Italia!

Nu har jag läst del två i Elena Ferrantes romankvadrupel. Bättre än ettan som var bra. Det är en stillsam glöd, men en verklig glöd och patos, kvinnorna i machoNapoli, bildningsförakt och bildningsbeundran. Kärlekstörsten. Våldet. Vi har inte varit där, men vi har varit där. Tough love. Det snabba hårda snacket (sa någon Landskrona?) Det invecklade samhället. Rikedomen som är svår att hantera. Fånig prestige. Och utan att den nämns, klart att vi märker vulkanen. Alla bär på en mullrande vulkan. Det är inte alls spännande men ändå spännande. Det är hypade böcker detta. Och även tvåan är en klar fyra, men inte en femma. Det är något jag saknar ändå. Eller kanske tvärtom: jag hade nog önskat färre ord. Men jag vet inte. Det kan också vara så att jag är för klen att ta in hela det väldiga berget.
(Annars har jag efter alla år börjat läsa Erlend Loe - det är en sjuka som försvunnit hos mej, men den fanns tidigare, svårigheten att läsa jämnåriga succéförfattare - han är både underhållande och smygande djup, sårbar. Naiv super och Gör vad du vill, har jag läst, bra. Och en annan sak, var tror ni att hjältinnan i min nya roman har sina rötter ... just det, Napoli.)

Kommer du ihåg GrindaOlsson

Att röra sej mellan spjuten. Att bryta av. Oj, vad hände där. Att de satt fast i havsbotten. Just där vi brukade dyka. Är det sant. Vi är halvt fast i vår uppväxt i Landskrona. Gatorna på 80‐ och 90‐talet, alla rykten. När vi hamnade i Köpenhamn, träffade en snubbe. När du skulle bli arkitekt. Vi träffade Zoran, med skägg nu, som varit död i fyra år. "Tjena Zoran, är inte du död?" "Jo, för fan, jag har aldrig haft det bättre, vill du köpa en klocka, halsband, jag har bra grejor." Jag skojar inte. Vi vill plantera ut brott i småstäder och i landsbygden. Vi vill ställa frågan: "Hallå! Kommer du ihåg när GrindaOlsson ströp jäntan?" Minns du när Zoran dök under Tullen, ett halvt kilo amfetamin. Landsbygdsklockorna ringer. Och tåget stannar en stund. En blixt och säven som susar. Och någon står på perrongen. Med en skylt: välkommen hem. En flicka som ännu är försvunnen. Ett hem som inte är ett hem. "Men, nog ströp GrindaOlsson jäntan ... visst har vi bestämt det nu ..." "Far, det var nittonhundrasextiosju ..." Och någon ska gnugga sin haka: "Jo, det ringer nog en klocka, jo, så kan det vara ..." Men allt är ju en lögn, eller hur? Nån jävla talltrast i nån tall. Vi går tillbaka till Stig Claeson, Vem älskar Yngve Frej. Vi vill sammanföra ett gammalt Sverige, vadå ... med en sinnsessjuk värld. Vi gick till Fredys Bodega, alla satt alldeles kvar.

