Höstens sista blomma
Jag längtar ofta till hamnen i Borstahusen. Jag längtar ofta till kolonistugan vi hade. Jag längtar efter en fristad. Ofta kan jag känna att jag lever i exil. Ofta åker jag till Köpenhamn för att få vara någon annanstans.
I det borgerliga skitlandet Sverige står ju inte kulturen högt i kurs så sådana viktiga (ja, jag menar viktiga) projekt som jag tidigare gjort underbetald får jag göra obetald nu.
I det borgerliga skitlandet Sverige är det en en fjäder i hatten, eller lök på laxen, att inte ha någon kulturell bildning. Så skapas underjordiska rörelser. Kriminella rörelser. Så späs hatet på och den nedåtgående spiralen borrar sej genom jorden och kommer ut och fortsätter ut i det alldeles tomma intet. Men är ändå kvar. Precis som dom tomma luftballongerna i dom ointresserades hjärnor.
Vi kan prata om Björn Afzelius som jag började lyssna på i tidiga tonåren.
Lasse Berghagen som jag slutade lyssna på innan jag var tio. Men jag är tacksam ändå, Lasse, du var en ingång till viktigare musik på svenska. Jag ville vidare. Du lärde mej grunderna med dina medryckande melodier, dina lagom sentimentala texter var som mumma för en tänkande åttaåring. Jag tackar för det.
Och nu är det alltså snart karneval i Landskrona, jag ska dit med mina döttrar. Det är lite tråkigt eftersom jag inte har fått pengar som varit utlovade mej, men vi får lösa det på något sätt.
Och på fredag spelar alltså Hasse, Kvinnaböske, Kungen. Vad Anna tycker vet jag inte, men jag och Elsa ska i alla fall digga. Och Windy med, hoppas jag. Och hans syster, kanske.
Jag tror att det var i mitten av åttiotalet. Jag vet inte om det var Agneta (Windys syster) eller Bengt och Kerstin (Windys föräldrar) som hade köpt skivan. Jag minns inte vad den heter heller. Men Marknadsvarité var med. "Må Djävulen ta ta er, och lära er veta hut". Det var som om Jesus körde månglarna ur templet. Och vi sjöng med och jag tror inte att vi visste om det var bra eller om vi bara skojade. Precis som sångerna vi skrev. Var dom på allvar eller skojade vi bara. Både och, antagligen, som så mycket annat.
Någon borde köra månglarna ur templet. Och nu menar jag allvar. Torkild Strandberg. Och jag tänker på en uppsvälld och självgod padda, av någon anledning. Som aldrig gör något fel. Som alltid kan rättfärdiga sej själv och dubbelmoralen.
Så skapar man ett förakt som ständigt växer.
Så skapar man fler påtända eller packade ungdomar, kriminella, som ställer till olyckor för oskyldiga, skiter alla i dej så skiter du till slut i alla andra. Jag kan tänka mej att någon av dessa ungdomar kan ha varit någon av dom som jag inte fick pengar till att jobba med kreativt, istället för att begå brott och hamna i fel sällskap. Men men, det är ju bara tredjeklassens medborgare. Människor har ju sin fria vilja, och bla bla bla.
Men, vi måste ha in människor med höga inkomster i Landskrona, sägs det i skattelättnadernas tidevarv. Jag tycker att man borde hjälpa människor med problem istället och sluta betala ut tusen spänn i timmen (och hotell och middagar) till en grupp rådgivare utan redovisningsplikt, såsom Landskrona (med Torkild i spetsen) gjort. Och, vad jag förstår, människor som inte ens skattar i Landskrona.
Så skapar man rika människor rikare medan man förnedrar dom på botten.
Nä, 2014, Torkild, även om du populistar till dej och kör några goa sd-lögner. För att citera Hasse, då hoppas jag att du plockar Höstens sista blomma och ger den till mej, så ska jag stampa den där fula och falska blåklinten djupt ner i marken så att den aldrig blir synlig igen.
Wednesday, July 13, 2011
Friday, July 08, 2011
Näe, jodå ...
Så. Nu har jag efter två månader bestämt mej på riktigt. Jag har skrivit på kontraktet. Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar och MORD kommer ut på King ink Förlag någon gång under sensommaren eller hösten.
Vad det gäller Jag kan lova ... har det aldrig varit någon tvekan. Jag är mycket stolt över pojken (nästan) som skrev den boken.
MORD var det som gjorde mej tveksam.
MORD är en sorts antideckare i tre delar, och två av dom har redan blivit publicerade (en i HD och en i Till Killor with love), fast inte i samma versioner. Och nu tillkommer ju Mord i Limhamn, och tillsammans är det en roman med en löpande, tja, vi kan säga kärlekshistoria.
Jag vill inte lura någon.
Men jag tycker att boken får andra dimensioner när den publiceras som det var tänkt, tredelad.
Dessutom kommer båda böckerna i pocket, mitt favoritformat, och billigare än inbundet.
Jag skriver annorlunda där, ljusare. Och jag är ingen deckarförfattare. Det var liksom aldrig meningen. Det kanske är en pastisch. Men när jag nu korrläst så är jag förtjust, framför allt dom som någonsin satt sin fot (eller vill göra det) i Borstahusen, Landskrona, Malmö, Möllevången, Limhamn. Och givetvis dyker det upp lite Spanien, det hade inte varit jag annars. Ja, alla ni, kommer säkert att tycka att det är kul eller intressant.
Jag har berättat flera gånger att jag älskar att läsa Dan Turélls historier från, mestadels, Vesterbro. Det är lite så jag tänker, att man ska få traska runt i miljöerna i sitt huvud. Och lite deckarpussel på det, lite humor.
Det är bara jag som är rädd för att det inte är svart nog.
Jag lyssnar på webradio. Det är regnavbrott i Båstad och man hör kommentatorn prata i telefon rakt ut i sändningen.
Jag föredrar damtennis framför damfotboll. Fotbollen kan ofta vara som att se BoIS i sina sämsta stunder, det passas så mycket fel.
Men man ska inte jämföra så. Jag är mycket glad för Sveriges framgångar i VM, låt oss hoppas att dom fortsätter.
Och VM är VM. Och slår man världsettorna så slår man världsettorna.
Jag kan lova ... kommer att få ett förord som handlar lite om tiden när den blev till, många år för en så tunn bok.
Och bakside- och katalogtexter ska skrivas.
Och jag vet att jag har pengar på åkkortet. Och jag har lite danska pengar kvar. Och det är dejligt i Köbenhavn när det regnar. Och jag arbetar bra där.
Så jag drar.
Det kommer antagligen att arrangeras två släppfester, en i Landskrona och en i Malmö. Med musik (jag hoppas på Hoogans i LA och kanske Andi eller L.T. Fisk i Malmö, men jag har inte frågat någon av dom än, kom ihåg det) och med Tomas Ekström och förhoppningsvis Daniel Pettersson som båda är aktuella med böcker på King ink Förlag. Och ett glatt humör.
Vi får se när och hur det blir. Jag får återkomma.
Andra boknyheter, nä, men möjligheter: Till nästa höst hoppas jag att både min nya roman och Elsas och min barnbok är ute.
Så. Nu har jag efter två månader bestämt mej på riktigt. Jag har skrivit på kontraktet. Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar och MORD kommer ut på King ink Förlag någon gång under sensommaren eller hösten.
Vad det gäller Jag kan lova ... har det aldrig varit någon tvekan. Jag är mycket stolt över pojken (nästan) som skrev den boken.
MORD var det som gjorde mej tveksam.
MORD är en sorts antideckare i tre delar, och två av dom har redan blivit publicerade (en i HD och en i Till Killor with love), fast inte i samma versioner. Och nu tillkommer ju Mord i Limhamn, och tillsammans är det en roman med en löpande, tja, vi kan säga kärlekshistoria.
Jag vill inte lura någon.
Men jag tycker att boken får andra dimensioner när den publiceras som det var tänkt, tredelad.
Dessutom kommer båda böckerna i pocket, mitt favoritformat, och billigare än inbundet.
Jag skriver annorlunda där, ljusare. Och jag är ingen deckarförfattare. Det var liksom aldrig meningen. Det kanske är en pastisch. Men när jag nu korrläst så är jag förtjust, framför allt dom som någonsin satt sin fot (eller vill göra det) i Borstahusen, Landskrona, Malmö, Möllevången, Limhamn. Och givetvis dyker det upp lite Spanien, det hade inte varit jag annars. Ja, alla ni, kommer säkert att tycka att det är kul eller intressant.
Jag har berättat flera gånger att jag älskar att läsa Dan Turélls historier från, mestadels, Vesterbro. Det är lite så jag tänker, att man ska få traska runt i miljöerna i sitt huvud. Och lite deckarpussel på det, lite humor.
Det är bara jag som är rädd för att det inte är svart nog.
Jag lyssnar på webradio. Det är regnavbrott i Båstad och man hör kommentatorn prata i telefon rakt ut i sändningen.
Jag föredrar damtennis framför damfotboll. Fotbollen kan ofta vara som att se BoIS i sina sämsta stunder, det passas så mycket fel.
Men man ska inte jämföra så. Jag är mycket glad för Sveriges framgångar i VM, låt oss hoppas att dom fortsätter.
Och VM är VM. Och slår man världsettorna så slår man världsettorna.
Jag kan lova ... kommer att få ett förord som handlar lite om tiden när den blev till, många år för en så tunn bok.
Och bakside- och katalogtexter ska skrivas.
Och jag vet att jag har pengar på åkkortet. Och jag har lite danska pengar kvar. Och det är dejligt i Köbenhavn när det regnar. Och jag arbetar bra där.
Så jag drar.
Det kommer antagligen att arrangeras två släppfester, en i Landskrona och en i Malmö. Med musik (jag hoppas på Hoogans i LA och kanske Andi eller L.T. Fisk i Malmö, men jag har inte frågat någon av dom än, kom ihåg det) och med Tomas Ekström och förhoppningsvis Daniel Pettersson som båda är aktuella med böcker på King ink Förlag. Och ett glatt humör.
Vi får se när och hur det blir. Jag får återkomma.
Andra boknyheter, nä, men möjligheter: Till nästa höst hoppas jag att både min nya roman och Elsas och min barnbok är ute.
Thursday, July 07, 2011
Opportunister gå hem
Jag redigerar den halvtaskiga nyutskriften av manuset till Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Det är en del att göra, men jag är tacksam för utskriften. Det är inte jag som skrivit in den igen (originalet är försvunnet) men det blir alltid fel när man skriver in något på nytt och har en smula bråttom.
Och jag tänker på posörer.
Och (för säkerhets skull) jag pratar inte om någon av mina riktiga vänner. För då hade dom inte varit mina riktiga vänner. Alla kan vi få en släng av posörsjukan ibland, kortvarigt.
Jag pratar om dom som inte gör det på allvar men ändå låtsas som om dom gör det.
Inom litteraturen och det vanliga livet. Skitsnackarna utan täckning. Dom som blir livrädda när man börjar prata allvar, att dom själva ska behöva prata allvar. Då menar jag riktigt allvar. Inte om hur dum den och den är på jobbet, till exempel på arbetsplatsen skolan. Där verkar det bo många fegisar.
Och dom som ställer en fråga utan att lyssna på svaret, ler och säger: intressant medan man ser i deras ögon att dom bara bryr sej om sej själva.
Jag har svårt för fegisar.
Fråga mej om vad som helst, så svarar jag. Ärligt.
Jag var nog möjligen en sorts posör för sådär tjugo år sen när jag var vacker, eller inte. Men när man kommer upp i åren blir det bara löjligt. Att suga med hela kroppen efter uppmärksamhet.
Jag tycker om att prata när jag träffar folk. Men oftast är jag ensam och tyst. Men du, som det snackas i mitt huvud. Det är därför jag är så dålig på att sova.
Men jag vet några snubbar, posörer. Såna man litar på först och sen blir sviken eller lurad av, såvida man inte nöjer sej med att låtsas hela livet. Låtsas att man talar allvar, och man ser dom orörliga nickningarna med huvudena: vi vet att vi ljuger vi vet att vi ljuger.
Eller bara har missuppfattat som ärliga
Så, där fick man en brud på kroken.
Och man kan säga att man är författare (men kanske inte har tid eller inspiration för att förklara varför man aldrig blir utgiven). Man kan säga det för att man inte är en riktig författare. För att man inte egentligen har något att säga, eller för att man inte har redskapen att säga det.
Alla offer man gör. För att man måste. Och det är inte något romantiskt över det. Det är bara att vara en människa som vet vad man vill och kan och gör det.
Jag kallar mej för fan inte målare bara för att jag har målat sådär sex sju lägenheter och hus inne eller ute.
Eller fönsterputsare för att jag har putsat en jävla massa fönster.
Man är inte författare för att man varit i Paris eller Berlin och blivit publicerad i någon tidskrift utan betalning.
Och jag skulle vilja säga något om stand up poetry. Det är stand up poetry, och inget annat. Möjligen stand up, i så fall, i vissa eller flera fall.
Det betyder inte att något är bättre än något annat.
Det betyder inte att något är finare än något annat.
Det betyder bara att man ska kalla saker vid sitt rätta namn.
När en posör kallar sej författare i basker utan att ha gett ut ett skit, så är han bara en lögnare som söker sin väg in i den falska romantiken.
Livet, däremot, är för många av oss på alldeles riktigt, och hårt. Och svårt. Men vi kan inte sluta.
Och ni behöver oss.
För min del tog det fyra böcker innan jag kallade mej författare, och även då tog det emot. Jag har en stor respekt för författare, riktiga författare. Nu är jag stolt, tror jag. Och fattig.
Jag redigerar den halvtaskiga nyutskriften av manuset till Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Det är en del att göra, men jag är tacksam för utskriften. Det är inte jag som skrivit in den igen (originalet är försvunnet) men det blir alltid fel när man skriver in något på nytt och har en smula bråttom.
Och jag tänker på posörer.
Och (för säkerhets skull) jag pratar inte om någon av mina riktiga vänner. För då hade dom inte varit mina riktiga vänner. Alla kan vi få en släng av posörsjukan ibland, kortvarigt.
Jag pratar om dom som inte gör det på allvar men ändå låtsas som om dom gör det.
Inom litteraturen och det vanliga livet. Skitsnackarna utan täckning. Dom som blir livrädda när man börjar prata allvar, att dom själva ska behöva prata allvar. Då menar jag riktigt allvar. Inte om hur dum den och den är på jobbet, till exempel på arbetsplatsen skolan. Där verkar det bo många fegisar.
Och dom som ställer en fråga utan att lyssna på svaret, ler och säger: intressant medan man ser i deras ögon att dom bara bryr sej om sej själva.
Jag har svårt för fegisar.
Fråga mej om vad som helst, så svarar jag. Ärligt.
Jag var nog möjligen en sorts posör för sådär tjugo år sen när jag var vacker, eller inte. Men när man kommer upp i åren blir det bara löjligt. Att suga med hela kroppen efter uppmärksamhet.
Jag tycker om att prata när jag träffar folk. Men oftast är jag ensam och tyst. Men du, som det snackas i mitt huvud. Det är därför jag är så dålig på att sova.
Men jag vet några snubbar, posörer. Såna man litar på först och sen blir sviken eller lurad av, såvida man inte nöjer sej med att låtsas hela livet. Låtsas att man talar allvar, och man ser dom orörliga nickningarna med huvudena: vi vet att vi ljuger vi vet att vi ljuger.
Eller bara har missuppfattat som ärliga
Så, där fick man en brud på kroken.
Och man kan säga att man är författare (men kanske inte har tid eller inspiration för att förklara varför man aldrig blir utgiven). Man kan säga det för att man inte är en riktig författare. För att man inte egentligen har något att säga, eller för att man inte har redskapen att säga det.
Alla offer man gör. För att man måste. Och det är inte något romantiskt över det. Det är bara att vara en människa som vet vad man vill och kan och gör det.
Jag kallar mej för fan inte målare bara för att jag har målat sådär sex sju lägenheter och hus inne eller ute.
Eller fönsterputsare för att jag har putsat en jävla massa fönster.
Man är inte författare för att man varit i Paris eller Berlin och blivit publicerad i någon tidskrift utan betalning.
Och jag skulle vilja säga något om stand up poetry. Det är stand up poetry, och inget annat. Möjligen stand up, i så fall, i vissa eller flera fall.
Det betyder inte att något är bättre än något annat.
Det betyder inte att något är finare än något annat.
Det betyder bara att man ska kalla saker vid sitt rätta namn.
När en posör kallar sej författare i basker utan att ha gett ut ett skit, så är han bara en lögnare som söker sin väg in i den falska romantiken.
Livet, däremot, är för många av oss på alldeles riktigt, och hårt. Och svårt. Men vi kan inte sluta.
Och ni behöver oss.
För min del tog det fyra böcker innan jag kallade mej författare, och även då tog det emot. Jag har en stor respekt för författare, riktiga författare. Nu är jag stolt, tror jag. Och fattig.
Friday, July 01, 2011
Bråttom, bråttom, håll i hatten
Dom hade nog bråttom på förlaget att få ut Från min loge på DRAMATEN. Börje Ahlsteds självbiografi med inriktning på TEATER på THALIAS tiljor.
En så erfaren journalist som Lena Katarina Swanberg (medförfattare) borde väl ha orkat korrläsa en gång till. Ett stavfel här och där är väl okej. Men på flera ställen pratar vi om allvarligare fel, som stör läsningen.
Och dessa ständiga upprepningar.
En bok, även med ekonomiska förtjänster i sikte, måste få mogna och gås igenom.
Hon hade bråttom ut. 30/6-07. Johanna åt en hamburgare, 150 gram, och vi promenerade i Pildammsparken. Det var trångt på Kvinnokliniken på MAS. Först ville dom ha oss till Ystad och sen till Lund, jag vägrade i telefonen. Det hade inte varit en helt okomplicerad graviditet.
Så kom värkarna mer och mer ofta och vi fick stanna ofta i gruset som rök i solen.
Sen laxerades hamburgaren ut och plötsligt visste inte Johanna vad hon gjorde, men det fanns en barnmorska men ingen sjuksköterska. Jag fick rycka in en smula. Det gick snabbt.
Så, kring nio på kvällen igår fyllde hon äntligen fyra år. Anna Pyttipanna. Eller fyda, som hon säger.
Och jag undrar hur det står till med brådskan och ointresset att lära sej språket i vårt samhälle.
Och nu pratar jag om så kallade etniska svenskar.
Jag har mitt bruna skinn från vallonerna och bänkarna, ja, och solen.
Och just nu avslutar Henke Larsson sitt sommarprat. Det var fint. Lite stolpig innantillläsning ibland, men fint, rentav bra. Och snygga låtar.
Och nu ska jag lyssna på Jason, Timbuktu.
Men detta att folk skriver så slarvigt, skiter i stor bokstav. Och sådant här: :)), vad betyder det? Jag har försökt ta reda på det, men inte fattat. Och det här ...:((?
Är det bara jag som är en gammal sur gubbe?
Jag har alltid sagt att man får skita i reglerna när man kan dom. Då pratar jag om litterärt skrivande.
Men slarv! Det tycker jag inte om.
Okunskap är jag allergisk mot. Alltså: när man uttalar sej barskt om saker man inte har en aning om.
Jag tycker inte att Sven Lindqvist eller Börje Ahlstedt verkar vara gamla sura gubbar. Men någonstans i bakgrunden besitter dom den där självgodheten som framgångsrika män ofta gör. Som män från den generationen kan göra. Trettiotalet.
Sven Lindqvist verkar bli bländad av sin egen kunskap som litterärt underbarn i En älskares dagbok. Samtidigt beskriver han sina brister, på ett sätt inbillar jag mej honom klappa sej själv på axeln: så modig och självutlämnande jag är.
Kanske inte. Jag njuter ju av boken, även av Börjes.
Kanske pratar jag om mej själv. Även om jag på intet sätt varit ett underbarn, men det andra.
Men det är en bra bok, precis som Börjes. Fast alldeles olika, eller ...
Men det är något ... kanske det ... pompösa, jo, kanske är det något självgott pompöst som stör mej.
Kanske är det bara det att dom brinner, Börje och Sven.
Kanske är det en generationsfråga.
Kanske är det att jag är uppväxt med att man inte ska sticka ut för mycket, inte tro att man är något. Jante, som vi halvdanskar stundom bejakar.
Kanske är det för att jag alltid stör mej på mej själv när jag på något sätt stuckit ut.
Utrota varenda jävel. En bok av Sven Lindqvist. Det är en oerhört viktig bok. Det finns en dedikation i det ex jag köpte till Johanna där jag skriver att det kanske är dumt att ha två ex av samma bok, men att jag hoppas att våra barn ska sno dom så småningom. Att mina barn blir såna som vill och förstår.
Så, nu är Anna alltså fyra år, och igår höll vi kalas. Och det åskade ibland. Det hällregnade sådär exotiskt ibland, någon gång sken solen. Och varmt. Och jag skötte två grillar för att fixa käk till tjugofem personer. Och Elsa klämde sin tumme och blev så ledsen. Och Anna var det yrvädret som det yra vädret var utanför. Och Johanna och Mia och några till gjorde också mat. Jag var ingen hjälte, bara varm.
Och jag är fortfarande varm i päran.
Så nu ska jag cykla på cykeln jag fick igår (min pappas gamla, bättre än min) och bada, hoppas att det är kallt nog för att svalka. För ändå, det brinner fortfarande i den gamle grinige gubben.
Dom hade nog bråttom på förlaget att få ut Från min loge på DRAMATEN. Börje Ahlsteds självbiografi med inriktning på TEATER på THALIAS tiljor.
En så erfaren journalist som Lena Katarina Swanberg (medförfattare) borde väl ha orkat korrläsa en gång till. Ett stavfel här och där är väl okej. Men på flera ställen pratar vi om allvarligare fel, som stör läsningen.
Och dessa ständiga upprepningar.
En bok, även med ekonomiska förtjänster i sikte, måste få mogna och gås igenom.
Hon hade bråttom ut. 30/6-07. Johanna åt en hamburgare, 150 gram, och vi promenerade i Pildammsparken. Det var trångt på Kvinnokliniken på MAS. Först ville dom ha oss till Ystad och sen till Lund, jag vägrade i telefonen. Det hade inte varit en helt okomplicerad graviditet.
Så kom värkarna mer och mer ofta och vi fick stanna ofta i gruset som rök i solen.
Sen laxerades hamburgaren ut och plötsligt visste inte Johanna vad hon gjorde, men det fanns en barnmorska men ingen sjuksköterska. Jag fick rycka in en smula. Det gick snabbt.
Så, kring nio på kvällen igår fyllde hon äntligen fyra år. Anna Pyttipanna. Eller fyda, som hon säger.
Och jag undrar hur det står till med brådskan och ointresset att lära sej språket i vårt samhälle.
Och nu pratar jag om så kallade etniska svenskar.
Jag har mitt bruna skinn från vallonerna och bänkarna, ja, och solen.
Och just nu avslutar Henke Larsson sitt sommarprat. Det var fint. Lite stolpig innantillläsning ibland, men fint, rentav bra. Och snygga låtar.
Och nu ska jag lyssna på Jason, Timbuktu.
Men detta att folk skriver så slarvigt, skiter i stor bokstav. Och sådant här: :)), vad betyder det? Jag har försökt ta reda på det, men inte fattat. Och det här ...:((?
Är det bara jag som är en gammal sur gubbe?
Jag har alltid sagt att man får skita i reglerna när man kan dom. Då pratar jag om litterärt skrivande.
Men slarv! Det tycker jag inte om.
Okunskap är jag allergisk mot. Alltså: när man uttalar sej barskt om saker man inte har en aning om.
Jag tycker inte att Sven Lindqvist eller Börje Ahlstedt verkar vara gamla sura gubbar. Men någonstans i bakgrunden besitter dom den där självgodheten som framgångsrika män ofta gör. Som män från den generationen kan göra. Trettiotalet.
Sven Lindqvist verkar bli bländad av sin egen kunskap som litterärt underbarn i En älskares dagbok. Samtidigt beskriver han sina brister, på ett sätt inbillar jag mej honom klappa sej själv på axeln: så modig och självutlämnande jag är.
Kanske inte. Jag njuter ju av boken, även av Börjes.
Kanske pratar jag om mej själv. Även om jag på intet sätt varit ett underbarn, men det andra.
Men det är en bra bok, precis som Börjes. Fast alldeles olika, eller ...
Men det är något ... kanske det ... pompösa, jo, kanske är det något självgott pompöst som stör mej.
Kanske är det bara det att dom brinner, Börje och Sven.
Kanske är det en generationsfråga.
Kanske är det att jag är uppväxt med att man inte ska sticka ut för mycket, inte tro att man är något. Jante, som vi halvdanskar stundom bejakar.
