Mors dag

Det har funnits stunder då jag varit arg på min mamma. Man kan inte vara överens om allt. Ibland onödigt. Oftast onödigt. Jag var bara tjugoett när jag hamnade i fängelset. Det var mitt eget fel, min egen räddning, frisören som klippte mej i duschrummet, den förste sen morfar dog. Morfar var frisör, mormor också. Annars klippte mamma mej. Mamma hyrde en teve till mej, i det rädda lilla rummet i Stångby, den öppna anstalten, fängelset, cellen med galler för fönsterna, och alla de hårda killarna, det var inte hon som dömde mej. Jag var givetvis inget perfekt barn, men jag kunde känna, för mycket, mamma, när vi lyssnade på radio tillsammans, om skånska orter och ord, när jag hade sovmorgon, när vi hörde på Mamma Mu, jag var tonåring då, men så barnsligt förtjust, och skivorna jag fick köpa om jag sparade kvittot, alla skivorna som formade mej. Och nu går åren. Och du är nästan åttio år. Hur du går och går, hur du stark som en fura står. Det är smärta och sår, men också glädje. Det är så mycket glädje. Alla samtal, alla skratt, och några tårar. Att vi kan vara varandra, att jag får vara mej själv. Hej, mamma. Heja mamma.