Jag var en oanständig ung caddie

Det är den tjugosjunde mars. Jag är på förhör hos försäkringsbolaget. Mina pengar tar slut i maj. Nu har våren äntligen kommit.
De gräver fortfarande hål i gatorna. Maskrosor i sjok av jord. Nu när tjälen försvinner.
Jag vill så gärna berätta. För tjänstemannen i ett sånt där litet skägg. Hans längtan efter kvitton. Jag vet att du vill bli snut eller detektiv. Jag vet att du vill knäcka en nöt. Jag vet att du vill se. Är det jobbigt att inte få se. Är det grått med de gråa dörrarna.
Tjälen kom och försvann. Det är inte den som gör allting kallt. Jag spelade golf i avklippta vantar. Snubblade på vintergreener. Det är lite dimma. Men egentligen ganska varmt. Jag vill berätta för tjänstemannen. Du borde erbjuda mej en kopp kaffe. Eller te om vi är i England. Så gör man ett riktigt förhör.
Jag vill berätta för tjänstemannen. Jag saknar mina golfklubbor. Jag saknar dem i källaren. Jag saknar att veta att de är där. Jag kan bli en hyfsad caddie. Kuska runt i Europa. Spela Texas under lediga dagar. Dricka vatten eller vin. Spetsa ormar eller sköldpaddor.
Jag vill berätta för dej. Jag har sett ormar och sköldpaddor. På golfbanor runt i Europa. Jag har vetat alla namn. Alla proffs på åttiotalet. Jag var en oanständig ung caddie. Jag kanske är bättre nu.
Jag är fast i åttiotalet. När vi snodde begagnade klubbor. När vi köpte en putter för en spelskuld. Vi hade inga kvitton. Innan omklädningsrummen skaffade lås.
Jag vill berätta för tjänstemannen. De ska bygga dyra hus på min golfbana. De ska hugga spett i mina lår. Vad är det du inte förstår. Det finns lagar utanför reglerna. Jag river mina sår.
Jag viskar till dej nu. Jag vet att du också drömmer. Jag vet att du vill bli snut eller detektiv. Jag ser dina teveserier på natten. Vittnen som bryts ner. När ångesten håller mej vaken.
Jag blöder fram en tår.
Mina pengar tar slut i maj.
Jag vill ha våren sommaren och resten. Jag vill ha golfbanans våta gräs. En morgon när du ser att jag står där. Stoltare och rakare och vass.
Jag kan kratta stigen innan jag går.
Våren har äntligen kommit. Jag är på förhör hos försäkringsbolaget. Det krasar under portföljen. Det är du, babyboy, och din trånga kostym.
Mina pengar tar slut i maj.
Det bryr du dej inte om.
Du ler, jag ser ditt skrik, du ler.
Åh, babyboy, dina ögon. Ditt lilla fåniga skägg. Jag klarar mej utan dej. Jag bär en mörkblå trenchcoat. Åh, babyboy, dina ögon.
Jag swirlar i min blå trenchcoat. Du vill gärna gå i den. Jag ser konturer i din vänstra ficka. Ett hopfällbart förstoringsglas Vad är det du inte ser.

Men mitt hjärta är fullt av saknad

Hon har skarpblåa gymnastikskor. Hon har svarta tajta jeans. Hon har ett huckle eller en sjal. Den döljer mycket hår. Vi väntar i ett litet köpcentrum.
"Jag satt instängd i åtta år. Jag stängde in mej själv."
Och jag försöker berätta om smärta. Och dessa gråa hus. Och duvorna dör i högar.
"Jag gick inte ens till affären. Fyra barn som fortfarande var små. Min man som vaknade på natten."
Det haglar utanför. Dörrarna öppnas och stängs. Det luktar kebab och falafel. Duvorna tar sej in. Krockar när dörrarna stängs.
"Han hörde fortfarande skriken. Han skrek: bomberna sprängs! Allting i hans huvud. Hos mej var det brusande tyst."
Jag berättar att jag brukar simma. Att jag känner mej lugnare då. Hon pratar om biokemi.
"Jag läste på university. Det var i Syrien. Jag läste i åtta år."
En tre månaders flicka skriker. Sen dansar hon på bordet. Hängande i sin mammas händer. Det luktar kebab och falafel.
Jag pratar mer om att simma. En duva krockar mot glaset. Jag pratar mer om att simma.
"Jag utbildar mej till simlärare." Hon har ett leende som skrattar. "Jag går ut nu. Min man har lärt sej cykla nu. Jag är nästan lycklig nu. Men mitt hjärta är fullt av saknad."

