Stipendieansökningar

Jag står med ryggen mot havet men vänder huvudet så att jag kan se. Vinden rufsar till mitt hår. Jag är Kalle Kaviar. Fast äldre. Fast lika salt.

Att berätta om det som är så självklart.

Under alla år. Jag bara befinner mej på olika platser, och allt som snurrar i huvudet. Som jag så klart försöker fånga och strukturera.

Till exempel Aten. Jag hörde om bränderna och längtade dit. Inte till bränderna. Men när jag satt i det där rummet och skrev och redigerade så enkelt. När det dök upp så självklart. Och den novellen borde få leva i en bok, tillsammans med dom andra. Den novellen har varit med i en tidning, men ändå. Den är värd ett större och längre liv.

Men Aten. Att gå genom Plaka bort till Omonia och saluhallarna där.
Att inte ens slinka in, utan bara få en alldeles ny souvlaki genom ett litet hål i väggen.

Och åka ut till Pireus och allt man kan tänka på då. Och fotbollssupportrarna på vägen hem. Och den stora arenan.

Och allt det mäktiga på och runt Akropolis.

Brevlådan som brukar tömmas åtta töms sex numer. Crafoordska stiftelsen i Lund, jag började planera en resa dit imorgon. Sista dagen för ansökning. Men Johanna satte sej i bilen och körde till postterminalen på Borrgatan. Elsa och jag la ett prinsesspussel. och hela kungariket.

I lördags åt vi på Akropolis i Landskrona. Man får plocka dom nära drömmarna.

augusti

Baden i september känns renare och friskare. Saltare. Biter bättre på ett skönt sätt.

Sen sitter jag i en fåtölj i besöksrummet. Hon berättar saker som jag känner till. Hon berättar saker som jag inte känner till. Hon berättar dråpliga historier om sorgliga händelser. Jag berättar likadana från mitt liv.
En timme går, och en kvart eller tjugo minuter till.
Vi ses nästa vecka.
Jag kommer ut och musiken börjar i öronen. Jag trampar min cykel och fylls av den känslan: mycket är möjligt.
Jag fylls av liv och frid.

September var annorlunda förr. Mörkret kom fortare. Dan Hylander var viktigare.

Dom brukade ta bort brädorna på bryggorna i september. Dom byggde torn att klättra upp på. Däruppe, jag tänker på ett Lucky Luke-album och den alltmer ensamme Joe Dalton. Det kan ha varit Bröderna Dalton i Mexiko, den med Tabasco. Fast Tabasco finns även med i äventyret där Luke fraktar Billy The Kid till rättegång. Minnet blandar sej i september.

Först Lloyd Cole, sen Tom Waits. Passar bra i september.

Jag har så mycket att göra nu. Olika saker, dom flesta roliga och nödvändiga. Några bara nödvändiga. Så ånga olika projekt att slutföra och påbörja. När jag egentligen bara vill ha lugn och ro och tillräckligt med pengar för att bara kunna skriva romanen om henne. För att sen, i lugn och ro, skriva romanen om honom. Och alla dom andra i deras närhet.

Det var i september. Tjugofyra år sen, kanske tjugotre. När september var höst och alla sånger hette Ensam i ett vimmel.

Folkfesten i Landskrona på lördag (29/8) i Wrangelska Parken

11.30 Lennart Söderberg inviger
11.45 Svenska kyrkans kör
12.05 Landskronas Bruce Lee
12.15 Folkfräs
12.35 La Westcoast Linedancers
12.50 Victor Petersson, uppvisning i POI
13.00 Mary Andersson, berättar
13.10 Lisa Johnsson Unga Röster, poesi
13.20 Irhad Nurkovic Unga Röster, sång
13.30 Harlekin/Kris teater MUCK
13.45 Pog Dub
14.05 Flip Da Mix
14.15 Back on track
14.35 Kulturskolans Gycklare
14.45 The Hokus Pokus
15.05 Harlekin Robin Hood Massfight
15.15 Cabaré Mix
15.35 Firas Dawood
15.45 OlaOla
16.05 Nice
16.20 Lennart Söderberg
16.30 General Knas
17.00 Tequila & Lindah
17.10 Jonas Bergh
17.20 Edge of a circle
17.40 Pale Rider
18.00 Gycklarna från Kulturskolan
18.10 Glöm det
18.30 Pim Pam Pum
18.45 Odåga
19.15 Medborgarskolan
19.25 The Borderline Saints
19.50 Ladies With an Attitude
20.20 Mobster
20.40 Donika Mala Unga Röster, sång
20.50 Katzenjammers

Totte tänker

Det regnade i år.
Jag har befunnit mej i Halmstad några gånger varje sommar sen, tja, i princip sen jag föddes. Kanske inet första sommaren.
Jag pratar alltså om Halmstad City.
Jag pratar alltså inte om Påarp, Laxvik eller Trönninge. Inte om Tylösand eller Haverdal. Där har jag också varit.
Huset i Påarp har varit baslägret. Men alltid en tur till Halmstad.

Jag lyssnade på Gyllene Tiders Flickan i en Cole Porter-sång. Så framkallas vägar åt flera håll i hjärnan. Jag kom att tänka på Halmstad. Jag är inte så förtjsut i Halmstad, men det finns fina minnen från torget. Det finns år av minnen.
Men i år regnade det. Johanna och jag skulle på kusinbröllop i Falkenberg. Stannade i Halmstad för att äta lunch. Först körde vi vilse till parkeringen. Också en tradition.

Jag läste Totte för Anna igår. Totte bakar. Dan Hallemar skrev intressant om Totte i gårdagens Expressen/Kvällsposten.
Jag funderar ibland på hur lätt det är att skriva dom där lätta barnböckerna. Att hitta det exakta ämnet och dom exakta orden. Jag har ännu aldrig försökt.

Det låg en stor korg med böcker och tidningar under trappan bakom gungstolen i det där huset utanför Halmstad. Säkert någon Totte. Eller inte. Tidlöse Totte. Han bakar och står i, klär på sej och hamrar och spikar. och klär ut sej.
Sen blir det Alfons och sen Loranga. Inte konstigt att hjärnan släpper sina linjer åt alla möjliga håll.
Och sen sluts cirkeln när man blir fyrtio. Man läser Totte igen. Man blir Totte. Klär på sej. Lagar mat. Bakar en kaka ibland. Snart ska jag ut och vattna gräsmattan.

Och regnet föll i Halmstad och paraplyet var litet och jag hade för vädret dåliga skor.
Vi gick bakom kyrkan där dom törstiga hallänningarna sa hallå.
Sen åt jag köttbullar på Åhléns medan Johanna tog fisken. Toalettbesök kostade fem kronor. Jag kissade utanför kyrkan. I regnet.

Kärnfull rapport

Igår blåste det mycket mindre. Men ändå kallare i luften.
Jag cyklade ut till Barnviken och satt på en bänk. Det är fint där. Det är där världen börjar. Eller det Europa som unga fotbollsspelare längtar till. Danska ligan. Norska ligan ligger inte i Europa.

Idag kom en varm vind. Men jag hann inte. Jobb och två flickor att hämta och utfodra. Snart ska jag lägga Anna. Sen ska Elsa och jag spela spel. Johanna är på Kick Off (eller nåt) med nya elever.
Det är inte klokt vad en modern pappa ska gno.

Igår var vattnet alldeles klart, sista bryggan innan Europa. Jag dök i från trappan och crawlade mej mindre blå. Plask och armtag på stället och sen dök jag tillbaka. Svag kall vind.
"Det var inte precis årets varmaste bad", sa jag till en dam som kom upp från andra sidan.
"Ah, det var skönt."
Just det.

Någon gång i september öppnar Kockum Fritid igen efter renoveringen.

Känsla för feeling

Windy och jag såg Stefan Sundström i lördags. Förvånansvärt mycket folk i Folkets park. Förvånansvärt bra konsert. Stefan hade band med sej, Strängen och gitarristen från gamla Apache. Och Wilmers gamle basist i någon sorts rockuniform. Och svängigt piano. och och ... Hulken vakade över tillställningen.

Elsa var helt fascinerad av ormarna utanför Terrariet. Klappade den gula flera gånger. En gång trampade jag nästan på en huggorm. En gång på en golfbana kring Medelhavet slingrade sej en flera meter lång orm över puttinggreenen nära klubbhuset och baren. Många öl och drinkglas som skakade då, kanske. I bäckarna simmade vattenormar. Sånt ryser jag av. Reflexmässigt. Precis som jag skrattar åt bajsskämt. Reflexmässigt.


Stefan Sundström hade långt gråsprängt hår och en Kentamustasch. Någon sorts Vilda Västern-jacka som man kunde se på ... Kenta på åttiotalet. En söderalkislook helt enkelt. Och bandet spelade en sorts rock med vitala bluesinfluenser. Låt oss säga Layla. Och Stones. Det liksom hoppade och svängde fram.

Den sommaren när Just idag är jag stark kom. Jag minns den i huvudet på piren i Borstahusen.
Idag: Just idag är jag stark är en sång och ett liv som berättar om alla dom andra dagarna. Dom dagarna när man är svag. Alla dom dagarna, eller timmarna. Eller bara sekunderna.

Jag tycker om Malmöfestivalen. Man kan alltid hitta sin vrå. Och det är en lyx att kunna få alla dessa upplevelser gratis (ja ja, skattepengar).

Lammkött

"Medan vi ser det här hoppet i slow motion, vad är det vi tittar på", frågar Peter Jihde när jag äter lunch framför teven denna blåsiga dag.
Snälla. Snälla Mattias Sunneborn, säg det.
Alltså, rakt upp i Blanca Vlasics tajta skrev.
Det är rysligt vad lite kläder dom har på sej, dom tunna och muskulösa friidrottskvinnorna.
Varför? Kommunismen? Minns sovjettiden, såg dom ut så då?

Apropå USA och friidrott. Jag åt fläskkotlett och majskolv, rester från grillen i förrgår.

Det hade varit roligt att få ge ut Marcus (och min) bok på ett större förlag. Det kanske inte är omöjligt. Den känslan fick jag idag. Men jag är hyggligt insatt i branschen och vet hur ett nålsöga ser ut, gång på gång.

Apropå muskler och hud. Hur ser det ut när bildproducenterna delar upp jobbet inför friidrottssändningarna. Könsfördelningen alltså. Dom flesta är väl män. Vem får damkula och vem får höjdhoppet. Sitter dom och skrockar åt den enda kvinnan och säger, noch noch, ta du herrarnas hundrametersfinal. Jodå.

BoIS vann igen. Sju poäng upp och sju poäng ner. Jag var inte på matchen, straffet för all dynga vi sett tidigare under säsongen. Vågar jag mej dit igen?
Skulle tro det.

Något för lite ilska i mej. För lite poesi och samhällsengagemang. Det var den där fyrtioårsdagen. Jag är gammal och trött nu. Sitter i radhuset med fläskkotletten och ser på idrott i teve istället för att idrotta själv. Stänger av när damerna börjar stöta kula.
Så blev det, livet.

Ljuvliga tider

Den första måndagen. Elsa har längtat i månader.
Alla barnen på skolgården. Någon som grät och tryckte sej mot mamma.
Elsa pilade snabbt in. Anna och jag fick tränga oss efter för att säga hej då.
Första skoldagen som inte ens är första skoldagen. Hon börjar det vi kallade lekskolan. Nollan säger vissa, men inte på Geijersskolan. Där heter det förskoleklass. Låt gå för det.

När jag var mycket yngre, åtta eller nio, gick jag i småbåtshamnen i Borstahusen. Tittade på båtarna och tänkte på allt man kunde göra, åka iväg.

Jag är äldre nu, men modern. Jag har två ipods. Försöker ladda dom med musik. Det börjar likna något, men innan jag har den rätta knycken är jag väl omodern igen. Då börjar väl vänner tjata om nästa pryl jag måste skaffa.
Men jag uppskattar mina små musikmirakel.

Vi brukade åka till Spanien. Vi brukade då besöka hamnen Puerto Banus utanför Marbella. Där kan vi snacka om båtar. Där kan vi snacka om längtan. Att vara där man ville och längta iväg ändå, på en båt.

Annas avdelning hade flyttat. Jag vet inte om Anna minns den förra avdelningen. Jag vet inte om hon kände igen fröknarna. Nio veckor och ett tvåårskalas. Det kan bli mycket för en barnhjärna. Hon ville inte att jag skulle gå, hon klamrade sej fast. Efter en kvart lämnade jag henne, väntade i kapprummet. Efter en halv minut hade hon slutat gråta.

Vi trampade cykelbåt i Tunisien i mitten av åttiotalet. For förbi ett stort sjörövarskepp som tillhörde en filminspelning. Jag undrar om inte Jack Lemmon var med i filmen. Jag tror att den hette Pirater. Vi såg den på video, en vinter eller höst. Jo, då satt man där och längtade igen.

Jag är så trött på dej

Överallt språket som blir fattigare och fattigare.
Överallt ... Men, så hör jag det enkla som jag aldrig hört det förut. Då smälter jag och gruset på gången knastrar på ett annat nytt sätt, grinden gnisslar vackrare.

