Bodil Malmsten

Det var samma helg som Estonia sjönk, hösten -94 och vi skulle ha en helg att lära känna varandra. Vi som börjat på skrivarlinjen i Skurup. Det var ett stort hus nånstans kring Revingehed och på kvällen skulle vi läsa upp en dikt som betytt mycket för oss. Jag var lite nervös, jag har alltid älskat poesi och skrivit men aldrig sett mej som poet (det är först nu, i En sista blues från Landskrona som jag debuterar i diktform, i min fjortonde bok), det har alltid varit något större än jag, något svårare att förstå. Jag har alltid sett mej som simpel prosaförfattare. Men där låg Bodil Malmstens storhet, att vara både lätt och tung. Och medan de andra läste fantastiska dikter tummade jag på de utrivna sidorna (som annars satt på min kylskåpsdörr) från samlingsvolymen som jag snott (förlåt Malmöbibblan). Sen läste jag Ett bloss för moster Lillie och det är något särskilt, att vara så öppet sentimental, så rytmiskt melodiös, så modig, så lätt men ändå så blytung, att man bara vill leva men sjunka utan att drunkna. Tack för det (och allt annat, Bodil Malmsten)!