Såhär börjar min nya roman just nu (Jag höll hans hand när han dog)

Nu ska jag berätta om fåglarna. Jag ska bara spy först. Jag är en tjugotvåårig kvinna. Det står en man utanför radhusdörren i min trygga del av Malmö, Limhamn. Han bankar och bankar. Det är vår och jag hoppas att studsmatteflickan inte hoppar nu, att hon slipper se detta med sina blåa ögon. Jag spyr. Min tunna mage vänder sej inifrån, det sista sprutar ut.
"I know that you are there”, skriker han med italiensk brytning, det är en av Paolos kumpaner, jag måste spy igen, jag måste tillbaka till lugnet, Bill är död, mamma och pappa, och Onkel Sven, alla är döda, jag måste berätta om fåglarna, hur de svävar, svanarna som aldrig sviker varandra, ankorna, kråkfåglarna som jag inte kan låta bli att hata. Hur jag har hatat duvorna. Hur jag lärt att de är de enda som kan se sej i spegeln. ”I know that you are there, you cant´t get away.” Nävarna som bankar på dörren. ”I know that you killed him, Gloria is also dead, I burned her up, wow, that scream …”
Jag spyr igen. Sen tar jag telefonen som ligger på elementet, ringer Spirou och hans hårda brända händer, Antos son.
”Hey, Kid …”
”Det är en jävel som bankar på dörren!”
”Jag kommer”, säger Spirou, och jag är tömd, telefonen som klister och livlina, och det bankar på dörren och jag ställer mej vid köksfönstret, bultandet mot dörren, skatan som är så ihärdig i sitt träd: jag bygger mitt bo, ingen får hindra mej. Alla jag älskar är döda. ”Jag tar med mej Gido.”
Nu borde jag berätta om fåglarna. Men jag berättar istället om det lilla radhuset utanför den lilla parken. Jag berättar om hur Spirous kompis, Gido, höjer näven (jag ser det genom ögat i dörren) och spöar skiten ur snubben från Italien. Jag ser blodet. Jag tänker på blod. Jag tänker på dina sista dagar, Bill, på fåglarnas giftiga bär utanför sjukhusfönstret. På din utspända mage och hur medicinerna, morfin, smärtstillande, gjorde hela dej luddig och svullen. Hur fåglarna liksom skrek: Ta mej ut.
Spirou och Gido bär honom till bakluckan på bilen. Det är förmiddag. Ingen annan är hemma. Jag vill inte veta vad de ska göra.
Hur du ändå njöt, Bill, lugnet i röntgenröret där de kollade ditt skadade huvud.
Jag ska dö drogad, tänkte jag.
Fan! Bill! Nu ska jag berätta om fåglarna. Jag måste bara spy först. Jag måste bara snurra tillbaka.

(Vill ni hjälpa mej på traven, en hundring här och en hundring där hjälper, så får jag ut den här boken snabbare, inga allmosor, nä, köp gärna mina böcker, det är bara att beställa, jb23@spray.se eller via Facebook, jag är ganska frikostig med bonusböcker.)

Här är det mycket slätare

Vi åker buss från förorten. Utanför faller ett regn.
"Här är det mycket slätare."
Hon pratar om cirkusföreställningarna. Om de riktiga farliga djuren. Hon kommer från Tjeckoslovakien.
"Min dotter lajvar i skogen. Jag syr hennes kläder. Det är hon och flera hundra. De dödar varandra på skoj. Sen blir man en annan."
Utanför sladdar en cykel. Det faller ett fruset regn. En pojke kör in i ett träd.
"Min man kunde åtta språk. Han pratade när han sov. Jag saknar honom på natten."
Sen berättar hon om djuren. De som plågades till att lyda. Regnet faller och fryser.
Hon pratar om konserterna. Bombastisk klassisk musik. Hon berättar om traditioner. Hon älskar Körsbärsträdgården.
"När vi kom till Malmö. Vi gick alltid på teater. Men det var så sterilt och modernt. Vi kände oss utanför."
Sen pratar hon om en film. Höjer rösten och gestikulerar. En man på en moped. Kör in i ett träd. En lastbil och svarta bromsspår. Mannen faller och krossas och dör.
Vi åker buss från förorten. Det ligger blommor och ljus på marken. Utanför en affär.
"Här är det mycket slätare."
Vi stiger av vid Centralen. Vi känner inte varandra. Hon ger mej en varmare kram.
"Min man körde in i ett träd. Han pratade när han sov. Sen tog han starkare piller. Jag saknar honom på natten."

