Jag fastnar i Barbro Hörberg

Jag får lite glada tillrop ibland, från någon som läst vad jag skrivit. Det är skönt. Det får mej att känna att jag är på rätt väg. Det är ju detta med skrivandet. Ibland är man helt uppkickad och världsbäst. Andra stunder är man sämst och allt är skit. Nu har jag ju vandrat den här krokiga stigen ganska länge. Jag vet att jag inte hamnar vid regnbågens fot och allt guldet. Jag är inte ens på jakt dit. Men jag vet också att mycket ordnar sej. Det blir bra böcker. Nästa år kommer nästa roman. Men först en annan bok. Snart är jag redo för första redigeringen. Det blir prosadikter av något slag, några vanliga dikter, och några noveller. Jag trivs med att ha en röd tråd men att ändå hoppa. Jag är inte Claes Hylinger, men han har gjort flera fantastiska såna böcker. Och jag går inte i några led. En novell heter Jag fastnar i Barbro Hörberg, och den handlar om något helt annat, men kanske inte, men utgår någonstans från hennes (och Lasse Berghagens) fina sång Gamla älskade barn. Där har jag varit. Där är jag kanske på något sätt. De betyder mycket, de glada tillropen. Just nu har den här fina dagen blivit en annan. Jag har skrivit, cyklat, simmat, suttit på en bänk, cyklat igen, badat i havet för fjärde gången i år, sexton grader, suttit på en bänk igen, skrivit, och läst Martin Jern, Så värt det, som jag hittade i Helsingborg där jag håller i en skrivkurs för kvinnor som inspirerar och lär mej, får mej att häpna. I slutet av 90-talet recenserade jag en antologi, där Martin Jern var nitton år och skrev i sin presentation att han skulle leva på skrivandet inom en snar framtid. Jag raljerade något om: "åh, denna ungdom!" Men det har gått bra för honom, vad jag märkt, gett ut böcker och gjort filmer. Och boken är bra. Jag sparar slutet till tågresan imorgon, Stockholm igen. Kajaksäsongen börjar.