Kanske är det för att jag alltid stör mej på mej själv när jag på något sätt stuckit ut.
Utrota varenda jävel. En bok av Sven Lindqvist. Det är en oerhört viktig bok. Det finns en dedikation i det ex jag köpte till Johanna där jag skriver att det kanske är dumt att ha två ex av samma bok, men att jag hoppas att våra barn ska sno dom så småningom. Att mina barn blir såna som vill och förstår.
Så, nu är Anna alltså fyra år, och igår höll vi kalas. Och det åskade ibland. Det hällregnade sådär exotiskt ibland, någon gång sken solen. Och varmt. Och jag skötte två grillar för att fixa käk till tjugofem personer. Och Elsa klämde sin tumme och blev så ledsen. Och Anna var det yrvädret som det yra vädret var utanför. Och Johanna och Mia och några till gjorde också mat. Jag var ingen hjälte, bara varm.
Och jag är fortfarande varm i päran.
Så nu ska jag cykla på cykeln jag fick igår (min pappas gamla, bättre än min) och bada, hoppas att det är kallt nog för att svalka. För ändå, det brinner fortfarande i den gamle grinige gubben.
Wednesday, June 29, 2011
Käre Hasse
Jag läser i gårdagens tidning, Tidningen VI.
Det är ärligheten.
Det är öppenheten.
Det är rädslan.
Det är givetvis humorn.
Men det är svärtan jag älskar.
Det är Den enfaldige mördaren.
Det är också en flykt tillbaka till en tid som vissa tror var trivsam vargavinter och solskenssommar alltid. Äppelkriget. Picassos äventyr. Foten i en potta. Blommig falukorv. Näringsidkare Lindeman på Kiviks marknad.
Nu har vi bara riktig vargavinter kvar.
Det är den humanistiska attityden.
Och när jag nu tittar på tevedokumentären från i fjol för tredje gången, den kärleken som finns i Gösta Ekmans röst när han pratar om Hasse, när Stellan Skarsgård pratar, den känner man inte för en ond man.
Jag älskar inte allt han gjorde, men jag kommer alltid att högakta Hasse Alfredson.
Jag tror att det handlar om mod och kärlek.
Jag läser i gårdagens tidning, Tidningen VI.
Det är ärligheten.
Det är öppenheten.
Det är rädslan.
Det är givetvis humorn.
Men det är svärtan jag älskar.
Det är Den enfaldige mördaren.
Det är också en flykt tillbaka till en tid som vissa tror var trivsam vargavinter och solskenssommar alltid. Äppelkriget. Picassos äventyr. Foten i en potta. Blommig falukorv. Näringsidkare Lindeman på Kiviks marknad.
Nu har vi bara riktig vargavinter kvar.
Det är den humanistiska attityden.
Och när jag nu tittar på tevedokumentären från i fjol för tredje gången, den kärleken som finns i Gösta Ekmans röst när han pratar om Hasse, när Stellan Skarsgård pratar, den känner man inte för en ond man.
Jag älskar inte allt han gjorde, men jag kommer alltid att högakta Hasse Alfredson.
Jag tror att det handlar om mod och kärlek.
Sunday, June 26, 2011
Solstollarna
Anna väcker mej kvart över fyra. Redan då vet jag att jag inte kommer att somna om.
Hon har sin spanska T-shirt på sej, den jag köpte i Fuengirola i höstas. Hon är så vacker och så trött. Jag är så trött.
Jag längtar varje dag till Spanien eller Portugal.
Jag inbillar mej att mitt liv finns där.
Och igår skrev Per Svensson väldigt bra om det vi kallar före detta Jugoslavien i Sydsvenskan.
Och jag minns bara att alla rökte och att vattnet var så klart och fantastiskt och salt i Kroatien.
Och igår sa Elsa att i Turkiet badade hon hellre i poolen än i havet, för att havet var så salt.
Och jag häpnade.
Hade hon sagt att hon badade i poolen för att hon älskade klor, skulle jag förstå.
Jag älskar att lukta klor, även om jag är allergisk. Man får göra saker man inte borde. Annars kan man inte leva ett riktigt liv.
Men väldigt salt vatten som svider i ögonen, som man nästan kan gå på, det är lycka.
I Spanien eller Portugal luktade det väldigt mycket klor. Vi åkte dit en gång om året och jag längtade så i flera månader. Jag saknade så i flera månader när vi hade kommit hem.
Vi åkte någon gång till Korfu och Tunisien också.
Men det är Spanien och Portugal som finns intill mej, kanske mest Spanien. Kanske för att jag är bättre på det språket.
Men alltid saknar jag Sesimbra, en timme söder om Lissabon. Och Lissabon, en dejlig by.
I vuxen ålder har jag varit i Spanien åtminstone en gång varje år.
Det Per Svensson skriver om är nationalism, till stor del. Rasism. Den finns i Spanien också. Den tycker jag inte om.
Jag har en känsla av att Portugal är mer strävsamt. Jag vet inte. Det är därför jag återvänder till den iberiska halvön gång på gång på gång. Jag vill lära mej.
Anna väcker mej kvart över fyra. Redan då vet jag att jag inte kommer att somna om.
Hon har sin spanska T-shirt på sej, den jag köpte i Fuengirola i höstas. Hon är så vacker och så trött. Jag är så trött.
Jag längtar varje dag till Spanien eller Portugal.
Jag inbillar mej att mitt liv finns där.
Och igår skrev Per Svensson väldigt bra om det vi kallar före detta Jugoslavien i Sydsvenskan.
Och jag minns bara att alla rökte och att vattnet var så klart och fantastiskt och salt i Kroatien.
Och igår sa Elsa att i Turkiet badade hon hellre i poolen än i havet, för att havet var så salt.
Och jag häpnade.
Hade hon sagt att hon badade i poolen för att hon älskade klor, skulle jag förstå.
Jag älskar att lukta klor, även om jag är allergisk. Man får göra saker man inte borde. Annars kan man inte leva ett riktigt liv.
Men väldigt salt vatten som svider i ögonen, som man nästan kan gå på, det är lycka.
I Spanien eller Portugal luktade det väldigt mycket klor. Vi åkte dit en gång om året och jag längtade så i flera månader. Jag saknade så i flera månader när vi hade kommit hem.
Vi åkte någon gång till Korfu och Tunisien också.
Men det är Spanien och Portugal som finns intill mej, kanske mest Spanien. Kanske för att jag är bättre på det språket.
Men alltid saknar jag Sesimbra, en timme söder om Lissabon. Och Lissabon, en dejlig by.
I vuxen ålder har jag varit i Spanien åtminstone en gång varje år.
Det Per Svensson skriver om är nationalism, till stor del. Rasism. Den finns i Spanien också. Den tycker jag inte om.
Jag har en känsla av att Portugal är mer strävsamt. Jag vet inte. Det är därför jag återvänder till den iberiska halvön gång på gång på gång. Jag vill lära mej.
Saturday, June 25, 2011
Gud vad jag hatar okunniga puckon utan förmåga att tänka på andra
Jag pratade med min granne.
Var det ni som hade fest igår?
Öh, vadå ...
Var det ni som hade fest igår? Jag tyckte ändå att det var en ganska enkel fråga.
Öh, vadå.
Tänker du aldrig på andra människor.
Öh, det var ju midsommar.
Tre på natten. Fulla vuxna män som höjer och höjer volymen på stereon utomhus där allt ekar mellan stenhusen, dundrar in genom stängda fönster. Jag skrek från balkongen: Håll käften, idioter.
Men dom fulla männen hörde ju inget.
Det är det samhället vi har.
Öh ...
Människor har slutat att tänka, analysera, bry sej.
Människor säger inte till.
Idioterna som stör fattar inget. Vi går mot avgrunden.
Förutom när man skriver rasistiska anonyma insändare i tidningarnas nätupplagor.
Och jag är ingen präktig människa. Men det handlar om hänsyn och respekt inför andra människor.
Och det handlar om mitt hat för dessa påklistrade högtider där amatörer alltid gör bort sej, fulla män eller pojkar.
Och då är jag ändå en människa som väldigt sällan, eller aldrig, hatar.
Ja, visst. Hade jag bott på Möllan i ett kollektiv, eller nåt liknande, men så är det inte. Jag kräver lugn och ro när jag vill ha min svårfångade sömn.
Öh, det är ju midsommar.
Som morsorna som går tre i bredd på cykelbanan: Öh, vi har ju barnvagnar.
Öh, jag behöver inte ta ansvar. Öh, jag ... jag ... jag ...
Ja, vadå?
Förkovra er intellektuellt, för helvete, annars går allt just dit. Eller rusar.
Jag pratade med min granne.
Var det ni som hade fest igår?
Öh, vadå ...
Var det ni som hade fest igår? Jag tyckte ändå att det var en ganska enkel fråga.
Öh, vadå.
Tänker du aldrig på andra människor.
Öh, det var ju midsommar.
Tre på natten. Fulla vuxna män som höjer och höjer volymen på stereon utomhus där allt ekar mellan stenhusen, dundrar in genom stängda fönster. Jag skrek från balkongen: Håll käften, idioter.
Men dom fulla männen hörde ju inget.
Det är det samhället vi har.
Öh ...
Människor har slutat att tänka, analysera, bry sej.
Människor säger inte till.
Idioterna som stör fattar inget. Vi går mot avgrunden.
Förutom när man skriver rasistiska anonyma insändare i tidningarnas nätupplagor.
Och jag är ingen präktig människa. Men det handlar om hänsyn och respekt inför andra människor.
Och det handlar om mitt hat för dessa påklistrade högtider där amatörer alltid gör bort sej, fulla män eller pojkar.
Och då är jag ändå en människa som väldigt sällan, eller aldrig, hatar.
Ja, visst. Hade jag bott på Möllan i ett kollektiv, eller nåt liknande, men så är det inte. Jag kräver lugn och ro när jag vill ha min svårfångade sömn.
Öh, det är ju midsommar.
Som morsorna som går tre i bredd på cykelbanan: Öh, vi har ju barnvagnar.
Öh, jag behöver inte ta ansvar. Öh, jag ... jag ... jag ...
Ja, vadå?
Förkovra er intellektuellt, för helvete, annars går allt just dit. Eller rusar.
Thursday, June 23, 2011
Another day att the office
Jag tillbringar större delen av mina timmar ensam. Även när jag är ute på lokal sitter jag ofta själv. Men jag anser mej ha många vänner. Och jag trivs i människors sällskap.
Om jag till exempel sitter ensam på krogen så lyssnar jag alltid. Och jag skriver ner. Jag kanske inte lär känna människor, men jag kan plocka saker, till sen när jag skriver böcker.
Och jag rör mej på olika platser. Jag tittar inte, jag ser. Jag lyssnar inte, jag hör.
Jag har två anslagstavlor. På en finns, bland annat, en notis där det står att Linda Rosing INTE lämnar Unika partiet. Den tavlan finns i hallen, den gör mej alltid glad, den notisen.
På samma tavla finns en mindre artikel där det står att Madde (den ärtiga prinsessan) jobbar igen. Då får jag mej ett gott skratt till.
Och där hänger ett vykort med Piratens gravsten, den klassiska, och det får mej att aldrig glömma att längta eller åka till Kivik. Jag kan stå där utanför hans och Toras gamla gröna hus och bara ... tja, känna. Sån är jag.
På den andra anslagstavlan, här vid mitt skrivbord, finns en fin bild på en tapir. Det är Janne som har tagit den, tror jag.
Och en bild på mej och en tjur i metall från när jag och Johanna åkte och hälsade på Janne och Mia och Ville i Puerto de Santa Maria. För en evighet sen.
Och mina barn på bild.
Och ett svartvitt på mej och mina syskon när vi var små.
Ett från vår bröllopsfest.
Och något roligt från Aftonbladet av Jan Stenmark.
Och Anita Goldmans fantastiska krönika, Skruva ner den självgoda tonen, om hur förbannat bortskämda det svenska folket är.
Och när Elsa springer i den där hotellkorridoren på Bornholm för några år sen, springer hon fortfarande.
Bilden på mej och Lasse Berghagen när jag var sådär sju.
Och ett vykort till, från Vollsjö, där man kan se huset vi ägde i fjorton månader.
Och vid sidan om bilden på Anna som är så fin i rött finns ett omslag till en chokladkaka, kor som betar grönt i Alperna.
Och ett märke på en Teenage mutant ninja turtle.
Och dödsannonsen om en kvinna som dog fyrtioett år gammal, en sörjande: Far.
Och en hel del annat.
Allt detta för att påminna mej om saker: Glädje, sorg, humor, solidaritet, vänskap, släktskap, och nya saker nya saker nya saker, och platser och länder.
Och det är saker som jag satt upp för flera år sen, men jag ändrar inget, sätter ibland något nytt. Men tar inte bort.
För allt öppnar upp. Det är det det handlar om. Det flyger in i mitt huvud och flyger ut på ett annat sätt i allt jag skriver.
Och det sista jag tittar på varje kväll innan jag stänger datorn tittar jag på den lappen som först satt vid dörren i kolonistugan när den var min arbetsplats: Förberett morgondagen?
Jag tillbringar större delen av mina timmar ensam. Även när jag är ute på lokal sitter jag ofta själv. Men jag anser mej ha många vänner. Och jag trivs i människors sällskap.
Om jag till exempel sitter ensam på krogen så lyssnar jag alltid. Och jag skriver ner. Jag kanske inte lär känna människor, men jag kan plocka saker, till sen när jag skriver böcker.
Och jag rör mej på olika platser. Jag tittar inte, jag ser. Jag lyssnar inte, jag hör.
Jag har två anslagstavlor. På en finns, bland annat, en notis där det står att Linda Rosing INTE lämnar Unika partiet. Den tavlan finns i hallen, den gör mej alltid glad, den notisen.
På samma tavla finns en mindre artikel där det står att Madde (den ärtiga prinsessan) jobbar igen. Då får jag mej ett gott skratt till.
Och där hänger ett vykort med Piratens gravsten, den klassiska, och det får mej att aldrig glömma att längta eller åka till Kivik. Jag kan stå där utanför hans och Toras gamla gröna hus och bara ... tja, känna. Sån är jag.
På den andra anslagstavlan, här vid mitt skrivbord, finns en fin bild på en tapir. Det är Janne som har tagit den, tror jag.
Och en bild på mej och en tjur i metall från när jag och Johanna åkte och hälsade på Janne och Mia och Ville i Puerto de Santa Maria. För en evighet sen.
Och mina barn på bild.
Och ett svartvitt på mej och mina syskon när vi var små.
Ett från vår bröllopsfest.
Och något roligt från Aftonbladet av Jan Stenmark.
Och Anita Goldmans fantastiska krönika, Skruva ner den självgoda tonen, om hur förbannat bortskämda det svenska folket är.
Och när Elsa springer i den där hotellkorridoren på Bornholm för några år sen, springer hon fortfarande.
Bilden på mej och Lasse Berghagen när jag var sådär sju.
Och ett vykort till, från Vollsjö, där man kan se huset vi ägde i fjorton månader.
Och vid sidan om bilden på Anna som är så fin i rött finns ett omslag till en chokladkaka, kor som betar grönt i Alperna.
Och ett märke på en Teenage mutant ninja turtle.
Och dödsannonsen om en kvinna som dog fyrtioett år gammal, en sörjande: Far.
Och en hel del annat.
Allt detta för att påminna mej om saker: Glädje, sorg, humor, solidaritet, vänskap, släktskap, och nya saker nya saker nya saker, och platser och länder.
Och det är saker som jag satt upp för flera år sen, men jag ändrar inget, sätter ibland något nytt. Men tar inte bort.
För allt öppnar upp. Det är det det handlar om. Det flyger in i mitt huvud och flyger ut på ett annat sätt i allt jag skriver.
Och det sista jag tittar på varje kväll innan jag stänger datorn tittar jag på den lappen som först satt vid dörren i kolonistugan när den var min arbetsplats: Förberett morgondagen?
Tuesday, June 21, 2011
Snillen spekulerar
Jag blir sällan överraskad.
Kanske lite ändå när en kompis ringde från Köpenhamn igår och jag hade pengar på åkkortet och hade egentligen tänkt ge BoIS en chans igen, men ... jag tog tåget över istället och mötte upp. Jag hade gjort ett dagsverke framför datorn och kände mej nöjd. Man måste komma bort ibland. Det blev några trevliga timmar av promenerande och sittande, skrattande. Först det dyra Nyhavn och sen det billiga Nörrebro. Och hemma kring nio.
Jag blir sällan överraskad.
Och särskilt inte av dom senaste händelserna i Lustiga huset.
Jag har alltid sagt att SD-människor oftast är intellektuellt lata människor som inte är intresserade av politik.
Här är ett utdrag från SD i LANDSKRONAs budgetförslag: "Det är av största vikt att alla barn och ungdomar i Göteborgs kommun får ta del av den svenska värdegrunden".
Stefan Olsson (SD) är anställd som politisk sekreterare och får betalt av skattebetalarna, men att korrläsa ett 15-sidigt budgetförslag orkar (eller klarar) han visst inte. Och att skriva ett helt eget har det väl aldrig varit tal om.
Hejsan hejsan.
Jag blir sällan överraskad.
När Bryan Ferry sjunger Don´t think twice it´s alright till flytande pianokomp, är det kanske bättre än när Bob gör det själv.
Och apropå Dylan så läser jag om Dylan Thomas Porträtt av konstnären som valp. På engelska heter den Portrait of the artist as a young dog. Inte vet jag, men kanske borde den då heta Porträtt av konstnären som ung hund.
Fast, vem är jag att sätta mej upp mot översättarna: Erik Lindegren och Thorsten Jonsson. Jag är ingen översättare. Jag är bara glad att jag kom på att det var ett slag sen jag läste Caitlin Thomas biografi om Dylan (som hon skrivit tillsammans med Tremlett George). Det ska bli kul att göra det igen, snart.
Jag blir sällan överraskad.
Kanske lite ändå när en kompis ringde från Köpenhamn igår och jag hade pengar på åkkortet och hade egentligen tänkt ge BoIS en chans igen, men ... jag tog tåget över istället och mötte upp. Jag hade gjort ett dagsverke framför datorn och kände mej nöjd. Man måste komma bort ibland. Det blev några trevliga timmar av promenerande och sittande, skrattande. Först det dyra Nyhavn och sen det billiga Nörrebro. Och hemma kring nio.
Jag blir sällan överraskad.
Och särskilt inte av dom senaste händelserna i Lustiga huset.
Jag har alltid sagt att SD-människor oftast är intellektuellt lata människor som inte är intresserade av politik.
Här är ett utdrag från SD i LANDSKRONAs budgetförslag: "Det är av största vikt att alla barn och ungdomar i Göteborgs kommun får ta del av den svenska värdegrunden".
Stefan Olsson (SD) är anställd som politisk sekreterare och får betalt av skattebetalarna, men att korrläsa ett 15-sidigt budgetförslag orkar (eller klarar) han visst inte. Och att skriva ett helt eget har det väl aldrig varit tal om.
Hejsan hejsan.
Jag blir sällan överraskad.
När Bryan Ferry sjunger Don´t think twice it´s alright till flytande pianokomp, är det kanske bättre än när Bob gör det själv.
Och apropå Dylan så läser jag om Dylan Thomas Porträtt av konstnären som valp. På engelska heter den Portrait of the artist as a young dog. Inte vet jag, men kanske borde den då heta Porträtt av konstnären som ung hund.
Fast, vem är jag att sätta mej upp mot översättarna: Erik Lindegren och Thorsten Jonsson. Jag är ingen översättare. Jag är bara glad att jag kom på att det var ett slag sen jag läste Caitlin Thomas biografi om Dylan (som hon skrivit tillsammans med Tremlett George). Det ska bli kul att göra det igen, snart.
Monday, June 20, 2011
Ännu en
Jag sprängs i bitar.
Jag vet inte hur han var som människa, men jag har lyssnat på det mesta som han gett ut på skiva. Vissa låtar med The Fine Arts Showcase hör jag dagligen.
Och det finns en sådan spröd känslighet.
Och skramlet blir aldrig riktigt skrammel, det blir ... skönhet. Kanske rädsla.
Jag har nog stött på honom någon gång i Malmö, men jag kände inte honom, inte alls.
Men ändå. Jag har ju lyssnat på hans musik, man kan lära känna människor så. Jag tror att jag kände igen mej.
Det var väl någon gång på nittiotalet som jag lyssnade på Sideshow Bob för första gången. Då kan han inte ha varit gammal.
Och han blev inte gammal.
Gustaf Kjellvander är död, 31 år. Det är för jävligt.
Jag sprängs i bitar.
Jag vet inte hur han var som människa, men jag har lyssnat på det mesta som han gett ut på skiva. Vissa låtar med The Fine Arts Showcase hör jag dagligen.
Och det finns en sådan spröd känslighet.
Och skramlet blir aldrig riktigt skrammel, det blir ... skönhet. Kanske rädsla.
Jag har nog stött på honom någon gång i Malmö, men jag kände inte honom, inte alls.
Men ändå. Jag har ju lyssnat på hans musik, man kan lära känna människor så. Jag tror att jag kände igen mej.
Det var väl någon gång på nittiotalet som jag lyssnade på Sideshow Bob för första gången. Då kan han inte ha varit gammal.
Och han blev inte gammal.
Gustaf Kjellvander är död, 31 år. Det är för jävligt.
Sunday, June 19, 2011
Death is not the end, eller ...
Så dog då Clarence Clemons. Jag blev ledsen i morse när jag fick veta. Vad ska man säga. Sextionio år. Nu blir det nog inte något E Street Band mer.
Håkan Ahlström var en mycket bra musiker, sångare och låtskrivare i det lilla, spelade med Traste Lindéns kvintett. Han gjorde en soloskiva på nittiotalet som jag brukade lyssna på i hörlurarna man fick låna på gamla stadsbiblioteket i Malmö. Innan ombyggnaden. Där jag brukade sitta och läsa och skriva. Som jag gör nuförtiden också. Han dog 2004, han var född 1961.
Jag visste inte ens om det förrän några månader sen. Det stod väl inte så mycket om honom i tidningen.
Bibblan. I närheten av där Bo Widerberg spelade in Barnvagnen. Den där speciella scenen. Bo borde ha levt för evigt. Det gör han kanske också.
Och hela tiden tänker jag på Bornholm. Det är där Panges pappa ligger begravd i romanen som blir klar när den blir klar.
Jag vill åka dit på tisdag. Jag är tveksam till om jag har råd även om jag har fått ett stipendium. På tisdag alltså. Jag väntar på pengarna.
Det var ju 1985. Då när jag var hemma hos Håkan och han tog nog studenten och jag lånade hans Born in the USA och han lånade min Around the world in a day av Prince. Det var vid den här tiden på året alltså. Tjugosex år sen. Jag har fortfarande kvar hans skiva. Hans LP. Det var på den tiden, barn. Et bra byte, tycker jag.
Ulf Sturesson var också med i Traste Lindéns kvintett. Hans debutskiva från någon gång på nittiotalet är fantastiskt bra. Den handlar till stor del, om jag förstått rätt, om hans i förtid döda syster.
Och Andi, Andi Almqvist. Vilka fina sånger han skriver.
Ja, Clarence, vila i frid. Jag sörjer dej, såhär på avstånd. Men du fick i alla fall bli sextionio år. Det är inte alla förunnat i den här skitvärlden.
Så dog då Clarence Clemons. Jag blev ledsen i morse när jag fick veta. Vad ska man säga. Sextionio år. Nu blir det nog inte något E Street Band mer.
Håkan Ahlström var en mycket bra musiker, sångare och låtskrivare i det lilla, spelade med Traste Lindéns kvintett. Han gjorde en soloskiva på nittiotalet som jag brukade lyssna på i hörlurarna man fick låna på gamla stadsbiblioteket i Malmö. Innan ombyggnaden. Där jag brukade sitta och läsa och skriva. Som jag gör nuförtiden också. Han dog 2004, han var född 1961.
Jag visste inte ens om det förrän några månader sen. Det stod väl inte så mycket om honom i tidningen.
Bibblan. I närheten av där Bo Widerberg spelade in Barnvagnen. Den där speciella scenen. Bo borde ha levt för evigt. Det gör han kanske också.
Och hela tiden tänker jag på Bornholm. Det är där Panges pappa ligger begravd i romanen som blir klar när den blir klar.
Jag vill åka dit på tisdag. Jag är tveksam till om jag har råd även om jag har fått ett stipendium. På tisdag alltså. Jag väntar på pengarna.
