag vet inte vad ni tror. Nä, ut och julhandla med er, slå alla möjliga rekord i er fattigdom, ni som absolut inte har råd, skäm bort nära och kära och ägna inte en tanke, dröm inte en sekund om dom andra. Stäng ute allt som är av värde för andra än er själva.
Jag blandar ihop dadlar med meloner. Ni är ju trots allt verklighetens folk. Jag begär utträde från den verkligheten här och nu.

Jag pratar om henne du såg på macken igår, hon som inte såg ut som horan Julia Roberts spelar, hon som såg ut som en riktig hora, hon som gick några klasser under dej i skolan, hon som var söt, hon som inte värdigt stiger in i en bil nu, hon som är sliten och allt är sminkat till något annat. Han som är äldre och startar bilen, en låt med Bruce Springsteen, om frihet.

Monday, November 09, 2009

Jag tar hellre trapporna

Det kanske är något med skånskan. Och håll för ögonen nu, ni som är känsliga för könsord. Jag vet inte vad det stod på engelska i Bukowskis novell, men PITTSKALLE, det har jag aldrig hört någon säga. KUKHUVUD däremot.
Så, nu går det bra att titta igen, Stålmannen, säg till dom andra.
Och ett annat ord: HISPAN. Säger man så idag? Hispig är ett ord jag använder ibland men sällan. PSYKET hade jag skrivit.
Detta alltså i samma novellsamlingen av Bukowski där man i översättningen pratar om sjätte rundan i en boxningsmatch. Det är knepigt med översättningar, och störande när läsningen blir hackig och irriterad.

Sverigedemokraterna i Helsingborg ska ut på uppdrag igen. Nu ska dom tappra medborgarna, med huvudena slängande i plastpåsarna under armarna, stoppa moskébygget i Helsingborg. Vilket moskébygge? Ja, det undrar dom som sägs planera att bygga det också. Dom som om några år kanske ska bygga ett centrum för islam med öppet för alla religionsutövare, ett sätt att öppna upp och förbättra, söka och finna förståelse.
Men, sånt stoppar inte onyttiga idioter, dom dundrar fram och knackar dörrar, sprider lögner och förenklingar, marscherar hela vägen rakt mot stupet och faller ner i blindo. Fast det lär ta några år, och några lär komma kravlande upp igen. Det är som den värsta sjukdomen, den sprider sej, förintas, sprider sej. Vi riktiga människor kan bara sopa undan och förebygga skadorna så gott det går.

"Intresset för författare och böcker är stort. Intresset för litteratur däremot är inte enormt", säger Klas Östergren i lördagens HD. Han säger att den svårare litteraturen marginaliseras. Han menar då litteratur strax över deckarnivån, inte värsta experimentlitteraturen.
"Vi lever i en kultur där 90 procent av bokläsarna anser att ska man läsa en bok ska en flicka våldtas och strimlas de första tolv sidorna, annars är man inte intresserad. Då har man en ganska hög tröskel för sitt engagemang i mänskligheten. Om man inte kan intressera sig för lite mer subtila skiftningar i människans själ är man på väg att bli tondöv." Klas Östergren säger också: "Detta är inget jag moraliserar över, det är bara så."

I dessa dagar lagar jag grekisk mat. Med turkisk yoghurt. Se det som en utsträckt hand. Se det som en njutning för gommen medan regnrusket faller och vi märker ännu inte av svininfluensan men alla tre cyklarna har varit på lagning flera gånger, hemmakurer och professionella. Se det som en utsträckt hand.

Thursday, November 05, 2009

Fritid

Den underbaraste stunden är efter simningen, efter bastubadet, att gå ut i simhallen igen och dyka och känna mjuk och våt svalka, dyka och skita i att man blir röd i ögonen. Skita i allt och bara vara fri kropp i vattnet.
Att gå i rymden och hoppa. Att känna sej tyngdlös, inte väga något jobbigt tungt, inte någonstans.

Joe Henry. Civilians. Den lånade jag på bibblan igår. En mycket bra platta.
Och Ison & Wine som jag bara hört talas om, också bra.
Babylon Blues. Jag minns när dom spelade på KB när det låg vid Erikslust, när det fanns en Porsche på taket. Där Malmborgs nu säljer dom alkoholfria ölen mycket dyrare än Malmborgs i Limhamn som är billigare än Willys. Det är ett evigt pusslande.