Alone with the music

Sveriges sydliga fjäll är ju inte Alperna. Det är där jag fått mina utförsåkningserfarenheter, och lite på Vallåsen och Rönneberga backar. Men här är den, stillheten. Vid nerfarten längst bort var det bara jag och liftkillen. Efter fyra åk var jag tvungen att dra vidare, vi höll på att komma varandra för nära. De ödsliga fjällen. Alla obekväma pjäxor flyger tillbaka till mitt liv och Chicago finns alltid i vårt västskånska medvetande numer, och cementfötter ner i floden eller Orsasjön. Jag lyssnar på musik Wide open road, The Triffids. Och bara fjäll och barrträd, och snö, så långt mina närsynta ögon når.

Rapport från Sverige

(Den här gången åker vi mest utför. Den här gången är vi tio personer i Orsa Grönklitt. Sex barn, två totalnybörjare, fyra vanliga nybörjare. Fyra vuxna, tre som åkte på 80- och det tidiga -90-talet, en nybörjare som även åker längd på halvtid.)
Idag är vi alla tio för första gången i samma nerfart samtidigt. Även om de äldsta flickorna mest kör och trillar i skogen. Vi åker Blåbärsstigen. Där finns talande blåbär. En sorts tjocka smurfar. Där finns även älg, tiger, isbjörn, och en lokatt som sjunger en egen text till Högt över havet, på finlandssvenska och allt. Det är premiärtur i större backe för en av femåringarna och det går bra i ett och ett halvt åk, sen faller hon och blir lite rädd. Själv känner jag mej på hugget och har utexaminerat alla tre från min skidskola, kravet är att åka själv nerför en blåröd backe. Jag är imponerad av mina döttrar som stod på utförsskidor för första gången någonsin igår. Bambi på hal is och oro och rädsla och några tårar. Nu susar de skrattande ner. Ja, det är en ny vår efter ide från skidåkning länge. Och från sittliften kan man se vargarna alldeles nära, och några har även sett en tiger. Den andra familjen bor i en egen stuga. Vi bor på vandrarhemmet mitt i backen, här är den härliga längdåkningsfeelingen, en sjuttioåring stretchade i bastun igår, efter fyra mil, och nu är den nog varm igen, låt mej gå dit.

Jag fastnar i The Fine Arts Showcase

Jag drömmer om dina hästar. April är någon annanstans. Allt är mera dimma.
Jag fastnar i Christian Kjellvander. Jag fastnar i hans lillebrors död.
Jag saknar mina bänkar. Februaris stenhårda hagel. Jag saknar lugnet att tänka. Att vila hos ankorna.
Jag fastnar i The Fine Arts Showcase. Jag fastnar i ett driv av heroin.
I dimman genom tunneln. Där cykelbanan blir ett eko. Rider en flicka på en häst. Jag berättar det för min dotter. När jag kommer hem med muffins. Hon tror att jag ljuger. Jag berättar om en älg i en gryning.
Gustaf Kjellvander dog vid trettioett. Han sysslade med musik och heroin. Jag har druckit för mycket sprit. Jag drunknar i litteratur.
Jag har fastnat på höga hästar. Jag har fastnat i viktig musik.
Du rider på dina hästar. Jag ser min dotter genom tomflaskors glas. Det dimmigt gröna. Du rider på dina hästar. Du rider in i din värld.

