Innan jag lugnt somnar in och dör

Jag är inte så förtjust i döden. Varken min egen eller andras. Jag kan hänföras av döden. Jag kan grotta in mej i kvällstidningsfrågor, "vad betydde han för dej?" Som med Gösta Ekman. Jag vet rätt mycket om Gösta Ekman. Jag kände aldrig honom. Jag vet rätt mycket om ångest och rädsla. Jag vet egentligen ingenting. Fast ändå. Om man har varit i de drömmarna. Om man har skakat i verkligheten. Jag var rätt nära döden. Jag vaknade i en tunnel. Jag var alldeles lugn då. Det fanns andra som grät för mej. Jag tänker på fotbollsspelare. Hur de koncentrerar sin intelligens. Jag tänker på fotbollssupportrar, hur de sparkar och ingenting minns. Jag har en biljett till Halmstad. Vi ska försöka en gång till. Vi ska reclaima Halmstad, vi ska få staden att göra vad vi vill. Jag levde en barndom där, jag levde mina tonår och mer. Det var min oas och min dröm. Jag ska tillbaka till Påarp, till vårt rivna skraltiga hus. Jag måste visa henne vägen ut. Jag måste berätta alla minnena. Hon måste få veta vem jag är. Jag ska tillbaka till myrorna. De har ätit upp mina släktingar, jag tror att det finns något kvar. Sen måste vi till Värmland, där hon har en historia. Vi måste göra allt nu. Vi måste gjutas i fast betong. I höst ska allting förändras, som det alltid gör. Jag ska skriva klart tre böcker. Jag vill skriva många fler, innan jag lugnt somnar in och dör.