Jag gjorde vapenfri tjänst i Malmö 1991/92. Då fick jag ett medlemskort på Kockum Fritid, spelade mest bowling då, men några gånger simmade jag.
När jag flyttade till Malmö -94 skaffade jag mej medlems- och simkort som jag förnyat varje år.
Cyklingen och simningen. Min räddning 2001 när jag slutade kröka. Cyklingen var en gammal vän, den håller än. Simningen blev en sorts mani. 1500 eller 2000 meter tre eller fyra gånger i veckan. Och en och en halv timmes cykling. 2002 vägde jag tolv tretton kilo mindre än jag väger nu. Hellre lite för mycket än för lite.

Jag cyklade den vägen igår, genom Slottsparken, förbi Kronprinsen, genom Pildammsparken upp mot Södra förstadsgatan vid Mas och förbi huset där vår gamla lägenhet ligger. Dom lyckliga dagarna där. Där Elsa så småningom föddes. Men innan. När jag skrev Och fortsätta vidare bort. När Johanna jobbade på Sydsvenskan och vi möttes på kvällen på Möllan eller Bullen när hon slutat. När jag satt och redigerade dagens arbete. Och hon var ledig mitt i veckan och vi åkte till Köpenhamn. När Waterboys spelade på KB varje kväll. När solidaritetens fanor vajade lagom starkt i vinden. När det sprutade vin ur Folkets parks fontäner. Det var tider det, långt ifrån dagens stressiga samhälle med sverigedemokrater som likt råttorna krypt fram ur buskarna och visar sej öppet.
Så. Se så lätt verkligheten spårar ut i nostalgiska drömmar tillbaka.

Jag undrar var dom är nu. Dom två gubbarna som alltid simmade tillsammans. Dog den ene och den andre blev ensam. Armand Kranjc. Bowlinggänget som ockuperade duschar och bastu. Kvinnan med protesen. Kvinnan med rakat hår, hon som såg sjuk ut. Den abnormt tjocke. Har dom vandrat en annan väg, samma väg, den väg vi alla en gång ska vandra.
Det borde man kunna fråga någon om. Det borde man kunna sätta sej ner vid ett bord i ett lagom sorl och diskutera värdigt.
Det kan jag be om. Att få träffa den som redan varit där. Att den som redan varit där ska ta mej i sin famn och badda min panna och förklara, det gör inte ont, det finns ingen saknad.

Håkan Lagher har ju smugit i vassen lite här och där i min musikaliska värld. Nu har jag lånat hans bok om Ulf Lundell, om tiden kring Den vassa eggen. Jag vet inte vad jag tycker om Håkan Lagher. Jag vet inte vad jag tycker om boken. Jag vet bara att Ulf Lundell sa att man blir mindre rädd när man närmar sej sextio. Att livet inte är lika roligt att leva. Att man närmar sej försoningen och det är okej. Det kan jag acceptera till tonerna av en hackande skiva.

Monday, November 02, 2009

Hoppet är segt

Det finns en ung tjej som jag pratar med ibland. Hon skriver. Hon skriver bra. Hon är inte en färdig författare. Men hon har ett driv och historier som hon tycker är viktiga att berätta. Det räcker långt. Eller, det kan räcka långt. Sen kommer det att kunna orka jobba. Sen kommer det att inte ge upp. Sen kommer det att ha möjlighet att jobba. Att skriva och tänka.
Det finns flera unga tjejer som jag har haft kontakt med, skrivande tjejer. Olika, men begåvade. Men det finns så mycket annat i livet. Och det finns inte så mycket plats.

Nu sjunger Norah Jones, Kris Kristofferson, Elvis Costello, Roseanne Cash och John Mellencamp en ganska usel version av Me and Bobbie McGee. Men det är ändå ett stort ögonblick, vackert. Det är ett tjusigt program han får till, Costello, det är fascinerande att höra artisterna prata hyggligt avslappnat om sitt hantverk, om det dom brinner för.

Ibland undrar jag över cykelkillen som jag byter tjänster med titt som tätt, eller betalar. Han är billig och trevlig och vi litar på varandra. Under mer än fyra år i Limhamn har vi haft mycket kontakt. Jag är en ohändig cyklande man. Kanske inte så ohändig, men jag har inte tid och tålamod att lära mej allt. Så jag tar mej till cykelmannen. Jag funderar över hans privata förhållanden, dom asiatiska barnen xom dyker upp ibland. Vi pratar om skrivande ibland, om Jan Guillou. Nu blev det fel slang till Elsas cykel. Han har ingen tjugo tums, skulle fixa idag. Han ska fixa till imorgon. Han ska fixa ett stöd till mej, det började han med någon gång förra våren. Å andra sidan skulle min roman vara färdig i somras. Å ena sidan har jag gjort två böcker som aldrig skulle bli klara. Å tredje sidan fick jag en ny pakethållare gratis. Och ett nytt nav nästan gratis. Fast inte nytt, något begagnat.

