solen går ner i havet
kaninerna springer än
utanför det knarriga huset
korna är på väg hem
jag ser det uppifrån kullen
hur de vänder från havsön i ebben
bilarna dundrar i det sista ljuset
jag har vita bönor och sangria
när det knackar på min dörr
har du sett hur stenarna rullar
har du rivit dej på björnbärsbuskar än
jag öppnar
det är en hälsning från förr
när du kom för att du älskade mej
hade kört i den skruttiga bilen
genom den skånska och halländska natten
genom vildsvin och hoppande hjortar
du var det vackraste jag sett
jag hade vita bönor och sangria
hur du hatade det
hur du ville se mej nykter
jag tänker på allt vi gjort här
när vi eldade i en tunna
och en råtta ifrån buskarna
ett hopp och ett iskallt bett
jag tänker på den röda Saaben
när vi liftade in till Halmstad
att du pratade om malaria
att det var det värsta du någonsin sett
hur vi hamnade bakom kyrkan
där alkisarna alltid satt
jag sa: "det är ingen fara"
blodet som slutade rinna
la några mynt under solen
jag hade sparkat på en sten
för att få dej att förstå
det kom en sång inifrån kyrkan
nu kunde jag nästan inte gå
en kör sjöng om att sväva utan ben
utanför sålde man hasch eller bär
där alkisarna alltid sitter
en sång om evig förlåtelse
jag har vita bönor och sangria
varför hamnar vi alltid här
No comments:
Post a Comment