Överallt nyckelpigor och gäss som skiter. Överallt nerklottrade skällsord som säger samma sak samma sak, men bara mer och mer parodiskt och allt blir till luft. Tror du. Allt ligger kvar, dovare och dovare för att till slut sprängas.

Dom finns överallt. I hettan som blir mättad nu. Vi blir aldrig av med dom. Språket blir fattigare och fattigare i dom fattigas hjärnor som inte har plats för det nya längre. En dov och dunkel deg tar all plats i det cykelhjul som snurrar med dubbel punktering, snurrar runt runt runt på exakt samma ställe.

Och där är isen lika hård men ljusare.
Och där kan du borra ett hål.
Eller när bävern har flyttat och hans fort har hål och det sipprar ut därifrån, det mörka som trycker sej på.
Eller när fjärilen tar sej tillbaka till sin puppa, för att vila, för att bli ännu vackrare.
Plommonen som mosas till kräm på gräset, åt koltrasten som också är hungrig.
Det är det jag menar: det kommer alltid nya världsgitarrister. Nya betydelser i gamla ord.

Bloggkontinuitet

Vi sov i en liten stuga på Ven, lyssnade på radio och åt knäckemackor med skinkost. Filmjölk med kiwi. En cykel med barnsadel och en cykel med en barncykel fastsatt baktill. Och backar man susade nerför och backar man travade uppför.
Norreborgs vågor har alltid tilltalat mej.

En sverigedamokrat skickar mejl till mej då och då. Massmejl som går ut till medier i hela Sverige och en del till Danmark, och till mej. Korkade mejl med lättköpta poänger om invandring.

Mycket är en fråga om människors inställning: Anser du dej vara mer värd än andra? Är du tacksam för vad du har? Tycker du att du redan vid födseln var värd den guldsked du hade i munnen? Tycker du att den som föddes i total misär (en stor del av den skapad av ditt välstånd) får skylla sej själv?

Jag håller på att slutföra två böcker som inte så lätt låter sej slutföras. Mina tankar är någon annanstans. Tre personer hemma har sommarlov, och jag försöker mixa jobb med ledigt. Svårt att hitta kontinuiteten då. När man får börja om varenda gång. Två dagars arbete tar en vecka. Men nu ser jag ljuset.

I slutet av augusti ska jag göra tvbå olika framträdanden. I gamla Lerberget för tredje gången, poesikvällarna bland tända ljus och en ganska hög medelålder hos publiken. Sen Folkfesten i Landskrona med en förhållandevis ung och kulturellt blandad pubklik. En timme i Lerberget och tio minuter i LA. Vad säger det? Ingenting.

Berg är till för att flyttas?

Billy Bragg är från Landskrona och du skulle sett hur ljuset föll in en halvtrappa ner, på allt det bruna och det som skulle kunna vara ett dansgolv.
Det var ett dansgolv för längesen, ett mindre kapell spelade och man hörde kärvheten och den hårda humorn bakom fasaden av glättig brännvinspolska och sjömanshistorier.
Fast det var i källaren. Nä.

Venbåten, den gamla, och det var ett magiskt skimmer igår när vi var på väg hem igen. Geten som Elsa matat med äppelträdets grenar grät av hunger, tillbaka till dom taggiga björnbärsbuskarna igen.

Jag sitter och saknar Bengt Westerberg när jag läser om kravliberaler och den utdöda socialliberalen, och i dessa bibliotekskandaltider tittar jag på skivan av Paul Westerberg som jag köpte för en tia på Limhamnsbiblan förra veckan.
Slänga böcker. Kreti och Pleti skriker och är rädda att alla Keplers och Larssons och Mankells och Läckbergs ska ryka all världens väg.
Sällan hostar hackspetten.
Böcker som inte varit utlånade på tio år. Det handlar det om i första stadiet. Bara så vi vet på vilken sten vi spottar.

Jag är mot överdriven bokgallring. Bara så att ni vet. Jag är heller inte så säker på att jag önskar en scen (det finns ju faktiskt två "rum" som används för framträdanden redan) och en restaurang. Allt förändras, men ett bibliotek bör nog inte gå alltför långt för att bli "allas" och populärt. Likriktningen i dagens samhälle är förbluffande otäck redan. Måste alla institutioner bli strikt kommersiellt ängsliga.

Charlie Chaplin på teve. Chaplins pojke. Humor och tragik och kärlek. Inte nostalgi. En dos sentimentalitet, möjligen.
Dit kan ni längta, ni ständiga motståndare till allt.

Själv skrattar jag åt Peter Apelgren när han berättar historier på youtube. När han är vissångare.
En annan underskattad sångare är Loke Martinzon.

Jag minns hur vi vaknade i en Renault i Västerviks hamn, för längesen. Det sluttade neråt och någon av oss hade kommit åt handbromsen. Vi han vakna innan vi hamnade i vattnet.
På vägen hem hörde vi två timmar Hassan på radion. Alldeles overkligt då. Sketcherna, busringningarna, och … musiken.
Det är alltså dit jag vill komma. Visst, man måste vara begåvad. Men … man måste ha koll, man måste ha kunskap. Det ä'r så man blir framgångsrik, i stort och smått.

Billy Bragg i hörlurarna och två halvtrappor upp håller Elsa och Anna låda. Snart ska vi gå några halvtrappor till upp och se piraterna ta över det enda vettiga fästet som fortfarande förstår skönheten hos ett dött träd, Gråen.
Det sista var en tävling. Ett lämpligt pris vore den där Pentagon-boxen. Om den finns.

Summer in the city

Sommarkortet till LA.
Alltmer sällan den senaste tiden. Ett fotbollslag som sladdar utan rätt kunskap eller inställning.
En kolonistuga med trädgård som ägs av någon annan. Som ser alldeles annorlunda ut.
Landskrona på en dag. Bussen till city, promenad genom stan.

Nedanför Stadshuset. Mittemot Venbåtarna. Solen skiner. Läser James Crumley, En sista riktig kyss. Road trip. San Fran och överallt. Hit och dit. Bra sväng i den kontrollerade stilen. Härlig handling. Fin översättning av min gamle skrivarkompis Niclas Nilsson.

Bussen till Borstahusen. Lånar min pappas cykel. Bort till hamnen och ut på piren. Där fiskar Elsa krabbor med gammal salami. Anna och Johanna badar. Jag hälsar på ungefär tio personer, kan namnet på nästan hälften, känner igen några och har ingen aning om vem några är. Badar två gånger. Segeltävling. Går hem till mina föräldrar med Anna på axlarna.

Bruce Chatwin. I Patagonien. Har den som toalettbok hemma och saknar den när jag sitter och funderar medan Anna går ner till bryggan med sin farfar, hon ska göra soppa av tång och saltvatten.
Johanna och Elsa kommer med cykeln, jag ger mej av.

Thomas Löfströms Liftare är en söt bok. Och bra. Och inspirerande. Och allvarlig. I min pocketversion finns ett ärligt menat förord med viss distans, men ändå med stoltheten över vem han var, författaren som ung man.
Det är alltså en liftande man, Spanien, Marocko. Den klassiska rutten. Exilamerikaner och politiskt intresserade blomsterbarn. Ibland naivt, alltid sant.

Cyklade längs havet, sen förbi kolonistugan. Dom satt och åt i trädgården, dom nye. Jag är alltid välkommen, har dom sagt, men jag cyklade förbi.
Vattentornet. Ett förbjudet bad i hamnrännan. En alkoholfri öl och ett manus att granska och ändra. Sen runt slottet och förbi Strand, satte mej längst ut vid kanonen. Läste lite manus till.
Medvind hem och min bror grillade. Arne spelade dragspel och barnen hejade på och dansade, ville ha mer. Tills Elsa sa: Stäng av.

E-Type

Coming up coming up:

Noice-Gustavsberg-Landskrona-QK

Tivoli-Åkrädsla-Hästar-Hundar-Landskrona-Krogar

Regionalhatkärlek-Mats Jonsson-Love Olzon-Gunnar Krantz-Broder Daniel-Göteborg-Landskrona-Varv-Förändrad socialdemokrati

Idioti-Moskébyggeförfrågningar-Okunskap-Ointresse-Infantilism-Landskrona-Sverigedemokraterna-En dumsmart spindel i nätet?

Att suga på för dom som är tillbaka på jobbet.

Mot framtiden, vare sej jag vill eller inte

Några dagar som fyrtioåring nu. Lyssnar på Alf Robertsson, Hundar och ungar och hembryggt äppelvin, och den där pratsången med Du gamla, du fria i bakgrunden. Av en händelse hörde jag också Kents Sverige.
Det finns människor som reflexmässigt tror att dessa sånger betyder: UT MED UTLÄNNINGARNA.

Min pappa brukar emellanåt säga att man kan spotta på en sten tills den blir våt. Men ni som inte förstår ovannämnda sånger, har antagligen lika stor chans att förstå stenvisdomen som kamelens chans att ta sej genom nålsögat.

Jag läser Fredrik Ekelunds Sambafotboll. Historien om Garrincha. Jo, ta mej tusan, det var bättre förr.
Det är kanske så, när jag fyller femtio, att jag kanske kan bli avslappnad igen. Jag har så mycket att bevisa nu. Nu vill jag så mycket. Från att ha varit en gammal ungdom är jag nu en ung gamling. Jag måste passa in.
"Du, snorvalp, du var ju inte ens född när Garrincha stod på topp. Kamma dej!"
Så jag måste läsa på.
Så jag måste prata med dom som är yngre, "nä, möllevången är inte som förr. Ja ja, ni var ju inte med då. Och när det gick färjor över sundet. ÅH, det var tider det."
Jag fick två i-pods när jag hade fest i lördags. Två i-pods med tusen gånger två låtar.
Ni skulle varit med. Åttiotalet. Det fanns två personer som jag brevväxlade med. Vi skickade blandband till varandra.
Vem jag fick i-podsen av? Just dessa två personer.
Är dom tokiga? Är jag tokig? Och vad ska jag göra med alla mina blandband.
Svaret blir, jag får blanda modernt och förlegat. Det brukar bli bäst så.

Würzburg

En lyftkran vid floden Main. En lyftkran från 1700-talet. Jag berättar för mina barn om pråmar med kol från gruvorna i Polen och Belgien. Jag tar seden dit jag kommer. Hur skulle det annars se ut. Jag berättar på innovativt knagglig högstadietyska, med några ålderdomliga bibelord inflikade ibland. Elsa undrar om vi är på Island. Anna ser ut som en apa eller en kines med stora förbluffade ögon. Jag blandar in lite sydtysk åttiotalsslang.

Nena. Åttiotal i Landskrona. Du minns väl Nightlife. Diskoteket på baksidan av Hotell Öresund. Där drömmar alltid dog. Drömmar som byggdes upp i dagar, veckor. Drömmar som dog. Jag var för ung och klen. Blandningarna i flaskorna och burkarna smakade skit i ljuset i olika färger.
Och jag minns den söta tjejen som var ännu yngre. Tolv eller tretton. När hon skar sina handleder när en dröm om kärlek dog.
Men hon överlevde.
Och min storebror. Han var väl femton. Nena. Nittionio luftballonger. Det var min brorsas paradnummer. En vildsint enmansdans och jag satt ensam med en döende dröm och någon sorts stolthet.
Men det var jag som borde vara i det vandrande ljuset.
Men jag spydde i trappan och trodde att jag var vilsen på museet. Kunde bara se det där flygplanet. Kunde bara se att jag störtade, ner i källarhålan på Citadellet. Kylan och fukten och jag minns mej och den söta tjejen, blodet som hade levrats när vi satt vid kajen på varvsområdet.
”Dom där lyftkranarna har nog sett en del”, sa jag, med hemliga dikter i huvudet.
”Dom har inga ögon”, sa hon, med blicken fäst någon annanstans.
Någon annan.
Alltid någon annan i dom andras ögon.
När månen var full och speglade sej vingligt i hamnens vatten.

Halvvägs till havet

Såhär är det. Jag lever inte i en sjukstuga. Jag lever inte i en alkiskvart.
Jag går med mina ben. Cyklar och simmar. Spelar hygglig golf och slår mina döttrar och fru i fotboll.
Jag har inte ställt till med några fylleskandaler på många många år.
Vad jag har gjort är att jag beslutat mej för att bara dricka alkoholfri öl. Jag är alkoholist. Jag fyller fyrtio år idag. Man får börja passa sej. Jag har bara en lever. Jag har bara två döttrar och en fru.

Idag har jag skrivit klart Marcus och min bok, så får vi se när den kommer ut. Nästa höst. i alla fall.
Lagom till julrushen kommer uppföljaren till Thomas och min En blues från Landskrona.
Om två veckor är min deckare klar. Hoppas hoppas att den kommer ut till nästa höst.
I början på nästa år bör det komma en liten novellsamling för dom som vill ha vacker och rå verklighet skriven med en utsökt stil.

Nä, nu ska jag läsa Kvällan och Aftonbladet på en bänk vid havet. En Jever Fun till varje tidning.
Det är små ändringar man gör i livet. Uppåt till det bättre. Jag tror att jag ska lyssna på ett blandband med tre eller fyra tidiga Magnus Uggla-bitar. Sen ska vi äta födelsedagsmiddag på stan. På lördag blir det party.
Som Tomas Ledin brukar rocka: Håll ut!