Nu regnar det verkligen. Nu är cykeln hos cykelmannen. Och Elsa ska till Cirkusskolan. Och jag har svårt för stadsbussar. Det är skönt att cykla i regn om det inte blåser för mycket. Men Elsa börjar bli tung och hon har ingen slang till sitt bakhjul och orkar ändå inte cykla fram och tillbaka till Folkets park. Det är sånt man också tänker på.

Kvinnan jag går och pratar med varannan måndag åker tåg från mellanskåne varje dag. Hennes man kommer från Vollsjötrakten, själv kommer hon från Hässleholm, som min fru och nästan min mamma. Så börjar Mikael Wiehe sjunga och jag planerar ett föredrag, eller nåt. Jag har skrivit ett mejl på engelska till Lettland. Nu ska jag skriva ett mejl norrut. Sen ska jag fixa till den nästsista novellen. Sen ska jag försöka fixa lite pengar från några tidningar. Ett par vattentäta vantar som inte är alltför svettiga, det skulle vara något.

Jag minns mopeden i Vollsjötrakten. Min Tomos. Köpt för tiotusen och såld för fem- eller sex. Det var en kortlivad kamrat. Det var obehagligt att susa fram långsamt med den stora hjälmen. Jag är ingen moppekille. Och lastbilarna. Det kommer mycket droger och smuggelsprit den vägen, berättade kvinnan som jag pratar med varannan måndag. Jodå. och vad saknar jag då? Huset i Vollsjö. Jag skulle vilja ha ett sånt hus igen. Promenaderna på banvallen. Bada med öppet fönster. Livet vi levde då med kaminen i det rum vi kallade Puben. Och Eva Andersson på bibblan. Stillheten på Åvallen. Utflykterna till Kivik, Tomelilla, Ystad och Simrishamn. Festerna. Det var väl allt.

Saturday, October 31, 2009

Toni Holgersson

Jag fick ett sms från Daniel igår, han var i Köpenhamn på julölspremiär. Man spelade Hasse Kvinnaböske. En stund tänkte jag: där skulle man varit. Inte för julölen, men för Kvinnaböske i Köpenhamn. Jag vet dom krogarna, där man halkar in i Sten och Stanley, Vikingarna och danska varianter. Kanske när man bara har dom allra sista slantarna kvar, och haltar in vid fyratiden på morgonen, fortfarande trött, fortfarande så pigg som tröttheten kan göra. Och sånt. Och det är kanske annandag påsk och det kanske väntar en färja. Så småningom.
Äh, jag är klar med det.
Äh, det var inte så kul.
Äh, det var bara misär.
Skitsnack, det fanns mycket roligt i dom dagarna. Men det räcker inte. Eller, allt har ett slut. Eller, livet är viktigare. Eller, vissa saker går inte att göras.

Jag läser Stora Boken. Anonyma Alkoholisters Stora Bok. Det är ett sätt att lära att alla människor är människor.

Johanna fyllde trettiosju år. Vi var på utflykt, åt hårdkokta ägg, plättar och papaya. Jag fick Niklas Rådströms En handfull regn i pocket, ett fint omslag. Den ska bli mycket rolig att läsa. Plötsligt hade jag två ex av Hans Gunnarssons Albatross. Plötsligt föll den sista poletten ner i förarbetet till min stora genombrottsroman.

Det är alltså lördag och jag funderar ibland på att börja dricka kaffe igen, att ta körkort igen, att börja åka skidor igen. Vi ska till Glumslöv. Möjligen ska vi spela pingis. Jag måste börja spela tennis igen. Jag måste komma ihåg brillorna och svettbandet.

Jag lyssnar mycket på Toni Holgersson. Och Love Olzon. Och Supremes och Roy Orbison. Frida Hyvönen måste ha gjort en av årets bästa skivor. Nick Cave i en bra intervju i reprisen av Kobra.

Det är skönt med hyggligt stilla höst. Nu ska Anna och jag cykla ner och se om havet har blåst in några pinnar på stranden, även om vinden kommer från fel håll.

