Han kommer ensam till Café Jamaica vid tiotiden (där vi sitter innan vi ska ner till havet i solnedgången, vid den hetsigare delen av strandpromenaden, hoppborgar, studsmattor, barn överallt, en hetsig reklampratare med en stor buss som vill sälja skidpjäxor på ett hetsigt sätt, ja, det är sant, det är innan vi hittar den lugnare västra delen av stan) och det är rätt så mycket manana kring serveringen här. Han har bråttom. Han är kanske sextio. Ser alldaglig ut, kanske lite tråkig, något konstigt i ansiktet. Jag tänker att han ska ha en snabb öl, och sen hinna ifatt frugan. Du vet, man ser dem överallt, på alla krogar, de som behöver en snabb, han som går ut med hunden i Limhamn i reklampausen, en öl och två sexor Gammeldansk, fem minuter, sen vidare hem, lagom till slutet i Wallander.
Men på Café Jamaica tar det en kvart att beställa. Vi sneglar på honom, tycker synd om honom. Han viftar hjälplöst mot en servitör. Så går det tjugo minuter, och jag vet hur sugen man kan vara på den där snabba ölen, hur stressande det kan vara, när man liksom smitit iväg för att göra detta fula, halvt olovandes. Hur man kan känna att någon sitter och irriterar sej, tittar på klockan.
Så kommer servitören. Med världens minsta kaffe, som mannen sveper i ett nafs, lägger pengar på fatet och går iväg. Så var det med min människokännedom.
Nästa dag äter vi glass. Där kommer han igen i alldeles för varma kläder. Ensam bland barnfamiljer, tonåringar, spänniga tjugoåringar, och såna där fordon som rullar som man står på. Karusellen snurrar. Efter en halvtimme kommer han igen, från andra hållet. Det är något enfaldigt över honom. Jag tänker att han är ogift, har alltid varit. Att han åkt hit varje år med sin mamma. Och nu är hon död. Men han klamrar sej fast, åker hit år efter år, dricker sitt lilla kaffe och går omkring, letar och letar efter något som antagligen inte finns.
No comments:
Post a Comment