Nykter i Malmö ikväll

Tiden går, klockan slår, det kan ingen ändra på. Sländans sång heter biten av Lasse Berghagen från mitten av sjuttiotalet då jag var sex.

Gamla älskade barn, en annan sång av Lasse, tillsammans med Barbro Hörberg som dog alltför tidigt.

Jag tror att jag har varit på nio läkarbesök sen slutet av maj. Och prover och prover. Och rädsla. Och ångest. Och vänta och vänta och svettas.
Och en sväng till Kroatien som var min vandring (förvisso ofta trevlig) ner till den botten som alltid finns. En tämligen grund botten om man jämför med där jag kraschade i april 2001.
Jag har inte supit på över åtta år. Men jag har druckit lättöl, nån folköl ibland, nån blandning ibland. En långsam stegring som jag trodde mej ha kontroll över. Men alkoholen är en alldeles för slug och elak figur för såna som jag.

Ser ni mej med en öl i handen i framtiden så är det med största sannolikhet en helt alkoholfri, Jever fun, till exempel. Jag känner mej fri.
Ni förstår, ungdomar: Man kan ha roligt utan alkohol (tänk: Jever FUN).

Salzburg

Söndag. Vi kom tidigt till Salzburg. Jag pekade direkt ut stället där vi skulle sitta och vänta tills vi kunde få tillgång till ett hotellrum.
Det var vid niotiden i Salzburg och många tog sej en bier eller två.
Pubarna öppnar inte förrän tolv på söndagar i Landskrona, tänkte jag. Det blir till att sitta i teaterparken eller på linjen. Eller gömma sej i svett som svavel i lägenheten som är ett fängelse, om du inte kan eller vågar gå ut.

Skön stämning i Salzburg nära järnvägsstationen. Som i Landskrona en loj dag. Lite lätt gnabbande, äppelsprit eller gammeldansk, och en till i det andra benet.
Landskrona och Salzburg påminner om varandra. På ett sätt.
Vi tog en promenad och det visade sej att stället vid stationen var den enda öppna baren. Det var väl därför så många människor var där. Så är det inte i Landskrona, där är barerna öppna alla dagar.
Och kyrkklockorna ljöd dovt och hotfullt i Salzburg.

Landskrona och Salzburg påminner om varandra. Den lovande fyrtioåringen Jonas Bergh föddes i Landskrona. Den briljante Wolfgang Amadeus hade sina rötter i Salzburg. Mozart var ett underbarn som dog för tidigt. Bergh är ett frö som aldrig planterades ordentligt.
Jag är på jakt efter likheterna, men det är nog inte bland kulturpersonligheterna jag ska söka.

Husen är gräddbakelser i Salzburg. Och runt omkring, bergen. Ekande i dalarna kan man höra en äppelkäck barnarmé sjunga örhängen från Sound of music.
Jag promenerar längs floden, allt är stängt. Jag vill ha en kebab och en öl. Nu öppnar konditorierna efter alla högmässor i alla kyrkor. Jaha.
Jag går in i en kyrka, den fuktigt jordiga doften blandas med utblåst stearin. Allt är stilla och jag sätter mej i en enkelt ljus träbänk. Bara jag nu, Gud, jag tror att du hör mej. Jag vet att vi måste samarbeta, i Salzburg, överallt.

Landskrona och Salzburg, eller Österrike, påminner om varandra. Stefan och Carina. Haider och Waldheim. Grenar på samma bruna stam som ruttnar inifrån.
Haider och Waldheim är döda. Stefan och Carina lever.

Floden flyter på ytan stilla, virvlar underifrån. Apfelstrudeln flyter ner i magen som bubblar under ytan. Skönheten på ytan. Rättrådigheten på ytan. Det bubblar alltid underifrån.
Fontänerna sprutar äppelsaft och spunnet socker. Jag längtar till Landskrona. Ge mej lite rå och kärv humor som skrattar åt egna tillkortakommanden. Ge mej en stad för alla.

Salzburg är som Landskrona. Det finns trådbussar.
För övrigt är hela stan en hötorgsmålning på lördagsmarknaden på Rådhustorget. Målad av en gråtande konstnär som kan så mycket annat. Egentligen.

Var är vargen

Vi är Stålmannen och Fantomen. Vi är Robin Hood i Karlslund. Vi är Sonny Johanssons avgörande skalle när alla trodde att det var över. Vi är Engelska läktaren en regnig nerflyttningssöndag i oktober.
Vi kommer alltid tillbaka. När du minst anar det. Du kan aldrig vara lugn.
Du kan alltid vara lugn. Du kan alltid veta. Vi kommer tillbaka. När det behövs.

Staden spricker. Landskrona försvinner. Färgen på plakaten hinner inte torka. Hatet hinner inte torka. Bara livet och åsikterna, som tvätten som tumlar sej torr och ren. Allt är ariskt. Fel. Allt är Ariel.

Rio de Landskrona. Allt är fel. Vid halvmånen står en man och minns. Härliga tider, ljuvliga tider. När venbåten kommer in står en man som aldrig kunnat gråta. Som aldrig kunnat krama sina döttrar och söner. Som aldrig har kunnat säga jag älskar dej, till frun som osynligt hållit hans hand i nästan sextio år.
Hjärtlösa tider, svidande tider. Göran Persson roffar åt sej. Pensionärerna svälter. Och andra, dom andra, får allt dom pekar på. Och ändå ska dom bara ha mer. Stjäla och slå. Tro fan att man röstar som man röstar.
Felna tider, lögnaktiga tider. Tänker mannen som tycker att det är för jävligt att man inte kan gå ut på stan, särskilt inte när det är mörkt. Då ser man ju inte ens dom mörka jävlarna. Och venbåten lämnar igen, upplyst i skymningen. Som om den vet något. Som om resorna lär den något annat, något större.
Härliga tider, strålande tider. Han gråter nu, mannen som minns. Mannen som minns och längtar sitt hjärta sönder efter att bara få kliva in i filmen där Thor Modéen gnuggar händerna och lovar saker som bara är på film.

Vi är tillbaka. Det behövs annat ljus än det som kommer från förenklingens och lögnens kamera och penna.
Vi är tillbaka för att berätta en annan historia.

Eller, Thomas … är det inte ungefär så?

Alltid fel

Doktor doktor doktor.
Provtagning provtagning provtagning.
Och värre blir det när man blir gammal. Om man nu blir gammal.
Jag vill bli gammal.
Jag är kanske redan gammal.

Harry Bernstein fyller snart hundra. Han debuterade när han var nittio plus, så ge inte upp, alla ni författaraspiranter.
Bernsteins andra bok Drömmen är bra. Stilistiskt inget som kommer i närheten av ett mästerverk. Dåligt redigerad på några ställen, eller bara dåligt översatt, på några ställen. Men gripande och mycket intressant.

Vår yngsta dotter är inte på samma vårdcentral som vi andra i familjen. Fast jag har lämnat in ett papper att hon ska ha samma husläkare, som för övrigt är väldigt bra och trevlig. Vad ska all denna privatisering vara bra för? Fråga inte mej. Jo fråga. Pengar.
Flera läkare får bonus om dom klarar av många patienter. Pengar. Rädda människor som bär på, eller anar, allvarliga sjukdomar har ingen som kan ta sej tid.
Var tog resurserna vägen.
Till blattarna, säger SD, antar jag.

I Harry Bernsteins bok berättar han om fattigdom. Om kyla och ett set kläder. Om att bli förvånad över att det finns något som radio. Att växa upp i ett samhälle där ingen har telefon.
Ja, den tekniska utvecklingen går framåt. Men behöver man, måste man ha tvbå bilar, tre teveapparater och tre datorer i ett hushåll på tre eller fyra personer.
Ja, men alla andra har det ju.
Har dom?
Och om dom har det, kan man inte vara den som går mot strömmen då.
Eller med strömmen, flyter med den tillbaka till en känsla av att kunna göra andra saker, som inte innefattar en massa ... saker. Vad är det för fel på klätterträden och pinnarna?
Vad är det för fel på kreativitet och tid. Vad är det för fel på att prata.

Vad är det för fel på samhället? Pengar. Tid.
Jag blir deprimerad av min egen brist på tid. Jag blir deprimerad av min egen brist på pengar. Jag får dåligt samvete när jag känner att jag umgås för lite med mina barn, för att tjäna pengar till ... mina barn, och mej själv, givetvis.
Byt jobb, pucko. Jag kan inget annat. Och i ett samhälle som mer och mer förytligas kommer jag att vara onödig. Då är det inte längre lönt att gå till doktorn.

Vad är störst i livet, och döden

Henrik Larssons bror har dött.
Henrik Larsson gjorde en ganska kass match igår.
Henrik Larsson spelar i HIF.
So what!?
Henrik Larssons bror har dött.

Jag har fått mejl från någon som röstar på SD och hejar på BoIS.
SD är skit och bara skit.
BoIS förlorade igen. Jag var inte där. Jag har jobb att sköta och en familj att ta hand om. Jag har inte särskilt mycket pengar. Jag har inte särskilt mycket tid.
Jag håller inte på BoIS för att jag vill. Jag gör det för att jag gör det. Så enkelt. Jag behöver inte försvara mej, inte för någon.

Fotboll är viktigt när människor kommer samman och upplever segrar eller nederlag i vänskap.
Fotboll är skit när idioter använder den som förevändning till slagsmål och förödelse.
Jag röstade idag. Johanna och jag och barnen cyklade till skolan, gjorde våra val. Det fanns inte många moderatlappar kvar i Limhamn.

Politik har aldrig varit för mej att se om mitt eget hus. Politik har alltid handlat om solidariet. Det SD och högerpartierna gör stämmer inte överens med mina värderingar.
Jag är tacksam för den ekonomiska lotten jag fick i livets bingospel.
Jag är tacksam för mina föräldrars arbete för att göra livet bättre för mej och mina syskon, våra barn.
Jag unnar mej en sorts lyx, resor och krogbesök. Men jag måste därför spara på annat, kläder och matriella ting.
Jag är en författare som försöker leva så gott det går på att skriva. Datorn jag just nu använder tillhör Vellinge kommun, en klädsam ironi.
Jag betackar mej för all form av tro på att man står över andra bara för att man fötts med en guldsked i munnen.
Tänk på det, ni som kan och behöver.

Det går aldrig över, Henrik, men det blir bättre. Långsamt.

Vägen du måste vandra

Jag läser Bo Hazells bok, Resandefolket-från tattare till traveller. Den är intressant. Kommer ni ihåg Hittejoel i böckerna om Åshöjden, byn och fotbollslaget i Max Lundgrens böcker.
Under lång tid var all forskning om dom så kallade tattarna byggd på kunskaper från socialkontor och fängelser. Ett tunnelseende, ett projicerande ändamål. Alla säger att du är dålig beroende på din härkomst, till slut blir fler och fler dåliga. Vad det nu är.

Ungdomar av utländsk härkomst i invandrartäta områden blir, till viss del, det dom sägs vara. Det har riktig forskning visat.
Dessa ungdomar orkar inte längre, dom tar det enklaste steget. Deras föräldrar är bortkomna i det nya landet. Det finns på nära håll andra fadersgestalter, ofta kriminella. Så hamnar du i det ekorrhjulet.

The Rat Race. En av The Specials många bra låtar. Dom var tuffa, The Specials. Dom var svängiga, samhällskritiska och förbannat coola.
The Rat Race, det vi förväntas inrätta oss i. Annars är vi dåliga människor värda endast förakt.
Idag visas dokumentärfilmen Medborgaren, klockan tjugutvå på ettan eller tvåan. Min kompis Janne Rantala är en av dom två som gjort den. Den är absolut sevärd.

Toni Holgersson tillhör resandefolket på fädernet. Toni Holgersson har gjort många bra sånger. Han har gjort många problematiska saker. Han har haft en tuff uppväxt och ett tufft liv. Men han kom tillbaka.

Det är det gamla vanliga. Ställ dej på en stol och se världen på ett annat sätt. Eller ... lägg dej på ett golv. Allt blir annorlunda. Försök att förstå det när du stampar för hårt. När du skriker för högt i dina marscherande kängor.

Ut med packet

Jag fick ett brev från Sverigedemokraterna idag.
Jag vet inte hur mycket tid och pengar puckona lagt på sin pamflett med två söta ariska barn på framsidan, gående i en typisk svensk sommar som jag antar SD drömmer om att dom själva hade. Kanske till och med tror att dom hade. Innan muslimerna.
SD:s dravel är en bön om att komma tillbaka till ett Sverige som aldrig existerat.

Jag läser Janne Adeen och Richard Ohlssons dedikerade bok om Bruce Springsteens skivor. Ett och annat korrekturfel för mycket, men ändå fin läsning om en artist som aldrig gått mot sin egen strävan. Att göra bra musik. Den musik han vill göra. Musik som kommer från den amerikanska gatan och landets krokiga vägar. En musiker och textförfattare som kunde gjort storsäljare efter storsäljare. Men gjorde Nebraska efter The River. Som gjorde Tunnel of love efter Born in the USA.

