Idag fyller min syster år (och hon är sjukgymnast och när jag gratulerade henne tidigare fick jag tips på hur jag kan bli av med ryggproblemen till den lilla skidresan i Orsa i mars) och jag
minns ett foto på henne som litet barn, hon kom som en
februariafton, utan kläder med en gammal mössa på huvudet och ett
grovbröd i handen, strålande leende. Hon kan vara barsk ibland, min
syster, men med ett hjärta av guld. Men låt mej återgå till
fotot, till tiden, till platsen. Till Påarp utanför Halmstad och
huset på kullen som inte är vårt längre, som inte finns längre,
som är rivet. Så mycket jag upplevt där, som barn. Hur jag, som
ung vuxen, lärde mej mycket där, att myten om ensamheten och
skapandet inte var en lögn, men att den kräver mycket av dej, inte
är bara en flådig kostym att skimra med nån packad kväll på
krogen. Arbete. När bilarna far utan att du kan nå dem, deras lyktor på väg någon annanstans. När grenarna piskar i november och det är glesbygd, och det finns ingen telefon, om du nu hade haft någon att ringa, och du kan alltså se ljusen men du kan inte ta dej dit, och du är alldeles ung och du lär dej: om du inte kan sova
dej genom natten … så måste du arbeta dej genom den, tänka,
skissa, skriva. Det här billiga tåget från Stockholm till Malmö
skakar och flera toaletter funkar inte (och internet svajar och det
saknas varor i restaurangvagnen). Men jag är där jag ville vara.
Jag älskar och är älskad och jag sitter på ett tåg med brunt
fuskträ och skriver en roman som jag vet blir färdig och
publicerad. Och fortfarande kan jag se skimmer i vardagen.
No comments:
Post a Comment