Helsingborg skriver

Idag var jag i Helsingborg, med femton sjutton kvinnor, alla utom två från andra länder än Sverige. Alla mammor. Några barn var också med. Dalhem Centrum var en märklig plats. Som ett torg. Fast inomhus. En pizzeria, en ICA-affär. Ett äldreboende och en frisörsalong. Och en samlingslokal. Där ska vi hålla till under våren när jag ska hålla i skrivarkurser med dessa kvinnor. Det ska bli roligt. Idag var det introduktionsmöte och det var en härlig nyfiken stämning. Jag träffade först skådespelerskan som håller i det stora övergripande projektet (jag är bara en liten del, om några år ska allt resultera i en teaterpjäs med proffs och amatörer) på Knutpunkten. Det regnade ibland, solen sken ibland. Vi tog bussen åt fel håll, hoppade av i trakterna kring Råå. Sen hamnade vi rätt. Vi fick en god annorlunda potatissallad och piroger, söta bakverk. Sen presenterade jag mej och skrivprojektet. En kvinna sa att hon trodde att alla författare hade glasögon och var tråkiga. Hon var glad att jag verkade rolig. En bra start. Det ska bli kul att jobba med detta. Det var bra att träffa alla innan vi sätter igång. Det var en skön känsla. Och göra en liten bok eller häfte. På bussen ner till city satt jag med en kvinna från kursen, hon var någon sorts mentor, hade varit i Sverige i 30 år. Hon berättade om kommunistuppväxten i Öst. "Vissa saker fattas mej ändå", sa hon efter att ha berättat om disciplinen i skolan och på sommarlägren, "cirkusarna, och teatrarna, vi fick se så mycket." Hon pratade bra svenska. Hon kunde även tjeckiska, polska, ryska, och serbokroatiska. "Man fick lära sej många språk."

Orsa igen

Vi ska dra till Orsa igen. Det är något med Dalarna. Det är kanske Sverige. De trasiga fönsterna på stadshotellet som blivit flyktingförläggning. Pizzerian med de mörka männen och det sura kaffet. Men i Orsa Grönklitt är allt vitt. Det blir tredje gången. I mars förra året var vi två vuxna och en liten flicka. I januari i år var vi två vuxna, det var ett lugn utan lov, och de som skulle åka Vasaloppet. Att bada bastu och gå runt i långkalsonger på vandrarhemmet. Snacka längdåkning som jag inte fattar ett skit av. Men tycker om. Nu är vi fyra vuxna och sex ungar. Jag längtar efter ganska snabb fart neråt, långa måltider. Jag har köpt Löjliga familjen, ett kortspel jag tycker om. Det ska vara i den bubblan. Bara internet i receptionen. Annars skidor och bastu och linsgryta. Apelsiner. Det ska vara i den bubblan. Den vi aldrig ska kunna förklara. Detta gör vi nu. Det är bara vi som kan förstå. Det är inte lönt att återberätta. Men veta, att då var vi där, då var det så. Härligt.

Jag höll hans hand när han dog

Nu har jag kommit nästan halvvägs in i romanen. Men jag är hela vägen inne ändå. Jag har den. Jag hade den för en månad sen också. Men så blev det strul med datorn. Jag hade den för tre månader sen också. Men så blev jag bestulen. Det är ju helt meningslöst att gräva ner sej i det. Jag går vidare. Jag gör det bättre. För tiden när man vilar och bearbetar undermedvetet är också viktig. Men det tar tid att komma tillbaka. Men nu är jag tillbaka. Läser utskriften av de första femtio sidorna. Blir glad. Det håller, fanimej! Jag försöker skriva mer exakt, mindre barlast. Det ska vingla och vara fritt, men stringent. Den andra romanen, som jag hoppat fram och tillbaka med i flera år, har blivit så mycket. Jag kan inte överblicka, jag kan inte bestämma mej. Hur jag ska göra. Jag försöker skriva mer exakt. Inte: vafan, jag kör! jag blåser på, köper alla infall, jag kan redigera sen. Nej! Så gör jag inte. Det blir för mycket. Jag har räknat sidor ibland. Tre sidor om dagen. Så bara skriver jag nästan vad som helst. Måste ha mina tre. Det har funkat ibland, men det funkar inte så just nu. Jag försöker skriva det som måste skrivas. Om den här coola tjejen och den lilla tjejen, och alla männen runt omkring. Och det blir en ganska kort roman. 150 sidor skulle jag tro. Kanske lite kortare. Eller lite längre. Det beror på den där jävla Paolo, och Spirou, och hur lång är egentligen din historia Onkel Sven? Men den ska bli klar i år och ut under -18. Förhoppningsvis har jag gett ut en sorts prosadiktsamling innan dess. Och Thomas och mitt projekt. Jo, det ska funka.

