Landskrona!

Jag missade tåget igår, missade matchen live, men såg den på en pizzeria i Malmö, ensam BoISare. Då brukar det gå bra för BoIS, när det är derby, när jag inte är på IP. Som när jag hörde 6-2 mot HIF på ett hotellrum i Göteborg. Det var inte alls oväntat att vi slog MFF. Det är så vi jobbar. Vinner när vi ska förlora och förlorar när vi ska vinna. Jag är alltid stolt över att komma från Landskrona. Staden är fast i min själ, i mitt hjärta. Jag var i stan i lördags och i onsdags. Badade på Cement. Den skönheten. Sveriges bästa badplats. Jag träffar människor i andra städer som är förbluffade: "Vi var i Landskrona, det var så konstigt, vi trodde att det skulle vara hemskt, vi hade ju hört så mycket, men det var ju fantastiskt, så vackert!" Jag brukar vara försiktig med att kritisera media, men det är sanslöst hur det i nationell press frossas i problem i Landskrona (och Malmö), och bara problem. Det är väldigt svårt, tror jag, för andra att förstå hur det är att vara den lilla flugskiten bland alla större populärare städer i närområdet. Landskronas alla problem är problem som finns överallt i Sverige. Men det blir tydligare i en småstad med storstadsproblem. Ja ja, solen skiner. Jag måste skriva klart dagens beting, det blir en jävligt bra bok. Jag måste till Hyllie och simma och relaxa, sen bada i havet. Av en konstig anledning lyssnar jag på The QK´s (finns på Spotify), mitt och Windys band. Vi var femton år. Det är kanske inte så bra, men ändå ganska fantastiskt. Vilka kreatörer! Alltså: "Tai Chan / ett lustans palats / Tai Chan / rätt plats för en sats" Vi skrev de låtarna när vi var sådär elva, inte särskilt sexuellt eller politiskt erfarna. Vi började med att jag hade hörlurar med Noice i, Windy spelade gitarr och jag gapade, oftast i Windys lilla pojkrum på Tornet. Sen gjorde vi egna låtar, halvkassa kanske. Men vi skrev och skapade. Respekt till dessa små killar.