Jag är inte odelat positiv till EU. Jag är för Turkiets eventuella medlemskap. Det är ett sätt att få turkarna att plocka bort dom värsta avarterna i det komplicerade landet.
Den värsta avarten i svensk politik (av de större partierna) är Sverigedemokraterna. SD hävdar i sin pamflett att Turkiet inte tillhör Europa, där har dom fel, som vanligt. Samtidigt skriver dom att det politiska och religiösa förtrycket och ojämlikheten mellan könen saknar motstycke i Europa. Är det vad SD:s skarpaste hjärnor har klarat av att prestera? Sedan avslutas detta (tydligen) viktiga inlägg i valmanifestet med att det berättas (utan källanvisning, givetvis) att sedan Turkiet inledde förhandlingar om EU-medlemskap har landets islamister stärkt sin ställning.
Vad det gäller politiskt och religiöst förtryck har SD visat att dom saknar motstycke i Sverige, i övriga Europa finns det däremot en hel del andra rasistiska skitpartier som saknar djup men äger en häpnadsväckande dos hat och rädsla för det främmande. Och detta till saker som man inte ens förstår eller känner till.

Ola Magnell är, jämte Pelle Ossler, Sveriges mest förbisedde artist. Det är skamligt. Han är så mjuk, Ola, och hård. Han har ett alldeles eget språk och en melodikänsla som få.
Jag vet inte om det är medierna som skiter i Ola eller om Ola skiter i medierna. Jag vet att stora skivbolag har skitit i honom, så som stora bolag kan göra när dom glömmer varför dom började jobba med musik, eller litteratur.

Man märker att SD vill dra till sig gamla sossar som har flyttat ut till byarna och inte förstår den nya världen, som inte är intresserade. Man låtsas vara ett parti för hederliga svenska arbetare. Ingen ska ta våra jobb. Man har hittat syndabockarna, och dom har inte rosa skinn i försommarsolen
Det luktar brunt. Det luktar … den där Förintelsen som aldrig ägde rum.

Bruce Springsteens bästa plattor är givetvis Born to run och Darkness on the edge of town. The River är bronsmedaljör.

Jag skulle vilja ha WU. World United. Exkludering är alltid sämre en inkludering. Förståelse alltid bättre en oförståelse. Kunskap bättre än okunskap. Och så vidare.

Så. Då var det sagt.
Vadå?
Att Ola Magnell och Bruce Springsteen bygger sina historier på verklighet, ärlighet, poesi och en tro på utveckling.
Att SD bygger sina historier på lögner och dålig retorik. Dom bygger sina reaktionära drömmar på en tro att väljarna är hjärndöda idioter. Och det är dom nog ibland, hoppas bara att dom inte är så många. En gång är ingen gång, två gånger är en dålig vana, som min kemilärare sa när man kom för sent.
Ni har tid nu SD-väljare, tid att förstå er dumhet. Då drar vi ett streck över det gamla, och jobbar tillsammans igen.

Landskrona

Jag tog tåget i måndags. Sen tog jag bussen, till Borstahusen. Dit flyttade jag i mitten av sjuttiotalet, lämnade i slutet av åttiotalet.
Men lämnade aldrig.
Mina föräldrar bor kvar. Jag bor, på mitt sätt, också kvar. Borstahusen finns överallt i min kropp, i min längtan. Det underbara Öresund, hamnen. Jag skiter i vad medelinkomsten är i Borstahusen. Jag skiter i vad folk tycker.
Borstahusen, där började jag bli den jag är.

Först blev Borstahusen för trångt. Sen blev Landskrona för trångt.
Och jag kommer alltid tillbaka.
Den där trängseln. Nä … det är inte på stadens torg. Det är i människors hjärnor.

Jag tog tåget, lyssnade på freestylen och, som alltid, det pirrar i mej när jag närmar mej LA. Det är kärlek. Glöttigt, kanske. Det skiter jag i.
Det stod en buss inne, mot Borstahusen. Och solen sken. Jag gick på.
Sen promenerade jag på mina gamla gator. Sen promenerade jag längs mitt hav. Sen stod jag ute vid fyren. Sen tog jag en lättöl eller två på Hamnkrogen.
Sen promenerade jag till IP och såg BoIS få stryk av Mjällby.
Bruce Springsteen har också skrivit om detta.

Punk och kärlek

Det var i skarven åttio- nittiotal. Vi hade texterna till Ebbas Kärlek och uppror. Och egna låtar. Vi åkte till Köpenhamn. Det var Jocke och Henke och jag. Soffan och Malin. Mia kanske. Det var säkert några andra också.
Det var tjejerna mot killarna när vi spelade på Ströget. Vilket band som kunde få in mest pengar.
Vi behövde pengar, vi hade oftast bara till färjebiljetten.
Tjejerna var snyggare och vann, tror jag.
Jag minns att vi träffade Niklas på muren (som är borta nu) vid det som kallades Punktorget. Jag minns vad vi gjorde. Jag minns att det förekom civila poliser.

Jag saknar Danmark. Jag kan bli nostalgisk ibland, men jag saknar inte den gamla tiden.
Men jag saknar Danmark. Fram till för inte så många månader sen brukade jag åka en gång i veckan, sitta och skriva och läsa danska tidningar. Sitta och glo och suga in. Det kallas arbete i min värld.

Vi åkte till Helsingör, Jocke, Henke och jag. Den slitna innerpåsen, Kärlek och uppror. Har vi inte grävt för många hål. Kal P Dals Jonnie. Nåt med Gasolin. Helter skelter, Roadhouse blues, Århundradets brott.
Några lumparpolare från norra Skåne gav oss vars femtio spänn och fri öl på torget, om vi spelade minst en låt av Hasse Kvinnaböske. Jag kunde Skomagareanton och Änglahund, sen var det Ebba. Jag har för mej att vi fick dricks också.
Den dagen drog vi ihop tillräckligt med pengar för att kunna gå ner på Holger Danske och lyssna på … bluesrock. Jodå.

Jag saknar Danmark. Jag har haft en ekonomisk buffert i flera år. Stipendier, förskott på böcker. Tidningsskrivande, uppläsningar, föredrag. Inkomster som hållit mej flytande underskottsmånaderna.
Nu klämtar klockan inte lika ofta och glatt längre.
Nu kostar det mer att åka till Danmark, kronkursen.
Men det vet vi ju, tidvattnet vänder. Efter regn kommer solsken. Efter åskan öppnar sej himlen alldeles blå och vinde har stillats. Det är då man badar skönast, när allt är fridfullt men vågorna rullar i efterdyningarna.

På hemväg från Helsingör. I Helsingborg. Satte vi oss på tåget till Oslo, ville väl bara vidare, bort. Men ångrade oss och gick på motorvägen till Glumslöv där vi äntligen fick lift. Lastbilarna rullade som monster i natten, tutade.

Det rullar vidare. Det ska bli två bokutgivningar i år. Och två nästa år. Då jävlar ska det börja rulla på riktigt.

På riktigt

The Poodles. Dom tror att dom rockar och rollar. Ja, verkligen tuffa killar. Och fullständigt värdelösa enligt mitt eget objektiva sätt att se. Säkert trevliga gamänger, det är oväsentligt i sammanhanget. Skit är skit, om än i pudelrockiga frisyrer.

Jag har snart läst ut Nancy Sinatras bok om Frank. Den är på flera sätt värdelös. Slarvigt översatt och korrekturläst. Något för mycket sockersöt och med en ständigt försvarande inställning till dom fel som Frank Sinatra aldrig gjorde (enligt Nancy).

I HD har Gunnar Bergdahl fått läsa en massa skitkommentarer efter hans krönika förra veckan. Han var inne på samma sak som jag skrev om för ett slag sen. Alla kan inte bli publicerade i en tidning, inte ens i nätvarianten.
Man läser häpnadsväckande dåligt skrivna kommentarer som kategoriskt smutskastar den så kallade kultureliten.

The Poodles. Det går tydligen bra i Japan. Eller Tyskland, eller Belgien. Musikländerna. Den kvinnliga journalisten häpnas över deras tuffa turnéschema. Utslaget, ungefär en spelning i veckan under arton månader. Hujedamej. Stackars tröttkörda rockers.

Frank Sinatra kunde göra 150 spelningar på 120 dagar. Jag är en stor beundrare av mannens sång och känsla. Det är Nancys överdrivna skönmålande som stör mej. Ingen klok människa tror att någon är perfekt, det skorrar bara falskt.
Det är en dålig och storartad bok på samma gång. Skriven med äkta kärlek som bläck, ingen distans alls. Så får det väl vara.

Jag har träffat ganska många som tillhör den vaga grupp som kallas kulturelit av dumdryga idioter. Somliga kanske räknar in mej i denna skara, idiot eller kulturelit.
Jag har träffat så många kloka, ödmjuka och intressanta människor. Märta Tikkanen. Birgitta Stenberg. Tony Samuelsson. Per Engström. Peter Kihlgård. Katarina Mazetti. Roger Wilson. Per Planhammar. Åsa Moberg. Louise Epstein. Och många fler.
Björn Ranelid är inte en av dom. Jag har bara träffat honom en gång, han var djupt osympatisk. Han var precis som parodierna på honom, fullständigt självupptagen. Jag vet inte hur han är privat. Jag vet att han har en viss humor.
Jag vet att han, av någon anledning, har komplex för sitt utseende. Kanske finns det något där. Hävdelsebehovet. Han ondgör sej gång på gång över att han inte fått Piratenpriset, han som skrivit så mycket om Österlen. Som om det skulle ha med saken att göra. Att verka i Piratens anda, det är en annan sak än att skriva om Österlen, Björn. Nyanser, Björn, det handlar livet om, och distans. Du kanske har det, vad vet jag, men det kommer sällan fram i offentligheten. Men, för vad det är värt, grattis på sextioårsdagen.

Och Lennart Persson är död. Jag har varit en del på Musik och Konst. Jag har läst väldigt mycket av vad Lennart Persson skrivit. Jag har inte gått och köpt skivorna efteråt. Jag har ofta inte haft råd. Men inte bara det … det har liksom räckt att läsa texterna om låtarna, så initierat och själfyllt har det varit. Jag har massa urklipp, från framför allt Sydsvenskan, där Lennart hade serier om låtar och artister, och längre artiklar. Och Feberprojektet med Andres Lokko, Jan Gradvall och Mats Olsson var verkligen något särskilt. Jag är så jävla trött på döden. Jag är så jävla trött på cancer. Vila i frid, Lennart Persson. Respekt.

Kväll i Kalix medan bomberna faller

Jag har aldrig varit i Kalix.
Jag lyssnar på Björn Afzelius. Han är inte klockren, men han brinner när han brinner. Och han brinner bra.
Jag skriver bok. Jag har lyssnat på Himmelska dagar och Utanför lagen (Eldkvarns bästa) och den senaste av Dylans bootlegs series. Jag började fem i morse. Jag har hunnit med Lolita Pop och Tant Strul också. Och Kalle Oldbys Country i P4 som börjar sex på morgonen.

”Nä, politik är inget mode, ingen ball och trendig grej. För dom flesta är det en livsnödvändighet. Och dom fjantar som kan unna sej att satsa på sej själv, dom ger väl fan i resten av vår mänsklighet.”
Det var dagens Björn. Medan bomberna faller.

Jag såg partiledardebatten tidigare. Reinfeldt slipad, som vanligt. Maud bitsk och småkorkad, som vanligt. Björklund tillhör en annan tid, han är sanslös i sin påklistrade timiditet, man ser rottingen som vill slå. Hägglund orkar jag inte ens kommentera, tänker bara på Lindemansketchen.
Mona, nja. Wetterstrand, okej. Lars Ohly, skämtsamt allvarlig men lite väl arg med billiga poänger.
Allt är ju ändå på låtsas. Och ändå på riktigt.
Visst, studiebesök här och där. Turist i tillvaron, som Ebba sjöng.

Jag tror att framgångsrika politiker tror stenhårt på sin sak. Jag tror på deras engagemang.
Jag tror att dom är fast i en verklighet som är alldeles verklighetsfrånvänd.
Jag är för konstruktivitet.

Vi var i Landskrona igår. Unga Röster. Dom gör RIKTIG skillnad. Jag vet inte om ungdomarna överdrev, men jag blev alldeles förvånad att dom hade lärt sej mycket av mej. Att dom var glada att vara med i en bok.
Irsad är en cool kille, men han vågade inte läsa upp. Han stack och kom tillbaka när vi var klara. Människor ser så mycket yta, låter bli att gnaga sej djupare in. Irsad är bara en jävligt snäll och busig pojke.

Nu är det söndagkväll. Elsa och jag har varit på två lekplatser, vid Konsthallen och i Folkets park. Elsa hittade en ny kompis, Michelle, hon var färgad. Hennes pappa var riktigt mörk. Michelle hade en storasyster som var tjugosju, själv var hon sex. Hon hade cykelhjälm.
Barn bara leker och pratar. Dom skiter i allt det andra. Vi ska nog träffas nästa söndag igen.

Vi bråkade sen, Elsa och jag. Anna bara säger: Oj! När vi gapar på varandra.
Sen blev vi vänner igen och hade frisörsalong i den halvtrasiga bubbelpoolen, massage ingick.