Långfärden

Isen blir mjukare. Och den blöta snön. Du är på långfärd fortfarande. Skenor som skär.
De ensamma björkarna i det gråa. Det matta ljuset. Det gula gräset när snön har smält. De döda träden.
Men du har hört när isen sjunger. Det är en sång som vet. Som tåget mot rälsen. Som pojken som sover mot toaletten. Dörren som rör sej. Pojken har en träningsjacka. Aszerbaijan. Alla borde ha platsbiljett.
Det kommer nya granar nu. De är ljust gröna. Jag ska till Malmö. Jag har köpt en bok om tjugotalet. De mördade varandra hårt då. I de fattigare dagarna.
Det kommer nya granar nu. När de gamla har blivit papper.
Det var så halt på stigarna. Du såg spår av älg. Du såg huvudet och kronan. När den simmade rakt in i isen. Som fortfarande var mjuk. Sen frös det.
Tåget fastnar i en kurva. Lutar sej inåt. Pojken från Aszerbaijan sover i en uppförsbacke. Det luktar bränt gummi.
Du försöker gaska upp dej. Du tänker på en vits om indianer. Och en sprucken kondom.
Isen är helt borta nu. De som tassade mjukt har sjunkit nu. Du måste leta på botten.

Alla hjärtans dag

Den här solnedgången i februari. Så stilla. Hur det stormar i mej. Drömmarna när jag inte sover.
När jag inte är vaken.
Jag lyssnar på Tom Waits. Hold on. Och cykeln har punktering. Jag försökte använda hennes mörkröda. Hon är kortare än jag. Smartare. Hon är inte här. Det gick inte. Jag försöker se med hennes ögon.
Jag har cyklat hit. Den här solnedgången. Jag har en annan cykel också. Och ett billigt rött slanglås. Som var dyrare än cykeln som är vit. Jag kanske känner hopp.
Jag har inte ätit. Jag ska köpa blåbär och jordgubbar.
Det är Alla hjärtans dag. Jag fick en teckning och en kram i morse. Hon är nio år. Klockan var tjugo över sju.
Jag lyssnar på Tom Waits. Hold on. You got to hold on.

Teknikens dumskalle

Jag köper saker för att de ska funka. Jag köper en dator för att skriva på den. För att glo på Youtube och svtplay. Jag är helt onyfiken av ny teknik. Vill inte lägga tid på att lära mej hur datorer fungerar. Jag vill bara att de ska fungera. Därför är det bra att jag mestadels ägt begagnade datorer (och jag går bara i begagnade kläder, förutom kalsonger, nåja, några har jag fått av min brorsa). Jag tycker inte om nytt. Jo, nya böcker. Nya skivor. Ny mat med viss urskiljning. Så hade jag inbrott. Så köpte jag en ny dator. Fick hålla på, installera och skit, bli irriterad. Det handlar om tid. Jag vill lägga min tid på saker som jag vill lägga min tid på. Jag kan vara lättstressad och lättirriterad när jag inte förstår. Jag kan vara hur lugn som helst när jag cyklar, simmar, läser en bok, sitter och lyssnar på musik och skriver. Ja ja. Datorn pajade efter 2,5 månader. Sen har jag fått stå i telefonköer och blivit arg och klyddat hit och dit. Sen blev den rebootad. Får göra om hela skiten igen. Om jag kom ihåg hur jag gjorde förra gången? Nix. (Och så var jag några dagar i Spanien.)

hur du aldrig kommer ut

gallret som du fastnar i
du vill skydda fönstret
en gul bil utan skyltar
hur det duggregnar hårt på Möllevången
"hon ville ju inte leva!"
du lever i en långsam polisfilm
hur duvorna äter en död råtta
du gick där med din dotter
nu är hon på Emporia med hamburgare
någon skakar en våt mugg av papp
där föll en regndroppe ner
gallret som du sover i
"hon vill ju inte leva!"
du ser hennes gråa ansikte
"vad ska man göra då!"
hennes smala drag
du fastnar i Stolen property
hur du aldrig kommer ut