Det var ju 1985. Då när jag var hemma hos Håkan och han tog nog studenten och jag lånade hans Born in the USA och han lånade min Around the world in a day av Prince. Det var vid den här tiden på året alltså. Tjugosex år sen. Jag har fortfarande kvar hans skiva. Hans LP. Det var på den tiden, barn. Et bra byte, tycker jag.
Ulf Sturesson var också med i Traste Lindéns kvintett. Hans debutskiva från någon gång på nittiotalet är fantastiskt bra. Den handlar till stor del, om jag förstått rätt, om hans i förtid döda syster.
Och Andi, Andi Almqvist. Vilka fina sånger han skriver.
Ja, Clarence, vila i frid. Jag sörjer dej, såhär på avstånd. Men du fick i alla fall bli sextionio år. Det är inte alla förunnat i den här skitvärlden.
Wednesday, June 15, 2011
Mol allena ovanför brunnen
Jag har aldrig förstått det fina med att anpassa sej, varför det skulle vara något att sträva efter. Varför det skulle vara något bra.
Det är inte så man tillverkar en bättre värld. Om författare, konstnärer, forskare, uppfinnare alltid hade anpassat sej så hade vår värld aldrig utvecklats.
Sen är ju inte all utveckling av godo.
Sen måste man ju, rent socialt, anpassa sej. Till en viss gräns.
Jag tänker ofta på Slas. Jag läser ofta hans böcker. Han var kanske inte den bäste på anpassning.
Men han gjorde sina brödjobb, porträtt, tidningskrönikor. Ja, kanske även böckerna. Han var en arbetare, skulle jag tro.
Jag har ändrat mej den senaste tiden. Jag har skrivit tidningstexter och gjort andra grejor, skrivit saker som jag egentligen inte tycker att jag har tid med. Men ibland måste man.
Ibland kan man inte bara skriva den där romanen som brinner i en.
Ibland kan man inte gå spikrakt oanpassad genom livet.
När jag nu skriver en barnbok mår jag ibland illa. Svärta, tänker jag, jag måste få in mer svärta. Jag kan inte leva med mej själv annars.
Samtidigt måste jag hela tiden testa på Elsa. Hur mycket svärta, smärta, tål ett barn?
Och vad har barnen som ska läsa boken för föräldrar, kan dom förklara på ett bra sätt?
Jag tror att barn tål ganska mycket.
Men inte en enda gång i det jag skrivit har jag svikit mej själv eller mina ideal.
Elsa och Anna har fått en katt. Kattja, heter hon, det lilla livet. Jag har fått allergiska utslag. Men det gör ingenting.
Jag har aldrig förstått det fina med att anpassa sej, varför det skulle vara något att sträva efter. Varför det skulle vara något bra.
Det är inte så man tillverkar en bättre värld. Om författare, konstnärer, forskare, uppfinnare alltid hade anpassat sej så hade vår värld aldrig utvecklats.
Sen är ju inte all utveckling av godo.
Sen måste man ju, rent socialt, anpassa sej. Till en viss gräns.
Jag tänker ofta på Slas. Jag läser ofta hans böcker. Han var kanske inte den bäste på anpassning.
Men han gjorde sina brödjobb, porträtt, tidningskrönikor. Ja, kanske även böckerna. Han var en arbetare, skulle jag tro.
Jag har ändrat mej den senaste tiden. Jag har skrivit tidningstexter och gjort andra grejor, skrivit saker som jag egentligen inte tycker att jag har tid med. Men ibland måste man.
Ibland kan man inte bara skriva den där romanen som brinner i en.
Ibland kan man inte gå spikrakt oanpassad genom livet.
När jag nu skriver en barnbok mår jag ibland illa. Svärta, tänker jag, jag måste få in mer svärta. Jag kan inte leva med mej själv annars.
Samtidigt måste jag hela tiden testa på Elsa. Hur mycket svärta, smärta, tål ett barn?
Och vad har barnen som ska läsa boken för föräldrar, kan dom förklara på ett bra sätt?
Jag tror att barn tål ganska mycket.
Men inte en enda gång i det jag skrivit har jag svikit mej själv eller mina ideal.
Elsa och Anna har fått en katt. Kattja, heter hon, det lilla livet. Jag har fått allergiska utslag. Men det gör ingenting.
Ett ånyo gökande
Jag kom att tänka på Twisted Sister när jag satt där på bänken ute på T-bryggan häromdagen. Det var morgon och jag har mest morgonbadat (förutom Kockum Fritid då) i Sibbarp dom senaste åren. Jag saknade några av dom gamla tanterna.
Sen var det några nya. Vi tycker ju inte om dom nya.
Nu tycker jag att SD-gökungen och hans mentor FP-göken bör lämna sitt lilla Landskrona och gå till riks tillsammans med den moderata gökhonan. Bland årets sommarpratare märker jag flertalet som har använt droger.
SÅ KAN VI INTE HA DET!
I dagens fria samhälle måste vi börja inskränka, inskränka inskränka inskränka. INSKRÄNK! Förbjud i liberalismens namn.
Och, aldrig, jag betonar å det starkaste: ALDRIG FÖRLÅTA!
We´re not gonna take it. En förbannat bra låt. Kom jag att tänka på därute på bryggan. Det tar en stund att promenera ut dit, när man går långsamt och klockan är kanske halvnio och det är fortfarande stilla och man vill ju se allt, som ankorna. Som att spana bort mot Limhamn och jag är ingen malmöit men jag har lärt mej att tycka mycket om staden efter alla år.
Och något liknande en Möllevångsfestival skulle man väl aldrig kunna ha i Landskrona.
Och sen kom jag att tänka på raggarna och solen och knuttarna och jag undrar hur det står till med nykterheten där. Men egentligen tänkte jag på Kenneth and the Knutters. Vi ska ha våra bågar kvar.
Det finns alltså en bakgrund.
Gökar tar ju hand om sina ungar på ett märkligt sätt.
Samtidigt vill vi ju inte ha några gökar i Landskrona.
Som Jay Smith.
Inskränkningspartierna i Landskrona vill förbjuda honom för att han är en farlig knarkare. Samtidigt går dom och glor på (fd) kokainisten och rattfyllot Tommy Körberg med picknickkorgarna fyllda av vin, kan jag tänka.
Personligen kan jag vara utan Jay Smith, men inte av fel anledning.
Så kom jag att tänka på att jag lämnar barnen tidigare nu än förr. Det är kanske därför jag inte såg dom gamla tanterna. Och jag är ju en dålig ordvitsare, det är själva ordvitsandets grund. Så jag tänkte på DIO och Holy Diver när jag hoppade i, och då hade paret med termometern simmat så långsamt så länge och pratat goja, så länge. Så jag bara dök, så länge. Och kände direkt att det var 18,1. Jag behöver ingen termometer.
Fler borde tänka på det: Man behöver känsla, känsla för feeling.
Och, nej, jag använder inte narkotika. Men, vem vet, kanske blir mina böcker utkastade från Landskronas bibliotek ändå, som en gökunge hos en kråka.
Jag kom att tänka på Twisted Sister när jag satt där på bänken ute på T-bryggan häromdagen. Det var morgon och jag har mest morgonbadat (förutom Kockum Fritid då) i Sibbarp dom senaste åren. Jag saknade några av dom gamla tanterna.
Sen var det några nya. Vi tycker ju inte om dom nya.
Nu tycker jag att SD-gökungen och hans mentor FP-göken bör lämna sitt lilla Landskrona och gå till riks tillsammans med den moderata gökhonan. Bland årets sommarpratare märker jag flertalet som har använt droger.
SÅ KAN VI INTE HA DET!
I dagens fria samhälle måste vi börja inskränka, inskränka inskränka inskränka. INSKRÄNK! Förbjud i liberalismens namn.
Och, aldrig, jag betonar å det starkaste: ALDRIG FÖRLÅTA!
We´re not gonna take it. En förbannat bra låt. Kom jag att tänka på därute på bryggan. Det tar en stund att promenera ut dit, när man går långsamt och klockan är kanske halvnio och det är fortfarande stilla och man vill ju se allt, som ankorna. Som att spana bort mot Limhamn och jag är ingen malmöit men jag har lärt mej att tycka mycket om staden efter alla år.
Och något liknande en Möllevångsfestival skulle man väl aldrig kunna ha i Landskrona.
Och sen kom jag att tänka på raggarna och solen och knuttarna och jag undrar hur det står till med nykterheten där. Men egentligen tänkte jag på Kenneth and the Knutters. Vi ska ha våra bågar kvar.
Det finns alltså en bakgrund.
Gökar tar ju hand om sina ungar på ett märkligt sätt.
Samtidigt vill vi ju inte ha några gökar i Landskrona.
Som Jay Smith.
Inskränkningspartierna i Landskrona vill förbjuda honom för att han är en farlig knarkare. Samtidigt går dom och glor på (fd) kokainisten och rattfyllot Tommy Körberg med picknickkorgarna fyllda av vin, kan jag tänka.
Personligen kan jag vara utan Jay Smith, men inte av fel anledning.
Så kom jag att tänka på att jag lämnar barnen tidigare nu än förr. Det är kanske därför jag inte såg dom gamla tanterna. Och jag är ju en dålig ordvitsare, det är själva ordvitsandets grund. Så jag tänkte på DIO och Holy Diver när jag hoppade i, och då hade paret med termometern simmat så långsamt så länge och pratat goja, så länge. Så jag bara dök, så länge. Och kände direkt att det var 18,1. Jag behöver ingen termometer.
Fler borde tänka på det: Man behöver känsla, känsla för feeling.
Och, nej, jag använder inte narkotika. Men, vem vet, kanske blir mina böcker utkastade från Landskronas bibliotek ändå, som en gökunge hos en kråka.
Tuesday, June 14, 2011
Bruce Springsteen
Jag var helt ensam på KB i Malmö.
Jag vet inte om det finns någon som jag blivit så berörd av som Mike Scott i Waterboys. Det ska väl vara Shane MacGowan då. Eller Born Sandy Devotional, Triffids alltså, David McComb. Men det är bara en platta.
Jag menar: Att få följa ett band från början (okej, från andra plattan A pagan place), det gör något med en. Det blir en del av dej. Du kan plocka minnen från varenda låt.
Och nu har Malin fått ett tredje barn och jag minns att hon lärde mej att Trumpets var den bästa låten på This i the sea.
Jag var helt ensam på KB och det var höst. Och vi bodde i slutet av Södra Förstadsgatan i den fina gamla konstiga lägenheten och jag tror att Johanna var gravid med barnet som vi aldrig fick.
Tindersticks, Dying slowly, den finns alltid i mitt hjärta.
Men där på KB var det bara jag och Mike Scott och jag tänkte att det var Bruce Springsteens mer begåvade lillebror. Det var en sån konsert, soul. Det var alldeles enastående.
Where are you now when I need you är en av dom mest skärande sånger jag vet.
And a bang on the ear har jag hört så ofta.
Och alla dom andra. Jag ville bara säga det, hur lycklig och tårögd jag var när jag cyklade hem från KB den kvällen, den hösten. Jag skulle börja jobba 6.15 på morgonen och jag hatade det jobbet och det företag jag arbetade för, men detta kunde dom inte förstöra.
Jag var helt ensam på KB i Malmö.
Jag vet inte om det finns någon som jag blivit så berörd av som Mike Scott i Waterboys. Det ska väl vara Shane MacGowan då. Eller Born Sandy Devotional, Triffids alltså, David McComb. Men det är bara en platta.
Jag menar: Att få följa ett band från början (okej, från andra plattan A pagan place), det gör något med en. Det blir en del av dej. Du kan plocka minnen från varenda låt.
Och nu har Malin fått ett tredje barn och jag minns att hon lärde mej att Trumpets var den bästa låten på This i the sea.
Jag var helt ensam på KB och det var höst. Och vi bodde i slutet av Södra Förstadsgatan i den fina gamla konstiga lägenheten och jag tror att Johanna var gravid med barnet som vi aldrig fick.
Tindersticks, Dying slowly, den finns alltid i mitt hjärta.
Men där på KB var det bara jag och Mike Scott och jag tänkte att det var Bruce Springsteens mer begåvade lillebror. Det var en sån konsert, soul. Det var alldeles enastående.
Where are you now when I need you är en av dom mest skärande sånger jag vet.
And a bang on the ear har jag hört så ofta.
Och alla dom andra. Jag ville bara säga det, hur lycklig och tårögd jag var när jag cyklade hem från KB den kvällen, den hösten. Jag skulle börja jobba 6.15 på morgonen och jag hatade det jobbet och det företag jag arbetade för, men detta kunde dom inte förstöra.
Wednesday, June 01, 2011
Så funkar det ... eller inte
Det var ju det med havet.
När jag var ungefär fem flyttade vi till ett hus alldeles nära, kanske trettio meter. Där ser annorlunda ut nu.
Hur ska vi nu ha det med förändringar?
Ska man acceptera alla bara för att man accepterar att tiderna alltid förändras. Eller ska vi förändra förändringarna? Eller ska vi förändra bakåt? Är det då en förändring? Givetvis.
Men vem ska bestämma.
Och ändå var jag över tjugo när jag för första gången seglade. Det var Henkes föräldrars båt. Och Notte och jag hade ingen aning. Johan var kanske kapten. Och helt plötsligt satt vi nästan upp och ner, för vinden i segeln, för vågorna.
Och sen kom regnet och åskan.
Jag minns att vi hade varit på en pizzeria vid Ödmanssonsgatan tidigare.
Jag minns att jag var rädd, så rädd.
Fast.
Någon gång lånade jag min lillasysters bräda för vindsurfning. Jag hade en för liten våtdräkt och flög ut i Öresund, bara flög.
Sen ramlade jag.
Sen kunde jag inte surfa in igen, det var ju motvinden. Då är man glad att sundet är långgrunt, man kan släpa. Ibland måste man släpa. Kanske släppa, taget.
Och jag minns alla somrarna med Anders och Hans och flottarna som vi byggde.
Den första var en dörr och vi var inte gamla och jag var yngst. När bodarna och husen i hamnen, där vi letade brädor eller dunkar för att få allting att flyta, var så stora.
Att vi var ute på äventyr.
Jag har en känsla av att det är svårare för barn att ha den friheten idag.
Eller hade vi bara tur.
Eller ... jag pratar om förändring.
Om ett ökat behov av kontroll, tror jag.
Och, nej, detta är ingen sverigedemokratisk text.
Vårt samhälle är inte mer farligt, det är bara människorna som är räddare.
Det var ju det med havet.
När jag var ungefär fem flyttade vi till ett hus alldeles nära, kanske trettio meter. Där ser annorlunda ut nu.
Hur ska vi nu ha det med förändringar?
Ska man acceptera alla bara för att man accepterar att tiderna alltid förändras. Eller ska vi förändra förändringarna? Eller ska vi förändra bakåt? Är det då en förändring? Givetvis.
Men vem ska bestämma.
Och ändå var jag över tjugo när jag för första gången seglade. Det var Henkes föräldrars båt. Och Notte och jag hade ingen aning. Johan var kanske kapten. Och helt plötsligt satt vi nästan upp och ner, för vinden i segeln, för vågorna.
Och sen kom regnet och åskan.
Jag minns att vi hade varit på en pizzeria vid Ödmanssonsgatan tidigare.
Jag minns att jag var rädd, så rädd.
Fast.
Någon gång lånade jag min lillasysters bräda för vindsurfning. Jag hade en för liten våtdräkt och flög ut i Öresund, bara flög.
Sen ramlade jag.
Sen kunde jag inte surfa in igen, det var ju motvinden. Då är man glad att sundet är långgrunt, man kan släpa. Ibland måste man släpa. Kanske släppa, taget.
Och jag minns alla somrarna med Anders och Hans och flottarna som vi byggde.
Den första var en dörr och vi var inte gamla och jag var yngst. När bodarna och husen i hamnen, där vi letade brädor eller dunkar för att få allting att flyta, var så stora.
Att vi var ute på äventyr.
Jag har en känsla av att det är svårare för barn att ha den friheten idag.
Eller hade vi bara tur.
Eller ... jag pratar om förändring.
Om ett ökat behov av kontroll, tror jag.
Och, nej, detta är ingen sverigedemokratisk text.
Vårt samhälle är inte mer farligt, det är bara människorna som är räddare.
Thursday, May 26, 2011
Är det flykten
Jag lyssnar på en inspelning från Landskrona teaters restaurang, som under flera år inhyste Amatörteaterföreningen Harlekin som jag var med i ett slag. Fina människor som Niclas Zander, Roger Wilson och Åsa Meierkord (som hade bandet Sobsister) var också med.
Det var en av dom första gångerna som världen öppnades för mej.
En av dom första gångerna som världen öppnades för mej var när jag och Windy började spela tillsammans. Vi var tio (tror jag) när vi skrev våra första låtar. Men det började med att Noice hade gett ut sin debutskiva Tonårsdrömmar. Jag hade hörlurar på mej och Windy en gitarr, han hörde inte skivan, bara mitt sjungande eller skrikande och sitt eget hyggliga gitarrspel.
Så bildades Tredje Världskriget som senare bytte namn till QK (med bakvänt K).
Jag tror att det var så världen öppnades, av musiken, av att få uttrycka sej själv. Jag hade aldrig några drömmar om att bli rockstjärna, inte ens att spela in en skiva. Jag tyckte bara att vi hade så kul. Och jag tyckte om att uttrycka mej.
Min värld öppnades tidigt av böcker också. Jag vet inte. Det att få vara någon annanstans.
Jag vantrivdes inte i min barndom, med min familj. Absolut inte.
Men radion. Men böckerna. Men skivorna och kassettbanden. Och rockbanden. Och det där förbannade havet som alltid var så nära.
Min mamma och pappa läste/läser böcker. Jag hittar en gammal delfinpocket, Svinhugg går igen av Wodehouse "Gunilla Ljungheimer 1963", står det. Året innan mina föräldrar gifte sej. Det är en rolig bok.
Jag minns pappas samling med Dan Anderssons dikter. Jag minns Omkring tigarrn från Luossa. "Det är något bortom bergen ..."
Jag lyssnar på inspelningen på kassettbandet som tidigare innehöll Ulf Lundells Längre inåt landet.
QK på Harlekinen och Windy ville inte spela gitarr, och han var sannerligen den som kunde bäst. Han spelade bongos, pinnar och munspel istället. Så det blev bara mina låtar, jag kunde inte spela dom han gjorde eller dom vi gjorde tillsammans.
Det var 1988 eller 1989.
Jag minns dom stora fönsterna i det som idag är teaterrestaurang igen, även om Skånskan inte finns längre.
Jag har varit där och pratat om böcker senare i livet. Då berättade jag att mej veterligen är det fortfarande QK som har publikrekordet i lokalen (man släptte in folk på ett annat sätt då, mindre kontrollerat).
Jag lyssnar på inspelningen och jag minns den unge mannen, pojken, som skrev låtarna.
Jag minns när vi målade lokalerna och lyssnade på Kajsa och Malena.
Jag minns när Niclas och jag var pojkar som försökte vara teaterpedagoger.
Vi hade indisk afton och bakade bröd på ett roligt sätt. Spelade musik på ett roligt sätt.
Men vi gjorde saker.
Vi spelade gatuteater.
Jag minns en tid när politiker kanske inte lyssnade, men tog det för självklart att ungdomar skulle ha något att göra.
Jag minns en tid när politiker tillät ungdomar en större möjlighet att göra kreativa saker.
Jag minns inga huligandåd, bara enstaka polisbilar.
Jag lyssnar på en inspelning från Landskrona teaters restaurang, som under flera år inhyste Amatörteaterföreningen Harlekin som jag var med i ett slag. Fina människor som Niclas Zander, Roger Wilson och Åsa Meierkord (som hade bandet Sobsister) var också med.
Det var en av dom första gångerna som världen öppnades för mej.
En av dom första gångerna som världen öppnades för mej var när jag och Windy började spela tillsammans. Vi var tio (tror jag) när vi skrev våra första låtar. Men det började med att Noice hade gett ut sin debutskiva Tonårsdrömmar. Jag hade hörlurar på mej och Windy en gitarr, han hörde inte skivan, bara mitt sjungande eller skrikande och sitt eget hyggliga gitarrspel.
Så bildades Tredje Världskriget som senare bytte namn till QK (med bakvänt K).
Jag tror att det var så världen öppnades, av musiken, av att få uttrycka sej själv. Jag hade aldrig några drömmar om att bli rockstjärna, inte ens att spela in en skiva. Jag tyckte bara att vi hade så kul. Och jag tyckte om att uttrycka mej.
Min värld öppnades tidigt av böcker också. Jag vet inte. Det att få vara någon annanstans.
Jag vantrivdes inte i min barndom, med min familj. Absolut inte.
Men radion. Men böckerna. Men skivorna och kassettbanden. Och rockbanden. Och det där förbannade havet som alltid var så nära.
Min mamma och pappa läste/läser böcker. Jag hittar en gammal delfinpocket, Svinhugg går igen av Wodehouse "Gunilla Ljungheimer 1963", står det. Året innan mina föräldrar gifte sej. Det är en rolig bok.
Jag minns pappas samling med Dan Anderssons dikter. Jag minns Omkring tigarrn från Luossa. "Det är något bortom bergen ..."
Jag lyssnar på inspelningen på kassettbandet som tidigare innehöll Ulf Lundells Längre inåt landet.
QK på Harlekinen och Windy ville inte spela gitarr, och han var sannerligen den som kunde bäst. Han spelade bongos, pinnar och munspel istället. Så det blev bara mina låtar, jag kunde inte spela dom han gjorde eller dom vi gjorde tillsammans.
Det var 1988 eller 1989.
Jag minns dom stora fönsterna i det som idag är teaterrestaurang igen, även om Skånskan inte finns längre.
Jag har varit där och pratat om böcker senare i livet. Då berättade jag att mej veterligen är det fortfarande QK som har publikrekordet i lokalen (man släptte in folk på ett annat sätt då, mindre kontrollerat).
Jag lyssnar på inspelningen och jag minns den unge mannen, pojken, som skrev låtarna.
Jag minns när vi målade lokalerna och lyssnade på Kajsa och Malena.
Jag minns när Niclas och jag var pojkar som försökte vara teaterpedagoger.
Vi hade indisk afton och bakade bröd på ett roligt sätt. Spelade musik på ett roligt sätt.
Men vi gjorde saker.
Vi spelade gatuteater.
Jag minns en tid när politiker kanske inte lyssnade, men tog det för självklart att ungdomar skulle ha något att göra.
Jag minns en tid när politiker tillät ungdomar en större möjlighet att göra kreativa saker.
Jag minns inga huligandåd, bara enstaka polisbilar.
Monday, May 23, 2011
Lunchpaus
Nu skriver vi den här barnboken, Elsa och jag.
Eller. Elsa är inspiratör och rådgivare, skissare, sakkunnig. Jag är bara någon som har lärt sej skriva böcker.
Eller inte.
Men, i alla fall, hon är i skolan nu och jag sitter och skriver och jag vill göra det ordentligt och jag vill göra det bra och jag vill göra det relativt fort. Jag vill att förlagen och filmproducenterna ska ringa, nu!
Förskott!
Så roligt vi har haft det den här helgen, med boken. Anna som ritar så förtjusande och jag som försöker vara lärare och berätta för Elsa om hur man gör en bok. Alla teckningarna vi har ritat.
Och jag som en torr lärare som berättar att man måste lära känna personerna i boken, att man måste kunna se det framför sej (fast i huvudet), innan man kan skriva. Man måste skriva femhundra sidor för att få en bok på hundra sidor. Minst.
Och, samtidigt: LUST!
Och ... det är det svåra, hela tiden vill jag göra det mörkare. För livet är mörkare ibland. Den där pappan är inte alltid så förbannat trevlig eller speciell eller roligt tokkonstig.
Ibland är han ... mörkt tokkonstig.
Så lyssnar man på Sexnolltvå när man skriver ljus och sedelärande barnbok, vacker.
Det finns så mycket vackert i smutsen. Och fult.
Jag kan ju det här!
Jag kan skriva. Varför är det så svårt att göra något när jag känner att det finns en viss spekulation inkilad? Just därför.
Det var inte därför jag började skriva.
Och sen.
Vakna upp! Du ska fylla fyrtiotvå om några månader. Skriv en ljus barnbok som Elsa och många andra barn säkert vill läsa.
Just det.
Och sen.
Det är inte därför jag gör det. Jag gör det för Elsa. Men det är inte lika kul när hon inte är här.
Det är inte lika kul när Anna inte är med (för, jo, hon är också med, på sitt sätt).
Och vi ska skriva tre delar.
Och sen har jag och Anna en eller flera böcker på gång.
När ska jag få skriva mörkt som livet igen?
Och det är så roligt, och svårt.
Jag kommer inte ihåg hur det var att vara barn.
Och ändå gnäller jag som ett barn, barn som alltid vill göra saker på sitt eget vis.
