Hormonsvängningar

Häromdagen tänkte jag på en lärare från högstadiet och skämdes för den jag var (jag vet inte varför, vet inte något speciellt dumt jag gjort, bara en känsla av att inte ha varit trevlig, av att ha svikit något sorts ideal, av att hon verkade ledsen i klassrummet, eller uppgiven) men jag var ju ett barn, en tonåring och jag ser dem på bibblan, i simhallen, på bussarna och tågen, tonårskillarna i gäng som bär sina fasader skrangligt och högst skenbart stabilt. Osäkerheten som skiner så starkt genom det fasadtuffa och på cykelbanan i för kalla oknäppta kläder och de projicerar sin rädsla på mej och jag tänker: Stackare, vad jobbigt ni verkar ha det, jag var ni, vad skönt att slippa det. 

Annars försöker jag gå på gatorna som en trevlig man.
Annars försöker jag hjälpa katter som fastnat i äppleträd, tanter med rollatorer bland snövallarna vid busshållplatserna, allt det hårda och hala. "Ni ska väl inte slåss med varandra, inte med knivarna", säger jag till barnen i Annas förskoleklass: "Nej! Inte heller mej, nej! stick mej ej!"
Så tänkte jag på min gamla lärare och skämdes för jag kunde vara ett känsligt barn som var förbluffande okänsligt (och en bristsjukdom var det innan jag hade läst en massa böcker, innan jag visste att världen var större och fylld av människor som kände som jag, ont och gott, innan jag i tjugofemårsåldern förstod att mitt eget handlande går ut också över andra, till exempel hårt besprutade bananer och kläder tillverkade av små hungriga barn med bristsjukdomar, ord som knivhugg i ett klassrum) och finns det elaka barn (eller är det bara barn som gör elaka saker, det är väl skillnad) för när jag hade ett smashläge och en grupp klasskamrater som säkert skulle skratta, jag kunde ju inte låta bli att smasha då (och samma kväll kunde det vara slutet av mars eller april och jag kunde cykla hem som en mycket liten pojke inför träden som slog ut, grönskan och värmen som strålade genom allt och där låg havet och tidigare hade man kunnat klättra upp på de höga plankstaplar som nu lades ut som långa bryggor i vattnet, de stilla kvällarna när fiskarna vågade sej in på grunt vatten alldeles nära).