Lördag hela veckan

Det är torsdag. Vi pratade ärtsoppa igår. Daniel brukar köpa korvar med soppa. Jag brukar köpa Soldatens. Vi kom dock överens om att det bästa är att göra soppan själv. Men … det är ju det att man glömmer att lägga ärtorna i blöt, det faller ofta på det.

På lördag kommer jag, tillsammans med några ungdomar, att presentera Unga Landskronaboken i gamla turistbyråns lokaler i gränden vid polishuset. Det är Unga Rösters lokaler nu. Dom har renoverat själva och det ser fint ut. Man kan se programmet på www.ungaroster.se. Jag tror att det är kring ett någon gång. Konstnären Kurt Hillfon kommer att vara där och Thomas H Johnsson kommer att visa bilder.

Det går inte an att på en torsdag lägga ärtor i blöt för att tillaga på fredagen. Jag kan bara äta ärtsoppa på torsdagar,

Det har blivit en del Broder Daniel under morgonen. Det kanske beror på att jag träffade två Danielar igår. Jag har suttit och jobbat med En lång väg hem (marcus och min bok) sedan klockan sju. Johanna lämnade på dagis.
Nu lyssnar jag på SH:s tredje och sista platta. Den bästa som helhet, även om dom allra bästa låtarna fanns på Svarta violer, jag tänker på Mitti och Det måste vara vinet, Ramos. Det är alldeles för lite uppmärksammad svensk rockhistoria.

En gång åt jag ärtsoppa en fredag. Det var soligt ute. Det ska helst vara molnigt, lite duggregn som likaväl kan vara dimma. Det var rester och jag hade bråttom.
En gång var vi hemma hos Janne och Mia, fredag eller lördag. Då bjöds det på ärtsoppa, god, men det kändes konstigt.

Även om jag inte tror att så många av sverigedemokraternas politiskt ointresserade soffliggare kommer att rösta i EU-valet, så vill jag uppmana alla andra att rösta.
TV 4 tar inte in reklam från SD. Inte Metro heller. Dom har olika policy. TV 4 tar bara in snuttar från partier som är representerade i riksdagen eller i EU-parlamentet. Visst, om ni vill ha det så.
Metro har en luddigare förklaring, dom är rädda att deras tidningslådor sk bli vandaliserade om man har SD-annonser. En mycket svag anledning.
SD ylar om vargen, som vanligt. Demokratin är i fara, gapar någon representant för Sveriges dummaste parti.
Personligen tycker jag att i en demokrati med tryckfrihet får väl dom som trycker tidningar/publicerar teve, göra vad fan dom vill.
SD? Är demokratin i fara när affärer vägrar sälja porrtidningar?
SD? Är demokratin i fara när en affär inte säljer alla skitprodukter som produceras?
SD? När är det demokrati? När alla röstar på er?

På en fredag kan man äta tomatsoppa innan den bakade potatisen.

Om det är någon som vill köpa Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, eller Alltid denna förbannade jakt, så är det bara att höra av sej. En hundring för båda två, plus porto om du inte bor i Malmö eller Landskrona.

Vackert väder

Lite kallare vindar. Men knutar löser upp sej i magen när solen skiner, våren kommer som nästan sommar.
Jag hänger tvätt ute.
Vi har grillatsex eller sju gånger.
Johanna gräver och jag svettas i min bod, gräver på mitt sätt.
Söndagspicknick, hela familjen, vid hoddorna.

Men nätterna kommer ju.
Men jag hanterar dom bättre ju.
Har ett program att följa.
Igår simmade jag tusen meter medan tjugo tanter och en man hade vattengympa i två tredjedelar av bassängen. Man fick trängas med människor som "simmade", knappt rörde sej.

Jag är rädd ibland. Thåström är också rädd på senaste plattan.
Jag renoverar gamla band (sparar bra låtar och spelar över sämre), ser fram emot att få åka tåg om en månad. Det blir nog Zagreb-Split och sen en längre tid i Pula där barnen kan bada och kanske träffa någon kompis.

När jag cyklade hem från skolan på högstadiet. Hela Svaneholmsvägen i grönt och längst ner, havet. Den känslan. Att bara sitta. Som vi flummiga neoromantiker säger: Att bara vara.

Det är synd om djurgårdarna som flög från Malmö till Stockholm. Dom gjorde tydligen ingenting. Säkert Sören. Dom var antagligen tysta som möss och spiknyktra också, trovärdiga betraktare oskyldigt trakasserade.
Jag var inte med på flyget. Men jag har sett ett och annat fotbollsfan. Jag tillåter mej dock att tvivla på den artige djurgårdare som verkar känna sej kränkt i dagens Sydsvenskan.
Och nä, MFF är inte mitt favoritlag, även om jag hejar på dom i allsvenskan. Landskrona BoIS är mitt lag.

Jag träffade en gammal klasskamrat igår. Han har precis flyttat med sin fru till Rosengård. Han närmar sej fyrtio. Han är välutbildad. Han är klok. Om Sverigedemokraterna och Moderaterna får som dom vill kommer han inte att få gå ut på kvällarna. Förresten, han är svensk, han kanske får gå ut. Vad som ska hända med hans palestinska hustru är väll ett gränsfall.
För det är ju så. Lagar och regler som gäller "pöbeln" är ju olik allt annat. Har du en annan etnisk bakgrund än den svenska ska du ju särbehandlas negativt, oavsett hur rättskaffens du är.

Utanför fönstret cyklar en mamma försenad till dagis med två barn. Jag vet hur hon har det. Jag vet hur mycket hon har att göra. Jag är där själv.
Därför blir det oinspirerade blogginlägg.

Kraschad på väg upp

Så har då ännu en dator kraschat.
Så har jag ännu en gång oerhört lite backup.
En nästan färdig novellsamling.
En tredjedel av min deckare.
En tredjedel av en ny roman.
Borta.
Förhoppningsvis kan min kompis hjälpa mej att hämta tillbaka allt.
Thomas och min nya bok har jag bara handskrivet än så länge.

BoIS gjorde ett mycket bra jobb igår. Jag känner mej stolt och rörd när dom kämpar och jobbar som ett lag. Det var värt resan. Och så är det inte alltid.

Det är intressant när man skriver en bok som någon annan redan skrivit. När man inte bara redigerar, utan lägger till sej själv också. Det är vad jag gör i min och Marcus bok. Den blir nog bra.

Hamburg, Salzburg och sen Kroatien. Vi köpte Inter Rail-biljetter igår. Det blir dyrt. Men vi har en reskassa. Jag har ingen extrakassa, äter brödkanter. Har det ekonomiskt bättre än cirka nittio procent av jordens befolkning.

Happines is a loaded gun

På vår lilla tomt har vi en friggebod och en lekstuga, en pergola där vindruvorna kommer på sensommaren.
Vi har en stationär grill och en jordkulle med en pressenning över. Cyklar och stolar, en bänk ochh ett barnbord som man brukar se större på rastpltaser längs vägarna. Två bänkar och bord i ett.
Jag har haft fiskrestaurang för flickorna, fiskbullar i hummersås, potatis och ärtor i solen.
Sen öppnade dom sin restaurang som utgick från lekstugan. Jag fick stekt sallad på gräs och jord, sen glass till efterrätt. På låtsas.

Jag satt i solen i bodens dörröppning. Lasse hade slutat sjunga. Nu var det Hasse. Så fick jag stensallad av Anna som gör som sin storasyster, fast annorlunda. Det var lite svårsmält.

Och plommonträdet som blommar storslaget vitt några futtiga dagar.

Som om andra kulturers folk skulle älska sina barn mindre. Vilket skitsnack.
Men dom måste ju ta sitt föräldraansvar!
Jag föraktar föraktet. Bit på den paradoxen.
Som om en sverigedemokratisk förälder tar sitt ansvar.
Som om en fyrtiotalsnazist tog sitt ansvar.
Som om rasistisk och paranoid indoktrinering är av godo.
Ja ... men jag bara skyddar ju, mot det onda ...
Mm ...

Det har regnat mycket ikväll och inatt. Det är kanske skönt. Det hjälper kanske mot allergin. Vindarna är kallare. Jag ska lämna in en komplicerad deklaration. Jag ska fortsätta lyssna på gamla och nya låtar.
Jag ska gå framåt utan att sluta titta bakåt.

Vargtimmen

Jag lyssnar på gamla singlar. Hadars Lady Antoinette, min första skiva när jag var fem eller sex och hade en attacheliknande skivspelare.
Jag lyssnar på Vargtimme med Dan Hylander, baksidan på Babel torn, ledmotivet från teveserien Åshöjdens BK.

Jag vaknar ofta i vargtimmen, känner den ångesten. ”Du drömde och inget mer”, sjunger Dan Hylander. Man får hoppas det. Ta sej ur oron och dom jobbiga drömmarna. Gå trött mot dagen, tröttare och tröttare.

Max Lundgren stammade från Landskrona. Han skrev mycket bra ungdomsböcker. Han dog för tidigt. Jag träffade aldrig honom, men beundrade honom. Det fanns ett patos. Riktiga författare äger alltid patos. Det kan dom fjantiga nyliberalerna skoja hur mycket dom vill om i sina fula men dyra kläder. Men det är så världen fortsätter att finnas, för alla. Patos.

Det finaste någon recensent skrivit om mej är: ”Han vill bara berätta som det är, långt nere i folkdjupen. Och det gör han, med trovärdighet, tonträff och integritet.” Det var om Och fortsätta vidare bort.
I en annan recension, om En sång för Sonny och Karola skrevs det: ”Det är frågan värt om någon annan författare i Jonas Berghs generation skriver en mer angelägen prosa? Jag tror inte det.”
Detta citerar jag inte som någon gorillas bankande på bröstet: Jag är störst bäst och vackrast. Jag citerar det för att det är sådana ord jag tänker på när skrivandet är motigt. Jag skriver om det också för att det i hela min kropp brinner ett patos. Det är något som kan gå ut över människor som står mej nära.
Jag är en skitstövel ibland, med patos. Vafan då för?

Jag tänker på Tony Samuelsson när jag hör på SH:s (Staffan Hellstrands åttiotalsband) platta Söndag. Första låten är en hyllning till Ivar Lo Johansson. Se där, tre människor med patos som jag beundrar.

Jag minns en dag för mer än trettio år sen. Vi hade byggt kojor. Det var ett krig om en poster på Sweets trummis Mick Tucker, naken på en leopardfäll. Jag var yngst, vi kastade stenar på varandra. Jag höll på at träffa en gammal dam. Allt kommer tillbaka. Karma. Kanske.

Jag vaknar ofta i vargtimmen.
Och bilar ska lastas, bilar ska lastas, bilar ska lastas.
Jag försöker hålla ut.
Det är skönt att det finns glädjestunder också. Att man kan leta upp dom.

Fiktion kring Jonas Bergh från nittiotalet, till mina nära

Jag började skriva deckarnoveller innan jag fyllt tio, sen blev jag kär i en tjej när jag var fjorton. Då hade jag redan skrivit låttexter i flera år. Men jag började skriva en sorts dikter då.
Sen blev det noveller och outgivna romaner. Men rockstjärnan i mej höll inte tyst. Han visste att han spelade och sjöng för dåligt. Så jag började skriva dikter för uppläsning. Detta är en av dom.

Den skalar du bort
min älskling
Den får aldrig chansen
att gro i din mage
Den tog min morfar
Den tar aldrig dej
Den ska aldrig bränna dej
Jag ska alltid rädda dej
Jag ska alltid skydda dej
från den stora stenen som aldrig
ska få landa i din mage
Jag ska spränga den
Jag ska slänga mej och fånga den
i mina taniga händer
när den faller mot din kropp
som jag aldrig ska låta försvinna
Som jag aldrig ska låta någon gräva ner

Du ska inte vara rädd
Jag är inte starkare än andra
inte större
inte bättre
Men du ska inte vara rädd
Den stenen ska aldrig få chansen
att gro i din mage
Den tog min morfar
Den ska aldrig ta dej

Det kanske kommer arga presidenter
som ringer till fega advokater
som slickar dina ben ynkligt
och skyller ifrån sej:
Det var inte jag
jag kan inte hjälpa det
Då tar du på dej kängorna
som vi köpte på överskottslagret
Då måttar du en spark
mot hans smörfeta huvud
och säger:
Jag gör det inte nu
men jag kan göra det när jag vill
Glöm aldrig det

Den stenen tar dej aldrig
Den tog min morfar mitt i sommaren
när han kapade gräs med den slöa lien
Den tar aldrig dej

Det kommer kanske poliser
och ordningsvakter från diskoteken
Kom då
Bara kom
Vi tar dom
Och du kan till och med vila dej
jag tar dom med min gamla hockeyklubba
på ett kick

Kungarna och dom skönhetsopererade drottningarna
blir kanske också arga
Det kommer kanske våldsamma soldater
men var inte rädd min älskling
när dom slungar sina giftiga stenar
Jag står där i min hockeyhjälm
och jag är jävligt pissed off
Dom kommer aldrig att ha en chans
Vi tar dom älskling
Varje gång tar vi dom
Låt dom bara komma
Var inte rädd för det svarta min älskling
Var inte rädd

Tiderna förändras

Jag gick i Landskrona i söndags, fick blåsor på två tår.
Jag kom via Ramlösa, Borstahusen och Glumslöv.
Windy fyllde fyrtio, festen var i lördags.
Egentligen fyllde han på söndagen, vi firade med BoIS segermatch mot ett Sirius som var undermåligt.