Så, nu måste jag fortsätta.
God jul!
Nu skriver vi den här barnboken, Elsa och jag.
Eller. Elsa är inspiratör och rådgivare, skissare, sakkunnig. Jag är bara någon som har lärt sej skriva böcker.
Eller inte.
Men, i alla fall, hon är i skolan nu och jag sitter och skriver och jag vill göra det ordentligt och jag vill göra det bra och jag vill göra det relativt fort. Jag vill att förlagen och filmproducenterna ska ringa, nu!
Förskott!
Så roligt vi har haft det den här helgen, med boken. Anna som ritar så förtjusande och jag som försöker vara lärare och berätta för Elsa om hur man gör en bok. Alla teckningarna vi har ritat.
Och jag som en torr lärare som berättar att man måste lära känna personerna i boken, att man måste kunna se det framför sej (fast i huvudet), innan man kan skriva. Man måste skriva femhundra sidor för att få en bok på hundra sidor. Minst.
Och, samtidigt: LUST!
Och ... det är det svåra, hela tiden vill jag göra det mörkare. För livet är mörkare ibland. Den där pappan är inte alltid så förbannat trevlig eller speciell eller roligt tokkonstig.
Ibland är han ... mörkt tokkonstig.
Så lyssnar man på Sexnolltvå när man skriver ljus och sedelärande barnbok, vacker.
Det finns så mycket vackert i smutsen. Och fult.
Jag kan ju det här!
Jag kan skriva. Varför är det så svårt att göra något när jag känner att det finns en viss spekulation inkilad? Just därför.
Det var inte därför jag började skriva.
Och sen.
Vakna upp! Du ska fylla fyrtiotvå om några månader. Skriv en ljus barnbok som Elsa och många andra barn säkert vill läsa.
Just det.
Och sen.
Det är inte därför jag gör det. Jag gör det för Elsa. Men det är inte lika kul när hon inte är här.
Det är inte lika kul när Anna inte är med (för, jo, hon är också med, på sitt sätt).
Och vi ska skriva tre delar.
Och sen har jag och Anna en eller flera böcker på gång.
När ska jag få skriva mörkt som livet igen?
Och det är så roligt, och svårt.
Jag kommer inte ihåg hur det var att vara barn.
Och ändå gnäller jag som ett barn, barn som alltid vill göra saker på sitt eget vis.
Så, nu måste jag fortsätta.
God jul!
Friday, May 20, 2011
Stevie Wonder and Paul McCartney
Egentligen skulle jag skriva att jag kan vara påfrestande ibland.
Egentligen skulle jag skriva att man måste vara påfrestande ibland.
Det finns människor som tycker att det är jobbigt att prata om jobbiga saker. Och det är det ju, ibland.
Egentligen skulle jag skriva att ibland är jag påfrestande utan orsak, det frestar på.
Egentligen skulle jag bara säga att det är toppen att ha den andra killen på bilden som kompis.
Vi funderar på att köpa en ny kärra.
Egentligen skulle jag skriva att jag kan vara påfrestande ibland.
Egentligen skulle jag skriva att man måste vara påfrestande ibland.
Det finns människor som tycker att det är jobbigt att prata om jobbiga saker. Och det är det ju, ibland.
Egentligen skulle jag skriva att ibland är jag påfrestande utan orsak, det frestar på.
Egentligen skulle jag bara säga att det är toppen att ha den andra killen på bilden som kompis.
Vi funderar på att köpa en ny kärra.
Men den som kan, tar
Jag läser denne Ove Allansson, Blues för Maria. Det tar lite tid, om man säger så. Och emellanåt belönas man. Och emellanåt har man faktiskt tråkigt.
Att skriva engagerat om viktiga saker behöver inte nödvändigtvis vara tråkigt. Helst tvärtom. Glöd och driv, det är dom verktygen man behöver, möjligen en smula talang och arbetsmoral. Pengar.
Om ni förstår vad jag menar.
Jag lyssnar en hel del på Lasse Berghagen, jag vet inte varför. Kanske för att jag är en ung snart fyrtiotvåårig man. Okej, ett barn, som luktar illa om fingrarna.
Just innan jag läste Mattias Elftorps text i HD, var Elsa och jag på bibblan och lånade en bok om Bamses tidiga liv.
Det var lättare då. Kanske.
Om ni förstår vad jag menar.
Jag följer debatten om hur Landskrona skämmer ut sej. Det är som att stadens styre vill ta sitt ansvar. Det är som att styret i staden är missnöjda med att missnöjdheten och våldet mot människor inte är tillräckligt stort, så dom skapar populistiska och omänskliga krav på dom svagaste medborgarna för att kunna sko sej några år till, med bra lön och hus målade och träd fällda av socialbidragstagare.
Det är bara dom fattiga som begår oglagligheter och ligger på sofflocket, det vet vi ju.
Ni ska veta, landskronabor, att så förbannat svårt är det inte att välta ett minoritetsstyre.
Om ni förstår vad jag menar.
Och nu spelar radions önskeprogram en av Cornelis många låtar, vad väljer man då? Låt mej tänka. Cool Water på den Gyldene Freden? Nä, för dyster. Sommarkort? Nä, för dyster. Den om Morbror Frans eller systrarna som har café eller Taube, Flickan i Havanna? En höna är lagom. Och Deirdre är ju så vacker när hon svingar på höfterna.
Och eftersom jag är en pojke med en bandspelare och hinkvis och lådvis och påsvis med blandband så förändras plötsligt hela världen. Thunder Road med Bossen och nu kommer flygandet igen, till en alldeles egen plats med alldeles egna drömmar.
Och vi satt där igår, på dom skraltiga stenarna i hennes trädgård, och jag var trött, och hon drog upp maskrosor och jag sa att: okej, man blir väl inte förkyld av vatten. Och hennes man gjorde en mycket god matpaj som vi åt sen. Och en gång var jag hennes man, eller pojke. Och nu ska hon ha sitt tredje barn och jag är fadder till hennes andra.
Det är så längesen, och ändå förstår vi så ofta vad vi menar.
Och ändå har vi alltid haft så svårt att förstå varandra och komma överens. Det är kanske därför.
Om ni förstår vad jag menar.
Och hennes och mina flickor hoppade nakna medan vattenspridaren sprutade och jag sa att en pedofil hade kunnat tjäna pengar på detta, eller någon entreprenör vilkensom.
Och jag tycker varken om pedofili eller skandaljournalistik, eller någon cynisk entreprenör.
Och det var en vacker sol och man kunde se regnbågar i vattnet, och dom glada barnen som var så glada innan dom frös.
Och dom var verkligen vackra och jag tycker inte illa om nudism eller naturalism.
Elsa är åtta år och ibland vill vi bada och vi har inga badkläder och jag frågar om hon verkligen vill bada, så bada naken, jag hade badat naken om jag fick, jag gör det när jag har chansen, det är mycket skönare: "Nä." Och det beror på er H&M. "Men bada i trosorna då." Och det beror på er H&M. "Men jag har ingen överdel." "Jag har större bröst än du", säger jag då och jag tror inte att det springer pedofiler i varenda buske (jo, jag vet att dom finns, och om någon mej närstående skulle drabbas ... Jag vet, Jag vet att man skriver upp bilnummer utanför skolorna i Limham, jag vet att det är fruktansvärt att vara ett brottsoffer. Det är inte det jag pratar om.) Jag tror inte att barnen som syr dom andra barnens bikiniöverdelar har egna bikiniöverdelar, i alla fall inte när dom klättrar vidare på karriärstegen och träffar västerländska fäder som är betydligt äldre, på drömsemester.
Om du fattar vad jag menar.
Men den som kan ta, tar.
Jag läser denne Ove Allansson, Blues för Maria. Det tar lite tid, om man säger så. Och emellanåt belönas man. Och emellanåt har man faktiskt tråkigt.
Att skriva engagerat om viktiga saker behöver inte nödvändigtvis vara tråkigt. Helst tvärtom. Glöd och driv, det är dom verktygen man behöver, möjligen en smula talang och arbetsmoral. Pengar.
Om ni förstår vad jag menar.
Jag lyssnar en hel del på Lasse Berghagen, jag vet inte varför. Kanske för att jag är en ung snart fyrtiotvåårig man. Okej, ett barn, som luktar illa om fingrarna.
Just innan jag läste Mattias Elftorps text i HD, var Elsa och jag på bibblan och lånade en bok om Bamses tidiga liv.
Det var lättare då. Kanske.
Om ni förstår vad jag menar.
Jag följer debatten om hur Landskrona skämmer ut sej. Det är som att stadens styre vill ta sitt ansvar. Det är som att styret i staden är missnöjda med att missnöjdheten och våldet mot människor inte är tillräckligt stort, så dom skapar populistiska och omänskliga krav på dom svagaste medborgarna för att kunna sko sej några år till, med bra lön och hus målade och träd fällda av socialbidragstagare.
Det är bara dom fattiga som begår oglagligheter och ligger på sofflocket, det vet vi ju.
Ni ska veta, landskronabor, att så förbannat svårt är det inte att välta ett minoritetsstyre.
Om ni förstår vad jag menar.
Och nu spelar radions önskeprogram en av Cornelis många låtar, vad väljer man då? Låt mej tänka. Cool Water på den Gyldene Freden? Nä, för dyster. Sommarkort? Nä, för dyster. Den om Morbror Frans eller systrarna som har café eller Taube, Flickan i Havanna? En höna är lagom. Och Deirdre är ju så vacker när hon svingar på höfterna.
Och eftersom jag är en pojke med en bandspelare och hinkvis och lådvis och påsvis med blandband så förändras plötsligt hela världen. Thunder Road med Bossen och nu kommer flygandet igen, till en alldeles egen plats med alldeles egna drömmar.
Och vi satt där igår, på dom skraltiga stenarna i hennes trädgård, och jag var trött, och hon drog upp maskrosor och jag sa att: okej, man blir väl inte förkyld av vatten. Och hennes man gjorde en mycket god matpaj som vi åt sen. Och en gång var jag hennes man, eller pojke. Och nu ska hon ha sitt tredje barn och jag är fadder till hennes andra.
Det är så längesen, och ändå förstår vi så ofta vad vi menar.
Och ändå har vi alltid haft så svårt att förstå varandra och komma överens. Det är kanske därför.
Om ni förstår vad jag menar.
Och hennes och mina flickor hoppade nakna medan vattenspridaren sprutade och jag sa att en pedofil hade kunnat tjäna pengar på detta, eller någon entreprenör vilkensom.
Och jag tycker varken om pedofili eller skandaljournalistik, eller någon cynisk entreprenör.
Och det var en vacker sol och man kunde se regnbågar i vattnet, och dom glada barnen som var så glada innan dom frös.
Och dom var verkligen vackra och jag tycker inte illa om nudism eller naturalism.
Elsa är åtta år och ibland vill vi bada och vi har inga badkläder och jag frågar om hon verkligen vill bada, så bada naken, jag hade badat naken om jag fick, jag gör det när jag har chansen, det är mycket skönare: "Nä." Och det beror på er H&M. "Men bada i trosorna då." Och det beror på er H&M. "Men jag har ingen överdel." "Jag har större bröst än du", säger jag då och jag tror inte att det springer pedofiler i varenda buske (jo, jag vet att dom finns, och om någon mej närstående skulle drabbas ... Jag vet, Jag vet att man skriver upp bilnummer utanför skolorna i Limham, jag vet att det är fruktansvärt att vara ett brottsoffer. Det är inte det jag pratar om.) Jag tror inte att barnen som syr dom andra barnens bikiniöverdelar har egna bikiniöverdelar, i alla fall inte när dom klättrar vidare på karriärstegen och träffar västerländska fäder som är betydligt äldre, på drömsemester.
Om du fattar vad jag menar.
Men den som kan ta, tar.
Tuesday, May 17, 2011
Himlen kan vänta
Jag minns första gången jag hörde Eldkvarn spela Alice. Det var ett av få musikprogram på teve. Carin Hjulström var programledare. Gig, hette det. Det var innan plattan Himmelska dagar hade kommit ut. Jag gick nog andra året i gymnasiet. Det var det bästa jag hade hört.
Idag är det sista avsnittet i Pluras matprogram. På ett sätt hoppas jag att det verkligen är det allra sista, kon är mjölkad nu. Samtidigt vill jag se mer.
Jag har inga idoler. Men jag har förebilder, Plura har nog aldrig varit en av dom.
Men jag började då, -86 tror jag, med Utanför lagen. Jag hade hört några strölåtar tidigare, men det var Utanför lagen! Det har det alltid varit.
Första gången jag hörde Alice var kanske inte första gången som Plura bar en hög hatt. Men ändå. Och en vit T-shirt. Det var det bästa jag hade hört. Jag saknar videoinspelningen som jag inte hittar, och inga klipp på Youtube.
Jag spelade in videoinspelningen på min bandspelare, utan sladdar, lyssnade på min freestyle.
Och när Imperiet spelade Bibel hos Nancy och Carina.
Och Michael Segerström, Kristoffer hette han, Nancys brorsa som gillade korv.
Jag tänker på det nu när jag återigen egentligen tänker att jag borde vara som Plura verkar vara. Avslappnad. Ibland känns det som att jag har en gurka uppstoppad någonstans.
Varför ska jag bry mej?
Varför ska jag vara orolig för vad andra tycker om mej?
När jag genomtänkt, och detta är viktigt, gjort vad jag tycker är rätt.
Jag minns inte om jag trodde på Gud då, men mina första ord var: Jag är inte Guds bästa barn, men jag är den första att erkänna det.
Hade det inte varit så tydligt att Carla är Pluras älskade lillebror, så hade jag varit det.
Men på Caesars i Helsinghåla, Cirkus Broadway-turnén, Debaser, alla gångerna på Victoria dit vi gamlingar kryper.
Nu vet jag inte om det blir mer konsertbesök när Eldkvarn spelar på Victoria, det var ju liksom vår grej.
Jag minns inte vilken min första konsert på Victoria var. Men jag minns lokalerna på tredje våningen där vi träffades på riktigt. Jag minns att något långsamt startade i mitt liv.
Och, medan jag trots allt minns en del, vad många gånger du har varit med, Windy.
Jag minns första gången jag hörde Eldkvarn spela Alice. Det var ett av få musikprogram på teve. Carin Hjulström var programledare. Gig, hette det. Det var innan plattan Himmelska dagar hade kommit ut. Jag gick nog andra året i gymnasiet. Det var det bästa jag hade hört.
Idag är det sista avsnittet i Pluras matprogram. På ett sätt hoppas jag att det verkligen är det allra sista, kon är mjölkad nu. Samtidigt vill jag se mer.
Jag har inga idoler. Men jag har förebilder, Plura har nog aldrig varit en av dom.
Men jag började då, -86 tror jag, med Utanför lagen. Jag hade hört några strölåtar tidigare, men det var Utanför lagen! Det har det alltid varit.
Första gången jag hörde Alice var kanske inte första gången som Plura bar en hög hatt. Men ändå. Och en vit T-shirt. Det var det bästa jag hade hört. Jag saknar videoinspelningen som jag inte hittar, och inga klipp på Youtube.
Jag spelade in videoinspelningen på min bandspelare, utan sladdar, lyssnade på min freestyle.
Och när Imperiet spelade Bibel hos Nancy och Carina.
Och Michael Segerström, Kristoffer hette han, Nancys brorsa som gillade korv.
Jag tänker på det nu när jag återigen egentligen tänker att jag borde vara som Plura verkar vara. Avslappnad. Ibland känns det som att jag har en gurka uppstoppad någonstans.
Varför ska jag bry mej?
Varför ska jag vara orolig för vad andra tycker om mej?
När jag genomtänkt, och detta är viktigt, gjort vad jag tycker är rätt.
Jag minns inte om jag trodde på Gud då, men mina första ord var: Jag är inte Guds bästa barn, men jag är den första att erkänna det.
Hade det inte varit så tydligt att Carla är Pluras älskade lillebror, så hade jag varit det.
Men på Caesars i Helsinghåla, Cirkus Broadway-turnén, Debaser, alla gångerna på Victoria dit vi gamlingar kryper.
Nu vet jag inte om det blir mer konsertbesök när Eldkvarn spelar på Victoria, det var ju liksom vår grej.
Jag minns inte vilken min första konsert på Victoria var. Men jag minns lokalerna på tredje våningen där vi träffades på riktigt. Jag minns att något långsamt startade i mitt liv.
Och, medan jag trots allt minns en del, vad många gånger du har varit med, Windy.
Monday, May 16, 2011
Sången han sjöng var min egen
Och andra dagar är det bara två sånger jag vill höra. Världens två bästa sånger. Båda med Imperiet. 1987 och Var é vargen.
Sen hörde jag Ballad om en amerikansk officer.
Och jag kan flyga då.
Flyga tillbaka till den tiden som jag inte vet om den var bättre eller sämre.
Men kommer du ihåg hur alla simmade och flög då?
Kommer du ihåg bryggan där jag satt när det var maj igen?
Kommer du ihåg när man cyklade Svaneholmsvägen ner och man skymtade havet och man cyklade och cyklade och man var under dom nygröna träden, kommer du ihåg?
Nä. Jag vet.
För jag var alltid ensam.
Eller inte.
Det är den här förbannade förkylningen.
Sen är det bortskämdheten. Man blir van.
Är det så?
Jag noterade att dom svenska hockeyherrarna gick på en mina.
Landskronas stolta fotbollslag gick på en annan mina.
I länder som har saker som USA vill ha går små barn på minor varje dag.
Och där, just där, gick solen ner nu.
Och andra dagar är det bara två sånger jag vill höra. Världens två bästa sånger. Båda med Imperiet. 1987 och Var é vargen.
Sen hörde jag Ballad om en amerikansk officer.
Och jag kan flyga då.
Flyga tillbaka till den tiden som jag inte vet om den var bättre eller sämre.
Men kommer du ihåg hur alla simmade och flög då?
Kommer du ihåg bryggan där jag satt när det var maj igen?
Kommer du ihåg när man cyklade Svaneholmsvägen ner och man skymtade havet och man cyklade och cyklade och man var under dom nygröna träden, kommer du ihåg?
Nä. Jag vet.
För jag var alltid ensam.
Eller inte.
Det är den här förbannade förkylningen.
Sen är det bortskämdheten. Man blir van.
Är det så?
Jag noterade att dom svenska hockeyherrarna gick på en mina.
Landskronas stolta fotbollslag gick på en annan mina.
I länder som har saker som USA vill ha går små barn på minor varje dag.
Och där, just där, gick solen ner nu.
Sunday, May 15, 2011
Jag går in i foton
Som du ju vet har jag fått en ny mobiltelefon. Inte den flådigaste, inte ens den nästflådigaste. Men ändå, som du ju vet.
Den där dagen när jag var klorögt röd och stannade till hos Telenor nära Bullen.
Och detta med kålpudding. Det är så längesen nu, och riktiga lingon utan äpplen.
Och riktig jordgubbskräm, utan äpplen.
Som du vet var jag ju i Spanien innan Rom. Det var inte så dyrt men ändå, när man är konstnär är man konstnär. Och man tjänade ju en hacka.
Jag skickar ju bilderna från den gamla mobilen (ja, jag vet att du vet) till Johanna som mejlar dom till mej. Och nu lyssnar jag på Docenterna, dom var ju, som du vet, bättre för.
Men i Rom var det kallt. Och det blev en alldeles för dyr historia.
Så jag tänkte fixa en tallrik pasta nu, hemmavid.
Som du ju vet har jag fått en ny mobiltelefon. Inte den flådigaste, inte ens den nästflådigaste. Men ändå, som du ju vet.
Den där dagen när jag var klorögt röd och stannade till hos Telenor nära Bullen.
Och detta med kålpudding. Det är så längesen nu, och riktiga lingon utan äpplen.
Och riktig jordgubbskräm, utan äpplen.
Som du vet var jag ju i Spanien innan Rom. Det var inte så dyrt men ändå, när man är konstnär är man konstnär. Och man tjänade ju en hacka.
Jag skickar ju bilderna från den gamla mobilen (ja, jag vet att du vet) till Johanna som mejlar dom till mej. Och nu lyssnar jag på Docenterna, dom var ju, som du vet, bättre för.
Men i Rom var det kallt. Och det blev en alldeles för dyr historia.
Så jag tänkte fixa en tallrik pasta nu, hemmavid.
Jag går igenom foton
Jag ser henne som osjälvisk. Jag ser med mina blåa ögon henne som någon jag kan lita på.
Hur skulle jag kunna fånga en så vacker fjäril.
Ska vi då prata om Torkild Strandberg.
Varför måste han vara ordförande i Landskronahem? Varför säljer man ut säljer man ut säljer man ut? Varför har Torkild inget att säga?
Vill du?
Tror du att han lyssnar?
Tror du att Björklund och Strandberg någonsin lyssnar på någon som inte klappar dom på axeln och tycker exakt likadant?
Och jag pratar alltså om EXAKT! För allt ska vara så förbannat exakt och rättning i leden i deras förlorade verkligheter som aldrig har existerat.
Och hon vet inte om det. Eller, hon kanske njuter av det. Men jag hör på hennes röst när hon ljuger.
Var kommer då rädslan ifrån.
Jag var inte rädd när jag klättrade i trädet och ramlade och bröt armen.
Inte rädd den natten, dom nätterna på motorvägen.
Eller i regnet på väg mot Jönköping.
Varför är jag rädd i sängen.
Och sen tänker jag på en mycket yngre flicka. Hon är så vacker på korten, som att hon vet ... att någon dag ska det sitta en människa och tänka det: Hon är så vacker på korten.
Var inte rädd, är det enda jag kan lära henne.
Jag blir kanske också lurad att bli den jag inte är, den jag inte vill vara. Varför slutar jag engagera mej när jag känner att det finns så mycket som är fel. Eller, omänskligt, inhumant, orättvist.
Tänker du på det någon gång, Torkild.
Vill du ha en rådgivare?
Vill du verkligen ha en rådgivare?
Vill du verkligen lyssna på en annan röst?
Tror du verkligen att lycka endast kommer från människor med pengar?
I så fall, varför inte dela med sej av pengarna så att fler får lycka?
Vill du, på allvar, tänka igenom det? Eller är allt redan inprogramerat och färdigt och omöjligt att förändra?
Och man blir lurad. Man står där med sina blåa ögon och hon ler med sina. Och man frågar: Ljuger du nu.
"Nä, jag skulle aldrig ljuga för dej", eller nåt.
Sen spyr man.
Sen tittar man en gång till, och, hur skulle hon kunna ljuga för mej.
Torkild. Jag ljuger aldrig.
Kommer du ihåg när vi spelade teater tillsammans. Jag pratade aldrig med dej, för du skulle, redan då, bestämma allting.
Har du tyckt synd om någon, velat hjälpa, på riktigt? Jag undrar, finns det en människa bakom flosklerna?
Tycker du synd om någon? Eller har alla alltid sej själva att skylla när man halkar på framgångens knuffande stege?
Tänker ni på sånt? Ni folkpartister? Bryr ni er?
Och då menar jag, för att på politikermanér peka med hela huvudet, PÅ RIKTIGT!
Igår träffade jag en kvinna från Tanzania. Jag frågade och frågade på engelska, jag var en detektiv, jag ville veta varför hon, ung lång och snygg var intresserad av mej, av Danne och Uffe.
Och allt gled iväg. Jag vet fortfarande inte om hon bara var en glad flicka på danshumör eller ... jag vet inte.
Det är jobbigt när man inte förstår att det som sägs och görs inte är det som sägs och görs.
Jag var inte rädd i trappuppgångarna som jag sov i några gånger i olika länder och städer.
Så är jag rädd i sängen, igen.
Och varenda människa jag älskar är jag rädd att säga till: Jag älskar dej.
Samtidigt vill jag säga er att Torkild är en manipulatör, säger sånt som folk tror att dom vill höra.
Torkild säger inte sanningen. Torkild gör "sanningen" till något ni tror är sanningen.
Det är det tidevarvet, mina vänner, det där vi skiter i varandra för att ha råd att köpa grus för att inte halka på den där stegen jag pratade om tidigare (ja, detta är ett tal): den falska framgångens stege.
Ser du den fjärilen, Torkild, den som inte flyger eller svävar, den som blev mördad och mjöl?
Eller ... kanske är jag manipulatören. Välj själv, det är ju kvasiliberalernas motto.
Jag ser henne som osjälvisk. Jag ser med mina blåa ögon henne som någon jag kan lita på.
Hur skulle jag kunna fånga en så vacker fjäril.
Ska vi då prata om Torkild Strandberg.
Varför måste han vara ordförande i Landskronahem? Varför säljer man ut säljer man ut säljer man ut? Varför har Torkild inget att säga?