Thursday, October 29, 2009

Idé kring Söderåsens nationalpark

Trakten kring Röstånga och Kågeröd var inget skämt när jag var liten, men inte heller något intressant. Jordig jord och hus som höll på att falla sönder tätt intill vägkanten.
Inget livades upp av Harry Franzén, den dumdryge småentreprenören som tror att man är snäll när man degraderar människors värde.
På teve igår. Ett program om hemlösa, en svensk skadad knarkande kvinna som var så uppgiven att allt hon sa till sin dotter lät hårt och omänskligt. Var är deras roman?
Papperslösa invandrare, en med tre barn och fru hemma i landet där han var hotad, tre barn och fru och han bodde i ett källarförråd, en tunn madrass och två plastpåsar. När han blir sjuk ska ingen hjälpa honom. Det finns människor som påstår sej vara goda representanter i kyrkofullmäktige, men när den mannen som sover i kylan och fukten på sin madrass blir sjuk, ska ingen sjukvård hjälpa honom, ska ingen kyrka öppna sina portar.
Det landet vill Sveriges dummaste parti ha. Det landet närmar dom flesta parti sej, mussteg för mussteg. Av rädsla, av okunnighet, av förakt för väljare, av en direkt aversion mot människor som inte är lika mycket värda i grumliga hjärnor och ögon.

En vacker plats att dö. Här kan vi dumpa dom, samhällets bördor, så kallade människor. Jag tänker så vid Odensjön som är alldeles blank, vi äter matsäck och håller barnen borta från den bottenlösa sjön. Allt är harmoni, stillhet och höstlov och jag tänker: ge dom kölappar och tyngder, låt några socialbidragstagare sköta insläppet, leda dom ut i vattnet och sjunka, och drunkna. Och alla problem sjunker mott den bottenlösa bottnen.

En vacker plats att dö. Jag tänker på det vid Kopparhatten. Dom högsta trädtopparna är kanske hundra meter ner. Inget fladdrar, löven i höstens alla färger av brunt, gult och rött. Man ser en oändlighet och stup och jag tänker: ge dom kölappar, låt några socialbidragstagare sköta insläppet, leda dom fram till kanten och hoppa. Så blir vi av med patrasket.

Utan familj, sårig, åtta år med mardrömmar om slag och kyla, övergrepp. Alltid rädd. Att aldrig kunna lita på någon. Att älskas av ingen eller av väldigt väldigt få. Att föraktas av många många, ingen som du känner. Välkommen till valfriheten, vill du dö i det kalla svarta vattnet, eller spetsas av trädens grenar, krossas mot stenarna. En död i skönhet.

Monday, October 26, 2009

Kvällsandakt

Det är det här med sjukdom. Människor blir sjuka. Människor blir äldre. Det är en lögn att leva och inte vilja se det svarta som alltid finns i närheten när ljuset strömmar. Livet ser ut som det gör.
Är du troende?
Jag tror det.
Var det ett skämt?
Ja, och allvar.
Exempel.
Elsa fick punktis på sin cykel. Johanna lagade ett hål, två hål, tre hål. Igår. Idag var det punka igen. Vi pumpade upp och cyklade till skolan. Jag cyklade ut till havet, var längst ut och hade precis vänt när luften gick ur mitt bakdäck, regnet kom då. Var det syndafloden? Hade jag syndat? Är det så enkelt? Nej.
Men jag behövde kanske påminnas. Ja, kanske.
Det är trolskt nu, våt dimma vid gatlyktorna och klockan slår snart tolv, natt. Och där går en mörk kvinna med en mörk hund. Vi blev grusiga på rutschbanorna igår. Det är skönt när det regnar och man är rätt klädd. Jag längtar till Stenshuvud och gummistövlar och inte halka på stenar eller murkna grenar. Det bor rövare där. eller gjorde. Och vildsvin. Asterix fyller femtio år.
I alla fall blev det en lång promenad med cykeln, vinden mer stilla i regnet, musik i hörlurarna, mitt lugna sinne.
Kanske var det bara det jag skulle ha. Det jag strävar efter, frid.
Nu blev klockan tolv. Nu kommer spöket Laban.
Två och en halv män på teven, sen ska jag sova.

Saturday, October 24, 2009

Grannarna med flaggstången med vimpeln som jag använder för att planera mina cykelturer har skaffat en ny präktig svensk flagga, motvind, tror jag

Sjuka barn med sjuka föräldrar. Anna åt bara glass i tisdags, päronsplit. Annars bygger hon broar med filtar och en pläd och en pall och sittpuff och river ut sidor ur böcker. Och ute faller regnet och jag känner mej ändå riktigt bra. Hade tur och kom med ett missat tåg igår. Skön cykeltur i medvind i kvällen sen. Och en deckare i natten som jag nästan hann se klart innan jag somnade. Innan jag vaknade av pigga sjuka barn där vi väl får räkna Anna som frisk nu och Elsa bara lätt förkyld. Det är rysligt vad många böcker som slutförs i min närhet just nu. Och jag har inte hunnit/kunnat läsa: Claes Hylinger, Klas Östergren, Kjell Westö, Hans Gunnarsson. Bara män i en kvinnlig värld. Någonstans måste jag ha lite plats för mej och mina grabbar. Som sagt. Friska barn med sjuka föräldrar.