Människor blir äldre. Och den förbannade allergin. Men man måste orka.
Janne Rantalas och hans medregissörs film hade premiär i måndags. Den ska man se. Den handlar om ett gäng män som livet inte varit snällt mot alltid. Dom har väl inte varit snälla mot sej själva heller. Den är ändå hoppfull, och ofta rolig. Medborgaren, heter den. Om jag fattade allt rätt kommer den att sändas i svt så småningom, håll ögonen öppna.

Jag börjar bli solbränd. Jag är ändå alltid trött. Jag borde sova nu.
Imorgon är en ny dag. Lämna på dagis. Jobba. Simma. Kanske grilla en fläskfilé. Johhannas brors kommer med gravid sambo på besök.
Är det såhär en blogg ska se ut?

Jag gick genom Landskrona ner till vattentornet, många människor ute, dom såg inte rädda ut.
Jag träffade en kille som hette Klas, vi missade båda bussen ut till IP. Vi gick genom dom "farliga" kvarteren, där lekte barnen i solen.
Jag saknar min stad.
Jag saknar kolonistugan.
Jag saknar kunskapens äpple.
Jag är allergisk mot äpplen.
Jag är nog en fundamental kristen.

Alla dom andra, bättre

Jag läser Klas Gustafsons bok om Tage Danielsson. Samtidigt lyssnar jag på Soundtrack of our lives första låt Instant repeater 99.

Jag sa farväl till Tove på stationen i Båstad, hon åkte vidare med tåget mot Malmö. Vi hade varit utanför Halmstad tillsammans. Malin kom och hämtade mej, sen målade vi ett hus i Rammsjöstrand i två dagar, lyssnade på radion. Ofta spelades Soundtracks åt. Jag älskar den fortfarande.

Klas Gustafson har skrivit fina böcker om Cornelis och Beppe Wolgers. Men det är något särskilt med Tage, och Hasse. Jag tycker inte om allt dom har gjort. Men jag älskar många Lindemän. Och filmerna, caramba! Som vi säger i Spanien. Och flera av sångerna. Att inte döda alla sina darlings.
Själv gör jag det i mitt skrivande, dödar en hel del, men det är en annan sak.
Eller ... jag kanske inte dödar mina darlings, jag hittar bara nya.

Det är som Lennon och McCartney, och Gunnar Svensson får vara George.
Jag har alltid gillat Hasse bäst, men det är ingen tävling. Jag högaktar båda två. Men, Den enfaldige mördaren gjorde Hasse själv. Det är en enastående film.

Nu sjunger Barbro Hörberg Gamla älskade barn, det är så jag blir träffad. Hon dog också för tidigt. Som Tage. ”Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor, och får själv ta hand om sin gråt.”

Jag har målat en del hus för att vara en människa som inte målar hus. Som inte snickrar det ena eller det andra. En människa som några skulle säga har tummen mitt i handen, och sånt.

Men Tages humanism, hans ärlighet och uppriktigt lugna ilska mot orättvisor. Hans ständiga kamp för solidaritet. Det är min man.

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk? Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt, tro på det vi trodde på, trots allt.”

Monica Z. Denna fantastiska kvinna som jag aldrig har träffat. Denna tragiska död.Och Jack dog. Och Neal dog. Alldeles för tidigt. I den andra boken jag läser, Off the road. Carolyn Cassadys historia. Det är inte superstor litteratur. Men det är viktigt ur ett historisk perspektiv. Ett psykologisk, filosofiskt och möjligen ur ett perspektiv där vi funderar över hur mans- och kvinnorollen förändras på sitt långsamma sätt. Hur tider och machoattityder skiljer sej runt hela vårt klot. Kanske kan vi ibland vara glada över att vi lever i Sverige.

Uppståndelsen är här

Kära barn, Jesus kunde inte dö. Han återuppstod. Var inte rädda.

Nu pratar vi om den västerländska (ego)kulturen, som jag själv absolut är en del av. Bara det att jag skriver vi, det är ju endast jag som pratar, visst, skriver.

En kväll satt jag i ett fönster och rökte en cigarett med en rödhårig kvinna. Jag var nyss fyllda trettio och hon var tjugosju. Det var 1999, åttonde december. Av någon anledning hade jag lyckats se till att mitt blandband spelades på en bandspelare som vi hittat nånstans. Jag började bli kär i henne då, jag älskar henne nu. Jag har aldrig fattat varför hon älskar mej.

Jag lyssnar på Uprising. Bob Marley. På Skärtorsdagen. Det var längesen sist. Det var på balkongen, radhuset vi hyrde i Landskrona. Vid hamnen. Tre våningar. Jag minns att jag stod där och bara ... tittade, längtade. Som jag hade gjort så många gånger tidigare i Borstahusen, i mitt pojkrumsfönster högst femtio meter från havet.

Så kan ni gnälla, ni som inte fattar, havet är längtan bort och ron att bara ligga i. Att ta ett badkar ibland. Det är inget konstigt.
Så kan ni gnälla om romantik och annat ni kan komma på, men en verklighet är en verklighet.
Alla riktiga människor jobbar på att hantera sin egen.
Alla riktiga människor jobbar på att förstå och hantera andras.

När det regnade i Berlin. Johanna kastade ett paraply på mej.

När vi var lyckliga i Berlin, en annan gång. Johanna skulle något. Jag skulle bara promenera. Det var då jag för första gången förstod Songs for Drella. Det var då jag rös i det annars varma Berlin. När jag slet ut ännu ett par ökenkängor.

Jag hade köpt ett par nya ökenkängor något år tidigare.
DEt var påsk. Det var år 2000. Det var påsk.
Dom hade maskeradkostymer. Kan man säga. Dom som paraderade gatorna i Burgos, i Spanien.
Johanna och jag tågluffade. Vi skulle snart gifta oss efter mindre än ett halvårs förhållande.
Man firade, sörjde, påsken och Johanna blev magsjuk.

Jag har tre par ökenkängor. Dom blåa som jag nästan aldrig använder. Jag är rädd för färger. Dom mörkbruna och dom beiga som är trasiga nu.
Så istället för Italien och Kroatien vill jag till Spanien och Portugal. Det är där dom bästa dojorna finns.
Elsa säger att hon också vill till Spanien. Anna har ingen talan. Johanna är svagt positiv.

Jag lever (knappt) på språket. Jag kan inte serbokroatiska eller italienska. Johanna är bra på franska, hygglig på spanska och portugisiska. Jag vet hur man nickar lätt, och ryter på tyska. Det är bra när man åker tåg genom Europa.
Jag vill kasta mej ut, men ändå vara trygg.

The Sion train is coming to me, sjunger Bob Marley.
Jag har aldrig varit en del av den kulturen, men hyser stor respekt för den.

Jag gick igenom gamla dagböcker. Jag hittade en text om att jag var säker. Jag älskar henne. Jag hade trott att den förmågan var försvunnen. Den tjugosjätte maj har vi varit gifta i nio år. Jag kan bara säga tack. Uprising. Allt återuppstår.
Glad påsk

Ja, det här skulle bli något, men så blev det inte. Jag är så dålig på datorer. Allt försvann på något sätt.
Lou Reed.
Skitsverigedemokraterna.
Kolonistugan.
Landskrona.
Påarp utanför Halmstad.
Min längtan efter en lång och hygglig ålderdom.
Min kärlek till familj.
Ja, ni ser, samma gamla vanliga skit.
Lyssna på Songs for Drella istället.

Går min väg

Per Persson har skrivit sina alldeles egna versioner, eller småsyskon, av Fairytale of New York och Rainy night in Soho i form av Stenad i Stockholm och Ikväll tar vi över stan. Jag gillade den gamla versionen av sistnämnda sång, men den nya är gigantisk.
Jag menar inte på något sätt att det är plagiat. Jag menar bara att det är två fantastiska låtar som påminner mej om den storartade känsla jag fick när jag hörde Pogues sånger, när jag hör dom idag. Lyrik, rock och historier som berör. Människor omkring oss, allt som så många inte vill se, eller bara föraktar utan att försöka förstå. Allt jag försöker göra med mina böcker, men än har jag inte lyckats lika bra.

Apropå det. Jag skiter i vem Love Antell och hans Florence Valentin sägs kopiera. Han gör förbannat bra och viktiga låtar, Love. Det räcker för mej. Det är bara idioter som inte fattar sånt. Det är bara idioter som tror att allt inte är på något sätt stulet. Inom litteraturen kallas det intertextualitet. Inom musiken kallas det genialitet i media, om det är Per Gessle som är tjuven. Man vill ju ha en intervju.
I min värld lyssnar jag hellre på en äkta ”tjuv” som Love Antell, alla årets dagar. Och jag köper Florence Valentins skivor i affär. Jag är inte rik, men tycker att man ska ta sitt ansvar. Jag har ingen anledning att göra mej till ovän med, eller vara överdrivet moralisk, mot folk som laddar ner, men jag tycker att det är förkastligt när människor som tjänar bra med pengar och älskar musik inte kan betala för sej. Visst är skivbranschen efter i utvecklingen. Men, redan underbetalda kulturarbetare behöver inte ännu mindre pengar.
Vad var det nu han sa, Göran Persson (som bespottas av många nerladdare, eller fildelare eller vad det kallas), roffarmentalitet.

Nu är det vår och jag börjar känna något som spirar. Eller inte. Jag vet inte. Jag vill se ljuset. Jag vill ta en morgon eller en kväll och bara känna lycka.
Jag vill glida fram på en räkmacka.
Jag vill ha en flygande sparv in i munnen.

Kanske borde vi prata om Lasse Strömstedt. Kanske inte. Men han har skrivit några viktiga böcker.
Kanske borde vi prata om Bo Strömstedt. Dom få gånger han publicerar sej numera njuter jag. Jag tycker om den blida och kloka tonen i hans texter. Det finns ett stråk av frimicklarröst, det stör mej inte. Jag tycker att det är vänhet.
Ska vi prata om Niklas? Kanske. Vi kan prata om Ulf Lundells Längre inåt landet när Niklas var långhårigt vacker. Han spelade klaviatur på den tiden. ”Under askan, glimmar glöden.” Man får hoppas det.

Ska vi prata om sd? Helst inte. Men nu är dom ju här. Och deras idiotiska anhang som inget förstår och inget vill förstå. Maria Rydhagen skrev kort och bra om dom idag.
PARASITER. Om en människa fylld av parasiter kommer till det land jag tillhör, vad är min första tanke? HJÄLP DENNA MÄNNISKA.
Vad tycker sd, döda dom. Ungefär.
Jag skulle kunna tycka likadant, fast tvärtom.

Norrland

Jag lämnade våren i Malmö för ett Stockholm med mindre vind, mildare på ett sätt. Det var torsdag. Sen kom snön, och Johanna med flickorna. Dom hade verkligen rest från våren till vintern. En sorts skånsk vinter, meningslöst snöfall i massor som hade smält till bara slask redan när det landade. Mina ökenkängor passade inte in. Jag passade inte in. Mer än på krogen/caféet där det mest fanns svarta och latinamerikaner, och en inflyttad göteborgare som jag pratade med. Där var vi alla främlingar. Där satt jag och skrev/redigerade en annan mans romanmanus på datorn. Ett roligt och konstigt jobb. Ett spännande och inspirerande jobb.

Nu sitter jag i en lånad lägenhet på söder, i Norrland. Ett annat tempo i Stockholm, jag blir nervös ibland. Det finns många skillnader i vårt avlånga gamla Svedala. Och många trevliga, olika människor överallt. Och många mindre trevliga.
Bestämde träff med Karin på ett ställe vid Mariatorget, för att jag säkert skulle hitta. Det gjorde jag givetvis inte, mitt lokalsinne är bristfälligt men optimistiskt. Rickard var med och ledde den blinde rätt, av en händelse.

Några av mina böcker har blivit talböcker för biblioteken, jag hann inte ens titta på den första förrän jag fick en mild utskällning av biblotekarien. Men nu ska min senaste roman bli mp3-ljudbok, den kan man skaffa så småningom om man känner till hur det går till.

Jag ska gå till Hotell Malmen snart, det som Just D skaldade om när det begav sej. Vi ska bo där inatt. Johanna är med flickorna på konfirmation, hennes släkt, vi träffade dom igår också. I Bromma tror jag. Dom är trevliga. Men idag vill jag ha några timmar för mej själv. Jag vill jobba med romanen som en annan man har skrivit, jag ska vara medförfattare. Jag får betalt, men det är inte ett jobb, det är mitt liv. Litteratur och bra musik. Jag gör inget som jag inte kan stå för.
Ja, visst, min familj också.

Den allra första dagen

Mitt i solen vänder jag vänstersidan till. På bänkarna vid hoddorna vid Sibbarp, eller Limhamn, jag vet inte var gränsen går. Det ligger inte särskilt i mitt intresse att ta reda på det heller.

