Vi gick ner i källaren och hämtade den otympliga kajaken, sexton kilo ouppblåst. Vi tryckte ner den i cykelvagnen, och paddlarna och insatsen att sitta på. Och pumpen. Sen cyklade vi iväg och det blir grusväg ganska snabbt, ner mot Brunnsviken, fåren och de ganska gamla kolonistugorna. Stilla och pittoreskt, fast man hör motorvägen och pendeltågen, så det blir aldrig helt stilla. Lite kajakrädd men vi pumpade upp och jag gav mej av, det är en härlig känsla, att glida tyst, när paddeln klyver ytan, fåglar som dyker långt under vattnet. Jag kan ju inte tekniken, jag är inte stark, men jag kan njuta ett slag, det räcker. Och de bästa kajakdagarna ligger absolut framför oss, tänkte jag när jag satt på en bänk och väntade på henne, läste Ryan Gattis, Sex dagar, en stafettroman om kravallerna i LA -92, mycket bra och inträngande, inkännande. Sen bar vi upp kajaken till kolonistugan som är tillfälligt båthus.
No comments:
Post a Comment