äh, jag skriver vidare på den nya boken, väntar på att dikterna ska komma ut, väntar på att den nästan färdiga romanen ska bli klar, men den vill inte bli framtvingad, av mina tretton eller fjorton böcker som är utgivna, är det andra gången som jag är helt fast, att boken inte vill ta slut på rätt sätt, så jag går tillbaka till lusten, till: "måste berätta!"den får komma när den kommer, den där romanen, under tiden skriver jag annat:
”Hello,
it´s me”, säger jag när jag knackar på i natten i Lund där jag aldrig klarar
att studera, har haltat från Helsingkrona, hon har åkt hem ensam, vill aldrig
se mej igen. Hon var fullare än jag, mer svartsjuk. Hur jag kan kasta nycklar.
Och vi har varit så nära ibland, kompis, men aldrig riktigt nära, eller … jag
somnar direkt på den skitiga madrassen på Delphi.
”Hello it´s me”, säger du på
morgonen och jag vet inte var jag är.
”Drömmer du?”
”Dömer du?”
”Det vet du att jag inte gör.”
”Ja, det vet jag”, när Lunds
gator kränger och jag har inga pengar och jag vill bara ha två öl och du
bestämmer att vi ska gå till den där kinakrogen nära Mårtenstorget, och okej, det är dina pengar. Jag måste ha dem.
”Ja, ja ja ja, det är en utmärkt
krog, de har väl tillstånd …”, friterad lycka.
Tåget till Landskrona sen.
Lägenheten vid hamnen och färjeläget. Hennes mjuka kropp.
”Aldrig mer”, säger jag.
”Du ljuger.”
”Nä.”
”Jag tror dej.” Lyktorna som
gungar i natten. Båtarna som kommer och försvinner.
Jag borde
skriva en prolog. Nu när vi är vuxna i Landskrona igen, kompis. Nu när färjorna slutat gå. Nu när
jag står här igen. Vid hamnen som aldrig slutar dö. Jag hade kunnat skriva om
den där natten på bänken här, vid kyrkan, Sofia Albertina, vem var hon? Jag hade kunnat berätta om det jag ville säga då, på 80-talet när
jag simmade slalom mellan de gigantiska tankbåtarna som var containrar som var
instängdhet, men skulle iväg. Bananer, kompis, jag hade kunnat skriva om
bananer.
No comments:
Post a Comment