På vischan och i storbyen

Just den här kvällen är Öresundsbron helt svart (några ensamma billyktor på väg över ibland) när jag cyklar över den lilla bron ut till småbåtshamnen i Sibbarp (och det är mina trakter, mina gator, det är här jag ses, eller som en skugga, trampa upp och ner när jag försöker cykla bort oron och suget) och svanarna svävar värdigt som över ytan och jag har följt de fyra ungarna sedan de var nyss utvärpta och det är lite sentimentalt i mörkret nu, när jag ser deras brungråa fjädrar bli mer och mer vita och snart ska ni flyga iväg för gott, snart ska ni flytta och bilda era egna liv och det är en stilla kväll, lätt dimma och den svarta bron men jag ser i alla fall ljusen från Köpenhamn och för någon månad sen gick vi på Istedgade och var hungriga och där låg ju Indus som serverar så god (ja, indisk) mat och i en annan tid låg Comet Bar här och i Dan Turélls Mord-böcker hette den Stjernecaféen och i Peder Bundgards bok om Dan Turélls Köpenhamn (Gaden var min far, gården var min mor) berättas det om att Onkel Danny ibland gick in på toaletten (se bild) för att köpa sej en klump.
Men nu cyklar jag genom Rosenvång, Djupadal (och det är samma gator som i Fredrik Ekelunds fina uppväxtskildring fadevår, tack för ljuset, en lätt bok, en språklekande bok, en berättarvilja, en balans, ett mörker eller en tomhet) och genom Limhamns industriområde och nu går det neråt och jag ska in i tunneln och jag har ju hög musik i lurarna (Replacements Unsatisfied, Sade Smooth operator, Van Morrison, The healing has begun) men jag hör något ändå, anar en skugga och från sidan, va!, kommer en stor häst med en liten flicka och det är alltså dimmigt och grått och stilla och såhär minns jag att heden i Baskervilles hund såg ut i mitt huvud när jag läste den på högstadiet, och jag darrar lite men krockar inte och vidare neråt Sibbarp bortom Sibbarp och där ligger det stora fältet där de tränar hundar och här ligger några få kolonistugor och det är alldeles mörkt på stigen med gropar (och jag är ju närsynt men utan glasögon), och mörkret och dimman och ängen och längre bort den nya naturen på Lernacken och där, där!, rör sej något och jag saktar ner och liksom böjer mej fram för att se och det är Baskervilles hund och det är lite skräck och det är, jo, det är rådjur och jag känner mej som ute på landet, i vildmarken, och två och tre och nu springer de bort, bara några meter framför mej och nu är de borta och jag fortsätter cykla, lite snabbare nu, men då, men då!, kommer ett rådjur till, alldeles nära (att krocka, nej!) och jag blir skakig och rädd och tänker på tidigt nittiotal och färden när gryningen långsamt kom i dimman på det småländska höglandet och där kom älgkon som ett sagoväsen och Malin körde och jag sa åt henne att stanna (för de brukar komma en kalv efter och en älgkalv är stor mot en gammal liten bil) och där kom älgkalven och vi skakade och darrade och det tog så många timmar att komma hem men nu cyklar jag förbi campingen och är tillbaks till början, den stora släckta bron och den lilla där jag ser svanarna glida fram och (varför inte?) detta är också ett slags hem eller trygghet.

Om Dan Turéll hos Den blinde Argus