Saltvatten och sand (och en bänk och en cykel)

Saltvatten och sand hjälper mot allt. Och vart jag än i världen vänder, finns en bänk och en cykel. Det räcker. Vi vet att det är en bubbla. Vi cyklar i 45 minuter. Sen badar vi 45. Sen cyklar vi igen, sen badar vi igen ... Vi vet att det är en bubbla. Men det är en härlig bubbla. Alla andra ligger på filtar och har tält och parasoler. Tennisracketar. Vi reser lätt, vi känner oss speciella. Glasspojkarna går förbi med sina kärror, men vi handlar inte här, vi vågar inte visa var vi gömmer våra pengar. Vi har en hög på stranden, pengarna underst, en skjorta en klänning, en handduk över, vi simmar, vi kan inte sluta simma, första dagen var vi oroliga över att någon ska sno våra saker. Jag önskade mej en sån där vattentät behållare som Ole har i Sällskapsresan, att ha runt halsen. Men nu har vi vår metod. Inga telefoner, inga kort. Bara pengar på ett ställe, som räcker till den goda glassen som vi ska äta sen, när vi ska glo över strandpromenaden, två kulor, mintchoklad och citronsorbet. Och cykelnycklarna på andra ställen. Du vet ju, inte alla äggen i samma korg. Saltvatten och sand hjälper för tillfället mot allt. V badar, upp på land och blir sandiga. Sen badar vi igen. Sen cyklar vi vidare. Vi vet att det är en bubbla. Vi vet att vi inte är speciella. Vi ser hundratals andra bubblor. Som den konstiga staden vi bor i. Där ingen verkar rota sej i mer än två veckor. Vi letar vegetariska restauranger, det finns inte en enda. Vi äter fisk nere vid hamnen någon kväll. Annars lagar vi mat hemma och går ut sen. Det är bara på den skräniga strandpromenaden man får dricka utan att äta. Det är liksom ingen naturlig stad. Le Grand Motte (googla, vet jag), men fascinerande. Men det salta havet är äkta, och sanden och i den här bubblan finns inget obehagligt. Saltvatten och sand hjälper mot allt. Och en bänk och en cykel.