Monday, October 19, 2009

På det igen med något annat

Jag står vid datorn och Johanna har satt upp bilder på våra barn som en vacker dag ska få sitta i publiken och applådera när deras far hämtar priset. Jag står ju upp. Hemingway stod ju upp.
Fast bara när jag bloggar eller kollar mail. Annars sitter jag i en gammal kontorsstol med hjul och noppigt tyg i vinrött. Innan dess satt jag på en pinnstol. Slas tyckte om pinnstolar. Jag har skrivit klart texterna till boken om min barndomsstad, som Claes Hylinger. Som skriver om hela världen. Som jag.
Thomas och min bok handlar inte om Landskrona, men ändå, givetvis.

Man kan säga vad man vill. Men jag vet, att när jag skrivit det sista till en bok, till ett manus som jag tror ska bli bok. Om jag känner mej rörd och upprymd och lite rädd, är det här för mycket, är det här för starkt. Då kan jag vara nöjd och stolt. Det har bara hänt ett fåtal gånger. Det är kanske då, när man är tillräckligt fri att skriva precis hur man vill. Ofta släpper jag inte helt loss, eller gör jag det och redigerar ner. Men jag är född på nytt nu, med Mer blues från Landskrona. Jag skriver som jag vill. Jag vill bara retas vackert och hårt.

Det var som vår idag. Det var västlig vind igen. Jag var ute vid brofästet igen, den morgonrundan på cykeln. Jag saknar verkligen skylten med alla kilometrarna till andra städer.
Jag läser en bok om England och längtar till en kurort i Bulgarien. Eller nåt. Nej, fel. Malta eller Korsika.

Korrläsning och fixa släppfest och lite annat med nya boken, sen har jag en bok till att göra klar innan det stora arbetet börjar, det som ska göra nästa år till jobbigt och kul och fixa fram det där förbannade priset. Nä, det är inte viktigt. Men jag sa i en intervju häromdagen att jag skulle ha en swimmingpool inomhus om tio år. Så det måste vara ett pris med pengar, ingen ära.

Saturday, October 17, 2009

Filosofiska funderingar från en divan efter lögandet

Lördag och vi är inte vana vid den nordliga vinden så många dagar i rad.
Lördag och jag brukar tycka om marknaden på torget i Landskrona.
Och det finns Youtube. Man kan söka på Dan Turell. Man kan se honom berätta att han fått kraeft. Man kan söka på Dan Turell, for meget, mand. Och fundera på om tiderna förändras. Egentligen.
Eldkvarn har inte förändrats så mycket dom senaste två tre åren. Konstant hög nivå. Annorlunda på sjuttiotalet, åttiotalet, en rejäl downperiod under ungefär tio år innan och efter millenieskiftet.
Lars Demian har förändrats positivt efter många magra år sen peaken kring -94.
Jag ser mest konserter på Victoria numer. Bland publiken känner jag mej ung. Men när jag tänker på hur länge jag lyssnat på Eldkvarn känner jag mej gammal. Men så står jag ju också någonstans snart mitt i livet, hoppas jag.

Men lördag, och vi har blivit lovade fisksoppa i Bjärred till kvällsmat. Vi säger så, kvällsmat, vi som varit med några år i livet.
Och till dagens fråga då? Hur viktig är byråkratin i rådande samhällsstruktur?
Det ska ni veta, först måste man definiera frågan. Definiera BYRÅKRATI. Slöfockar som flyttar papper, säger slöfockarna som inte skulle klara en dag i ett byråkratilöst samhälle. Människor har fördummats. Informationen från överallt har ökat. Kapaciteten att ta emot den har inte ökat lika mycket. Att det finns kurser där vanligt folk får lära sej att fylla i blanketter är inget skämt. Det är en nödvändighet.
Byråkratin saknar känslor för ett brev, för en röst i telefonen. Byråkratins känslor dyker endast upp när man hjälper någon man känner. Byråkratin är känslo- och könlös. Det blir enklast så.
Jag vet att kvaliteten på våra tjänstemän är högst skiftande.
Vi kan prata om historien om de så kallade apatiska flyktingbarnen, ett känslolöst populistiskt dekret från högsta sosseort, ut med dom! Och bockande nigande tjänstemän hela vägen ner i hierarkin.
Vi kan prata om utnyttjadet av socialbidragstagare i Landskrona. Nej, om tjänstemännen som roffar åt sej för egen vinning.
Det är så vårt inhumana samhälle gräver sej djupare ner. Du roffar, jag roffar, alla roffar. Ingen bryr sej till slut om någon annan.
Och vem ska kontrollera kontrollanterna?
Och varför kan vi lära av Christiania?

