Åh, hjärta

Jag tycker nog fortfarande att På väg till Charlotta Anderson är den bästa bok jag skrivit. Den som kommit närmast det jag ville. Och hur kär jag var i den när jag skrev, hur jag längtade dit, att den alltid fanns hos mej (förutom några månader när den delade plats med en förälskelse som inte gick att stoppa, som sen blev något lugnare kärlek men aldrig sval). Desperation, skönhet, fulhet, råhet, allt som flyger hit och dit, som är så svårt att fånga, vinden och livet som blåser bort allt, en sorgligt underskattad bok, kan jag tycka ibland (även om den gav mej ett femårigt arbetsstipendium). Men febrigheten, intensiteteten jag hade när jag skrev den, jag är äntligen inne i den igen och jag experimenterar fortfarande med Åh, hjärta, vänder och vrider, men vet att den blir klar, för jag är in the zone. Och du undrar hur? Lou Reed och Velvet Underground, så klart, den enda medicin som funkar i längden, det enda som kan ta mej dit).