Vill du?
Tror du att han lyssnar?
Tror du att Björklund och Strandberg någonsin lyssnar på någon som inte klappar dom på axeln och tycker exakt likadant?
Och jag pratar alltså om EXAKT! För allt ska vara så förbannat exakt och rättning i leden i deras förlorade verkligheter som aldrig har existerat.
Och hon vet inte om det. Eller, hon kanske njuter av det. Men jag hör på hennes röst när hon ljuger.
Var kommer då rädslan ifrån.
Jag var inte rädd när jag klättrade i trädet och ramlade och bröt armen.
Inte rädd den natten, dom nätterna på motorvägen.
Eller i regnet på väg mot Jönköping.
Varför är jag rädd i sängen.
Och sen tänker jag på en mycket yngre flicka. Hon är så vacker på korten, som att hon vet ... att någon dag ska det sitta en människa och tänka det: Hon är så vacker på korten.
Var inte rädd, är det enda jag kan lära henne.
Jag blir kanske också lurad att bli den jag inte är, den jag inte vill vara. Varför slutar jag engagera mej när jag känner att det finns så mycket som är fel. Eller, omänskligt, inhumant, orättvist.
Tänker du på det någon gång, Torkild.
Vill du ha en rådgivare?
Vill du verkligen ha en rådgivare?
Vill du verkligen lyssna på en annan röst?
Tror du verkligen att lycka endast kommer från människor med pengar?
I så fall, varför inte dela med sej av pengarna så att fler får lycka?
Vill du, på allvar, tänka igenom det? Eller är allt redan inprogramerat och färdigt och omöjligt att förändra?
Och man blir lurad. Man står där med sina blåa ögon och hon ler med sina. Och man frågar: Ljuger du nu.
"Nä, jag skulle aldrig ljuga för dej", eller nåt.
Sen spyr man.
Sen tittar man en gång till, och, hur skulle hon kunna ljuga för mej.
Torkild. Jag ljuger aldrig.
Kommer du ihåg när vi spelade teater tillsammans. Jag pratade aldrig med dej, för du skulle, redan då, bestämma allting.
Har du tyckt synd om någon, velat hjälpa, på riktigt? Jag undrar, finns det en människa bakom flosklerna?
Tycker du synd om någon? Eller har alla alltid sej själva att skylla när man halkar på framgångens knuffande stege?
Tänker ni på sånt? Ni folkpartister? Bryr ni er?
Och då menar jag, för att på politikermanér peka med hela huvudet, PÅ RIKTIGT!
Igår träffade jag en kvinna från Tanzania. Jag frågade och frågade på engelska, jag var en detektiv, jag ville veta varför hon, ung lång och snygg var intresserad av mej, av Danne och Uffe.
Och allt gled iväg. Jag vet fortfarande inte om hon bara var en glad flicka på danshumör eller ... jag vet inte.
Det är jobbigt när man inte förstår att det som sägs och görs inte är det som sägs och görs.
Jag var inte rädd i trappuppgångarna som jag sov i några gånger i olika länder och städer.
Så är jag rädd i sängen, igen.
Och varenda människa jag älskar är jag rädd att säga till: Jag älskar dej.
Samtidigt vill jag säga er att Torkild är en manipulatör, säger sånt som folk tror att dom vill höra.
Torkild säger inte sanningen. Torkild gör "sanningen" till något ni tror är sanningen.
Det är det tidevarvet, mina vänner, det där vi skiter i varandra för att ha råd att köpa grus för att inte halka på den där stegen jag pratade om tidigare (ja, detta är ett tal): den falska framgångens stege.
Ser du den fjärilen, Torkild, den som inte flyger eller svävar, den som blev mördad och mjöl?
Eller ... kanske är jag manipulatören. Välj själv, det är ju kvasiliberalernas motto.
Wednesday, May 11, 2011
Ja
Ikväll är det så igen. När jag lyssnar på Anders F Rönnblom. Jag vill vara uppe hela natten. Jag vill gå upp tidigt på morgonen. Jag vill cykla och bada i havet innan jag cyklar och simmar på Kockum Fritid, innan jag tar tåget till Köpenhamn för att läsa och skriva.
Jag vill bara lyssna på Anders F Rönnblom, Jag kysste henne våldsamt, utan att tröttna.
Och hon, Säkert, eller Hello Saferide, om jag tröttnar på Anders.
Jag blir så kär i henne ibland när jag lyssnar.
Allt som man vet aldrig kommer att hända.
Som det där med ishockeyn.
Varför ska man (reklam) låtsas att (reklam) det är (reklam) spännande (reklam) när segern redan är klar. När ingen brfyr sej. Reklam reklam reklam reklam reklam reklam reklam reklam.
Jag vet att du har fattat reklam reklam reklam reklam reklam reklam dom måste tjäna pengar.
Tjäna pengar?
Göra ett gott jobb?
Vara en god människa?
Jag stressade. Skrev. Simmade. Jag hämtade Elsa vid halvtvå idag. Vi åkte och badade i det kalla havet. I det kalla havet. Hon och jag bara. Det fanns ett berg av sand som hon rullade nerför, igen och igen. Hon adopterade några tångräkor som vi lämnade tillbaka till havet sen.
Världen, Sverige, är ett kallt hav.
Neil Young, After the goldrush.
Rod Stewart, Baby Jane, en jävla bra låt.
Nu vill jag sitta uppe hela natten och skriva. Jag kommer antagligen att somna och bränna mej på datorn, på pannan.
Och sen, fåglarna kvittrar så vackert, nä, inte somna om. Och det finns bara det kalla havet.
Men!
Aldrig i mitt liv vill jag ta bort två timmar ensam med min äldsta dotter, när vi kan koncentrera oss på varandra och på vad som är viktigt. Även om hon leker med tång och tångräkor och en leksaksbil hon hittade. Även om jag läser Aftonbladet eller korrektur.
Hon vet att jag sitter där, tjugo meter bort. Vi pratar hela tiden. Vi känner varandra. Vi behöver inte säga så mycket.
"Pappa ...?"
"Ja."
"Vad skönt."
Ja.
Ikväll är det så igen. När jag lyssnar på Anders F Rönnblom. Jag vill vara uppe hela natten. Jag vill gå upp tidigt på morgonen. Jag vill cykla och bada i havet innan jag cyklar och simmar på Kockum Fritid, innan jag tar tåget till Köpenhamn för att läsa och skriva.
Jag vill bara lyssna på Anders F Rönnblom, Jag kysste henne våldsamt, utan att tröttna.
Och hon, Säkert, eller Hello Saferide, om jag tröttnar på Anders.
Jag blir så kär i henne ibland när jag lyssnar.
Allt som man vet aldrig kommer att hända.
Som det där med ishockeyn.
Varför ska man (reklam) låtsas att (reklam) det är (reklam) spännande (reklam) när segern redan är klar. När ingen brfyr sej. Reklam reklam reklam reklam reklam reklam reklam reklam.
Jag vet att du har fattat reklam reklam reklam reklam reklam reklam dom måste tjäna pengar.
Tjäna pengar?
Göra ett gott jobb?
Vara en god människa?
Jag stressade. Skrev. Simmade. Jag hämtade Elsa vid halvtvå idag. Vi åkte och badade i det kalla havet. I det kalla havet. Hon och jag bara. Det fanns ett berg av sand som hon rullade nerför, igen och igen. Hon adopterade några tångräkor som vi lämnade tillbaka till havet sen.
Världen, Sverige, är ett kallt hav.
Neil Young, After the goldrush.
Rod Stewart, Baby Jane, en jävla bra låt.
Nu vill jag sitta uppe hela natten och skriva. Jag kommer antagligen att somna och bränna mej på datorn, på pannan.
Och sen, fåglarna kvittrar så vackert, nä, inte somna om. Och det finns bara det kalla havet.
Men!
Aldrig i mitt liv vill jag ta bort två timmar ensam med min äldsta dotter, när vi kan koncentrera oss på varandra och på vad som är viktigt. Även om hon leker med tång och tångräkor och en leksaksbil hon hittade. Även om jag läser Aftonbladet eller korrektur.
Hon vet att jag sitter där, tjugo meter bort. Vi pratar hela tiden. Vi känner varandra. Vi behöver inte säga så mycket.
"Pappa ...?"
"Ja."
"Vad skönt."
Ja.
Tuesday, May 10, 2011
En dag
Don´t go med Hothouse Flowers är kanske en lämplig sång. Det är i alla fall en väldigt bra sång.
En dag av David Nicholls är inte den bästa bok jag har läst, inte den viktigaste. Men, Gud, vilken bra och gripande bok det är. Jag skiter i om den tangerar snyftböcker eller, jag vet inte, om den inte är fin nog. Det är och kommer alltid att vara oviktigt.
Jag skiter i om jag möjligen är i ett känsligt tillstånd, alltså sentimentalt lättpåverkad, jag är sån.
Nä, kom inte med det, jag ber inte om ursäkt.
Jag är bara så förbluffad och tagen.
Vilken fantastisk bok.
Vet jag vad vänskap är? Kärlek?
Skulle tro det.
Min mamma fyller snart 73 år. Och för dom som inte har förstått det tidigare, min mamma är en mycket humoristisk människa.
Jag varken kan eller vill berätta varför vi skrattade igår. Varför vi pratar om flera småtrista saker, men att det finns ett leende eller skratt i närheten hela tiden. Att vi båda pratar alldeles för omständigt och långt ibland. Det är så vi är.
Och jag sitter här och försöker skriva klart en bok, alldeles för omständigt och långt. Men jag vet vad jag vill säga. Varför säger jag inte det.
Eller Utanför lagen med Eldkvarn, hela skivan.
Eller Estuary bed med Triffids. Eller Seabirds.
Vänskap?
Jag är så gammal att det finns människor jag varit kompis med i snart trettiofem år. Eller, en människa, två kanske.
Det finns andra som jag inte känner så väl, tjugofem år eller så. Och andra.
Jag tror aldrig att det är så, som i boken En dag.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, hette den alltså, min första bok.
Det blir aldrig som i böckerna du älskar heller.
Vi hade kanske inte behövt litteratur eller musik eller film, teater, konst, whatever, om det hade exakt tangerat verkligheten. Eller att simma.
I alla fall jag vill fly verkligheten.
Allt måste spetsas.
Sen kan jag skriva hur socialrealistiskt jag vill, hade inte fantasin och det fantastiska funnits, jo, så sjunker allt ner i dyn.
Och det är inte alls bara min fantasi, det är din också. Alla vi läsare, betraktare, konsumenter.
Om jag säger att en myra ... och att det luktar barrsommar ... och någonstans bakom blåser havet in ... och du vet att ebben kommer, lägre och högre i Portugal ... men nu, bara sank sand i södraste Halland som var havsbotten innan och ska bli igen ... och du ser henne inte, men du vet att hon finns där, hon finns alltid där ... handlar En dag om. Till exempel.
Eller maskarna efter regnvädret.
Det är du som bestämmer.
Don´t go med Hothouse Flowers är kanske en lämplig sång. Det är i alla fall en väldigt bra sång.
En dag av David Nicholls är inte den bästa bok jag har läst, inte den viktigaste. Men, Gud, vilken bra och gripande bok det är. Jag skiter i om den tangerar snyftböcker eller, jag vet inte, om den inte är fin nog. Det är och kommer alltid att vara oviktigt.
Jag skiter i om jag möjligen är i ett känsligt tillstånd, alltså sentimentalt lättpåverkad, jag är sån.
Nä, kom inte med det, jag ber inte om ursäkt.
Jag är bara så förbluffad och tagen.
Vilken fantastisk bok.
Vet jag vad vänskap är? Kärlek?
Skulle tro det.
Min mamma fyller snart 73 år. Och för dom som inte har förstått det tidigare, min mamma är en mycket humoristisk människa.
Jag varken kan eller vill berätta varför vi skrattade igår. Varför vi pratar om flera småtrista saker, men att det finns ett leende eller skratt i närheten hela tiden. Att vi båda pratar alldeles för omständigt och långt ibland. Det är så vi är.
Och jag sitter här och försöker skriva klart en bok, alldeles för omständigt och långt. Men jag vet vad jag vill säga. Varför säger jag inte det.
Eller Utanför lagen med Eldkvarn, hela skivan.
Eller Estuary bed med Triffids. Eller Seabirds.
Vänskap?
Jag är så gammal att det finns människor jag varit kompis med i snart trettiofem år. Eller, en människa, två kanske.
Det finns andra som jag inte känner så väl, tjugofem år eller så. Och andra.
Jag tror aldrig att det är så, som i boken En dag.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, hette den alltså, min första bok.
Det blir aldrig som i böckerna du älskar heller.
Vi hade kanske inte behövt litteratur eller musik eller film, teater, konst, whatever, om det hade exakt tangerat verkligheten. Eller att simma.
I alla fall jag vill fly verkligheten.
Allt måste spetsas.
Sen kan jag skriva hur socialrealistiskt jag vill, hade inte fantasin och det fantastiska funnits, jo, så sjunker allt ner i dyn.
Och det är inte alls bara min fantasi, det är din också. Alla vi läsare, betraktare, konsumenter.
Om jag säger att en myra ... och att det luktar barrsommar ... och någonstans bakom blåser havet in ... och du vet att ebben kommer, lägre och högre i Portugal ... men nu, bara sank sand i södraste Halland som var havsbotten innan och ska bli igen ... och du ser henne inte, men du vet att hon finns där, hon finns alltid där ... handlar En dag om. Till exempel.
Eller maskarna efter regnvädret.
Det är du som bestämmer.
Monday, May 09, 2011
Kvalitet och känsla och ... alldeles underbart
Kanske är det bara så enkelt. Att när jag var så liten i Asmundtorp. Att det enda jag kommer ihåg är morfar i min och Anders säng, läsandes en serietidening.
Att det enormt stora kassettbandet i bilstereon spelade Simon and Garfunkel.
Att allt startade där.
Du skulle se mej. Detta var innan Lasse Berghagen. Och det är efter Lasse Berghagen.
Du skulle se mej. I en annan värld. Alldeles för ung och försjunken. Simon och Garfunkel.
Som dom säger i filmen G: "Tänk dej ett fullsatt Madison Square Garden ..."
Tänk dej ett fullsat Madison Square Garden: Paul Simon och Art Garfunkel i oktober 2009. Bridge over troubled water. Så glada. Så ödmjuka. Så förbannat bra och lyckliga.
Paul Simon är givetvis geniet. Men Art Garfunkel, den rösten. Just när alla andra hade spruckit, sjunger han så skört och rent. Han är ungefär sjuttio år.
Det måste vara där allt börjar för mej. Det måste vara där allt slutar.
I kvalitativ skönhet.
Jag tänkte skriva om Eric Saade. Han säger att han är en riktig artist. Jag tycker att han ska krama ur handduken han torkar sej bakom öronen med. Igen och igen.
Kanske är det bara så enkelt. Att när jag var så liten i Asmundtorp. Att det enda jag kommer ihåg är morfar i min och Anders säng, läsandes en serietidening.
Att det enormt stora kassettbandet i bilstereon spelade Simon and Garfunkel.
Att allt startade där.
Du skulle se mej. Detta var innan Lasse Berghagen. Och det är efter Lasse Berghagen.
Du skulle se mej. I en annan värld. Alldeles för ung och försjunken. Simon och Garfunkel.
Som dom säger i filmen G: "Tänk dej ett fullsatt Madison Square Garden ..."
Tänk dej ett fullsat Madison Square Garden: Paul Simon och Art Garfunkel i oktober 2009. Bridge over troubled water. Så glada. Så ödmjuka. Så förbannat bra och lyckliga.
Paul Simon är givetvis geniet. Men Art Garfunkel, den rösten. Just när alla andra hade spruckit, sjunger han så skört och rent. Han är ungefär sjuttio år.
Det måste vara där allt börjar för mej. Det måste vara där allt slutar.
I kvalitativ skönhet.
Jag tänkte skriva om Eric Saade. Han säger att han är en riktig artist. Jag tycker att han ska krama ur handduken han torkar sej bakom öronen med. Igen och igen.
Ska nya röster sjunga
Vi har aldrig pratat med varandra.
Men, mannen, den gamle mannen vid havet nere vid Sibbarp.
Första gången jag såg honom bodde vi på Södra Förstadsgatan, 2002 eller 2003. Mittemot där Lidl ligger nu, mellan Södervärn och Dalaplan.
Det var där den gamla kvinnan bodde, hon var åttiofyra. Hon hade bott i huset sen det byggdes, 1929. Dom hade flyttat från Möllevången dit, med häst och vagn. Hon hade blivit retad för att hon skulle flytta ut på landet. Till mellan Södervärn och Dalaplan.
Mannen där vid bänkarna vid havet vid Sibbarp. Kallbadhuset har väl funnits en tid. Jag brukade se honom med rullstolen som han långsamt förde framåt, där hans hustru satt. Genom gräset till den ena bänken, alldeles nära vattenbrynet. Jag satt på den andra bänken. Tysta tillsammans såg vi solen gå ner bakom Köpenhamn.
Jag återvänder alltid dit. Mannen också.
När vi hade flyttat till Limhamn 2005 såg jag honom igen, ensam med en käpp. Ingen rullstol, ingen hustru. Men solen som gick ner så sorgligt vackert. Och jag som så gärna ville prata. Men jag är mer en betraktare. Och, vad vet jag, vem han pratade med inuti sitt huvud. Vem var jag att störa.
Och rullstolen tillbaka.
Häromdagen såg jag honom igen. Jag visste inte att man kunde bli så gammal. Någon (hans son?) körde rullstolen och jag vill tro att det var samma som hans hustru en gång satt i.
Och solen gick ner, igen.
Vi har aldrig pratat med varandra.
Men, mannen, den gamle mannen vid havet nere vid Sibbarp.
Första gången jag såg honom bodde vi på Södra Förstadsgatan, 2002 eller 2003. Mittemot där Lidl ligger nu, mellan Södervärn och Dalaplan.
Det var där den gamla kvinnan bodde, hon var åttiofyra. Hon hade bott i huset sen det byggdes, 1929. Dom hade flyttat från Möllevången dit, med häst och vagn. Hon hade blivit retad för att hon skulle flytta ut på landet. Till mellan Södervärn och Dalaplan.
Mannen där vid bänkarna vid havet vid Sibbarp. Kallbadhuset har väl funnits en tid. Jag brukade se honom med rullstolen som han långsamt förde framåt, där hans hustru satt. Genom gräset till den ena bänken, alldeles nära vattenbrynet. Jag satt på den andra bänken. Tysta tillsammans såg vi solen gå ner bakom Köpenhamn.
Jag återvänder alltid dit. Mannen också.
När vi hade flyttat till Limhamn 2005 såg jag honom igen, ensam med en käpp. Ingen rullstol, ingen hustru. Men solen som gick ner så sorgligt vackert. Och jag som så gärna ville prata. Men jag är mer en betraktare. Och, vad vet jag, vem han pratade med inuti sitt huvud. Vem var jag att störa.
Och rullstolen tillbaka.
Häromdagen såg jag honom igen. Jag visste inte att man kunde bli så gammal. Någon (hans son?) körde rullstolen och jag vill tro att det var samma som hans hustru en gång satt i.
Och solen gick ner, igen.
Saturday, May 07, 2011
En annan tid-danmarksfärja revisited
En annan dag satt jag där nere i mina föräldrars hus och såg på dansk teve, ett reportage från den pågående Roskildefestivalen.
Där nere och det var kväll och det var på den tiden på nittiotalet när jag bodde i Malmö och det var lätt att fixa en lägenhet. Jag pluggade, sa upp lägenheten över sommaren och hade en ny till hösten. Eller gammal. Sparade några månaders hyra.
Eller, jag vet inte, det var kanske bara en sommar eller två. Men det var lätt att fixa lägenhet, Brobygatan, Upplandsgatan, och tre olika på Ystadsgatan på andra sidan Nobelvägen, i Svinaryssland.
Och Janne satt i Uffes lägenhet på Löpargatan i LA och några gånger spelade vi tennis, badade.
Jag hade en ryggsäck med böcker, skrivbok, kläder, badbyxor. Ibland var jag uppe i huset utanför Halmstad. Ibland i Lund, mest i Malmö eller runt i Landskrona, Ven. Det var kanske frihet, men en fattig frihet.
Och Janne ringde den där kvällen och kanske pratade vi först om tennis, men sen undrade han om jag också tittade på det danska programmet.
Ja.
Så vi drar?
Ja.
Och det blev nästa dag och vi satt på färjan till Köpenhamn och jag hade delar av min debutbok i manuspapper i ryggsäcken.
Och vi lyckades ta oss till Roskilde och in på festivalen. Redan då var det längesen sist.
Och vi sov väl någonstans.
Sen skulle vi tillbaka eller någon annanstans, och inga pengar.
Och Janne sa att jag var Sveriges bäste författare och jag läste högt och hade röda jeans och dom kom kanske från Linköping och var blonda och vi ljög och log och något fick vi väl.
Sen var vi i Ballerup hos Jannes kusiner, smög runt och letade efter Paniken, sov i barnens våningssäng bland kartonger med runda solglasögon.
Jag tror att vi till slut tog Pilen hem.
En annan dag satt jag där nere i mina föräldrars hus och såg på dansk teve, ett reportage från den pågående Roskildefestivalen.
Där nere och det var kväll och det var på den tiden på nittiotalet när jag bodde i Malmö och det var lätt att fixa en lägenhet. Jag pluggade, sa upp lägenheten över sommaren och hade en ny till hösten. Eller gammal. Sparade några månaders hyra.
Eller, jag vet inte, det var kanske bara en sommar eller två. Men det var lätt att fixa lägenhet, Brobygatan, Upplandsgatan, och tre olika på Ystadsgatan på andra sidan Nobelvägen, i Svinaryssland.
Och Janne satt i Uffes lägenhet på Löpargatan i LA och några gånger spelade vi tennis, badade.
Jag hade en ryggsäck med böcker, skrivbok, kläder, badbyxor. Ibland var jag uppe i huset utanför Halmstad. Ibland i Lund, mest i Malmö eller runt i Landskrona, Ven. Det var kanske frihet, men en fattig frihet.
Och Janne ringde den där kvällen och kanske pratade vi först om tennis, men sen undrade han om jag också tittade på det danska programmet.
Ja.
Så vi drar?
Ja.
Och det blev nästa dag och vi satt på färjan till Köpenhamn och jag hade delar av min debutbok i manuspapper i ryggsäcken.
Och vi lyckades ta oss till Roskilde och in på festivalen. Redan då var det längesen sist.
Och vi sov väl någonstans.
Sen skulle vi tillbaka eller någon annanstans, och inga pengar.
Och Janne sa att jag var Sveriges bäste författare och jag läste högt och hade röda jeans och dom kom kanske från Linköping och var blonda och vi ljög och log och något fick vi väl.
Sen var vi i Ballerup hos Jannes kusiner, smög runt och letade efter Paniken, sov i barnens våningssäng bland kartonger med runda solglasögon.
Jag tror att vi till slut tog Pilen hem.
Friday, May 06, 2011
Gör som du
Det finns pengar att spara, pengar att tjäna.
Jag ska se över mina utgifter. Jag har en veckobudget, en dagsbudget. Jaha, idag har jag femtio spänn över, vad göra? Just det! Trisslotter!
Hoppet är det sista som dör.
Man kan lyssna på Mikael Wiehe. Man kan cykla men bör nog gå, i takt. Lyssna på Om jag ska klara det här. En jävla bra låt, eller rap, eller knäckprosa som man sa om vissa danska dikter för en evighet sen.
Om jag ska klara det här. En man över sextio. En sviken man. En man som kanske svikit själv. En man som ett barn som en tonåring, som en man. Om jag ska klara det här, gripande.
Har jag berättat om mina barn?
Dom är som barn är mest.
Jag lyssnar på Orup igen.
Jag lyssnar på Bonnie Prince Billy.
Ibland är det samma, melankolin och melodierna.
Fast man tröttnar snabbare på Orup, märkte jag nu efter andra låten.
Jag drömde att du stod på ett lastbilsflak
Varför skulle inte det kunna vara en romantitel?
En gång drömde jag om Ven, fast det var en dröm, det var inte Ven, men i min dröm var det Ven. Jag drömde om en ung kvinna med rött hår och röda byxor och en orange t-shirt. Jag vaknade, jag tror att det var i soffan i mina föräldrars vardagsrum. Jag vaknade och drabbades av en saknad. Jag var så ledsen. Jag förbannade den jävla verkligheten som alltid skulle slåss.
Det är som när jag kliver ur simbassängen, och bubblan spricker. Bara klordoften finns kvar. Klor som drog och livselixir.
Jag drömmer inte den drömmen längre, men jag skulle mycket väl kunna göra det.
