om vi nu måste lyssna på svensk popreggae från 80-talet

Det var i början av 00-talet på Bullen och vi var oftast fattiga och hade tillfälliga jobb eller inga jobb.
Jag hade gett ut två böcker och ett halvår tidigare hade jag fått ett slags pris eller stipendium för unga kulturutövare, utan att jag sökt det. Det bara dök upp, ett telefonsamtal och en utdelning och en stor check på 50 000:- men nu var jag i de närmaste pank igen (hyror, mat, krogbesök, skulder och en tågluff som hon och jag gjorde, Paris, Aix en Provence, Lyon, Perpignan, Barcelona, Madrid, El puerto de Santa Maria, Lissabon, Sesimbra, Burgos).
Han hade musikerambitioner, var från Helsingborg och vi träffades inte varje dag på Bullen men ibland, på eftermiddagarna innan vänner och flickvänner brukade dyka upp, de var journalister, inte alla men det kändes så, att alla andra var journalister (eller avlönade kulturarbetare, skådespelare ...) som hade rätt att sitta på krogen efter väl förrättat värv (hur jag gjorde för att fixa pengar, för att stå ut, kan du läsa nästan sant och exakt i romanen Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in).
Så när alla dessa pk-journalister dök upp på Bullen hade musikern och jag redan suttit ett slag, bohemerna, retat upp oss på Per Gessle och Loket och alla andra som fick sola sej i glansen i ljuset i beundran, bada i pengar.
"Fan, jag hatar dem! Den där Gösta Linderholm, och hans fru", kunde musikern säga och vifta med armarna, "de går där i Provence och målar akvareller och skriver käcka eller sentimentala visor om lycka, vad vet de om livet!", kunde han säga och jag kunde nicka och vårt förakt för dem som verkade lyckas och trivas med livet visste stundom inga gränser.