Tuesday, October 13, 2009

Välkommen till huvudet där alla konspirationer vilar ut

Min bod är varm. Vårt hus är kallt. Den gamla varmvattenberedaren läckte värme. Det gör inte den nya.
Det var en kall kväll i fredags, natt. Jag satt i mina föräldrars kök och skrev om kulturnatten. Det är nya tider. Varmare i Borstahusen än i Limhamn.

Hässleholm var kallt. Fotbollslegendaren Percy Olssons Hotell City var ganska kallt. Det är ett hyreshus, hotellet. Lägenheter mest. Fast vi bodde i ett relativt normalt hotellrum. Prisvärt, tror jag. Jag åt två frallor med storpacksost till frukost, högst ovanligt. Jag var den siste att lämna City. "Njut av dagen", sa Percy Olsson när jag gick ut i det kalla regnet. Jag tror att han var rolig och menade väl.

Det är högrevssäsong.
Det är säsong för fläskkotletter.

Det tar sån tid att fylla vårt badkar. Jag behöver bli marinerad av värme.
Mina händer är kalla.
Det blir kalops ikväll.
Jag har lyssnat på Svenska Akademien.
Mest lyssnar jag på Nick Drake. Han har blivit min skrivkompis sedan Leonard Cohen tog time out.

Mest läser jag böcker om Spanien och värme.
Det finns en varm kyla i den svenskpostuma novellsamlingen, Bukowski. En ny Heckscher (dottern?) har tagit över översättandet, hon kallar sjätte ronden i en boxningsmatch för sjätte rundan. Jag kallar det förnyelse.
Jag lånade Mons Kallentoft, hans andra deckare. Han skulle visst vara så fantastisk. Tre omlåningar, snart tre månader, varenda gång jag har badat ensam, och några torrare bonusstunder. Jag har hunnit hundra sidor. Jag förstår att deckarkritiker som vill verka småfina hyllar Kallentoft. Men personligen tycker jag att yxan hör hemma vid huggkubben. Vad Mons Kallentofts trötta stil beträffar vet jag inte var den hör hemma, i skrivbordslådan kanske. Men men, jag ska inte vara avundsjuk. Jag ska inte spotta på vanligt folk (som Göran Hägglund skulle ha sagt, jag vet inte vad jag är dock), Mons säljer. Då är det bra. Då är jag dum. Och fattig. Och kall.
På drift genom kulturen i Landskrona

Det blev en sån dag ändå, till slut. När vattnet slutar röra sej i sundet, och allt blir stilla, och svanarna blir stilla, och solen värmer än i oktober.
Jag låter bussen passera min hållplats i Borstahusen. Hoppar av längre norrut. Det är eftermiddag och Pumphuset är kultur. Jag tjuvtittar på tavlor av Edward Jarvis, dom ser fina ut. Havet ser fint ut genom fönstret.
Windy kommer cyklande från Glumslöv. Han har kanske stannat vid backarna och tjuvtittat på akvarellmålarnas alster. Han har kanske tänkt: Det där kan jag göra bättre själv.
Jag får låna min pappas svarta cykel. Jag har en svart mössa och svarta vantar. Kultur är svart. Och rödvin.
Tången har blåst upp över stigen alldeles nere vid havet. Vi cyklar Strandvägen, stannar vid statyn av Fiskegumman med rullebören. Vi ser vad hon ser, stigen är tångfri. Så vi cyklar vidare på den.
Det är fortfarande bara uppvärmning. Klockan är ännu inte sju. Kulturnatten har ännu inte börjat. När vi stannar mellan kanonerna. När vi stannar vid statyn av Selma Lagerlöf. Vi ser vad hon ser, gässen på väg söderut.