Lägesrapport, februari -17

Det har blivit februari. En tid åkte jag till Spanien både två och tre gånger om året. Ännu tidigare var det Portugal. Jag har mindre pengar nu. Det är så grått nu. Jag gillar staccato. Jag gillar när det böljar och liksom bara fortsätter, kommer tillbaka och fortsätter och att inte sjunka, inte hamna för långt under. Jag lyssnar på L.T. Fisk. Han drar slipstenen bra. Och det har blivit februari och jag märker inte det, men jag kan inte låta bli, att känna att det är våren som kommer, någonstans, bakom en annan krök. För en vecka sedan fick jag en större summa pengar än jag hade räknat med, och det är korkat, men jag bokade flyg till Malaga, jag längtar efter att ptomenera fram och tillbaka och lyssna på musiken, stanna på ett café, läsa och skriva, promenera och doppa mej i det kalla Medelhavet, träffa mina gamla platser igen. Min plan för året är att skriva klart romanen och diktsamlingen, sen hoppas jag att Thomas och jag får loss pengar till vårt roliga och intressanta och allvarliga projekt.

det är ett stillsamt glidande ifrån

det är ett stillsamt glidande ifrån

när vår älskade sjö ligger stilla

du vill ro

men du orkar inte nu

men dundret som ligger bakom

skarvarna som skiter sönder träden

vi är i båten som läcker

du är lugn, jag kollar min flytväst

jag känner mej alltid under

en blå himmel med mörka moln

du vill ro

men du orkar inte nu

eller åt ett annat håll

alla vackra fåglarna du älskar, de jag aldrig får möta

du stänger dina dörrar
en blå himmel med mörkare moln

jag suger i mej vårt sista lugn

en åska tar sej ner
dunkar mjukt i mitt huvud

det är ett stillsamt glidande ifrån

Jag fastnar i Sade

Julgranen utanför fönstret. Jag glömmer januari. Vinden står alldeles still. Det är en mjuk melodi.

Jag fastnar i åttiotalet. Jag minns isen över stenarna. Hur hela havet sjöng. Våra kalla skridskor.

Jag fastnar i Smooth Operator. Jag fastnar i Sade. Jag fastnar med stöveln i cykeln. Det gröna blir alldeles svart.

Ibland är det alltid natt.

Jag kan vakna klockan fyra. Jag kan längta till Paris. Jag kan gå i femtiotalet. Jag kan gå på glada människors vis.

Minns du våra varma skridskor. Minns du hur isen sjöng. Minns du hur vi fick vara små och vilda.

Julgranen utanför fönstret. När vinden friskar i. När den faller genom rutan. Och en igelkott rusar fram.

Jag vill glömma januari. Jag vill till sommaren. Jag vill till våra vykort. Jag vill landa i det mjuka. Minns du igelkotten mosad.

Jag fastnar i Röda bönor

Den här dagen gör asfalten grå. Hon väntar på bussen. Längre bort stannar ett tåg.

Jag kommer aldrig över.

Har jag allt jag behöver.

Jag fastnar i Röda bönor. De kallar på mej. Hela vägen från sjuttiotalet. När mormor och morfar bodde i Lund.

Jag säger: ”Stanna en stund! Var kvar hos mej, mormor! Förklarar allt jag aldrig förstod!”

Hon som väntar på bussen är kvar. Hon har en fuktig kappa. Regnet faller som spik.

Tåget stannade på stationen. Det var sjuttiotalet i Lund. Mormor var sen. Andades snabbt. Min bror höll min hand. Sen matade vi fåglar i Stadsparken.

Alla måste få mat.

”Alla måste få mat”, sa mormor. Sen gnolade hon en sång. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag. Morfar var redan död. Mormor höll min vante.

Kvinnan stampar på stället. Hon vet inte att bussen är inställd. Jag fastnar i Ulla Sjöblom. När hon sjunger om den ensamma mamman.

Jag fastnar i Röda bönor. Det ska bli slut på rumban. Det börjar långsamt klarna. Det ska bli början på något nytt.