Jag fastnar i Hotel California

Det står resväskor överallt. Allting är tomt i rummet. Fönstret står alldeles öppet. Solen flyger i dammet. Det är en invasion.
Jag lyssnar på Hotel California.
Det är april i Småland eller Östergötland. Snön blir förvåning. Snön blir stenhårt hagel. Tåget blir blåsigt och kallt.
Jag tjuvlyssnar på ett samtal.
"Vad säger du, Salome, ska vi dricka lite te." Det är Amanda. Hon jobbar i välgörenhetsbutiken. Tiggaren jobbar utanför. Det slår spjut mot nyputsade fönster.
När vi öppnar väskorna. Väller skadedjuren ut. Det är en invasion.
Jag läser Gustaf Rune Eriks. Medan radion varvar upp. Medan internet sprängs. Medan alla pratar om tillbaka. Om oändligt gröna ängar. Som om gräshopporna inte fanns. Inte myggen mellan pungen och häcken.
Jag läser Gustaf Rune Eriks. Jag åker tåg. Jag vill härifrån. Han skriver om 30-talet i Stockholm. Hur den bara vällde in. Fattigdomen och patrasket. Man tar vad man måste ta.
"Fan, vad de väller in." Mikrovågmannen på tåget. Han beställer en halva vin. Allting vinglar. "Det är en invasion."
Jag borde smälla på.
På det här gamla tåget. Man kan gå längst bak. Man kan stå som på en balkong. Man kan känna hur allt dunkar. Man kan se hur allt försvinner. På en dunkande räls mellan barrträd.
En pojke kring sexton gråter. Han dunkar sitt huvud mot tåget. Han luktar svett. Vi tjuvröker en delad cigarett. Han skakar när han gråter. Han säger på knagglig norrländska: "Inget kommer åter." Jag minns när jag fortfarande var som han. När allting var ett hål som vidgades. När allting var svart. Han ler ändå. Jag sjunger.
"Welcome to the Hotel California." Han ler ändå.