hur stenarna slår dej i huvudet
du oroliga människa
hur dina ögon är trötta nu
du som kan skratta ändå
du som vet att du inte vill dö
varför lider du så
du oroliga människa
du är ju rolig ändå
hur du kan le
hur stenarna slår dej i huvudet
och stenarna i magen
minns du norra Borstahusen
minns du kalvarna i hagen
minns du hennes kamera
hennes svartvita fotografier
hur färgen var annorlunda då
du oroliga människa
vet du att du fått det tillbaka
vet du att hon älskar dej så
det är du som inte förstår
ditt sorgsna leende
det är spåren där du går
hur stenarna slår dej i huvudet
hur de slår och slår och slår
No comments:
Post a Comment