Har jag berättat om mina döttrar?
Allt som dom ska gå igenom. Och nästan allt måste jag låta dom göra själva.
Man ska ge redskap.
Har jag berättat om smärtan och oron?
Har jag beklagat mej?
Man föds, man blir den man blir. Man har mycket från första början, annat utvecklar man, annat formas man till.
Föder våld våld?
Har jag berättat om mina flickor?
Ska man säga: Gör inte som jag.
Kan jag det?
Vill jag det?
Ska man säga som dom blinda: Gör som jag. Så gjorde jag, och det gick bra?
Knappast. Inte jag.
Har jag berättat om Elsa och Anna?
Jag ska säga: Gör som du.
Det finns pengar att spara, pengar att tjäna.
Jag ska se över mina utgifter. Jag har en veckobudget, en dagsbudget. Jaha, idag har jag femtio spänn över, vad göra? Just det! Trisslotter!
Hoppet är det sista som dör.
Man kan lyssna på Mikael Wiehe. Man kan cykla men bör nog gå, i takt. Lyssna på Om jag ska klara det här. En jävla bra låt, eller rap, eller knäckprosa som man sa om vissa danska dikter för en evighet sen.
Om jag ska klara det här. En man över sextio. En sviken man. En man som kanske svikit själv. En man som ett barn som en tonåring, som en man. Om jag ska klara det här, gripande.
Har jag berättat om mina barn?
Dom är som barn är mest.
Jag lyssnar på Orup igen.
Jag lyssnar på Bonnie Prince Billy.
Ibland är det samma, melankolin och melodierna.
Fast man tröttnar snabbare på Orup, märkte jag nu efter andra låten.
Jag drömde att du stod på ett lastbilsflak
Varför skulle inte det kunna vara en romantitel?
En gång drömde jag om Ven, fast det var en dröm, det var inte Ven, men i min dröm var det Ven. Jag drömde om en ung kvinna med rött hår och röda byxor och en orange t-shirt. Jag vaknade, jag tror att det var i soffan i mina föräldrars vardagsrum. Jag vaknade och drabbades av en saknad. Jag var så ledsen. Jag förbannade den jävla verkligheten som alltid skulle slåss.
Det är som när jag kliver ur simbassängen, och bubblan spricker. Bara klordoften finns kvar. Klor som drog och livselixir.
Jag drömmer inte den drömmen längre, men jag skulle mycket väl kunna göra det.
Har jag berättat om mina döttrar?
Allt som dom ska gå igenom. Och nästan allt måste jag låta dom göra själva.
Man ska ge redskap.
Har jag berättat om smärtan och oron?
Har jag beklagat mej?
Man föds, man blir den man blir. Man har mycket från första början, annat utvecklar man, annat formas man till.
Föder våld våld?
Har jag berättat om mina flickor?
Ska man säga: Gör inte som jag.
Kan jag det?
Vill jag det?
Ska man säga som dom blinda: Gör som jag. Så gjorde jag, och det gick bra?
Knappast. Inte jag.
Har jag berättat om Elsa och Anna?
Jag ska säga: Gör som du.
Till havs
Idag sitter jag nära bron och det räcker för att börja drömma och längta. Köpenhamn på andra sidan, och kanske vidare längre bort.
Det började när jag var liten. När vi flyttade till huset vid havet och varje kväll såg jag lyktorna i Köpenhamn. Barndomen, tonåren, en längtan dit och bort.
Nu kan man snart ta båten till Köpenhamn igen, från Landskrona. Men det blir aldrig som förr. En båt i timmen. Spontanresorna.
Som då när Thomas och jag satt ute vid vattentornet och färjan kom in, och Thomas hade fått pengar. Och vi hann med och gick runt bland hundarna på Christiania och skrattade.
Nu måste man boka och hoppas att tillräckligt många andra också har bokat.
Och vi blir äldre.
Och Christiania är Köpenhamns näststörsta turistattraktion och ska köpas för 150 miljoner.
Det är samma idag som för tjugo år sen. Jag sparar pengar hela veckan för att få råd att åka till Köpenhamn.
Igår kom jag med ett manus i väskan och det var lagom milt väder igen och jag gick förbi dom asiatiska affärerna bort mot Sönder Boulevard. Satt på en bänk vid Halmtorvet, polishuset där, och läste i mitt manus som är snott av Dan Turéll en del. Hans Mord-böcker som utspelade sej här, och på en gård vid Ködbyen finns hans plats.
Hakkeböff med sovs och blöd lög, grovt bröd och jag måste skrapa bort en del smör.
Sen Lolas café och sen en promenad till och sen Skammekrogen och när jag inte läser skriver jag på boken om Pange som har vänts och vänts och nu äntligen hamnat i det självklara enkla.
Och sen förbi alla sjöarna och vidare och genom Örstedtsparken som faller ner till ännu en liten sjö, en damm (eller hur, Daniel?) och sen är jag framme vid Jagtstuen och lite ont i fötterna och varför har jag aldrig ordentliga skor som är ordentligt knutna. Jag läser klart manuset bland rök och skrikande ungdomar och då går snart tåget från Nörreports station.
Och det var längesen jag var vid Nyhavn. Men det blir ändring på det snart, när biljetten är bokad.
Idag sitter jag nära bron och det räcker för att börja drömma och längta. Köpenhamn på andra sidan, och kanske vidare längre bort.
Det började när jag var liten. När vi flyttade till huset vid havet och varje kväll såg jag lyktorna i Köpenhamn. Barndomen, tonåren, en längtan dit och bort.
Nu kan man snart ta båten till Köpenhamn igen, från Landskrona. Men det blir aldrig som förr. En båt i timmen. Spontanresorna.
Som då när Thomas och jag satt ute vid vattentornet och färjan kom in, och Thomas hade fått pengar. Och vi hann med och gick runt bland hundarna på Christiania och skrattade.
Nu måste man boka och hoppas att tillräckligt många andra också har bokat.
Och vi blir äldre.
Och Christiania är Köpenhamns näststörsta turistattraktion och ska köpas för 150 miljoner.
Det är samma idag som för tjugo år sen. Jag sparar pengar hela veckan för att få råd att åka till Köpenhamn.
Igår kom jag med ett manus i väskan och det var lagom milt väder igen och jag gick förbi dom asiatiska affärerna bort mot Sönder Boulevard. Satt på en bänk vid Halmtorvet, polishuset där, och läste i mitt manus som är snott av Dan Turéll en del. Hans Mord-böcker som utspelade sej här, och på en gård vid Ködbyen finns hans plats.
Hakkeböff med sovs och blöd lög, grovt bröd och jag måste skrapa bort en del smör.
Sen Lolas café och sen en promenad till och sen Skammekrogen och när jag inte läser skriver jag på boken om Pange som har vänts och vänts och nu äntligen hamnat i det självklara enkla.
Och sen förbi alla sjöarna och vidare och genom Örstedtsparken som faller ner till ännu en liten sjö, en damm (eller hur, Daniel?) och sen är jag framme vid Jagtstuen och lite ont i fötterna och varför har jag aldrig ordentliga skor som är ordentligt knutna. Jag läser klart manuset bland rök och skrikande ungdomar och då går snart tåget från Nörreports station.
Och det var längesen jag var vid Nyhavn. Men det blir ändring på det snart, när biljetten är bokad.
Tuesday, May 03, 2011
BK Fram, min moderklubb
Andra saker är helt okej. Som att diska, som att putsa fönster, svabba golv.
När jag jobbade som butiksstädare hade jag en riktig maskin, sög, svabbade med varmt vatten och sög eller blåste halvtorrt.
Och du, när man brände in på charken med denna best, det var otympligt men en fröjd när det grillade kycklingfettet snörptes upp.
Och på slutet, kvart i nio, stod pensionärerna redan på kö.
Resyen av dagen var jag alltiallo hos amatörteaterföreningen Harlekin.
Men idag dammsög jag i alla fall.
Och lyssnade på Hoogans Hjältar. Man kan gå in på hoogans.com, lyssna och ladda ner.
Men om Chelsea Clinton blivit mördad. Om W Bush hade blivit bombad på fyllan i det tidiga nittiotalet när hans farsa var ivrig med att trycka på alla knappar som sa pang och pengar. Om man skjutit skallen av Obama.
Hade inte USA och resten av västvärlden blivit ilskna då?
Inte vet jag.
Jag vet verkligen inte.
Jag försöker bara snurra runt ibland.
Det hade varit kul om Real Madrid hade vänt på skutan idag.
Ronaldo har jag svårt för.
Barcelona spelar så fint.
Och Barcelona är Berlin som var Prag och allt vad dessa långhelgs-storstads-turister älskar under några korta dagar just där man ska gå och vara.
Jag har bara varit i Madrid två gånger. Och jag har varit så skeptisk. Vadå, en stad på en platå. Jag är en havsmänniska. Men Madrid satte sej direkt, sköldpaddorna, myllret, kanske kom vi bara till rätt tågstation, och gratis tapas.
Annars brukar jag hålla på Atletico, snygga tröjor. Och Sporting Gijón för att Jocke Nilsson spelade där.
Andra saker är helt okej. Som att diska, som att putsa fönster, svabba golv.
När jag jobbade som butiksstädare hade jag en riktig maskin, sög, svabbade med varmt vatten och sög eller blåste halvtorrt.
Och du, när man brände in på charken med denna best, det var otympligt men en fröjd när det grillade kycklingfettet snörptes upp.
Och på slutet, kvart i nio, stod pensionärerna redan på kö.
Resyen av dagen var jag alltiallo hos amatörteaterföreningen Harlekin.
Men idag dammsög jag i alla fall.
Och lyssnade på Hoogans Hjältar. Man kan gå in på hoogans.com, lyssna och ladda ner.
Men om Chelsea Clinton blivit mördad. Om W Bush hade blivit bombad på fyllan i det tidiga nittiotalet när hans farsa var ivrig med att trycka på alla knappar som sa pang och pengar. Om man skjutit skallen av Obama.
Hade inte USA och resten av västvärlden blivit ilskna då?
Inte vet jag.
Jag vet verkligen inte.
Jag försöker bara snurra runt ibland.
Det hade varit kul om Real Madrid hade vänt på skutan idag.
Ronaldo har jag svårt för.
Barcelona spelar så fint.
Och Barcelona är Berlin som var Prag och allt vad dessa långhelgs-storstads-turister älskar under några korta dagar just där man ska gå och vara.
Jag har bara varit i Madrid två gånger. Och jag har varit så skeptisk. Vadå, en stad på en platå. Jag är en havsmänniska. Men Madrid satte sej direkt, sköldpaddorna, myllret, kanske kom vi bara till rätt tågstation, och gratis tapas.
Annars brukar jag hålla på Atletico, snygga tröjor. Och Sporting Gijón för att Jocke Nilsson spelade där.
Monday, May 02, 2011
Är Gehenna en plats där man plågas i eld
Jag har flyttat datorn till köket för att höra på fotboll utan att störa barnens tevetittande, och tvärtom. Jag lyssnar på BoIS. Solen skiner in.
Det var ju kallare idag. Man skulle börja spela tuba eller bastrumma. För att hålla värmen.
Vi såg sossarnas tåg igår, tre orkestrar som spelade Internationalen.
Och jag tänkte på Helmuth. När vi gick runt kistan i kyrkan spelades Internationalen. Käre Helmuth, ibland tänker jag att jag ska ringa dej, fråga något.
Och i lördags fick jag ett sms från Andi, han läste Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, tyckte att den var bra. Det tycker jag också. Men det blev så mycket fel, först mina korrändringar som inte kom med, omslaget som inte blev som det skulle. Sen, det värsta, det fruktansvärda, Helmuth som blev sjuk, la förlaget på is, och sen ... dog.
När vi ändå hade en hyfsat krattad manege.
Och, visst, pengarna jag aldrig fick.
Men, Helmuth, han var nog jobbig titt som tätt för dom som stod honom riktigt nära,
som dom flesta intressanta människor. Men, en härlig man, Helmuth.
Just nu leder BoIS med tre-noll. Det känns skönt och nästan säkert.
Jag simmade 2200 med örat mot barn som lät som barn, och pensionärer som simmade som sniglar. Men vi var några i mitten som sög oss in i oss själva. Man räknar längder och tänker, nä, jag ljuger, så långt har jag väl inte simmat. Men jo.
Sen var jag på bibblan och sen hemma och hittade prinskorvarna i kylen, dom som inte stektes inför påskpicknicken. Och dom luktade prima prinsar.
Broccoli. Jag äter bara cocktailtomater just nu. Örtaromat. Knäckebröd.
Läser manus och ändrar lite.
Skriver en novell.
Skriver roman.
Och oliver, jag frossar goda oliver. Det är något bibliskt, slänterna, dom torra markerna, träden och herdarna och fåren och jag tänker på Grekland, jag skojar inte, jag smörjer mina tärda fötter i olja.
Lyssnar på Van the Man.
Lyssnar på Ebba Grön.
Lyssnar på Fashion med David Bowie.
Ska börja läsa En dag, som jag ... läst så mycket om.
Och Ove Allansson som jag aldrig läst eller läst om, Blues för Maria.
Alla Blues-böcker bör man läsa, i alla fall några.
Och sen ligger den där biografin om Al Capone och väntar, om den någonsin blir läst, tredje gången jag lånar den på bibblan nu.
Ja, jag förstår frågan, hur hinner jag.
Jag söker ju pengar och jobb på en massa olika sätt också. Lagar mat och äter den.
Jag läser flera tidningar om dagen (inte allt, nä).
Och Vakttornet! Jag läser ju Vakttornet. Den trevliga damen som brukar komma och ringa på från Jehovas har skaffat en ny partner, lika blyg som den tidigare.
Alla onda människor ska Guds änglar ta bort. Satan kommer att vara fängslad under tusen år (vad som händer med honom sen vet jag inte). Människor som älskar Gud kommer att överleva och få glädjas åt en ny världsordning.
Harmageddon.
I rest my case, vågar inget annat.
Over and out.
Jag har flyttat datorn till köket för att höra på fotboll utan att störa barnens tevetittande, och tvärtom. Jag lyssnar på BoIS. Solen skiner in.
Det var ju kallare idag. Man skulle börja spela tuba eller bastrumma. För att hålla värmen.
Vi såg sossarnas tåg igår, tre orkestrar som spelade Internationalen.
Och jag tänkte på Helmuth. När vi gick runt kistan i kyrkan spelades Internationalen. Käre Helmuth, ibland tänker jag att jag ska ringa dej, fråga något.
Och i lördags fick jag ett sms från Andi, han läste Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, tyckte att den var bra. Det tycker jag också. Men det blev så mycket fel, först mina korrändringar som inte kom med, omslaget som inte blev som det skulle. Sen, det värsta, det fruktansvärda, Helmuth som blev sjuk, la förlaget på is, och sen ... dog.
När vi ändå hade en hyfsat krattad manege.
Och, visst, pengarna jag aldrig fick.
Men, Helmuth, han var nog jobbig titt som tätt för dom som stod honom riktigt nära,
som dom flesta intressanta människor. Men, en härlig man, Helmuth.
Just nu leder BoIS med tre-noll. Det känns skönt och nästan säkert.
Jag simmade 2200 med örat mot barn som lät som barn, och pensionärer som simmade som sniglar. Men vi var några i mitten som sög oss in i oss själva. Man räknar längder och tänker, nä, jag ljuger, så långt har jag väl inte simmat. Men jo.
Sen var jag på bibblan och sen hemma och hittade prinskorvarna i kylen, dom som inte stektes inför påskpicknicken. Och dom luktade prima prinsar.
Broccoli. Jag äter bara cocktailtomater just nu. Örtaromat. Knäckebröd.
Läser manus och ändrar lite.
Skriver en novell.
Skriver roman.
Och oliver, jag frossar goda oliver. Det är något bibliskt, slänterna, dom torra markerna, träden och herdarna och fåren och jag tänker på Grekland, jag skojar inte, jag smörjer mina tärda fötter i olja.
Lyssnar på Van the Man.
Lyssnar på Ebba Grön.
Lyssnar på Fashion med David Bowie.
Ska börja läsa En dag, som jag ... läst så mycket om.
Och Ove Allansson som jag aldrig läst eller läst om, Blues för Maria.
Alla Blues-böcker bör man läsa, i alla fall några.
Och sen ligger den där biografin om Al Capone och väntar, om den någonsin blir läst, tredje gången jag lånar den på bibblan nu.
Ja, jag förstår frågan, hur hinner jag.
Jag söker ju pengar och jobb på en massa olika sätt också. Lagar mat och äter den.
Jag läser flera tidningar om dagen (inte allt, nä).
Och Vakttornet! Jag läser ju Vakttornet. Den trevliga damen som brukar komma och ringa på från Jehovas har skaffat en ny partner, lika blyg som den tidigare.
Alla onda människor ska Guds änglar ta bort. Satan kommer att vara fängslad under tusen år (vad som händer med honom sen vet jag inte). Människor som älskar Gud kommer att överleva och få glädjas åt en ny världsordning.
Harmageddon.
I rest my case, vågar inget annat.
Over and out.
Saturday, April 30, 2011
Nä du, mej njurar du inte
Den här solen.
Orup. Jag lånade hans senaste platta på bibblan i Limhamn. Född i november, en god låt. Med alla sina men. Allting, alla människor utan men, är ointressanta människor.
Kanske ska Orup förenas med sin ålder. Vad vet jag.
Den här solen. Jag läser manus i en så kallad brassestol som jag köpte på Shell en gång när Elsa kunde, och detta var när vattnet höll kanske elva grader, vara på stranden i timmar. Och jag tycker bara om sand i hav. Jag köpte en brassestol.
Och jag läser halvgammalt manus nu, och jag tycker att det är bra. Jag behöver inte skämmas.
Jag läser Kristian Lundberg. Han behöver skämmas ännu mindre.
Men vem är jag att berätta för människor vad dom ska göra.
Detta simmande. 8000 meter på fyra dagar. Det är en långsam förflyttning. Är det?
Jag minns ett uttryck inom golfen: Det längsta avståndet är det mellan öronen.
Det var en allmän höhö-sanning. Men hur många förstod?
Hur många förstår?
Kanske är det solen i april, eller dom buskalla vintrarna.
Och, i detta, vem är då jag att tända en valborgsbrasa inför skrikande scouter, mörda eventuella igelkottar. Vid havet!?
Ingen.
Men jag tycker om eld och hav.
En gång tackade jag nej till att hålla ett valborgstal i Landskrona, när jag var på tapeten.
Vad skulle jag säga om Valborg?
Vad skulle jag säga om Landskrona?
Varför skriver jag böcker istället för att vara föredragshållare?
Varför skriver jag blogg utan reklam istället för betalda krönikor?
En gång fanns ordet integritet.
Och, mina barn, för ännu längre sen fanns ordet solidaritet, det vattnigaste du kan höra idag. Och, om det kommer från höger om vänsterpartiet, stäng öronen.
Det finns en historia om lurendrejeri och kidneypaj på Irland. Där sålde dom kondomer hemligt som knark och hade många syskon. Det var en annan tid, andra människor, som Kristian skriver i Och allt ska vara kärlek, men samma.
Den här solen.
Orup. Jag lånade hans senaste platta på bibblan i Limhamn. Född i november, en god låt. Med alla sina men. Allting, alla människor utan men, är ointressanta människor.
Kanske ska Orup förenas med sin ålder. Vad vet jag.
Den här solen. Jag läser manus i en så kallad brassestol som jag köpte på Shell en gång när Elsa kunde, och detta var när vattnet höll kanske elva grader, vara på stranden i timmar. Och jag tycker bara om sand i hav. Jag köpte en brassestol.
Och jag läser halvgammalt manus nu, och jag tycker att det är bra. Jag behöver inte skämmas.
Jag läser Kristian Lundberg. Han behöver skämmas ännu mindre.
Men vem är jag att berätta för människor vad dom ska göra.
Detta simmande. 8000 meter på fyra dagar. Det är en långsam förflyttning. Är det?
Jag minns ett uttryck inom golfen: Det längsta avståndet är det mellan öronen.
Det var en allmän höhö-sanning. Men hur många förstod?
Hur många förstår?
Kanske är det solen i april, eller dom buskalla vintrarna.
Och, i detta, vem är då jag att tända en valborgsbrasa inför skrikande scouter, mörda eventuella igelkottar. Vid havet!?
Ingen.
Men jag tycker om eld och hav.
En gång tackade jag nej till att hålla ett valborgstal i Landskrona, när jag var på tapeten.
Vad skulle jag säga om Valborg?
Vad skulle jag säga om Landskrona?
Varför skriver jag böcker istället för att vara föredragshållare?
Varför skriver jag blogg utan reklam istället för betalda krönikor?
En gång fanns ordet integritet.
Och, mina barn, för ännu längre sen fanns ordet solidaritet, det vattnigaste du kan höra idag. Och, om det kommer från höger om vänsterpartiet, stäng öronen.
Det finns en historia om lurendrejeri och kidneypaj på Irland. Där sålde dom kondomer hemligt som knark och hade många syskon. Det var en annan tid, andra människor, som Kristian skriver i Och allt ska vara kärlek, men samma.
Friday, April 29, 2011
Gamla nyheter
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar gavs ut 1998, min debutbok. Den sålde slut ganska fort, bibliotek och några bokhandlare. Jag sålde på uppläsningar. Jag sålde på krogen, hade alltid med några ex av den tunna boken. Ur hand till mun, rann det ner.
Och när jag tröttnade på misären hos Candy, Killor och Pange. När jag behövde skriva (med mina ögon sett) lustigt, lustfyllt, underhållande på ett annat sätt. Skrev jag deckarpastischer, antideckare kanske, för min egen skull. Dom tre MORD-historierna som utspelade sej i Borstahusen, Möllevången och Limhamn. Det är jag som skrivit, men en annan jag. Min stil, men annorlunda.
Redan 1999 pratade jag och Maggan på GME om att ge ut en andra upplaga av Jag kan lova ... men det blev aldrig av.
Ibland pratar jag med människor som lånat boken på bibblan, att den var viktig då, några timmar, att dom nu skulle vilja ha ett eget ex.
Men Jag kan lova ... är slut, jag har ett ex.
Jag tryckte in en förkortad version av Mord på Möllevången som bonusnovell i samlingen Till Killor with love. Jag tvekade länge. Egentligen passade den ju inte in. Det som avgjorde var att jag tyckte att det var en rolig historia, OCH, att samlingen skulle bli tjockare.
Mord i Borstahusen fanns i HD som följetong.
Mord i Limhamn är inte utgiven.
Men det är alltså en deckarroman i tre delar.
Och nu är det ganska säkert att både Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar och MORD kommer att ges ut under året. MORD kommer möjligen ges ut under pseudonym, men det är hemligt.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar gavs ut 1998, min debutbok. Den sålde slut ganska fort, bibliotek och några bokhandlare. Jag sålde på uppläsningar. Jag sålde på krogen, hade alltid med några ex av den tunna boken. Ur hand till mun, rann det ner.
Och när jag tröttnade på misären hos Candy, Killor och Pange. När jag behövde skriva (med mina ögon sett) lustigt, lustfyllt, underhållande på ett annat sätt. Skrev jag deckarpastischer, antideckare kanske, för min egen skull. Dom tre MORD-historierna som utspelade sej i Borstahusen, Möllevången och Limhamn. Det är jag som skrivit, men en annan jag. Min stil, men annorlunda.
Redan 1999 pratade jag och Maggan på GME om att ge ut en andra upplaga av Jag kan lova ... men det blev aldrig av.
Ibland pratar jag med människor som lånat boken på bibblan, att den var viktig då, några timmar, att dom nu skulle vilja ha ett eget ex.
Men Jag kan lova ... är slut, jag har ett ex.
Jag tryckte in en förkortad version av Mord på Möllevången som bonusnovell i samlingen Till Killor with love. Jag tvekade länge. Egentligen passade den ju inte in. Det som avgjorde var att jag tyckte att det var en rolig historia, OCH, att samlingen skulle bli tjockare.
Mord i Borstahusen fanns i HD som följetong.
Mord i Limhamn är inte utgiven.
Men det är alltså en deckarroman i tre delar.
Och nu är det ganska säkert att både Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar och MORD kommer att ges ut under året. MORD kommer möjligen ges ut under pseudonym, men det är hemligt.
Tuesday, April 26, 2011
Ninanninnaninnaninannananana
Du är där direkt.
Du bläddrar först (ska jag ska jag inte, jag har ju den och den och den att läsa), inte förstrött, men ändå. Du bläddrar som en fördom. Som: Vad har han nu hittat på som han har hittat på förut.
Som: Det är ju ändå samma historia. Ekorrhjulet.
Och det svarta omslaget.