Satisfied. Säg mej, är du lycklig, är du nöjd, är du tillfredsställd. Se mej i ögonen.
I`m so, I`m so unsatisfied. Ungefär så sjunger Paul Westerberg i The Replacements, kanske deras bästa låt bland flera fantastiska.
Jag minns en intervju som Mats Olsson gjorde i Slitz på åttiotalet. Westerberg tyckte att det var himmelriket, vadå, det var inte jobbigt att göra intervjuer, sitta och dricka gratis öl på ett lyxhotell och prata om sej själv.
Så säger man bara om man gått den hårda vägen genom branschen.

Det är den allra första dagen på bänkarna i år. Jag lyssnar på ett blandband från tidigt nittiotal när Rickard bodde i Lund. Jag spelade nog in det där, i alla fall delar av det. Jag brukade göra så, ha med mej band när jag var hos kompisar som hade många och bra skivor. Windy och Rickard, Jonnie ibland. Spelade kanske in fem låtar på ena sidan och sex på andra, sen slutförde jag det med bibblanplattor och egna.

Wonderstuff. Dom tyckte jag verkligen mycket om. Hup, hette väl en platta, och Never loved Elvis som Micke Widell gav en stjärna. Han tyckte väl att det var en hädelse att döpa en skiva så brutalt. Annars inget ont om journalisten Widell.
Elvis fyllde sin funktion som rebell, då, på femtiotalet. Han banade möjligen väg i det rasistiska Amerika, men det var dom svarta sångarna som fixade den egentliga biffen.
Jag gillar mest Elvis pompösa bitar, In the ghetto, Suspicous minds, Always on my mind. Jag kan drömma mej till en tid med Jailhouse Rock, men jag vet att det bara är fabrik.

Jag lyssnade på Birgitta Stenberg med Daniel i fredags. Var på Ariman och fick någon sorts flasback, men egentligen längtade jag efter Werner och Hansen och Grifo. Men jag minns knappt hur kul den tiden var.

Per Planhammar har skrivit flera bra böcker, översatt Ginsbergs Howl och den med Kerouac på Bakhåll, Järnvägen Jorden, någon har snott den från mej.
Kennet Klemets var en trevlig man, hemma hos Katarina Mazzeti i Lund. Anna Alsmark är alltid trevlig och duktig.
På lördagen lyssnade jag lite på Märta Tikkanen med Anna, 21 månader, som tröttnade. Elsa, sex år, höll ut tillsammans med Johanna i en timme. Heder. Respekt. Jag tycker mycket om Märta Tikkanen.

Jag tror att dom hette The Call. Dom har gjort en av världens bästa låtar, I´m not gonna (om den heter så).
Ja, Lund, revisited. Och då har jag ändå inte skrivit om den mormor som jag saknar.

Det finns ett torg nära Mejeriet i Lund dit jag tar mej ibland. Kalix. Varför är det så, det grönare gräset i forntiden? Och Kastanjegatan, tänk att jag fann en fru från Göinge som också bott på Kastanjegatan. Man måste vara tacksam och se hur ödet styr en åt det hållet som kanske är bäst.
När man blir äldre, alla dessa minnen.

Slå på rätt trumma

När amerikanarna bombade Japan i krigets slutskede. Det finns dom, så kallade förnuftiga människor, som hävdar att det var bra. För annars hade någon annan, något annat land, gjort det.
Vi läser ofta det, på debattsidor, hur tacksamma vi ska vara mot USA.
Tillåt mej småle i sorgen.
Tillåt mej tycka att dagens världsordning inte är särdeles perfekt.
Tillåt mej i mjugg tacka det stora landet i väster för deras faiblesse för förödelse av humanitära, demokratiska och (inte minst) ekonomiska intressen.
Tillåt mej att säga: John Wayne, revenge, Pearl Harbor. Gamla testamentet. Tio sneda ögon för ett amerikanskt enöga.
Tillåt mej att säga: Billy Bragg, help save the youth of the western countries.

När jag vapenvägrade i slutet av åttiotalet hade man fräckheten att fråga mej: Varför? Detta fick mej att totalvägra, men utredaren bad mej tänka på saken. Och det gjorde jag. Jag gjorde min vapenfria tjänst inom hemtjänsten i Rosengård och Värnhem i Malmö. Jag gjorde nytta.
I min värld borde man fråga alla som vill göra lumpen: Varför?

När amerikanarna drog sina skjutjärn i en sista cowboyrörelse med atombomberna förstörde man liv för hundratusentals människor. Och man bara fortsätter. Och man applåderar Obama. Och han är väl bäst av dom dåliga, men ändå. Tro inte för mycket, ni som tror på solidaritet. Och ... var inte oroliga, ni som skiter i andra.

När jag satt i fängelse som tjugoåring för grov rattfylla ville jag ta del av den hjälp som fanns på anstalten, alkoholisthjälp. Kuratorn kom från Landskrona. Han raljerade över att jag kom från Borstahusen och hade en pappa som var tandläkare, han kallade mej rikemansbarn. Jag fick ingen hjälp. Jag var en alkoholiserad tjugoåring som ville vara någonting annat. Var den mannen lämplig för sitt jobb?

När en liten pojke står med näsan mot en stor och hård svart vägg. När han vet att han kan knacka den sönder under sju svåra år, och sen finns ... bara intet.
När ska man ge upp? Aldrig. När ska man kämpa? Alltid.

Att vara alkoholist är en oavbruten kamp, oavsett om man är nykter eller inte. Att vara alkoholist är inget man ber om, inget man önskar. Det är något man blev den dagen man föddes. Det är mycket svårt att förklara för någon som inte upplevt helvetet, hur det är. Och det är ändå inte bara misär, det är ett liv också, skratt och sånt. Men det går nog inte att föreställa sej lidandet av att själv lida och vetskapen om att man orsakar andra människors lidande. Att känna sej som en jävla skit.

När USA och andra länder ger sej ut i krig som oftast bara handlar om pengar eller fanatism, är det någon som någon gång försöker förstå lidandet det innebär för dom drabbade då? Bush och hans gelikar har kritiserat islam å det skarpaste, samtidigt som man själva har påtagit sej rollen som bombande kristna gudar. USA och andra har å det skarpaste kritiserat islams kvinnosyn, medan man drar en handtralla på strippklubben eller är en kyrkans man som våldför sej på småbarn. Och så vidare.
Det handlar om människor. Det handlar om dej och mej.

När jag ligger eller låg och tyckte synd om mej själv var det utifrån ett bortskämt västerländskt perspektiv. Jag vet/visste inte bättre. Kanske behöver jag inte veta bättre. Ett jordgolv i Afrika behöver inte vara sämre än en bostadsrätt i Västra hamnen, ett radhus i Limhamn. Människan är anpassningsbar. Men, man ska inte ockuperas våldtas förnedras utarmas av penningkåta stridspittar. Men, empatin. Men, som Göran Persson kallade den, roffarmentaliteten, den måste vi utrota. Bomba den!

Mars

Vårvindar friska, leka och viska. Den sjöng vi i det tidiga åttiotalet. Vi läste även Fader Vår på gammelengelska, sjöng I öster stiger solen upp.

Våren kommer nu och flera av mina vänner fyller fyrtio. Och när sommaren står i sin fullaste blom fyller jag.

Det är så mycket jag vill.
Jag vill ha en hund, en Basset. Jag fylls av glädje när jag ser en Basset. Jagbrukade promenera på den tid när vi sjöng I öster stiger solen upp, psalm 432, om jag minns rätt, i den tidens psalmbok.

Det är så dålig kurs, men idag måste jag nog åka till Köpenhamn och skriva. Jag hittade några euro i en plastpåse i en av mina väskor.

Jag vill ha ett hus på landet nära havet, gammal åkermark där jag kan bygga en golfbana. En swimmingpool.

Det är roligt att folk har fester. Fyrtio år, förhoppningsvis har man halva livet kvar. Ett bröllop hade inte skadat. Det brukar vara festligt.
Det blåser friska vårvindar i min hjärna, trots allt.

Sorg

Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen, den här gången med tårar i ögonen.
När jag var en ännu mer okänd författare än vad jag är nu. När jag gav ut min tredje korta roman, 2001, på ett litet förlag, då ställde Peter och Lena på Bok o Papper i Landskrona (fast bokhandeln hette inte så då) upp. Jag hade min första boksignering där, dom köpte in ett mycket stort antal böcker.

Da Capo på radion nu, nostalgimusik bland legender och refränger.
I mina ögon var Peter en legend och en återkommande refräng i mitt författarliv, och i mitt landskronaliv över huvudtaget. Han och Lena levde för böcker och besatt en stor kunskap, dom var alltid trevliga och tyckte att det var kul att prata, sålde dom en bok så tycktes dom uppfatta det som bonus. Dom hade många antikvariska böcker som var bra. Dom verkade ha ett ständigt penningproblem.

Soffan skickade ett SMS från Landskrona igår. Peter är död. Han föll ihop i den älskade bokhandeln. Det gör mej så ont. Jag tänker på Lena. Jag tänker att nu försvinner antagligen en av dom sista fria boklådorna, en av få som i vår tid stått utanför kedjornas centraliserade ointresserade bokpolitik.
Man blev bjuden på kaffe och kaka på Bok o Papper.

Kära Lena, jag beklagar sorgen av hela mitt hjärta.

Vakna upp

Min fru är lärare. Jag har jobbat som lärare och gått en termin på lärarhögskolan. Jag har jobbat som vårdare och assistent till utvecklingsstörda barn under flera år. Jag har som författare och skrivpedagog jobbat med ungdomar, såna, ni vet, dom som kallas utsatta av ett okunnigt etablissemang.
Jag har gett ut sju böcker.
Det är med skolan som med litteraturen, alla är så förbannat intresserade. Och ofta fyllda av ogenomtänkta generaliserande schabloner. Man kan sitta på fester och höra tuggmalande nonsens i timmar.
Det är inte konstigt att människor diskuterar skolan. Alla har ju gått där. Många har barn som har, går, eller ska gå där. Men det är inget bra skäl till att vara onyanserad, tvärtom.

Det finns en drabbande artikel i Sydsvenskans C-del idag, om en skola på Rosengård. Om en lärare som varit där i tjugo år. Folkpartiet och andra fåntrattar använder sitt gamla favorituttryck flumskola. Vad betyder det? Att man röker en joint med lärarna som i den där filmen med Donald Sutherland och John Belushi, vad den nu heter, just det, Deltagänget?
Men, visst, språket och ordens innebörd förändras.
Jag tror dock inte att folkpartiets wannabeegeneraler är sådär värst streetsmarta i sina gammelmanskostymer.
Vi kan ju också, för att prata moderatspråk, snacka om individer, om unikum. Detta tas ju ofta upp när man förespråkar elitskolor för (mestadels) dom bättre bemedlades barn. Dom som har möjlighet att göra sina röster hörda. Att diskutera den individuella särarten hos varje barn/ungdom från dom sämre bemedlade är sällan intressant, mer än när man ska använda frasen som ett slagträ mot flumskolan.
Att se att vissa elever (oavsett antal) på vissa skolor behöver betydligt mer stöd än andra. Att genom att införa specialpedagogikklasser så underlättar man för dom med mindre extrastöd, är givetvis inte att tänka på i detta retronydemokratiska land där sd utan att ens (ännu) kommit in i riksdagen styr agendan för den röstminskningsängsliga alliansen.

Min fru jobbar som gymnasielärare i en av landets räddaste, fegaste och mest osympatiska, osolidariska kommuner. Den ligger söder om Malmö. Friheten är större där. In my ass. Problemet med alltför många outbildade nyrika människor, utbildade, stressade och överarbetande människor, framgångsrika, är ju att barnen inte får tillräcklig feedback hemifrån. Några mördar. Andra går aldrig till skolan. Många pressas av framgångsrika föräldrar och slår knut på sej själva och, slutligen, känner sej bara värdelösa. Problemen finns överallt. Hos flyktingar blir krocken svår när plötsligt sonen/dottern inte längre pratar samma språk, på flera plan. Hos dom välbärgade är det i mångt och mycket samma sak, förutom att den välbärgade sonen/dottern har (oftast) större krav på sej från familjen.
Jag tänker: Ska man blunda då? Ja. Ska man sänka skatten då? Ja. Ska man ge skolan ännu mindre resurser? Ja. Ska man ställa ännu högre krav på lärarna? Ja.
Men dom rika ungdomarnas föräldrar har åtminstone pengar till lärjungarnas sargade själar, det har man inte i Rosengård.
Så ser verkligheten ut, alliansen. Och, sanna mina ord, eleverna flummar (utanför skolorna) bara vidare medan dom subventionerade fillipinskorna stryker era fula kavajer och någon enstaka kjol. Utanförskapet och ickemöjligheterna växer.
Ni fattar ingenting, hur ledigt och uppstajlat mystrevlig du än var hos den norske tevegurun Skavlan, Fredrik Reinfeldt. Men, so what, du bryr ju dej ändå inte. Inte på riktigt, och det är det enda som betyder något i slutändan. Du, och alla andra maktkåta jönsar, kommer att märka det när det brinner på riktigt, långt ner. Gå till en terapeut. Eller ... gör något! Och då menar jag inte privatisera mera, för valfrihet.

