Träffar en gammal bandmedlem

I den där rockgruppen vi hade under hela 80-talet fanns egentligen bara två medlemmar, Windy och jag. Men ibland hoppade någon annan in, det var Jackson på trummor (burkar och kastruller i Windys pojkrum), Pidde på dragspel (i hans förädrars förråd), Hasse på synth (hos ABF i posthuset i LA), Johnnie och Myran som dansare när Jerry och Ivan var kör (Gullstrandsskolans aula och på Harlekin), och några tjejer i klassen som sjöng kör på en avslutning på högstadiet. Den ende som möjligen tillfört något musikaliskt borde vara Oskis på bas (och gitarrläraren Stickan på trummor i studion -85). Oskis heter egentligen Mattias och är filmjournalist på Sydsvenskan (och en fantastisk tecknare, tycker jag som lekman, och mitt tidigaste minne av honom är i första klass när vi var tidiga på skolgården och vi pratade mucik och jag gillade Lasse Berghagen och Hadar, medan han pratade kunnigt om Beatles) och vi ses med ojämna mellanrum (nästan alltid på restaurang Möllan) och jag blev ganska förvånad när jag kände igen hans röst i Limhamn igår, en regnig söndag, dimmig mörk och grå. Han och hans tjej hade haft vernissage kvällen innan (Café Mockasin) och kände att de behövde en rejäl promenad ooch hamnade i mina hoods. Så vi sågs på Babas och fick en pratstund (som gärna hade fått vara längre, den försenade taxin kom till slut) och ibland kommer jag på mej själv med att tänka: Varför träffar jag inte människor så mycket längre, det är ju kul varje gång!?.