Tillbaka i Malmö och lyssnar på Van Morrison

Tillbaka i Malmö och lyssnar på Van Morrison (In the garden) och redigerar text, romanen om de två som älskar varandra i fyrtioårsåldern och vill verkligen bara det, älska varandra, leva med varandra (och dottern). Jag redigerar och stryker och lägger till och plötsligt är det nu och allvar, flyktingarna köar där hon tar bussen till jobbet i frihetens Vellinge, och hon känner sej bara blåst och låst och ofri och desperat. Hon vet att han ska lägga in laxen i ugnen, men hon kan inte ...komma hem, och hon skäms och känner sej bortskämd (och flyktingarna trängs i fållorna och de gamla bussarna spyr ut gammalt avfall och livet pågår för alla hela tiden). "Och jag vill ju", tänker han, "jag vill ju bara ha något att hänga upp livet i, ett tecken, en skön känsla", när han hjälper dottern att ta av sej overallen med snöslasket som smälter och rinner, och han önskar att hans fru var där, men han vet inte vad de skulle göra då (och de vill så mycket, skriva musik, sy kläder, överleva på att göra något som människor faktiskt vill ha utan att veta det, men att bara få uttrycka sej, berätta saker, reflektera, göra andra kloka och glada, ha pengar ... medan flyktingarna köar och fållas i fållor).