Gamla fina Lasse Berghagen

Det var på sjuttiotalet på Kronprinsen och mitt minne är lite suddigt (precis som bilden: Lasse uppe i mitten, jag nere i mitten i blå skjorta och min bror nere till vänster i rutig skjorta) men jag vet att det finns ett annat foto på mej (blyg) sida vid sida med Lasse som sa till mamma: "Är det din den här", och la en lång arm om mina axlar så att mamma kunde fotografera. Gamla fina Lasse! Det fanns något poetiskt, vemodigt, melodiöst, sentimentalt, nostalgiskt som for rakt in i mitt veka hjärta och smörjde det: Den slitna teddybjörnen, den försvinnande sommaren, den ensamma Jennie Jennie (åh, älskade Jennie) och vagabonden utan pengar som bara hade sin gitarr (med nya strängar!) att erbjuda (nej, inte bara, han hade även Min kärlekssång till dig). Gamla fina Lasse och hans värld där även taggarna var mjuka och det var samtidigt som Omkring tiggaren från Luossa men innan Simon & Garfunkel, innan Dan Hylander, Noice, KSMB och Ebba Grön. Det var mina första formande år, en naiv dröm om soliga bad och att sträcka ut en hand, alla människor på jorden i en väldig ring. Gamla fina Lasse, mina barngrubbleriers tröstande vän och i torsdags var det verkligen vår och jag var fyrtiofyra år och tillbaka i sköna rutiner, simma kvart i nio och ut och vid tio värmde redan solen vid Groddammen mittemot bibblan och: Ännu en bänksäsong, lycka och sen åt jag en kycklingkebab vid kanalen med gymnasisterna med skrangliga kroppar och jag var ni en gång, samma osäkra skratt och in på bibblan och först leta efter en Paul Auster som jag inte läst och sen på väg till Stig Claesson för att se om kanske idag skulle Dagarna före lunch vara inne (om det är du som lånat mitt ex, hör gärna av dej) men, mellan A och C slank jag inom B för att titta till mina egna böcker och som en uppenbarelse, som ett löfte om vår, sommar och skönt melankolisk höst, stod vi för första gången på nästan fyrtio år sida vid sida, åh, gamla fina Lasse!