Och inget foto ingen baksidetext ingen författarinformation. Inte ens vem som har gjort omslaget.
Som vore Ulf Lundell öppen och informationsglad utanför pärmarna.
Sen skalar du bort bristen på prål och börjar läsa.
OCH!
Du är där direkt.
Och du kan bara följa med.
Och, ja, varför inte nämna Ulf Lundell igen.
Och du har ju glömt, det är inte ekorren som springer i det hjulet. Det är ju hamstern. Ekorren verkar vara fri på ett helt annat sätt. Och alldeles exakt från gren till gren.
Dagens boktips: Döden & CO. Moodysson Lukas
Du är där direkt.
Du bläddrar först (ska jag ska jag inte, jag har ju den och den och den att läsa), inte förstrött, men ändå. Du bläddrar som en fördom. Som: Vad har han nu hittat på som han har hittat på förut.
Som: Det är ju ändå samma historia. Ekorrhjulet.
Och det svarta omslaget.
Och inget foto ingen baksidetext ingen författarinformation. Inte ens vem som har gjort omslaget.
Som vore Ulf Lundell öppen och informationsglad utanför pärmarna.
Sen skalar du bort bristen på prål och börjar läsa.
OCH!
Du är där direkt.
Och du kan bara följa med.
Och, ja, varför inte nämna Ulf Lundell igen.
Och du har ju glömt, det är inte ekorren som springer i det hjulet. Det är ju hamstern. Ekorren verkar vara fri på ett helt annat sätt. Och alldeles exakt från gren till gren.
Dagens boktips: Döden & CO. Moodysson Lukas
Saturday, April 23, 2011
Medan tidvattnet vänder
Nedanför stadshuset. Inga venbåtar att vinka till där längre.
Ingen kolonistuga att gå tillbaka till.
När jag kommer med bussen förbi Slottscaféet, och inte hoppar av.
När bussen passerar vägen som går upp och ner mot kolonistugorna, saknar jag mej själv på väg dit.
När jag vill byta miljö, utan att bo på hotell.
Nu kan jag inte åka upp till huset i Påarp utanför Halmstad.
Nu kan jag inte åka till kolonistugan.
Nu har jag ingen fast punkt att smidigt byta miljö i.
Det tynger mej nu på våren, jag hade behövt det så.
Nedanför stadshuset och det är skärtorsdag och solen skiner och jag stannar en stund på bänken och om mindre än en månad har jag inga pengar kvar.
Och ändå tittar jag efter fritidshus i botidningen.
Vem vore man om man slutade drömma.
Sen sitter Maddi och Pekka på Seglarpaviljongen när jag möter upp med Windy. Jacks friidrottstränare är också där. Jag trodde att det var Stefan, men det var det inte.
Det är stilla och solen är varm och lite mild genom tunna dimmslöjor. Windy äter en sillamad till ölen.
Gubevars, det är ju påsk.
Sen kyler det på något från det kalla havet, dimman blir moln.
Vi tar oss uppåt mot Glumslöv, dit dimman inte når.
Alltså, Windy cyklar och jag väntar på bussen. Träffar min kusin Niklas som jag träffar alltför sällan.
Kvinnor och barn har gjort en god och trevlig middag.
Det är långfredag och vi är i Borstahusen nu. Barnen åker rullebör och slänger trä av olika slag i vattnet, med sin farfar.
Vi spelar badminton. Vi är alldeles intill det stilla vattnet.
Jag cyklar till affären för en tidning. Cyklar till hamnen och Pumphuset. Det är min lilla hamn. Jag känner en glädje en sorg och en saknad.
Jag känner ett badsug när jag cyklar ut på Hooken.
Sen äter vi min mammas thailändska, eller crossover, gryta. Den är nog sötsur, och väldigt god, spicy.
Johanna ger sej av sen.
Jag och barnen stannar.
Elsa går med farfar till en lekplats och hamnen. Anna sover och jag cyklar längs havet mot vattentornet och småbåtshamnen där. Människor överallt och jag fortsätter till torget och tittar in på Soffans pappas utställning.
Windy berättade om någon bekant (helsingborgare) som raljerade över att man inte skulle åka till Landskrona. Som allt annat: Dom som inte vet sätter agendan.
Vi andra, utan skygglappar, njuter i solen medan helsingborgarna fortsätter sin bisarra strävan efter att bli andra klassens stockholmare i gårdagens fulaste mode.
Förresten, vad har vi fått av Helsingborg på riksplan den senaste tiden? Jo, Idol-Jay och Dagis-Saade. Bra jobbat av sundets kitschiga pärla.
Så. Allt är sagt.
Nedanför stadshuset. Inga venbåtar att vinka till där längre.
Ingen kolonistuga att gå tillbaka till.
När jag kommer med bussen förbi Slottscaféet, och inte hoppar av.
När bussen passerar vägen som går upp och ner mot kolonistugorna, saknar jag mej själv på väg dit.
När jag vill byta miljö, utan att bo på hotell.
Nu kan jag inte åka upp till huset i Påarp utanför Halmstad.
Nu kan jag inte åka till kolonistugan.
Nu har jag ingen fast punkt att smidigt byta miljö i.
Det tynger mej nu på våren, jag hade behövt det så.
Nedanför stadshuset och det är skärtorsdag och solen skiner och jag stannar en stund på bänken och om mindre än en månad har jag inga pengar kvar.
Och ändå tittar jag efter fritidshus i botidningen.
Vem vore man om man slutade drömma.
Sen sitter Maddi och Pekka på Seglarpaviljongen när jag möter upp med Windy. Jacks friidrottstränare är också där. Jag trodde att det var Stefan, men det var det inte.
Det är stilla och solen är varm och lite mild genom tunna dimmslöjor. Windy äter en sillamad till ölen.
Gubevars, det är ju påsk.
Sen kyler det på något från det kalla havet, dimman blir moln.
Vi tar oss uppåt mot Glumslöv, dit dimman inte når.
Alltså, Windy cyklar och jag väntar på bussen. Träffar min kusin Niklas som jag träffar alltför sällan.
Kvinnor och barn har gjort en god och trevlig middag.
Det är långfredag och vi är i Borstahusen nu. Barnen åker rullebör och slänger trä av olika slag i vattnet, med sin farfar.
Vi spelar badminton. Vi är alldeles intill det stilla vattnet.
Jag cyklar till affären för en tidning. Cyklar till hamnen och Pumphuset. Det är min lilla hamn. Jag känner en glädje en sorg och en saknad.
Jag känner ett badsug när jag cyklar ut på Hooken.
Sen äter vi min mammas thailändska, eller crossover, gryta. Den är nog sötsur, och väldigt god, spicy.
Johanna ger sej av sen.
Jag och barnen stannar.
Elsa går med farfar till en lekplats och hamnen. Anna sover och jag cyklar längs havet mot vattentornet och småbåtshamnen där. Människor överallt och jag fortsätter till torget och tittar in på Soffans pappas utställning.
Windy berättade om någon bekant (helsingborgare) som raljerade över att man inte skulle åka till Landskrona. Som allt annat: Dom som inte vet sätter agendan.
Vi andra, utan skygglappar, njuter i solen medan helsingborgarna fortsätter sin bisarra strävan efter att bli andra klassens stockholmare i gårdagens fulaste mode.
Förresten, vad har vi fått av Helsingborg på riksplan den senaste tiden? Jo, Idol-Jay och Dagis-Saade. Bra jobbat av sundets kitschiga pärla.
Så. Allt är sagt.
En simmande man
Måndagmorgon och man måste vara noga med tiden om man ska simma då. Innan nio måste man vara i plurret.
Det var jag. Hann med artonhundra innan gympadamerna började bli nervösa.
Ja, jag skriver om simning.
Tisdag och då är det lugnt att vara i bassängen 9.38. Det var jag. Dagen till ära hade man skojat, så klockan stod på 7.38. Det är sådana små crazy saker som vi nickar åt varandra om, vi som simmar, småskrattar. "Nu har dom blivit alldeles från vettet, hi hi."
I denna goda atmosfär avverkade jag tvåtusentvåhundra meter, färdig 10.33. Eller 8.33, om man så vill.
På onsdagen började påsklovsfirarna droppa in ganska tidigt, jag gav upp efter sextonhundra meter.
Så kommer skärtorsdagen. Och det ska ju vara en hyfsat vanlig dag, men man tar ut helgen i förtid. Jag sov för länge, det var kört. Ingen simning. Nu får jag vänta till på tisdag.
Måndagmorgon och man måste vara noga med tiden om man ska simma då. Innan nio måste man vara i plurret.
Det var jag. Hann med artonhundra innan gympadamerna började bli nervösa.
Ja, jag skriver om simning.
Tisdag och då är det lugnt att vara i bassängen 9.38. Det var jag. Dagen till ära hade man skojat, så klockan stod på 7.38. Det är sådana små crazy saker som vi nickar åt varandra om, vi som simmar, småskrattar. "Nu har dom blivit alldeles från vettet, hi hi."
I denna goda atmosfär avverkade jag tvåtusentvåhundra meter, färdig 10.33. Eller 8.33, om man så vill.
På onsdagen började påsklovsfirarna droppa in ganska tidigt, jag gav upp efter sextonhundra meter.
Så kommer skärtorsdagen. Och det ska ju vara en hyfsat vanlig dag, men man tar ut helgen i förtid. Jag sov för länge, det var kört. Ingen simning. Nu får jag vänta till på tisdag.
Monday, April 18, 2011
The good old guys
Robbie Robertson nu. Jag minns, då på åttiotalet (väl?), när han släppte sin första soloplatta. Maria McKee sjöng på en låt. Och den där fantastiska Somewhere down the crazy river.
Den blev hyllad, den plattan. Robbie hade varit "borta" länge.
Jag förstod att den var bra då, men var för dum för att lyssna riktigt noga. Det gjorde jag först ungefär tio år senare.
Och nu, ny platta, efter ännu ett långt uppehåll.
Han är väl ett slags historieberättare, och stämningsskapare.
Men tänk vilka historier han hade kunnat berätta. Bakom ett metspö i Mississippi kanske. Eller vid en vägkrog i Big Sur. The Big Pink, dom berättelserna kanske man inte vill höra, ändå.
Som en ihjälslagen dröm.
Som en turné med en nyelektrifierad Bob Dylan i mitten av sextiotalet.
Eller.. kanske ... "Vadå, Bob, ja, jag också, vi gick bara den enda vägen vi kunde gå.
"Men ... Hur stod ni ut?"
"Är du bän... vi gick bara den enda vägen vi kunde gå ..."
Och jag har läst några hyllningar.
Och jag kan instämma, även om jag inte alltid gillat resultatet, så har jag alltid tyckt mycket om Svante Thuresson, Beppe Wolgers kusin, Olle Adolphsons sladdige lillebror.
Jo, hans nya platta med tolkningar av låtar om Stockholm är härlig. Som nu, när solen skiner i ryggen när jag skriver, några lekande barn, någon läppjar kanske på första glaset rosé i Limhamn, och du, ssch, luktar det inte lite svagt av grill.
Rom i regnet och Stockholmstjej igen av Ulf Lundell, Olle Ljungström och Adolphson, Kent och annat.
Och, dra mej på en liten vagn, det är ju nästan så att man börjar längta till Stockholm. Jo, BoIS spelar där ikväll, om tjugo minuter.
Mina barn börjar vänja sej vid att grilla vid havet.
Jag börjar vänja mej vid vissa rockader i bänkmalmö.
Jag börjar ännu en gång vänja mej vid det nästan dagliga simmandet. 1800 meter idag. 7000 förra veckan. 6000 veckan dessförrinnan.
Post förkylningen som stoppade så mycket, eller infektionen, eller influensan eller vad det var. Två snoriga veckor.
Men det är historia. Vi ser väl framåt? Snart kommer hösten och den eländiga vintern.
Robbie Robertson nu. Jag minns, då på åttiotalet (väl?), när han släppte sin första soloplatta. Maria McKee sjöng på en låt. Och den där fantastiska Somewhere down the crazy river.
Den blev hyllad, den plattan. Robbie hade varit "borta" länge.
Jag förstod att den var bra då, men var för dum för att lyssna riktigt noga. Det gjorde jag först ungefär tio år senare.
Och nu, ny platta, efter ännu ett långt uppehåll.
Han är väl ett slags historieberättare, och stämningsskapare.
Men tänk vilka historier han hade kunnat berätta. Bakom ett metspö i Mississippi kanske. Eller vid en vägkrog i Big Sur. The Big Pink, dom berättelserna kanske man inte vill höra, ändå.
Som en ihjälslagen dröm.
Som en turné med en nyelektrifierad Bob Dylan i mitten av sextiotalet.
Eller.. kanske ... "Vadå, Bob, ja, jag också, vi gick bara den enda vägen vi kunde gå.
"Men ... Hur stod ni ut?"
"Är du bän... vi gick bara den enda vägen vi kunde gå ..."
Och jag har läst några hyllningar.
Och jag kan instämma, även om jag inte alltid gillat resultatet, så har jag alltid tyckt mycket om Svante Thuresson, Beppe Wolgers kusin, Olle Adolphsons sladdige lillebror.
Jo, hans nya platta med tolkningar av låtar om Stockholm är härlig. Som nu, när solen skiner i ryggen när jag skriver, några lekande barn, någon läppjar kanske på första glaset rosé i Limhamn, och du, ssch, luktar det inte lite svagt av grill.
Rom i regnet och Stockholmstjej igen av Ulf Lundell, Olle Ljungström och Adolphson, Kent och annat.
Och, dra mej på en liten vagn, det är ju nästan så att man börjar längta till Stockholm. Jo, BoIS spelar där ikväll, om tjugo minuter.
Mina barn börjar vänja sej vid att grilla vid havet.
Jag börjar vänja mej vid vissa rockader i bänkmalmö.
Jag börjar ännu en gång vänja mej vid det nästan dagliga simmandet. 1800 meter idag. 7000 förra veckan. 6000 veckan dessförrinnan.
Post förkylningen som stoppade så mycket, eller infektionen, eller influensan eller vad det var. Två snoriga veckor.
Men det är historia. Vi ser väl framåt? Snart kommer hösten och den eländiga vintern.
Sunday, April 17, 2011
Whats the matter you, hey!
Uppe i hörnan av den vita väggen, uppe i taket i vrån där jag sitter och arbetar, studsar solen nu från någon fönsterruta utanför och in. Och det blir en höjd, en rymd och allt känns mycket större och möjligt.
En söndag med Svensktoppen och den fruktansvärda sången med Sanna Nielsen på fjärde eller tredje plats.
Innan lyssnade jag två gånger på Kajsa Grytts nya skiva.
Det är skillnaderna som gör det. Dynamiken. Den nödvändiga friktionen.
Det är som när jag avskyr en viss atityd i Landskrona. Ofta en attityd som jag hittar anonymt på Landskrona Postens nätupplaga, diskussionerna där. När okunskapen och illviljan, empatilösheten, frodar fritt. När människor slipper tänka, slipper ta ansvar, bara enkelt hata.
Det är min distans till staden. Skillnaden mellan nättidning och papperstidning.
Skillnaden mellan dom som kan och vill läsa och förstå, och dom andra.
Det är som när jag hoppade av tåget i Landskrona för några år sen, skulle till mina föräldrar i Borstahusen. Mer än tio år sen. Stationen låg vid ... stationen, alltså inne i stan. Ettan, bussen, skulle ta ett slag. Det var en vacker dag, jag beslutade mej för att promenera några busshållplatser för att ... jag ville inte vänta, för att jag ville gå.
Sen kom bussen när jag var vid Folkets hus, och jag hoppade på och visade min tågbiljett som skulle ge mej gratis färd.
"Varför hoppar du på här!?"
"Jag tog en promenad."
"Ja,men du måste hoppa på vid stationen."
"Det står ingenstans."
"Nä, men hur ska jag veta att det är din biljett ..."
Så. Ungefär.
The Moniker går direkt in på andraplatsen, i sanning en vedervärdig sång.
Det är som när jag förra veckan gick och njöt på Sönder Boulevard i Köpenhamn. Sol. Hög musik på Grottan men jag gick inte in. Köpte ett smörrebröd med rostbiff och ett med leverpastej, tretton spänn styck, i lokalen sidan om istället. Satt vid ett av dom två små borden och åt och läste Somerset Maughams Den vassa eggen. En intressant bok som jag inte läst på sisådär femton år (mer om den en annan dag).
Sen satt jag på Skammekrogen och skrev och tittade ut genom det stora fönstret, och kyrkan med heltäckningsmatta var öppen och jag satt där ett slag och samtalade. Jag är ofta ensam. Jag vet inte vem jag pratar med. Och min mun är tyst.
Men jag skulle åka hem.
Och danskarna är dåliga på tider och tåg.
Så jag (som inte tycker om att vänta) åkte till Kastrup, rullbandet där idioterna inte förstår att man kan gå eller stå vid sidan, och upp och andas flygplats och iväg. Tio minuter till mitt malmötåg skulle komma.
Då kommer polisen och undrar vad jag håller på med.
"Vadå då?"
"For at vi er den danska politi."
Rödlätt, småfet, dryg.
Så jag fick visa mitt pass och dom kollade upp mej.
Jag suckade och himlade med ögonen. Ville be dom dra åt helvete,men han var verkligen barsk och jag vet inte vad han skulle göra.
Sen var ju allt grönt.
Sen sa den dryge snuten till mej att jag inte skulle "spille fornarmed".
"Jag spelar inte", sa jag, och han såg verkligen arg ut då.
"Vi gör vårt jobb, skyddar människor. Och du ser inte ut som en turist."
Nähä. Heloch ren och lite lukt av rök från Skammekrogen.
Jag hatar Danmark och Landskrona.
Jag älskar Danmark och Landskrona.
Man får det onda med det goda.
Uppe i hörnan av den vita väggen, uppe i taket i vrån där jag sitter och arbetar, studsar solen nu från någon fönsterruta utanför och in. Och det blir en höjd, en rymd och allt känns mycket större och möjligt.
En söndag med Svensktoppen och den fruktansvärda sången med Sanna Nielsen på fjärde eller tredje plats.
Innan lyssnade jag två gånger på Kajsa Grytts nya skiva.
Det är skillnaderna som gör det. Dynamiken. Den nödvändiga friktionen.
Det är som när jag avskyr en viss atityd i Landskrona. Ofta en attityd som jag hittar anonymt på Landskrona Postens nätupplaga, diskussionerna där. När okunskapen och illviljan, empatilösheten, frodar fritt. När människor slipper tänka, slipper ta ansvar, bara enkelt hata.
Det är min distans till staden. Skillnaden mellan nättidning och papperstidning.
Skillnaden mellan dom som kan och vill läsa och förstå, och dom andra.
Det är som när jag hoppade av tåget i Landskrona för några år sen, skulle till mina föräldrar i Borstahusen. Mer än tio år sen. Stationen låg vid ... stationen, alltså inne i stan. Ettan, bussen, skulle ta ett slag. Det var en vacker dag, jag beslutade mej för att promenera några busshållplatser för att ... jag ville inte vänta, för att jag ville gå.
Sen kom bussen när jag var vid Folkets hus, och jag hoppade på och visade min tågbiljett som skulle ge mej gratis färd.
"Varför hoppar du på här!?"
"Jag tog en promenad."
"Ja,men du måste hoppa på vid stationen."
"Det står ingenstans."
"Nä, men hur ska jag veta att det är din biljett ..."
Så. Ungefär.
The Moniker går direkt in på andraplatsen, i sanning en vedervärdig sång.
Det är som när jag förra veckan gick och njöt på Sönder Boulevard i Köpenhamn. Sol. Hög musik på Grottan men jag gick inte in. Köpte ett smörrebröd med rostbiff och ett med leverpastej, tretton spänn styck, i lokalen sidan om istället. Satt vid ett av dom två små borden och åt och läste Somerset Maughams Den vassa eggen. En intressant bok som jag inte läst på sisådär femton år (mer om den en annan dag).
Sen satt jag på Skammekrogen och skrev och tittade ut genom det stora fönstret, och kyrkan med heltäckningsmatta var öppen och jag satt där ett slag och samtalade. Jag är ofta ensam. Jag vet inte vem jag pratar med. Och min mun är tyst.
Men jag skulle åka hem.
Och danskarna är dåliga på tider och tåg.
Så jag (som inte tycker om att vänta) åkte till Kastrup, rullbandet där idioterna inte förstår att man kan gå eller stå vid sidan, och upp och andas flygplats och iväg. Tio minuter till mitt malmötåg skulle komma.
Då kommer polisen och undrar vad jag håller på med.
"Vadå då?"
"For at vi er den danska politi."
Rödlätt, småfet, dryg.
Så jag fick visa mitt pass och dom kollade upp mej.
Jag suckade och himlade med ögonen. Ville be dom dra åt helvete,men han var verkligen barsk och jag vet inte vad han skulle göra.
Sen var ju allt grönt.
Sen sa den dryge snuten till mej att jag inte skulle "spille fornarmed".
"Jag spelar inte", sa jag, och han såg verkligen arg ut då.
"Vi gör vårt jobb, skyddar människor. Och du ser inte ut som en turist."
Nähä. Heloch ren och lite lukt av rök från Skammekrogen.
Jag hatar Danmark och Landskrona.
Jag älskar Danmark och Landskrona.
Man får det onda med det goda.
Wednesday, April 13, 2011
Irländskt väder långsamt
Igår regnade det, och en kall vind. Jag har inte mycket att säga om igår. Kanske lite om Annas sätt att använda tejp till teckningarna som sitter på väggar, dörrar, ligger i högar.
Kanske den där goda kycklingen, och kallskuret, fläskfilé. En god sås, potatisgratäng, oliver, körsbärstomater, till och med schalottenlök.
Kanske berätta att Elsa och Johanna åt med god aptit. Men den där Anna: mattrotsaren.
Men i måndags ...
Men i fredags ... jag måste få det ur mej.
Om man, när man rankar en människa, utgår från den personens egna pretentioner och möjliga begåvning, och sen utgår från vad den människan verkligen gör.
Så måste jag säga att Alex Schulman måste vara en av Sveriges minst coola människor.
Alex Schulman har en sorts lista i fredagens nöjesbilaga i Aftonbladet. Ja, innovativt, en sån lista som Tom Hjelte hade för evigheter sen, som Virtanen hade innan han började växa upp i sin nöjesjournalistik. Och nu, entreprenören och tyckaren, Schulman som försöker vara cool, lite oväntad och han hö höar särkilt med den mindre framgångsrike lillebrorsan när han tycker att han slaktar heliga kor.
Men i fredags ... mest ute var Mauro Scocco. Mauro var den värsta mansgrisen riket skådat.
Varför?
Jo, Mauro hade i en längre intervju berättat att han inte ville göra en omgång till med Plura och maten. Han trivdes inte i rampljuset. Han hade tackat nej till Så mycket bättre. Han vill inte figurera i ett sammanhang där alla älskade alla halvkonstlat framför tevekamerorna, han tyckte att det skulle kännas obekvämt.
MEN! OM! han nu skulle vara med (vilket han inte skulle) så ville han vara bland människor han kände och respekterade, till exempel Plura och Lars Winnerbäck, och några andra män. Bara män, ja.
MEN! Han ville inte vara med!
Så, Schulman slår på stora utetrumman. Mansgrisen Mauro.
Schulman som inte vet vad nej eller intigritet betyder. Schulman som är med i allt, nu senast det där avdammade vitsprogramemt som man hatade redan för tjugo år sen.
Innan dess? Programledare för Paradise Hotel. Och mer och mer och mer, skit, bara han får synas.
Men i måndags ... jag tog ett tidigt tåg. Ett av dom nya pågatågen, där trivs jag inte alls lika bra som på öresundstågen. Det är för öppet.
Och solen kom när jag kom till Landskrona. Bussen till centrum. Museet var stängt. Gick ut till slottet och runt, bort på linjen och till vattentornet och Seglarpaviljongen hade renoverat och nyöppnat. Och solen. Och lä. Och det var så skönt att sitta. Jag läste lite manus och ändrade. Skrev lite. Läste Kvällsposten. Och småbåtshamnen och rännan och kallbadhuset, och Ven där och Köpenhamn där. Och hela tiden solen.
Och allt som har hänt och jag såg allt samtidigt och det blev ju en förbannad röra, så mycket kan man inte samla eller smälta.
En promenad till och dom håller på att bygga en ny småbåtshamn vid det gamla färjeläget, fast nu är det för annat folk och heter därför marina.
Och en synskadad dam med rollator kunde inte komma fram och jag lyfte rollatorn och hon höll sej i mej och jag sa: ett trappsteg till och hon var tacksam och jag kände mej god.
Sen träffade jag Thomas på Speakers Corner och vi får nog ihop något. Vi kan, om Mammon vill.
