Vi kom till Halmstad. Det blåste. Vi checkade in på hotellet
med bar och nattklubb. Jag hade glömt att Halmstad är sommarstaden med den
vackra naturen men tvivelaktiga smaken, att det var midsommarhelg. Människor
alldeles för unga för att bo på hotell utan föräldrar. Vi uppgraderade rummet
för att slippa stök. Vi är över fyrtio, jag är ju nästan femtio. Du måste tänka på
vinden. Du vill ha motvind bort och medvind hem. Helst ingen vind alls, men så
har jag inte levt mitt liv. Men vi cyklade till Tylösand. Jag berättade om mina
minnen. Det har blivit rätt många här. Motvind. Från Hotell Mårtensson, Husbands, Janne Bark och
Lasse Lindbom, till Per Gessles Hotell Tylösand. Och blåsten. Det är
sanddynerna och den fantastiska stranden, att gå och gå, att vara lycklig och
känna någon sorts hemma, annars är livet i Tylösand dött i min värld, den fåniga restaurangen. Förutom golfbanan. När man cyklar ser man hålen genom hålen mellan träden, jag saknar golf, vi stannade vid klubbhuset, jag saknar inte människorna, jag saknar känslan och spelet. Och blåsten. Det salta vattnet. Men en sorts ordning i det vilda, som att Tylösand inte kan släppa loss på riktigt. Tillbaka i
Halmstad åt vi lax. Vi är vår värld. Såg två bra tyska serier. Och lite godis.
Hittade till slut morgontidningar till frukosten, bland bakfulla amatörer. Men
söndag, nu åker de väl hem. Sen gjorde vi oss klara, vatten och bananer. Vi
skulle cykla till Trönninge, och vidare mot Påarp där huset jag upplevde nästan fyrtio år, är sålt och rivet. Ut i vinden … (fortsättning följer ...)
No comments:
Post a Comment