Kulturnatt klockan sju. Den smyger igång på stadshuset. Vi står utanför. Det har blivit mörkt. Billesholm Big Band soundcheckar. En ensam tuba stompar något. En spröd trumpet got the blues. Vi går in. Pilgläntans dagligverksamhet visar mössor och tyg i vackra färger.
Skulpturer bland träden som skuggor eller UFO:n i parken vid Konsthallen. Vi får nachos och salta pinnar. Man brukar tala om Konsthallens vackra placering, ljus och arkitektur. Nu sjunger en ung flicka från Kulturskolan. Jag ser inte henne, hör bara hennes klara röst virvla bland glasväggar och Jörgen Fogelquists konst. Nu går vi ut, nu spelar en ung pojke från Kulturskolan egna kompositioner på flygel. Det är mycket fridfullt, långsamma klackar mot golvet.

Vägen dit kantas av marschaller. Inomhus brinner ljusen. Öresundsteaterns scen är liten och och tom och svart. Dom tjugosex stolarna är svarta. Vi är dom enda besökarna. Senare ska man ha spela en ny cabaret. En trevlig kvinna visar oss runt i den lilla lokalen, kaffet hon dricker är svart.
Vi följer marschallerna till Galleri Gamla Staden, vi får salta pinnar igen. Och mörk choklad. På övervåningen fångas jag av en färgstark tavla. ”Det är ju Bengt Lindström”, säger Windy. Mycket riktigt. Jag är trött i fötterna.

Museet. Vi tittar i böcker. I Landskronaboken från 1984 finns vi med på bild. Jag köper boken för tjugo kronor.
Kulturen finns i Thulins flygplan, i det gamla apoteket på andra eller tredje våningen, familjen i sitt enkla hem. Jag kan höra hästdroskorna från förr, ölkärrorna, knektarnas hästar gnäggar på Kasernplan. En ung poet från Fridhems folkhögskola läser en dikt. Den är bra. Ett förhållande är slut. ”Jag lovar att lämna något när jag går.”
Ut i kvällen som går mot natt. En paus på Speakers Corner. En korv hos Pölsemannen.
Café Kolon från Plantan har flyttat in i teaterrestaurangen. Lethal Addiction ska spela. Grabbarna har svarta kläder, några har svarta frisyrer. Dom verkar nervösa. ”Fråga: Var är virvelkaggen?” ”Fokus!” ”Fokus, ja, det är viktigt.” Sen drar dom igång hårt.

Vi kommer till biblioteket när dom redan börjat. Biblioteket är mumlande tyst som biblioteken var förr. Bara en låg blues svänger avslappnat. Ingen har hårda klackar, bara mjuka skor mot klinkers. Först står dom stilla, sen gungar dom igång, sen gungar dom igång på riktigt. Dom som dansar Lindy hop. Det är många som tar chansen att prova på. Vi är ännu fler som bara tittar på, ler åt varandra i ett märkligt samförstånd. Det är en alldeles speciell spänning, stämning. ”Det räcker nu”, viskar jag till Windy, ”jag har fått vad jag behöver.”
Maddes café. Sista stoppet. Vad är kultur? Svart. Och rödvin. En man i jeans kommer fram till baren. ”En rödvin i pintglas till.” ”Har du cola kvar att blanda med?” ”Det är lugnt.”

Det är kallt när jag cyklar till min barndoms hem. Det blev en sån natt ändå. När det självklart är stjärnklart. När himlen är en gammal tavla. När himlen är en vacker tavla.

Wednesday, October 07, 2009

... och nu till något mycket viktigare

Som alltid. Jag ger mej in i böckerna. Egna och andras. Hittar en egen värld. Jag ger mej in i musiken. Jag cyklar och simmar. Jag har träffat Kristian Lundberg några gånger ute vid Västra hamnen, Scaniaparken, med hunden. I slutet av nittiotalet jobbade vi på samma ställe några månader. Vi har pratats vid en stund då och då på olika platser under något mer än tio år. Första gången vi träffades var på en gemensam uppläsning på Burlöv Center. Vi känner givetvis inte varandra.
Jag har läst Yarden två gånger sedan jag fick låna den av Daniel i lördags.
Det är en av dom bästa böcker jag någonsin läst.
Inlägg 502