Till exempel

Jag har inget emot gråvädret, när dimman kanske är duggregn. När det är som idag, i det närmaste vindstilla. Svanarna vid stranden.
Jag cyklar i småbåtshamnen, fiskehoddorna och dom små fiskebåtarna. Jag fylls av något, något skönt och hoppfyllt med ett stänk vemod.
Vi hälsar på varandra i hamnen, men vi känner inte varandra.

Aztec Camera sjunger Get out of London i min freestyle. På samma platta finns en fin duett med Mick Jones. Roddy Frame har väl aldrig fått den uppmärksamhet han är värd. Andres Lokko har skrivit en bra artikel om honom, antagligen flera. I tidningen Pop har jag för mej.

Jag cyklar ut mot Sibbarp, jag blir lite andtruten (skönt att få skriva det ordet) och känner att det är inte långt borta nu. Våren och solen på bänkarna, dom snabba baden som blir längre och längre. Tågluffen med Johanna och flickorna.

Jag var hos en yrkesman för ett slag sen. "Är du ensam", frågade han när vi hade samtalat en stund, och jag kunde bara säga ja.
Och ändå: Jag har så många vänner, familj, kärlek.
Men jag är ensam.

Ströläste i en av dom två Cornelisbiografierna jag äger. En honom närstående intervjuades. Hon sa att han var så ensam. En underhållare på krogen, massa vänner och beundrare. Men, han var så ... ensam.

Det handlar inte om koketteri. Det handlar inte om självömkan. Det handlar ofta inte ens om något annat än självvald ensamhet, i sinnet och i det fysiska livet.

Roddy Frame sjunger om att ta sej iväg från London. Många människor hade nog mått bra av att lämna huvudstäder, hitta en annan mer normal plats att vistas på. Hitta ett sätt att se livet hur det ser ut för andra än hetsen och karriären.
För, visst är det ofta så, att dom som är mitt uppe i DET, ser kanske inte allt det andra, inte ens i den egna viktiga huvudstaden.
Men ... det var en av mina grövre generaliseringar.

En lektör sskrev någon gång att huvudpersonen i ett manus jag skrivit var en anakronism. Det var inget självbiografiskt manus. Men jag är gärna en smula anakronistisk. Jag tycker inte att den tekniska utvecklingen är det mest intressanta, mer en satt i kontext med den samhälleliga, humana utvecklingen. Vars utveckling i västvärlden är tämligen reaktionär.
Jag har min freestyle och mina blandband. Det är inget poserande, det är bara förbannat bra band. Jag har inte tid att lära mej mer än det absolut nödvändiga. Jag har inte lust att ananamma någon politisk ideologi som inte sätter ordet solidaritet i första rummet.

Innan dagis

Nu har den kommit ut, Nils Claessons självbiografiska bok som mestadels handlar om hans pappa, Stig Claesson.
Jag har hört populärjournalistiken kalla Stig (Slas) för folkkär. Och att det är som en mindre jordbävning att Slas inte var genomsympatisk, att han krökade och knaprade piller.
För det första: Vad är folkkär?
För det andra: Hur dumma tror media att människor är?
För det tredje: Alla vi som har haft någon sorts relation till Slas vet att han levde ett stundtals "syndfullt" liv. Att han var en svår jävel. Det är inget nytt.
Jag har läst ungefär tio recensioner av boken, dom flesta komplext positiva. Så måste det nog vara. Jag har inte själv läst boken, förlaget ville inte skicka den trots att jag hade forum där jag kunde publicera en recension. Men dom har väl fått nog med publicitet. Och det är bra. Ruin är ett litet förlag och det är roligt att dom kan dra in en större summa till verksamheten.

I dessa tider av finansiell kris är jag glad för att mitt projekt Unga Landskronaboken äntligen har skickats till tryck. Det är viktigt att hålla vad man lovar. Det blir en mycket tunn bok. Men dom som varit med har varit med. Det är en stor sak att se sitt namn i tryck. Några är ungdomar som inte kunde ge ett flygande skit för finanskris, den är ständigt närvarande i deras liv.

Så kom Quslings barnbarn från Norge till Rosengård (givetvis inte ledaren själv, hon vill ju inte få sina generaliserande floskler ifrågasatta), och svamlade okunnigt som vanligt (Lex SD). Arbetslöshet och utanförskap, fattigdom, ett system av utanförskap, visst är väl det bevis på att sharialagar härskar bland alla av Rosengårds över tjugotusen invånare? En okunnig retorik som vi alltför väl känner igen från alla främlingsfientliga partier i hela Europa, Skandinavien inte minst.

Det finns en intressant passage i Stig Hanéns bok om Mikael Wiehe, Kuba diskuteras. Wiehe säger att Kuba absolut inte är perfekt, men att det finns betydligt mindre fattigdom där än i dom flesta andra latinamerikanska länder. Kanske något att tänka på. För Kvällspostens Kent Hansson, till exempel, istället för att bara raljera självgott och fullständigt ytligt.

Som borde vara mycket längre

Jag flyttade till Malmö 1994. Har sen dess bott lite mer än ett år i Vollsjö och lite mindre än ett år i Landskrona. I slutet av nittiotalet bodde jag i ett halvår halvtid i Göteborg, Masthugget. Annars bara Malmö. Fram till åsrskiftet hade vi en kolonistuga i Landskrona, fyra och ett halvt år. Jag saknar den. Jag saknar Landskrona. Jag tycker mycket om Malmö, men Landskrona är min stad.

Stig Hanséns bok om Mikael Wiehe, Sång till modet, är klart läsvärd. Ett tag blir det lite väl mycket textanalyser, på något sätt har Hansén, så journalist han är, en tendens att ibland bli något torr. Jag hade i vissa stycken önskat mer gnista. Men ... det är en bra bok, ett bra porträtt av en viktig sångskrivare. Ett samtal.

Landskrona, Malmö och Göteborg är mina svenska favoritstäder. Tre städer med nerlagda varv och en rå och rak, kärleksfull jargong. Jag kan prata med människor. Jag förstår dom. Man behöver inte tassa så förbannat på tå. Man kan säga: Ah, lägg av nu.
”Det är alltid motvind i Malmö”, säger människor ofta när cykling kommer på tal. Men det är inte sant, det gäller bara att hitta rätt vägar att cykla, att samla kunskap och vara flexibel när man planerar sin tur på stålhingsten.

Samma dag som Elsa döptes dog Johannas älskade farfar, Albin. Han var över nittio år, en mycket trevlig man som började jobba som elvaåring och slutade när han var sjuttiofem, enligt legenden. Det var alltid roligt att sitta i hans kök i Älmhult och prata, höra hans historier. Han hade tre barnbarnsbarn som var pojkar, han önskade sej en flicka. Han fick träffa Elsa en eller två gånger. Och på festen efter Elsas dop ringde telefonen, Albin var död. Jag kan inte låta bli att se en symbolik i det.

Jag har en vän som genom åren fått en del törnar av livet, som så många av oss. Den senaste månaden har han gått igenom en mycket sorglig händelse, ett tragiskt dödsfall i familjen. I lördags blev han pappa för första gången. Livet, med sin lycka och sin sorg.

Jag vet inte

Här, i väntrummet, står inte allting stilla. Det skiner en sol och det blir varmt. Här i ... förrummet. Till vadå? Jag vet inte.

Jag tycker att jag knallat runt och småkrisat hela livet. I sommar fyller jag fyrtio år. Och jag går runt som en liten pojke. Jag har ännu inte lärt mej att förstå allt jag vill förstå. Jag har långtifrån gjort allt jag måste göra.

På den tiden när jag hade balkong. Var det lättare då? Jag vet inte. Jag längtar bara ut till bänkarna. Jag längtar bara efter lovorden. Och dom där jävla pengarna som jag inte har.
Jag cyklar ut till havet varje dag. Människor som inte förstår hav förstår inte hav. Jag förstår inte sjöar och barrskog. Jag känner mej instängd. Jag lider av klaustrofobi. Jag låtsas att jag aldrig kommer att drabbas av cancer, för jag vill inte in i någon förbannad cylinder.

Man har ju hört talas om fyrtioårskriser. Jag har ingen aning. Jag tycker bara att det är så fint när mina döttrar sitter sida vid sida och tycker om varandra.
Elsa och jag har börjat lyssna på Aston Reymers Rivaler. Hon tröttnade på Hasse och Lasse. Åtminstone för tillfället.

Här, i väntrummet, idkar jag min sentimentalitet. Jag idkar min livslust också, men oftast på en cykel eller i en simbassäng. Eller när jag lagar mat. Lax är gott. Spenat är gott. Ägg är gott, citron och kokt potatis.
Jag är mycket förtjust i grillpannan jag fick i julklapp.

Solen skiner och jag ska bara skriva en eller två sidor till. Sen ska jag ut i det som kanske är den första vårdagen, om man idkar hoppfullhet.

Så blev det ändå nästa dag. Klockan är sex på morgonen och man kan tycka vad man vill om Per Svensson. Men en förbannat bra skribent är han. Dagens text på Sydsvenskans kultursida är briljant.

Som isarna när det blir vår

Jan Olof Olsson, Jolo alltså.
Dom säljer ut böcker på Limhamns bibliotek, tio spänn för en inbunden.
Jolo med sin pipa och tjusiga kavaj.
Det doftar lite folkpartism ibland, men han skriver förbannat bra resereportage. Så som det gjordes förr, när journalisterna rökte pipa och drack en pilsner på förmiddagen.
På den tiden när det var exotiskt med en vit korv från södra Tyskland.
På den tiden när efterkrigstidens Europa var fortfarande sönderbombat, och svensken var en burgen uttäcksresande.
Som turistiska busslaster till Christiania med pensionärer från Småland eller Halland.

Slas skrev hårdare böcker från en annan vinkel när han beskrev det trasiga Europa som ständigt är trasigt. Men, har jag för mej, har han illustrerat en bok av Jolo. Jag vet att Slas jobbade med Piraten i alla fall, också ett slags triumvirat.

Jolo skrev även rapsodiska äventyrsromaner om tre muntra kamrater som hamnar i trubbel i östra Europa, dom är bra att ha i badkaret. De tre från Haparanda och De tre mot Petrogard är dom jag minns.
Men det är reseböckerna, tidsandan som är Jolos stora gärning i det, ständigt, för korta livet.

Två slags böcker, förutom romaner, har jag lust att skriva: biografier och reseböcker. Och ... vill jag så gör jag det, det är bara en fråga om tid. Och, som vi alla vet, tid är pengar.

Fördomar fördummar

Det vanliga. Det inskränkta. Det typiska.

Kunskap och djupt känt intresse?

Jag gick på gatorna alldeles förstörd. Jag har gjort det många gånger. När det river och sliter, på riktigt.

Och nu ska kronprisessan och Daniel gifta sej. Stackars människor. Kan man säga så?

Hans Gunnarsson. Jag vet inte om jag skrivit om honom tidigare. Men det borde jag ha gjort. Han är verkligen en klassisk svensk författare i rakt nedstigande led från allvarliga humorister som Slas, Pär Rådström och många fler. Fast bara Hans Gunnarsson.
Jag har läst alla hans böcker, eller, inte riktigt än, men jag är snart färdig med den senaste, Någon annanstans i Sverige.

Ska vi diskutera monarkin? Jag vet inte. Jag tycker bara att det är löjligt. I vårt land skriver samma människor indignerade insändare om arabiska föräldrar som bestämmer vem deras barn ska gifta sej med. Men vi svenskar är ju alltid mer rekordeliga kålsupare i våra egna ögon.
Kungabarnen är kring trettio år gamla. Alla utbildar sej fortfarande. Varför? Ingen ska ju någonsin jobba.
Jo jo, dom representerar.
Jag undrar om dom har mycket studieskulder, dom med stekta sparvar influgna i munnen.

Dregens tjej, jag tror att hon heter Pernilla Andersson, har skrivit en låt där refrängen nämner Johnny Cash. Hon har fattat lika mycket om riktig country som Dregen har fattat om riktig rock. Ett bra par på det viset. Som kronprinsessan och Daniel, ungefär.
Eller ... nu blir jag tjatig, som Per Persson sjunger: ”Sångare utan orsak borde inte sjunga alls. Sångare utan orsak sjunger alltid falskt.”

Hans Gunnarsson sjunger klockrent. Som Märta Tikkanen. Som Birgitta Stenberg. Som Jonas Bergh. Som Thomas H Johnsson. Som Henrik Tikkanen. Som Robert Forster. Som PJ Harvey. Som Oscar Hijuelos. Som Malcolm Lowry. Som Lee Stringer. Som Kristian Lundberg. Som Charlie Chaplin. Som Daniel Day Lewis. Som Sean Penn. Som James Lee Burke. Som Kajsa Grytt. Som Mia Berner. Som Jill McCorkle. Som Primo Levi. Som Bukowski och han som skrev Ristat i damm, om Bandini.
Som en massa andra. När jag ändå är igång, Magnus Hedlund och Erik Andersson, givetvis Claes Hylinger. Klas Östergren. Peter Kihlgård. Mirja Unge.
Och ... en massa andra.

Det finns ett forum för all typ av underhållning. Tyvärr. Det tär på mänsklighetens utveckling. Att plocka lite här och lite där är bra, blanda högt och lågt. Men att endast skumma på ytan är i längden fullständigt förödande.