Och vi fick skjuts av Henke till IP och det var ju en sådär tillställning.
Öresundståg till Malmö och det var bra nära ljummet på cykeln till Limhamn i den sena kvällen.
Och jag vaknade en tisdag och det regnade och blåste kallt.
Igår regnade det, och en kall vind. Jag har inte mycket att säga om igår. Kanske lite om Annas sätt att använda tejp till teckningarna som sitter på väggar, dörrar, ligger i högar.
Kanske den där goda kycklingen, och kallskuret, fläskfilé. En god sås, potatisgratäng, oliver, körsbärstomater, till och med schalottenlök.
Kanske berätta att Elsa och Johanna åt med god aptit. Men den där Anna: mattrotsaren.
Men i måndags ...
Men i fredags ... jag måste få det ur mej.
Om man, när man rankar en människa, utgår från den personens egna pretentioner och möjliga begåvning, och sen utgår från vad den människan verkligen gör.
Så måste jag säga att Alex Schulman måste vara en av Sveriges minst coola människor.
Alex Schulman har en sorts lista i fredagens nöjesbilaga i Aftonbladet. Ja, innovativt, en sån lista som Tom Hjelte hade för evigheter sen, som Virtanen hade innan han började växa upp i sin nöjesjournalistik. Och nu, entreprenören och tyckaren, Schulman som försöker vara cool, lite oväntad och han hö höar särkilt med den mindre framgångsrike lillebrorsan när han tycker att han slaktar heliga kor.
Men i fredags ... mest ute var Mauro Scocco. Mauro var den värsta mansgrisen riket skådat.
Varför?
Jo, Mauro hade i en längre intervju berättat att han inte ville göra en omgång till med Plura och maten. Han trivdes inte i rampljuset. Han hade tackat nej till Så mycket bättre. Han vill inte figurera i ett sammanhang där alla älskade alla halvkonstlat framför tevekamerorna, han tyckte att det skulle kännas obekvämt.
MEN! OM! han nu skulle vara med (vilket han inte skulle) så ville han vara bland människor han kände och respekterade, till exempel Plura och Lars Winnerbäck, och några andra män. Bara män, ja.
MEN! Han ville inte vara med!
Så, Schulman slår på stora utetrumman. Mansgrisen Mauro.
Schulman som inte vet vad nej eller intigritet betyder. Schulman som är med i allt, nu senast det där avdammade vitsprogramemt som man hatade redan för tjugo år sen.
Innan dess? Programledare för Paradise Hotel. Och mer och mer och mer, skit, bara han får synas.
Men i måndags ... jag tog ett tidigt tåg. Ett av dom nya pågatågen, där trivs jag inte alls lika bra som på öresundstågen. Det är för öppet.
Och solen kom när jag kom till Landskrona. Bussen till centrum. Museet var stängt. Gick ut till slottet och runt, bort på linjen och till vattentornet och Seglarpaviljongen hade renoverat och nyöppnat. Och solen. Och lä. Och det var så skönt att sitta. Jag läste lite manus och ändrade. Skrev lite. Läste Kvällsposten. Och småbåtshamnen och rännan och kallbadhuset, och Ven där och Köpenhamn där. Och hela tiden solen.
Och allt som har hänt och jag såg allt samtidigt och det blev ju en förbannad röra, så mycket kan man inte samla eller smälta.
En promenad till och dom håller på att bygga en ny småbåtshamn vid det gamla färjeläget, fast nu är det för annat folk och heter därför marina.
Och en synskadad dam med rollator kunde inte komma fram och jag lyfte rollatorn och hon höll sej i mej och jag sa: ett trappsteg till och hon var tacksam och jag kände mej god.
Sen träffade jag Thomas på Speakers Corner och vi får nog ihop något. Vi kan, om Mammon vill.
Och vi fick skjuts av Henke till IP och det var ju en sådär tillställning.
Öresundståg till Malmö och det var bra nära ljummet på cykeln till Limhamn i den sena kvällen.
Och jag vaknade en tisdag och det regnade och blåste kallt.
Tuesday, April 12, 2011
Go!
Nu intervjuas Lars Yngve i Radio Malmöhus, dagens profil.
Jag gillar Lars Yngve och hans tidning Nya Upplagan. En eller två gånger har jag själv bidragit med texter i tidningen som kommer en gång i månaden. Över femtio nummer nu. Bono skriver, Noam Chomsky, Yoko Ono. Det är ganska tufft.
Sån där Spotify. Jag lyssnar på Stefan Sundström, Fem dagar i augusti, inte så dumt. Lite av det där avslappnade lugna stonessvänget som han gjorde så bra med Apache på Vitabergspredikan, för ett liv sedan.
Då, när vi flyttade till Vollsjö 2003 var det vår och jag hade gett ut tre korta romaner. Hade ett kontrakt på den tjocka Och fortsätta vidare bort med Wahlström & Widstrand. Och Elsa var några månader och huset var stort och trädgården ljuv i maj. Ån och pistolskotten och dansbands- och sextiotalsmusiken från galningarna som njöt vår och försommar med ett glas till, och ett till.
Vi gratisprenumererade på Ystads Allehanda. Lars Yngve skrev om musik och nöje. Han såg ut som Magnus Ugglas lillebror. Han skrev annorlunda nöjesjournalistik. Mycket jag. Vindlande, ibland var det svårt att hänga med i svängarna. Humor.
Jag tycker inte alltid om allt som står i Nya Upplagan. Men jag gillar satsningen. Det respektlösa. Jag gillar det mesta.
Det är där (och inte i kvälls- eller dagspressen) som jag läst intervjuer med Lloyd Cole och Chrissie Hynde när dom gav ut nya skivor. Men dom är ju föredettingar? So what, dom har fortfarande mycket att säga, på ett bra sätt. Sånt fattar Lars Yngve.
Och mitt i detta, vad ska jag säga om denna Reinfeldt. Han som säger att det är dom sjuka och arbetslösa, socialbidragstagarna, som är vinnarna när nu regeringen återigen ska sänka skatterna för dom som redan har fått skatterna sänkta.
Men jag förstår Reinfeldt. Eftersom all service i samhället försämras och blir dyrare i valfriheten måste ju folket (dom som räknas, dom två tredjedelar som har det bra) har högre lön för att inte gnälla häcken av sej. Och gnäller gör dom, eftersom folket blir dummare och dummare, eftersom lärdom är töntigt och fult, djupgående analys är nördigt, kultur och bildning är snobbigt och elitistiskt.
Och Reinfeldt är slug.
Som kyrkan förr.
Till slut har han en lätthanterlig pöbel, sänd dom några smulor och vita lögner till, kom och ät ur min hand.
Nu intervjuas Lars Yngve i Radio Malmöhus, dagens profil.
Jag gillar Lars Yngve och hans tidning Nya Upplagan. En eller två gånger har jag själv bidragit med texter i tidningen som kommer en gång i månaden. Över femtio nummer nu. Bono skriver, Noam Chomsky, Yoko Ono. Det är ganska tufft.
Sån där Spotify. Jag lyssnar på Stefan Sundström, Fem dagar i augusti, inte så dumt. Lite av det där avslappnade lugna stonessvänget som han gjorde så bra med Apache på Vitabergspredikan, för ett liv sedan.
Då, när vi flyttade till Vollsjö 2003 var det vår och jag hade gett ut tre korta romaner. Hade ett kontrakt på den tjocka Och fortsätta vidare bort med Wahlström & Widstrand. Och Elsa var några månader och huset var stort och trädgården ljuv i maj. Ån och pistolskotten och dansbands- och sextiotalsmusiken från galningarna som njöt vår och försommar med ett glas till, och ett till.
Vi gratisprenumererade på Ystads Allehanda. Lars Yngve skrev om musik och nöje. Han såg ut som Magnus Ugglas lillebror. Han skrev annorlunda nöjesjournalistik. Mycket jag. Vindlande, ibland var det svårt att hänga med i svängarna. Humor.
Jag tycker inte alltid om allt som står i Nya Upplagan. Men jag gillar satsningen. Det respektlösa. Jag gillar det mesta.
Det är där (och inte i kvälls- eller dagspressen) som jag läst intervjuer med Lloyd Cole och Chrissie Hynde när dom gav ut nya skivor. Men dom är ju föredettingar? So what, dom har fortfarande mycket att säga, på ett bra sätt. Sånt fattar Lars Yngve.
Och mitt i detta, vad ska jag säga om denna Reinfeldt. Han som säger att det är dom sjuka och arbetslösa, socialbidragstagarna, som är vinnarna när nu regeringen återigen ska sänka skatterna för dom som redan har fått skatterna sänkta.
Men jag förstår Reinfeldt. Eftersom all service i samhället försämras och blir dyrare i valfriheten måste ju folket (dom som räknas, dom två tredjedelar som har det bra) har högre lön för att inte gnälla häcken av sej. Och gnäller gör dom, eftersom folket blir dummare och dummare, eftersom lärdom är töntigt och fult, djupgående analys är nördigt, kultur och bildning är snobbigt och elitistiskt.
Och Reinfeldt är slug.
Som kyrkan förr.
Till slut har han en lätthanterlig pöbel, sänd dom några smulor och vita lögner till, kom och ät ur min hand.
Sunday, April 10, 2011
Jajamensan, fattas bara
Då, i början, kommer jag inte ihåg så mycket.
Vi hängde över taket av plåt, där spelarna kom in på planen från omklädningsrummet.
Ibland möttes vi upp hos farmor och farfar på Suellsgatan. Det brukade vara farfar förstår, farbror Hans, farbror Olle, pappa, jag och min bror, kusin Niklas, ibland kusin Johan.
Jag kan minnas fel.
Men det var någon som kallades Prillan, han kan ha haft nummer sex. Farbror Hans skällde mycket, han skulle min själ aldrig gå på en BoIS-match igen. Han kom från Schweiz. Jag tyckte mycket om.
Kusin Niklas och jag träffas ibland på ståplats.
Pappa och dom andra hade fasta platser på sittplats, ett barn fick följa med en vuxen gratis.
Kanske var pappas farbror Kalle med någon gång.
Vi brukade springa över till ståplats.
Det året Bois åkte ut vann vi första matchen mot Sundsvall (4-0, tror jag). "BoIS dom vinner allsvenskan", sjöng klacken.
Vi åkte ur. Min bror, pappa och jag var på Örjans vall och såg nederlaget mot Halmia, Gessles lag.
Sen åkte vi ur tvåan (som det hette på den tiden).
Och till slut slog Ole Jensen straffen och hela åttiotalet och början av nittiotalet var hösttvåor och Hässleholm och sen kom kvalet mot Trelleholla som vi förlorade.
Och ett slag stod vi på det som aldrig kallades Östra läktaren och Maddi slängde en ölburk ut på planen och blev utlyft men, senare, hittade vi honom på Akropolis, som vanligt.
Och Jocke Nilssons briljanta passningar som få förstod.
Så blev det allsvenskan och en bra Greger när han inte var skadad och vi skulle ut i Europa men åkte ur och åkte ur igen.
Att hålla på topplag är för nervklena.
Hammarby-fansen brukar hävda att dom har haft det jobbigt. Hå hå ja ja.
Håll på BoIS på riktigt i (åtminstone) tio år. Då vet du vad hårda bud är.
Då, i början, kommer jag inte ihåg så mycket.
Vi hängde över taket av plåt, där spelarna kom in på planen från omklädningsrummet.
Ibland möttes vi upp hos farmor och farfar på Suellsgatan. Det brukade vara farfar förstår, farbror Hans, farbror Olle, pappa, jag och min bror, kusin Niklas, ibland kusin Johan.
Jag kan minnas fel.
Men det var någon som kallades Prillan, han kan ha haft nummer sex. Farbror Hans skällde mycket, han skulle min själ aldrig gå på en BoIS-match igen. Han kom från Schweiz. Jag tyckte mycket om.
Kusin Niklas och jag träffas ibland på ståplats.
Pappa och dom andra hade fasta platser på sittplats, ett barn fick följa med en vuxen gratis.
Kanske var pappas farbror Kalle med någon gång.
Vi brukade springa över till ståplats.
Det året Bois åkte ut vann vi första matchen mot Sundsvall (4-0, tror jag). "BoIS dom vinner allsvenskan", sjöng klacken.
Vi åkte ur. Min bror, pappa och jag var på Örjans vall och såg nederlaget mot Halmia, Gessles lag.
Sen åkte vi ur tvåan (som det hette på den tiden).
Och till slut slog Ole Jensen straffen och hela åttiotalet och början av nittiotalet var hösttvåor och Hässleholm och sen kom kvalet mot Trelleholla som vi förlorade.
Och ett slag stod vi på det som aldrig kallades Östra läktaren och Maddi slängde en ölburk ut på planen och blev utlyft men, senare, hittade vi honom på Akropolis, som vanligt.
Och Jocke Nilssons briljanta passningar som få förstod.
Så blev det allsvenskan och en bra Greger när han inte var skadad och vi skulle ut i Europa men åkte ur och åkte ur igen.
Att hålla på topplag är för nervklena.
Hammarby-fansen brukar hävda att dom har haft det jobbigt. Hå hå ja ja.
Håll på BoIS på riktigt i (åtminstone) tio år. Då vet du vad hårda bud är.
Friday, April 08, 2011
Idioter
Människor det inte är synd om är olika ledare inom HIF och dess supporterförening. I Malmö var det snuten som var stygga när idioterna från Helsingborg var fulla och förstörde på stan. Visst, några oskyldiga blev hållna av polisen, so what, varför blandar ni er med packet då? Som att gå med i en mobbhop men inte våga slå, bara skrika, och sen kissa i byxorna och säga, men jag slog ju inte.
Som att sparka på någon som ligger och sen peka på någon annan och säga: Han sa att jag skulle göra det.
Och nä, vi pratar inte om indoktrinerade tyska nazisoldater. Vi pratar inte om indoktrinerade amerikanska frihetssoldater som spontantorterar krigsfångar nu, och nu.
Vi talar om vanliga svenska civila som inte är förledda, som mycket väl vet vad som gäller.
När man gjorde inbrott, förstörde och gav sej på polisen vid bortamatchen mot Mjällby, då var det (jodå) danskarna från FCK:s fel.
Så står nån ledare för HIF i radion och säger: Vi vågar ta debatten.
Jaså.
Och nu har en HIF:are mordhotat en Mjällbyspelare.
Det gäller inte bara HIF.
På måndag är det premiär i superettan för BoIS. Jag får väl se hur många matcher jag orkar stå nedanför klacken där jag stått i åratal, och höra på hjärndöda mesar som skriker om bögar och blattar och är så töntiga som bara människor med låg hjärnkapacitet kan vara.
"Öh, vadå, vi älskar vårt lag."
Som puckot från Malmö som skulle fortsätta smuggla in bengaler för att han gjorde vad som helst för sitt lag. Då kan han ju betala böterna han orsakar. Fjåne.
Människor det inte är synd om är olika ledare inom HIF och dess supporterförening. I Malmö var det snuten som var stygga när idioterna från Helsingborg var fulla och förstörde på stan. Visst, några oskyldiga blev hållna av polisen, so what, varför blandar ni er med packet då? Som att gå med i en mobbhop men inte våga slå, bara skrika, och sen kissa i byxorna och säga, men jag slog ju inte.
Som att sparka på någon som ligger och sen peka på någon annan och säga: Han sa att jag skulle göra det.
Och nä, vi pratar inte om indoktrinerade tyska nazisoldater. Vi pratar inte om indoktrinerade amerikanska frihetssoldater som spontantorterar krigsfångar nu, och nu.
Vi talar om vanliga svenska civila som inte är förledda, som mycket väl vet vad som gäller.
När man gjorde inbrott, förstörde och gav sej på polisen vid bortamatchen mot Mjällby, då var det (jodå) danskarna från FCK:s fel.
Så står nån ledare för HIF i radion och säger: Vi vågar ta debatten.
Jaså.
Och nu har en HIF:are mordhotat en Mjällbyspelare.
Det gäller inte bara HIF.
På måndag är det premiär i superettan för BoIS. Jag får väl se hur många matcher jag orkar stå nedanför klacken där jag stått i åratal, och höra på hjärndöda mesar som skriker om bögar och blattar och är så töntiga som bara människor med låg hjärnkapacitet kan vara.
"Öh, vadå, vi älskar vårt lag."
Som puckot från Malmö som skulle fortsätta smuggla in bengaler för att han gjorde vad som helst för sitt lag. Då kan han ju betala böterna han orsakar. Fjåne.
Hjältar
Imorgon hålls Kittygalan i Folkets hus i Landskrona, den börjar 17.00. Anna-Lena Brundin och Özz Nujen kommer att uppträda tillsammans med lokala underhållare.
Sanne Rosqvist är arton och år och arrangerar galan, allt överskott går till Barncancerfonden.
Kitty Hansen var Sannes lillasyster, hon dog sommaren 2010. Hon blev fjorton år. Cancer.
Imorgon hålls Kittygalan i Folkets hus i Landskrona, den börjar 17.00. Anna-Lena Brundin och Özz Nujen kommer att uppträda tillsammans med lokala underhållare.
Sanne Rosqvist är arton och år och arrangerar galan, allt överskott går till Barncancerfonden.
Kitty Hansen var Sannes lillasyster, hon dog sommaren 2010. Hon blev fjorton år. Cancer.
Tuesday, April 05, 2011
Folkets röst
"Återigen har sossarna röstat utan att fråga svenska folket. Stalin gjorde samma sak." Kalinka, inändare i Kvällsposten.
Dom flesta partier och länder i världen röstar utan att fråga svenska folket. Det må vara jobbigt för världens näst mest självgoda och hycklande folk, men ändå sant.
Jag tycker personligen att det är rätt att medlemmarna i SAP själva bestämmer vem som ska styra partiet.
"Köpa sex utomlands är ingen mänsklig rättighet", säger några sossar med Morgan Johansson i spetsen. Därför ska svenskar som köper sex utomlands straffas i Sverige.
Jag opponerar mej.
Den svenska självgodheten får väl någonstans ha ett stopp. Nädå, vårt niomiljoners-land ska diktera villkoren för hela världen med vår rättrådighet.
Men, ska nu andra länder kunna straffa sina medborgare för brott dom begår i Sverige, såsom homosexualitet, abort?
Det där är cynism, enligt Morgan och hans desperata sossepolare. "Abort är en mänsklig rättighet." Det kan dom tycka. Det tycker jag också. Men, snälla nån, torka bort det självgoda flinet, respektera andra människors olika syn på rätt och fel.
Sverige, den moraliska världspolisen som berättar vad som är rätt och fel.
Som när debatten om fotbolls-VM i Tyskland handlade om alla som skulle knulla lagligt på bordellerna.
Dom flesta ville nog bara se på fotboll och dricka några öl, äta lite wurst.
I Sverige super vi och spöar frugan och barnen bakom lyckta dörrar. Då finns inte alkoholismen och misshandeln.
Vi knullar horor olagligt i lönndom. Då finns inte hororna.
Skjuter heroin med smutsiga sprutor. Då finns inte narkomanerna.
Och allt är frid och fröjd.
Jag minns när man smög runt i Landskrona som artonåring, nittonåring, man hörde pratet/skvallret/domen.
Ibland när jag har haft barnen med på krogen ser man snörpandet med munnarna. Ibland hör man någon halvslirig man "skoja", "ja, det ska börjas i tid."
I dom hemska länderna söder om oss går både tre och fyra generationer från samma familj ut tillsammans och äter och dricker. Har trevligt.
Skamligt, är ordet.
Skam, är vad du ska känna i ett riktigt Sverige, och skuld.
Jag ska räkna mina pengar en gång till, kanske måste jag ändå ha råd att åka till Köpenhamn för att få andas rök.
"Återigen har sossarna röstat utan att fråga svenska folket. Stalin gjorde samma sak." Kalinka, inändare i Kvällsposten.
Dom flesta partier och länder i världen röstar utan att fråga svenska folket. Det må vara jobbigt för världens näst mest självgoda och hycklande folk, men ändå sant.
Jag tycker personligen att det är rätt att medlemmarna i SAP själva bestämmer vem som ska styra partiet.
"Köpa sex utomlands är ingen mänsklig rättighet", säger några sossar med Morgan Johansson i spetsen. Därför ska svenskar som köper sex utomlands straffas i Sverige.
Jag opponerar mej.
Den svenska självgodheten får väl någonstans ha ett stopp. Nädå, vårt niomiljoners-land ska diktera villkoren för hela världen med vår rättrådighet.
Men, ska nu andra länder kunna straffa sina medborgare för brott dom begår i Sverige, såsom homosexualitet, abort?
Det där är cynism, enligt Morgan och hans desperata sossepolare. "Abort är en mänsklig rättighet." Det kan dom tycka. Det tycker jag också. Men, snälla nån, torka bort det självgoda flinet, respektera andra människors olika syn på rätt och fel.
Sverige, den moraliska världspolisen som berättar vad som är rätt och fel.
Som när debatten om fotbolls-VM i Tyskland handlade om alla som skulle knulla lagligt på bordellerna.
Dom flesta ville nog bara se på fotboll och dricka några öl, äta lite wurst.
I Sverige super vi och spöar frugan och barnen bakom lyckta dörrar. Då finns inte alkoholismen och misshandeln.
Vi knullar horor olagligt i lönndom. Då finns inte hororna.
Skjuter heroin med smutsiga sprutor. Då finns inte narkomanerna.
Och allt är frid och fröjd.
Jag minns när man smög runt i Landskrona som artonåring, nittonåring, man hörde pratet/skvallret/domen.
Ibland när jag har haft barnen med på krogen ser man snörpandet med munnarna. Ibland hör man någon halvslirig man "skoja", "ja, det ska börjas i tid."
I dom hemska länderna söder om oss går både tre och fyra generationer från samma familj ut tillsammans och äter och dricker. Har trevligt.
Skamligt, är ordet.
Skam, är vad du ska känna i ett riktigt Sverige, och skuld.
Jag ska räkna mina pengar en gång till, kanske måste jag ändå ha råd att åka till Köpenhamn för att få andas rök.
Monday, April 04, 2011
A day in the life
På den trettonde dagen var förkylningen äntligen hanterbar.
Motvilligt har jag fått skjuta upp och skjuta upp.
Så idag, på den trettonde dagen sprang en svart katt över vägen borta vid Zlatans kåk till. Men med vita tassar. Jag cyklade vidare, barnen på skola och dagis.
Och först i kön bland pensionärerna som också väntade på insläpp till Kockum Fritids simhall. Tio i nio, det magiska klockslaget.
Och vi är alla lite stressade.
Och jag hade snitsen kvar, först av alla i en alldeles stilla bassäng. Sen kom skolungdomarna, och dom slöa pensionärerna, och en som crawlade. Resten simmade jag förbi. Kände mej ganska rask ändå.
1200 fick räcka.
Och nu började vattengympagalningarna också dyka upp.
Dusch, bastu, dusch, bastu, dusch, och in och torka mej i bastun.
Och det är då jag vill hoppa i plurret igen, men nu har ju gympatokstollarna invaderat totalt.
Cyklade till bibblan och redigerade lite roman.
Så kom solen, och jag köpte bröd och korv och två lättöl, satte mej vid groddammen nedanför bibblan, där var det sommar.
Och nu sitter jag vid datorn och gör ändringar innan jag ska hämta dom små liven.
Kanske gör vi potatisgratäng.
På den trettonde dagen var förkylningen äntligen hanterbar.
Motvilligt har jag fått skjuta upp och skjuta upp.
Så idag, på den trettonde dagen sprang en svart katt över vägen borta vid Zlatans kåk till. Men med vita tassar. Jag cyklade vidare, barnen på skola och dagis.
Och först i kön bland pensionärerna som också väntade på insläpp till Kockum Fritids simhall. Tio i nio, det magiska klockslaget.
Och vi är alla lite stressade.
Och jag hade snitsen kvar, först av alla i en alldeles stilla bassäng. Sen kom skolungdomarna, och dom slöa pensionärerna, och en som crawlade. Resten simmade jag förbi. Kände mej ganska rask ändå.
1200 fick räcka.
Och nu började vattengympagalningarna också dyka upp.
Dusch, bastu, dusch, bastu, dusch, och in och torka mej i bastun.
Och det är då jag vill hoppa i plurret igen, men nu har ju gympatokstollarna invaderat totalt.
Cyklade till bibblan och redigerade lite roman.
Så kom solen, och jag köpte bröd och korv och två lättöl, satte mej vid groddammen nedanför bibblan, där var det sommar.
Och nu sitter jag vid datorn och gör ändringar innan jag ska hämta dom små liven.
Kanske gör vi potatisgratäng.
Subscribe to:
Posts (Atom)