När jag slutade som personlig assistent i februari 2002 bestämde jag mej för att aldrig bli anställd på riktigt igen. I ärlighetens namn tror jag att det var den enda fasta anställning jag haft.
Jag bestämde mej för att jag var författare, att det var det viktigaste.
Sen dess har jag haft många tillfälliga, tidsbestämda jobb, dom flesta sammankopplade till författaryrket: uppläsningar, föredrag, redaktör, skrivlärare, kulturskribent, SFI-lärare under en kort tid.
Det är hårda tider ekoniomiskt nu.
Stressen knäcker, sjunger Peps.
Frilans är jobbigt ibland.
Friheten är underbar ibland.
Jag längtar ganska ofta till en skolklass med mongoloida barn och ungdomar, en fritidsgård. Det är ett jobb jag kan och trivs med.
Jag har sedan vårvintern jobbat med ett projekt som i sina sämsta stunder varit höjden av amatörism. Först skulle det vara ett vanligt redaktörsjobb, skönt, tyckte jag. Fort insåg jag att det inte skulle räcka. Ingen annan hade erfarenhet av arbete med böcker, men valde att ofta inte lyssna på mej. Valde att misstänkliggöra mina förslag. I ett märkligt storhetsvansinne verkade vissa tro att jag var ute efter att sno åt mej miljoner. Det enda jag gjorde var att engagera mej i mitt underbetalda jobb. Saker vi varit överens om har ändrats och allt förenat med långa meningslösa diskussioner när jag hade kunnat göra annat. Det har tärt mycket på mej. Flera andra projekt har försenats och försämrats, fått göras om.
Så har jag uppfattat det. Mina uppdragsgivare tycker säkert något annat. Det enda jag ska göra nu är att slutföra mitt uppdrag (som egentligen redan är slutfört, förutom en korrläsning) och få mina pengar. Sen tänker jag aldrig ha med den uppdragsgivaren att göra. Hellre äter jag mask.

Monday, October 05, 2009

Kulturdunkel

En ny stad en ny kyrka. Denna ligger på en höjd. En gammal kyrka på en gammal höjd som sjunker. Han är en gammal man som sjunker. Sjunker in i ännu en kyrka ännu en känsla.
Han minns hur hon simmade överallt, swimmingpooler, sjöar och hav. Vattenpölar. Man kan drunkna i en vattenpöl. Som barnet som drunknade.
Som om dom drunknade då, allihop.
Det är en ljus kyrka. Jesus har en ljus klänning på korset. En ljus Gud, kanske.
Kanske ska han spetsa sina öron nu. Kanske ska hjälpen till självhjälp komma nu. Han har avsagt sej alla andra uppdrag inom kommunen. Dom brukade skoja om det, hjälp till självstjälp. Alltså. Off the record.
Men nu pratar vi om Gud. Gud kan inte avsäga sej sitt uppdrag. Det är bara du som kan bryta kontraktet. Det är bara du som kan skriva på igen.
Det fanns en helt annan sorts kyrka. På en helt annan sorts höjd. Det fanns en bar i ett skjul. Det kan ha varit Mexico. Det kan ha varit en spansk avfolkningsbygd som skulle likna Mexico eller Texas i en cowboyfilm på sjuttiotalet. Dey kan ha varit Almeria. Det kan ha varit en video med Pogues på åttiotalet.
Det fanns en bar.
Det fanns en man i baren som velat bli munk. Han kom aldrig längre än till baren. Nu skulle han simma i havet som brusade långt under höjden där kyrkan vinglade.
Dom tog varandra i handen och ...

Den historien hade jag kunnat berätta på ett betydligt mer litterärt sätt på Kulturnatten i Landskrona på fredag. Om jag hade skrivit den. Om den hade blivit utgiven. Om Peter och Lena hade varit Peter och Lena och inte bara Lena, ensam. Det är en sorglig vind som blåser.

Friday, October 02, 2009

Previosly unreleased

Vi hade en grön Saab och en ljusblå folka. Det fanns en bandspelare. Banden var jättestora. Simon och Garfunkel. Det är vad jag minns. Och bäcken. Och järnvägen. Och det tegelröda huset där prästen bodde. Och den tegelröda kyrkan där jag och min bror döptes. Och bäcken som slammade igen och behövde rensas. Svensson på flotten. Det var mörkgröna dagar i Hedeby.

Elsa har åkt till Bokskogen och när jag cyklade innan var det den höga klara höstluften. Så dunkar regnet in. Elsa har gummistövlar, och pannkakor och köttbullar som vi faktiskt varit tre om att göra, även om Johanna varit chef.
Då sov Anna. Nu har hon fotografering på dagis. Från troll till prinsessa, sa en av fröknarna. Men jag håller inte med. Anna är ett troll.

När vädret blir sämre och kallare pratar jag inte lika mycket med Sven, grannen, eller hans många kompisar som servar honom. Det är lite trist.
Varför jag skriver detta?
För att jag åt lunch och såg en teveserie från sextiotalet, Homeward bound spelades.
För den förbannade ipoden, jag laddar ner skivor. Har inget att göra meda jag väntar.
Så. Nu var det klart. Nu ska jag tillbaka till jobbet i boden, mätt och belåten.